2011-03-30

Under tiden: Följvärt

Jag ska ut och resa: först till den gröna ön och dottern där, sen på kurs i London i en vecka. Poliskurs!

Men jag ska inte bli polis. Trodde ni det? Jag ska vara med som besökare när engelska poliser utbildar sig till Family Liaison Officers, alltså poliser som är drabbade familjers kontaktperson gentemot polisen och andra myndigheter. Det kommer att bli en intensiv vecka helt på engelska med undervisning om allt från första hjälpen och stödsamtal till mordutredningar och terrorism.

Innan jag åker tänkte jag stryka en sak från att-göra-listan, och det är att tipsa om några bloggar och grupper jag gillar, som kanske inte alla känner till redan. De är alla väldigt följvärda!

Sonjas blogg är som vatten när man är törstig. Fast sockrat vatten med lite konstig färg.

Stenkulor (eller om den heter paraplybloggen) är en fin dagbok. Missa inte den.

Ode to the question mark är en annan ung persons blogg, "dedicated to questions and questioning".

The Anthropology of Everyday Life är en blogg skriven av min favoritantropolog Meredith F. Small. Den handlar om barn, föräldrar, apor, varför man får stoppa vissa saker i munnen fast de har legat på golvet och andra viktiga saker.



Spiritual Birth handlar också om barn. Sydafrikanska barnmorskan Marianne Littlejohn skriver både om de magiska och de praktiska aspekterna på barnafödsel.

Proud Nerdy Geekgirls har allt från bokrecensioner till virkbeskrivningar.

Onyanserat är filmbloggen som snudd på gör alla andra filmbloggar onödiga.

The Oatmeal. Hemskt roliga serier, med betoning på hemskt.



XKCD. Extremt nördig humorserie.

Och så tre Flickrflöden som alltid gör mig glad:


Så där, nu borde ni kunna hålla er sysselsatta tills jag kommer tillbaka!

2011-03-23

Läs och lär, RyanAir

I torsdags morse bokade jag en flygbiljett till Kalmar. Jag skulle vara på en begravning på Öland 10:00 fredag morgon, och det fanns bara två flyg: ett med SAS och ett med Kalmarflyg. Båda var framme cirka 09:35, men Kalmarflygs biljett var betydligt billigare, och de flyger från Bromma, så jag valde dem. Jag borde ha bokat tidigare men hade inte hunnit, och var lätt stressad.

Jag var nästan klar med bokningen på deras hemsida när sidan hängde sig. Jag ringde genast Kalmarflyg och bad att få boka per telefon. "Självklart", sa den vänliga bokaren, "men tyvärr var det där den sista biljetten och nu har den fastnat i systemet. Kan du boka den igen om 20 minuter?"
Men det kunde jag ju inte, för då skulle jag vara på väg till jobbet. "Jag ska se vad jag kan göra" sa bokaren, och lovade ringa tillbaka.

En timme senare ringde hon upp. "Vi har något fel i bokningssystemet, men vi gör så här: jag reserverar biljetten i ditt namn, så betalar du när du kommer fram."

Wow! Hyggligt! Ovanligt!

Efter en stund kom ett mail med min bokning och instruktioner om att jag skulle betala till en Mia på Kalmar flygplats, skickat till både mig och Mia. Jag tackade och skrev till Mia:

Jag kommer att ha superbråttom när jag kommer fram, för att hinna till en begravning i Algutsrum klockan 10:00. Har bokat taxi vid ankomsten. Hur gör jag för att snabbast hitta dig, och snabbast betala?

och fick genast svar:

Då gör vi såhär: ta med kontanter som Du ger flygvärdinnan. Jag skickar med henne ett kvitto, så slösar vi inte på tiden efter landning!

Kära RyanAir: läs hennes svar en gång till. Läs, och låt budskapet sjunka in. Man kan ha ett flygbolag och ändå vara vänlig, smidig och hjälpsam. (In English, in case your Swedish isn't very good:) Dear RyanAir: read her response again. Read, and let the message sink in. One can run an airline and still be friendly, flexible and helpful.

Kalmarflyg sätter en ära i att hjälpa sina kunder. Om jag kunde skulle jag bara flyga med Kalmarflyg från och med nu, och jag kommer alltid att rekommendera dem varmt.

(Förresten Kalmarflyg, kan ni inte börja flyga till Belfast? :)

2011-03-16

Utrensning av Sofi Oksanen

"Aliide är en ung kvinna när hennes hemland Estland ockuperas av Sovjetunionen under andra världskriget. Hon är förälskad i sin egen svåger som är motståndsman, och den kärleken får henne att begå ett förräderi som förföljer henne resten av livet. Historien gör henne till förövare, men hon är lika mycket dess offer.
En dag i början av nittiotalet hinner den ikapp henne. Aliide hittar en avsvimmad ung kvinna i sin egen trädgård. Kvinnan heter Zara, hon har fastnat i ett traffickingnät och är på flykt undan sin hallick.
Aliide tar in henne i sitt hem, tar hand om henne, och gradvis går det upp för henne att Zara inte är någon främling. Långt därifrån."

Det finns ett antal ord i den där baksidestexten som får mig att ställa tillbaka "Utrensning" i bokstället: Estland, nittiotalet och trafficking till exempel. Jag gillar böcker som blickar framåt, inte bakåt, och har svårt för skildringar av misär. Hade det inte varit för Breakfast Book Club hade jag aldrig läst den, men nu var jag sjuk i helgen och Utrensning-träffen närmar sig, så jag slog mig ned i soffan.

Oksanen låter två kvinnor berätta sina historier växelvis. I Aliides kapitel får vi uppleva Estland på 40-talet. Zara växer upp i Vladivostok på 80-talet och blir lurad in i prostitution, droger och förnedring. En man bidrar med korta anteckningar från sitt gömställe i Estland. I början har man ingen aning om hur de olika berättelserna hänger ihop, men ledtrådarna fogas till varandra och de tre personernas liv vävs samman.

Utrensning är en thriller med historisk och politisk bakgrund. Den är också en beskrivning av moralen: hur överraskande snabbt den kan fås att flaxa iväg, hur lätt det är att knäcka samvetets ryggrad med hot om våld, svält, ensamhet, utanförskap. Vi tror att vi aldrig skulle kunna svika, ange, blunda för oförrätter, men om vi blir hotade och terroriserade så sviker vi och blundar.

Jag hade svårt att komma in i handlingen först: det var rörigt att hoppa mellan tider och platser som jag kan väldigt lite om. Mycket av handlingen ligger i skugga och blir bara belyst lite i taget. Just den pusseldeckargrejen hade jag gärna varit utan. Jag irriterade mig på huvudpersonernas karaktärer, de verkade orimligt hemlighetsfulla och förvirrade.

Det var också mycket bakgrundsbrus som störde, långa beskrivningar av detaljer i rummen, mycket om smutsen och eländet, texten stannade gärna vid spottstrimmor, mögliga svampar, kattpiss, var i ögonen och krälande flugor. Lite för naturnära för mig.

Men när Aliide och Zara började klarna blev det spännande och gripande. Smärtsamt ibland, när man måste följa med till platser där modet har tagit slut och hopplösheten har tagit över. Men värt det. Jag tyckte mycket om slutet på Zaras och Aliides berättelse.

Nästan allra sist kom det plötsligt en fjärde röst in i handlingen: en okänd protokollförare. Tempot och stämningen försvann med en gång och det var alldeles för många sidor upp och ner med konstiga kodnamn och byråkratspråk innan jag fattade vem som var vem och vad som hände. Och sen en estnisk språknyckel - jag hade föredragit att få översättningarna simultant.

2011-03-08

Det skånska Odjuret

Filmfestivalen förhandsvisade "Odjuret" på Bio Rio i går, jag gick full av onda aningar eftersom jag hade sett trailern innan.

Odjuret Trailer 2 from Dansk Skalle on Vimeo.

Mycket våld och ångest tänkte jag, och jag gillar ju varken våld eller ångest men jag hade lovat V att vi skulle se den tillsammans så där var vi. Nu efteråt är jag glad att jag såg den. Det var en tänkvärd och ovanligt välspelad svensk film. Inte helgjuten, men klart sevärd.

Filmen handlar om Kim (Magnus Skog), Ylva (Emelie Sundelin), Jesper (Stefan Söderberg) och Susanne (Sofia Karlsson) från en gudsförgäten håla i Skåne. Alla vill bort från hålan, men när deras sorgliga vägar korsas går allt åt skogen. Jag ska inte berätta mer om handlingen, även om den inte är det viktigaste med filmen.

"Each one of them is Jesus in disguise" ska Moder Teresa ha sagt om barnen i Calcuttas slum. Det citatet, och ett dubbelmord i Skåne begått av två unga män, fick regissörerna Emil Larsson och Martin Jern att börja grubbla över människans inneboende ondska och godhet.

"Odjuret" ställer många frågor om ondska, men har inga enkla svar. Det är skönt. Det är också enormt skönt att se en så välspelad svensk film. Lukas Moodyson har varit kreativ konsult till filmen och hans knep att använda amatörskådespelare är fortfarande det bästa. Alla är fullkomligt självklara i sina roller, alla är så trovärdiga att man tänker: så här måste det vara.

Bullmeister (Odjuret) from Dansk Skalle on Vimeo.

Till filmens styrkor hör också det vackra fotot, särskilt naturscenerna. Och att den är klippt så att man slipper se närgånget sex och vidrigt våld men ändå fattar precis vad som händer.

V och jag diskuterade filmen på vägen hem. Vi var överens om att slutet var något av en antiklimax, men inte om varför. Jag tyckte att historien borde ha byggts upp bättre, att människornas reaktioner och handlingar blev obegripliga för att deras karaktärer inte passade med handlingarna. Jag jämförde med American History X och det obevekliga i den handlingen.

V menade att det var bra att filmen inte hade tagit sig tid att bygga förklaringar, för då hade det bara blivit en sorglig dokumentär, en granskning av den själsdödande skånska obygden. Nu blev det istället en film som ställde frågor: Vad är godhet? Vad är ondska? Kan jag vara en mördare? Kan du?

2011-03-03

Skolan är faktiskt inte bra för alla

Vet ni vad jag oftast får höra av ledsna föräldrar? Att det inte funkar så bra i skolan för deras barn. Det är den absolut vanligaste anledningen till att föräldrar oroar sig. De får samtal från lärarna, eller deras unge vill inte gå till skolan, eller deras unge ringer hem och gråter och vill bli hämtad. Men det är alltid barnen som måste anpassa sig. Aldrig skolan. Man måste jobba mer med ungen. Övertala den. Släpa den till skolan, om så krävs. Annars är man en dålig förälder (till ett dåligt barn).

Alternativet att INTE ha sitt barn i skolan, det är inte att tänka på. Då skulle jorden gå under, typ. Barnet skulle bli en utstött narkoman med lepra, inom en kvart. Så otänkbart är det.

Och alltid när man diskuterar skolan får man höra: Jo det är sant att man kanske inte lär sig så mycket mer i skolan än vad man skulle kunna göra på egen hand. Men den sociala träningen. Att lära sig att samsas med andra.

Just det där argumentet vägde tungt för mig när mina barn var små. Jag trodde verkligen att skolan var det enda sättet att lära sig att leva med andra (eftersom det var så för mig när jag var liten) och det var det som fick mig att fortsätta tro att skolan var det bästa för mina barn, även när jag såg nackdelarna, även när jag såg riskerna. Det var dumt av mig, och det är en av de få saker jag verkligen ångrar som förälder.

För ja: skolan är väldigt bra för många barn. Kan vi slå fast det och lägga det åt sidan för ögonblicket. Det finns underbara skolor. Det finns fantastiska lärare. Skolan har många fördelar och för vissa barn är det en välsignelse. Det sägs ofta och är sant.

Men en del barn får faktiskt ett sämre liv av att gå i skolan. Och nu pratar jag inte om alla de olyckliga ungar som halkar efter och riskerar att känna sig som idioter för resten av livet.

Jag pratar om alla de som faktiskt inte passar i ett system där alla ska vara lika. De som är runda eller stjärnformiga fast man ska vara fyrkant. De som är lite för smarta, eller lite för känsliga, eller lite för spralliga, eller lite för kritiska. Eller lite för (något annat). Som min rektor i nian så vänligt förklarade: Anna, skolan är bara gjord för 90 procent av alla barn, och du tillhör inte dem. För de barnen hjälper det inte att en lärare är bra, att det går bra på engelskan, att musiken är rolig. Den där läraren kanske gör att de överlever, musiken kanske gör att det blir lättare att gå upp på torsdagar. Men på det stora hela får de barnen mer negativa erfarenheter än positiva.

Hur länge ska vi acceptera att det är så? Vi som är föräldrar till de här (minst) tio procenten? Till två eller tre barn i varje klass? Hur länge ska vi fortsätta att tvinga in våra motvilliga barn i ett system som inte tar någon hänsyn till att deras behov, bara till de andras?

Av mina fyra barn har ett verkligen gillat skolan. De andra tre kanske har ärvt min stjärnformade gen, och jag önskar så att jag i ännu högre grad hade låtit dem slippa gå när de inte ville gå. Jag ser inte att det har kommit något bra av att de utsattes för ännu fler timmar i skolor med röriga klasser, oengagerade lärare, bristfälliga kunskaper, stökiga ungar. För så var det för det mesta. De blev inte smartare av det, och inte mer sociala. (De är alla smarta och sociala, men det var de redan innan de började skolan.) Möjligen blev de mer anpassade till arbetslivet. Jag ser inte det som en riktig vinst.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...