När jag var liten var julen bara sorglig. Den slutade alltid med gråt. Min mamma grät för att jag inte blev tillräckligt glad över julklapparna. Jag grät för att min mamma grät. Min morbrors fru grät för att morbröderna bråkade i den stora, vackra matsalen hemma hos min mormor och morfar. Det fanns mycket som var fint och roligt också: den enorma granen, julgodiset, slädturen på juldagsmorgonen, snöbollskrig med kusinerna, brasan i öppna spisen, julklappsverserna. Men till slut var det alltid någon grät eller skrek eller sprang iväg och smällde i en dörr.
När jag var sexton sa jag upp kontraktet med julen. Fyra jular i sträck lämnade jag min ledsna mamma och firade o-jul med pojkvänner eller kompisar. Sen fick jag barn själv, och upptäckte julen ur ett helt annat perspektiv. Vi påbörjade en tradition med att fira jul hemma hos barnens farmor, och den var både skön och trevlig. Inga tårar.
Så har vi firat julen sen dess, vartenda år utom 2007 när vi var ute på resan. Då firade vi en väldigt spartansk jul på ett hotellrum i Queenstown, Nya Zealand, med en liten pappgran och en stor julkotte. Planen för i år är samma som vanligt, jul hos farmor och J. Och det kommer att bli mysigt och gott och trevligt, precis som vanligt. Vi har hittat ett skönt sätt att fira jul tillsammans och vi trivs med det.
Men för någon vecka sedan pratade jag med en väninna som kommer att vara ensam hemma på julafton i år, eftersom hennes tonåring är ute och reser. Vi började prata om olika sätt att fira jul och plötsligt kom jag ihåg den där drömmen jag hade när jag var tonåring: om en jul tillsammans med vänner, utan julklappar men med god mat, promenader, pussel och musik. Att man kanske hyr ett hus tillsammans, på landet där man kan åka skidor. Eller sitta inne och läsa. Knäcka nötter och chilla.
Nu är vi kanske tillräckligt gamla för att göra det. Våra barn är stora och har inget behov av tomten och paket längre. De kanske vill följa med, eller fira julen på egen hand. Det är en skön dröm.
Ibland drömmer jag att det till och med blir sång och dans.
Jag är uppväxt med en relativt jämnårig bror, vilket innebar att varje julafton avslutades med en jämförelse av julklappshögar, framför allt antalet. Det stämde nästan, men aldrig exakt. Vi älskade julen. Pappa var också rätt nöjd, men mamma hade ångest från mitten av november till trettonhelgen ungefär.
SvaraRaderaVi kanske skulle fira jul hos mina föräldrar och sikta in oss på att laga god mat tillsammans och ta lite promenader. Det är väldigt fint i Åmål med omnejd.
Det är hemskt att den där högtiden som ska vara fridfull ofta blir så ångestfylld.
SvaraRaderaVi tar det ganska lugnt, men jag skulle helst vilja försvinna från all hets runt omkring, som det bara inte går att skydda sig ifrån. I år blir första julen utan Emma, det blir konstigt.
Hakke: god mat och promenader låter som just the ticket. Men kanske inte hemma hos dina föräldrar, även om de säkert är jättetrevliga :)
SvaraRaderaLena, det är just det, jag har visserligen ingen julångest, men den där friden infinner sig inte riktigt heller. Den kanske bara är en dröm ...
Skönt att höra att det är någon mer som gör nåt de själva vill på jul. Även om jag ännu inte fått min umgås-med-vänner-jul så tog jag ett stort steg tillbaka i år och träffade bara familjen en kort sväng. Sen satt jag hemma med min respektive och åt massa mat och jäste på soffan. Den lugnaste och skönaste jul jag haft på länge.
SvaraRaderaDet jobbigaste med julen tycker jag är pre-jul-ångesten sombörjar i oktober när alla måste fråga vad man ska göra, hur man ska fira, hur man ska pynta. Vi har en svart gran och en liten tomte som gungar i dörrposten.
Hej värmlandskollegan (nu blev jag nyfiken!), vi firade också en ganska vanlig men ovanligt stillsam jul, och det var riktigt skönt. Nästa jul kanske blir en ren kompisjul! Det borde ju finnas fler som vill göra nånting annat.
SvaraRadera