Irländsk dagbok

Är på kombinerad jobb- och nöjesresa på Irland och i England. Nöjet är att hälsa på Isabel i hennes nya hemstad Bangor utanför Belfast, där hon bor med sin pojkvän. Julia är också här.

Jobbet är att delta i en konferens om vad folk behöver för stöd när de har varit med om en katastrof av något slag, och att intervjua människor som arbetar med att stödja folk som blivit utsatta för terrorattacker. Det är förstås enormt intressant och väcker hur många frågor som helst. I går hörde jag en kvinna berätta om hur hennes familj försjönk i tystnad när pappan blev mördad av IRA på 70-talet. Hon var tre år då, och det var inte förrän hon blev arton som någon orkade berätta för henne vad som hänt. När hennes egna barn började växa upp bestämde hon sig för att ta reda på så mycket som möjligt, för att försöka förstå. Hon tog kontakt med alla som känt hennes pappa, och till slut även med före detta IRA-soldater. Fatta att orka sitta och lyssna på dem. Vilket mod! Hon insåg att de inte hade tänkt på de skjutnas barn, hur deras liv förstördes. (Klart som fan att de inte hade tänkt. Man kan inte både utöva terror och tänka på hur det drabbar folk, då kan man inte fortsätta att utöva terror.) Och hon fick dem att tänka på det, och några veckor senare kom de och sa till henne att de hade talat med folk som fortfarande höll på med terror, och som inte heller hade orkat tänka på det. Hennes röst var alldeles darrig och svag när hon berättade.

Jag har flängt runt i Storbritannien som ett torrt skinn, London och Belfast och Manchester på två dagar, och Heathrow var förstås en mardröm som vanligt, men det känns inte så passande att gnälla på efter att ha lyssnat på öden som hennes. Eller jo en sak måste jag berätta för den var så bisarr: När jag kom till Manchesters flygplats letade jag efter en skylt med mitt namn på, jag skulle bli hämtad av konferensfolkets taxi för det var en bit till Warrington och Center for Peace dit jag skulle. (Och så ville jag gärna ta ett kort på skylten också, det är ju tjusigt att nån går omkring med en skylt med just mitt lilla namn på!) Men det fanns ingen sån skyltperson där, och efter en stund gick jag bort till infodisken som ropade ut taxichaufförens namn två gånger. Efter en halvtimme kom han ångande, en tandlös gubbe med håret på ända som skällde ut mig för att jag inte hade anlänt försent och som sen körde mig i 130 km/t (eller 80 mph som de envisas med här) i en liten skrutttig bil medan han skrek "Robbish!" åt alla vägskyltar han tyckte var dumma.

Men allt gick bra, uppenbarligen eftersom jag står här nu i Isabels soliga kök och väntar på att frukostäggen ska bli hårdkokta. Igår när jag kom hem från Manchester hade vi en hemmakväll med fish and chips, idag ska vi åka och besöka Giants Causeway och ikväll blir det pubrumlande i Belfast.

Slán agat!