Bevis för att kapitalismen är en sjukdom

Idag stod jag på bussen brevid en lodis, en knarkare som såg ut att vara minst hundra år men troligen var tio år yngre än jag. Han var helt väck, tuggade på en otänd cigg, muttrade och höll sig med möda fast i en stolpe. På fötterna hade han flera par trasiga skor så han måste hasa för att inte tappa dem, och han luktade som en sopstation. Bakom mig satt två män och diskuterade lodisen.

"Att de ens får åka buss" sa den ena.

I det ögonblicket ville jag vända mig om och göra nånting hemskt och smärtsamt med den mannen, men det gjorde jag inte eftersom det är olagligt och våld föder våld och det var min hållplats. Men på vägen hem tänkte jag att jag snarare borde ha hållit fram min mobil, satt den på videoupptagning och bett honom upprepa sina ord. Filmen kunde sedan ha tjänat som bevis för att kapitalismen är som syfilis: den slår sig på hjärnan och gör folk sinnessjuka.

För att vi inte bara kan stå ut med att det finns människor mitt ibland oss som lever som skräp. Vi kan tänka på dem som om de vore skräp också. Vi fylls inte av sorg när vi ser det, utan vi tycker att vi borde slippa se det helt och hållet, för vår egen bekvämlighet. 

Det är fullt möjligt att jag skulle få Nobelpriset i medicin för den upptäckten, men det skulle inte vara till någon glädje.