Fjälldrömmar

Första gången jag gick med P i fjällen trodde jag att jag skulle dö. Det var två mil till stugan och varje gång jag föll ihop i en liten gnällande hög sa han "Nu är det bara lite kvar!" vilket ju var helt osant. Jag var typ 25 och hade inköpt snygga promenadskor i röd mocka. Vadå, skulle vi inte promenera kanske? Vem vill ha fula kängor? Halvvägs uppför tredje backen grävde jag hysteriskt fram hårborsten och mascaran ur ryggsäcken och kastade dem på marken – jag hade just insett att de bara var dödvikt i ödemarken och jag orkade inte bära ett milligram mer än nödvändigt. (Jag fick naturligtvis plocka upp dem igen. Man ska inte skräpa ned uti naturen.)

Men det blev ändå många fler somrar i fjällen. P jobbar som stugvärd åt STF vart och vartannat år och då åker vi andra upp och bor en vecka eller två i hans stugvärdsstuga. Varje år är det olika stugor.

Och nu har jag fått fjällen i blodet. Det börjar surra som mygg i kroppen i januari varje år. Fjällen suger. Den krispiga luften, vädret som växlar från timme till timme, de vilda urgamla bergen. Renarna, fiskarna, hararna. Det iskalla vattnet i sjöarna. Tystnaden. Veden man måste hugga. Fridfullheten. Framförallt den.

klicka på bilden för att komma till fjälldrömmar