 |
| !!! |
(men som i mitt huvud känns mer så här:
 |
| ) |
och ibland är det inte helt lätt att koncentrera sig på min arbetsplats, eftersom vi dels sitter i en redaktionsmiljö (jag säger inte ett redaktionsrum för det är mer som en hall) och dels har flexibelt kontor vilket betyder att man har ett skåp, precis som på högstadiet, samt en arbetsplats någonstans där det finns en ledig plats. Inte alltid där man vill arbeta, och inte alltid där man (jag) kan fokusera.
Några av er kanske minns att vi fick fina bilder på väggarna före flytten till det flexibla kontoret, där näs- och benlösa människor stod i ansträngda ställningar och läste tidningen i jättestora rum där alla hade minst tio kvadratmeter för sig själva.
 |
| Ledtråd: ingen av dem är jag |
Nu har vi haft det flexibelt i drygt nio månader. En del gillar det verkligen! Andra tycker att det är hopplöst att aldrig veta var man ska sitta, att man måste ta bort alla sina saker efter sig och stoppa in i ett trångt litet skåp efter varje arbetspass och att man inte har någonstans att sätta upp bilder och roliga lappar. Den som kan gissa vad jag tycker vinner en poäng som kan utnyttjas i vissa, högtidliga sammanhang.
När jag 1988 började jobba på NE hade alla varsitt kontor med varsitt skrivbord, varsin dator (förvisso med svart bakgrund och gröna bokstäver) och en väggfast telefon samt (det bästa) en fucking dörr som man kunde stänga!
SvaraRaderaUnderbart!
Sedan gick åren. Väggar slogs ut, rummen blev större och större, ljuddämpande skärmar ställdes på plats och hela tiden satt vi där och försökte tycka om förändringens vindar.
Men nej. När jag till exempel lade mig att sova middag under skrivbordet, blev jag störd hela tiden.
Så du kan nog räkna ut vad jag står i frågan.
Rum med dörr är bra ibland! Idealet för mig skulle vara att ha en egen, fast plats i ett redaktionsrum, samt ett näraliggande rum med dörr som folk kunde gå in i när de behövde läsa, prata i telefon eller sova middag.
SvaraRadera