Diskussion viktigare än religion

Min familj gillar att diskutera, våra middagar blir ofta till långa debatter om till exempel politik, språk, film, tidsresor, böcker, katters onda planer att ta över världen, vegetarianism, det bästa sättet att resa eller religion. Religionsdebatterna blir ofta ganska högljudda – inte för att vi diskuterar på vad vi tror på, utan för att vi diskuterar själva religionen. Jag för min del har en väldigt dyster och negativ bild av alla sorters religiösa samfund.

Science fiction-bloggaren Åka på Landet Annien skrev för ett år sen om hur hon tolkar det att vara kristen, och vi hade en dialog om det i kommentarsfältet. Jag hittade den diskussionen igen för ett tag sen och fick lust att skriva mer om religion. Jag går ändå och tänker på det mycket nu för tiden när så många konflikter tycks handla om religion och vad andra människor tror på, och vems gudar och skrifter som är de rättaste.

För mig betyder alltså religion att man organiserar troende på särskilda sätt. Jag gör helt och hållet skillnad på troende och religion. För mig får man tro på precis vad man vill. Själv tror jag på en kraft som utgår från allt som lever och har levt på den här planeten, på kärlek och respekt och på en helhet som är större än delarna. Men om någon (mot förmodan!) kom till mig och sa: Anna, det där låter så himla rätt, kan vi inte försöka omvända fler till din tro, kan vi inte skriva en bok om hur man ska förhålla sig till den där kraften och bygga ett tempel med ett stort hjärta på taket och servera muffins där varje söndag? så skulle jag tacka nej, vänligt men bestämt. Jag tror på tankeutbyte, inte missionerande. För mig är religion något som motverkar tankeutbyte, utveckling av tron och samarbetet kring att bygga ett paradis.
Jag känner (just nu i alla fall) att religion är något som kan vara väldigt farligt.

Nu menar jag inte att den som kallar sig religiös (eller kristen, muslim, jude etc) är ond eller farlig bara därför, självklart inte. Det har som sagt inget med deras tro att göra. Många människor som jag verkligen gillar kallar sig religiösa och är ändå både kloka och snälla.

Och jag förstår att kyrkan, församlingen, ritualerna, symbolerna, skrifterna och allt det där som hör till religionen är viktiga för många som tror. Att de i bästa fall är utgångspunkt för diskussioner och utveckling av idéer.

Jag vet att många som jobbar i församlingar gör enormt mycket bra saker för sina medmänniskor och att deras arbete ofta är helt avgörande för att människor i utsatta lägen ska få skydd, mat, tak över huvudet och så vidare.

Jag vet också av egen erfarenhet hur lockande det är att tillhöra en gemenskap. Vilken värme och trygghet det finns i att tillhöra en viss förening, klubb, församling. Vilken styrka man känner i att vara många. Hur skönt det är att vara bland folk vars idéer och tankar man delar, som bekräftar det man tror.

Men. Mitt problem  är just det där med “gemenskap”. För så fort det finns en gemenskap så finns det också ett utanförskap. Så fort man baserar sin gemenskap på idéer, symboler, språk och ritualer som är de "rätta" symbolerna och idéerna, så snart man har skapat ett “vi” så har man automatiskt ett “de andra” som inte talar språket, förstår symbolerna, är med i gemenskapen.

Det här är inget stort problem alls om man pratar om fotbollsklubbar, spelföreningar, läsecirklar eller de flesta andra gemenskaper som i liten eller ingen utsträckning handlar om vad som är Sant och Rätt. Om den Sanna tron, de Rätta handlingarna. Men när det gäller vad man tror på, ja då vet vi ju hur viktigt det har varit, sen många årtusenden, att ha RÄTT. Att övertyga andra, eventuellt med våld. Och, eller, vända ryggen åt dem som inte tror på samma sak.

Varför kan man inte bara tro, och låta andra tro på det de vill? Är det för att man känner sig mindre säker, så länge någon annan tror på något annat? Och i så fall: vad är det för farligt med att tvivla? Få nya idéer?

Åka skriver klokt om att ha en gemenskap som inte skapar klyftor: 

"Jag tror att detta faller under kategorin av saker som man inte bara kan ha utan ständigt måste återerövra. Gemenskap är värdefullt (motsatsen till ensamhet), och något vi människor instinktivt försöker bygga. Vill man inte att gemenskap ska leda till onödiga kategorier och att upprätta barriärer är det något man måste jobba på medvetet hela tiden. (...) All kultur för med sig en viss grad av elitism eller vad man ska kalla det, eftersom det alltid finns saker man kan vara mer eller mindre invigd i. Det enda vi kan göra är väl att ständigt hjälpa varandra att se när det leder till dåliga saker och försöka motverka dem."

Men jag är pessimistisk. I praktiken ägnar de flesta människor mycket mindre tid åt det än att själva passa in i gruppen. Dessutom finns det i själva exkluderandet, sorterandet i “vi och dom” något som (för väldigt många, kanske alla) förstärker känslan av gemenskap.
Just för att språk, symboler och ritualer är viktiga för att bygga gemenskap, och för att gemenskap (och flocktrygghet) är grundläggande och kanske det viktigaste vi har, så kan de också bli fruktansvärt exkluderande och skapa avgrunder mellan oss människor, förvandla oss till fiender.

Jag tror att kollektivet är livsviktigt, att solidaritet är nödvändigt, att styrkan finns i mängden. Men jag tror att vi måste ha enorm respekt för individen och hens val, baserade på unika erfarenheter, känslor och tankar. När det gäller så personliga saker som sexualitet, tro och moral tror jag att vi borde komma överens om att diskutera och lära av varandra mycket mer än att låta några få bestämma hur det ska vara och försöka passa in.

Varför inte bara låta alla ha sin egen tro, och göra oss av med namn som kristendom, judendom och islam? Låt varje kyrka bli en plats för meditation och bön på vars och ens villkor. Och för ständig diskussion och tankeutbyte.

För ett riktigt utbyte av tankar — till exempel om vad Jesus ville uppnå, eller hur vi kan tjäna mänskligheten och få brödet att räcka till alla — så måste de inblandade visa att de verkligen är beredda att lyssna, och kanske ändra sig om det visar sig att “de andra” har ett bättre förslag.

Såna diskussioner skulle jag vilja se överallt, på gator och torg, i kyrkor och styrelserum. Det tycker jag är mycket bättre än religion.