Min slingriga väg till kvinnosaken

Internationella kvinnodagen: den dag varje år när jag först tänker SUCK varför ska man ha den och sen inser, medan jag läser surrealistiska texter och framförallt kommentarsfält att javisstja, det är därför vi måste fortsätta att ha den.

Men det är svårt att veta om den hjälper eller stjälper. Det är en sån dag som borde vara överflödig.

Liv Strömqvist för GenusFokus

Det tog tid för mig att bli positivt inställd till feminismen. Som liten var jag obekväm med rollen som flicka men trodde att det var mig det var fel på, jag var udda på alla möjliga sätt och passade inte riktigt in nånstans. Som tonåring upptagen av helt andra frågor och mig själv. Kvinnofrågan kändes både självklar och sekundär, jag växte upp med grupp 8-tanterna och tyckte att de var jobbiga och töntiga. Jag fattade ärligt talat inte grejen. Jag hade inte själv upplevt särbehandling på grund av mitt kön och jag var för omogen för att se de djupgående strukturproblemen.

Sen blev jag 20 och upptäckte moderskapet, extasen i att bära, föda och amma ett barn. Det passade inte alls in med feminismen som den såg ut 1983. Jag ville vara hemma länge med min bebis, upptäcka världen med mina barn vid min sida, välja föräldraskapet framför löneslaveriet. Jag kände mig inte representerad av feministerna som krävde att få föda barn högteknologiskt, vara deltidsmammor, göra karriär i korsett och högklackat ... Och som tyckte att jag var en bakåtsträvare och könsförrädare.

När mina barn (två söner, två döttrar) var små försökte jag se till att de fick välja lekar, kläder, färger, vänner och roller själva. Jag var fortfarande upptagen av tanken på att människosaken måste vara viktigare än kvinnosaken. Jag var fortfarande på kollisionskurs med feministerna, som ganska unisont ropade på mera dagis och fler styrelseposter, saker som intresserade mig lika litet som ruttna lingon.

De feminister jag gillade var oftast biologister, de som anser att det finns kvinnliga och manliga egenskaper som inte har med sociala strukturer att göra. Det tror jag fortfarande! Jag är helt övertygad om att evolutionen har jobbat hårt på att den som ska bära, föda och amma ett barn får en viss uppsättning egenskaper som gör henne särskilt bra på det, och att den som ska skydda henne och barnet måste ha egenskaper särskilt lämpade för det. Därmed inte sagt att alla kvinnor har samma uppsättning egenskaper, eller att alla män har samma. Det handlar snarare om egenskaper som alla har, men i mer eller mindre dos. Vi kallar barnafödarnas egenskaper för kvinnliga, och skyddarnas för manliga, men man kan ha dem oavsett om man har kvinnliga eller manliga könsdelar. Jag är själv en typisk hen inuti, med ungefär 55/45 kvinnliga och manliga egenskaper.

Och självklart har de som tror att sociala strukturer spelar roll för vår bild av manligt och kvinnligt också rätt. Det ligger i sakens natur att de som tjänar på patriarkala strukturer (män) utmålar de (så kallat) kvinnliga egenskaperna som mindre viktiga.

Hur som helst. Idag, den 8 mars 2013, på Internationella Kvinnodagen, säger jag: jag är feminist. Framförallt är det mina döttrar och söner som har visat mig otaliga exempel på varför feminismen är en nödvändig väg till rättvisa och jämlikhet. Tack för det hörni, och för att ni är modiga människor som har fortsatt att välja era liv själva.