2013-03-29

Snörvelbreven

När jag var sju år fick min mamma lunginflammation. Lungpaj sa man då -69, kanske för att lungorna pajade. Min mormor kom upp från Motala för att ta hand om mig när min mamma låg på sjukhus.

Bela (jag kallade min mormor så eftersom jag pratade mest spanska när jag var liten, mormor heter abuela på spanska) var ganska sträng och jag var jätteledsen. Jag minns fortfarande paniken när ambulansmännen kom och bar ut min morsa på bår och in i hissen. Men det gick bra, hon fick komma hem efter tre veckor och det var allt.

Nu när jag går igenom min mammas grejer hittade jag ett brev som hon har sparat, som jag skrev när hon låg på sjukhuset. Jättefint, lillgammalt och lite sorgligt. Jag visade det för en ung person i min närhet som började snörvla med en gång, test på flera familjemedlemmar framkallade samma snörvlande. Men så sorgligt är det inte! Mest rart tycker jag, jag måste vara förhärdad. Hoppas att ni är lika hårdhudade när jag nu presenterar:

Snörvelbreven













15 kommentarer:

  1. Jag är hårdhudad – inte en tår. Men saaaatan vilket leende jag läste med. Nästan lite ont i kinderna har jag nu.

    Framför allt gillar jag det dramatiska i att kasta sig på båren och skrika; jag undrar om du kan ha sett det göras på film?

    Får vi se en bild på den rytande Bela?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte heller var bårdramatiken kommer ifrån, men när jag var sju år hade jag sett väldigt få filmer så det var nog snarare i en bok. Eller så är det helt enkelt det man innerst inne vill göra när nån bär iväg med ens sjuka mamma?

      Bela röt aldrig så vitt jag minns, hon var bara "så där gör man inte" om allting. Fin bild på henne här!

      Radera
    2. Aaaaah, det var hon med klänningen!

      Radera
    3. Ja ... hon hade ju en klänning. Det hade hon allt. Eller tänker du på någon särskild klänning :o

      Radera
    4. Aha nuuu fattar jag. Långsam pollett, ursäkta.

      Radera
  2. Hihi, jag läser med ett stort leende och fnissar till med jämna mellanrum. Jösses vad du kunde uttrycka dig på den tiden! Jättejobbigt måste det ha varit, men det var minst 20 år sedan (plus moms). Jättegulligt nu i efterhand.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Plus moms är det ju 43 år sen! Och ja eller hur? "Nå, vi talar inte om det". Lite gulligt ju.

      Radera
  3. Fantastisk berättelse, som vanligt, Anna.

    Arne

    SvaraRadera
  4. Tror 17 att det var svårt att sova klockan 3 på natten om man ligger och skriver långa brev!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag var nog bara för ung för att skriva 15.

      Radera
  5. Vilken brevskrivartalang! Författarämne, skulle jag nog säga. Sinne för både detaljer och dramatik. Övertygande gestaltning. Väldigt fint brev och rörande!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mitt sjuåriga jag tackar!

      Radera
  6. Nu har jag funderat i ett dygn på vad jag ska skriva men inte lyckats formulera mig. Suck. Jättefint brev! Så har jag åtminstone sagt det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så där blir det för mig också ibland! Man tänker och tänker och glömmer bort att mottagaren antagligen blir glad bara man visar sig.

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...