Men jaja. Jag bidrar med lite skräck på egen hand. Tycker ni att kaniner är gulliga? Fluffiga? Gosiga? Jättejättesnälla?
Ni kan ha fel ... Det kan vara ...
Night of the Lepus
Allt börjar när en farmare ber forskare om hjälp att bekämpa kaninerna som äter upp hans plantor. Forskarna kommer på att man ska bekämpa gnagarna med hormoner, och så går allt överstyr (såklart).
Jag ska inte berätta mer om storyn, den kan ni läsa i blodig detalj här, men som ni säkert redan räknat ut så är den inte så hemskt mycket att hänga i julgran. Regissören William F. Claxton hade aldrig gjort en skräckfilm tidigare, men däremot många västernfilmer. Många av skådisarna var också västernskådisar. Kaninerna var bara vanliga kaniner.
Neeeej de äter upp alla morötter |
"Night of the Lepus" blev totalsågad av kritikerna för usel dialog, billiga effekter, stelt skådespeleri och dålig regi. Men det sämsta med filmen, verkar både publiken, kritikerna och till och med skådespelarna ha varit överens om, var att kaninerna inte var läskiga.
Hur gör man för att få fluffiga, gulliga och kelvänliga kaninisar att framstå som galna, blodtörstiga monster? Kom ihåg att det här var för länge sen, när man inte hade dagens supercoola digitala effektmaskiner som man bara kan stoppa ner en helt vanlig kanin i, och fiska upp en skräckhare fem sekunder senare.
Neeej de äter upp alla lyktstolpar |
Claxton och hans team jobbade med vad de hade på den tiden. De byggde en modellstad som kaninerna kunde skutta omkring i och trampa sönder hus, bilar och vägar i. Vissa av dessa scener är i slow motion, för att verka mer skrämmande. Ibland smetade man in de stackars kaninernas nosar med ketchup för att det skulle se ut som blod. I vissa scener är det skådespelare i kaninkostymer som attackerar oskyldiga människor.
Varning för att titta på filmen med valda klipp ovan alltför snart innan läggdags. För att inte drömma läskigt om kaniner med ketchup!
Så underbart! Så fantastiskt! Mördarkaninerna anfaller! Jag ville jag vore 17 år 1972!
SvaraRadera