Varför? Vardan? Varthän?

Nyfiken i en strut. Vad betyder det egentligen? Är man nyfiken på vad som finns inuti struten? Eller är det en slags dumstrut? Och varför säger britterna säger att Curiosity killed the cat? Är det verkligen så dumt att man vill veta hur saker fungerar, och varför?

Nej! Det är det förstås inte. Om man inte är nyfiken så får man aldrig reda på nånting. Jag är väldigt nyfiken, och än så länge har det inte dödat mig (i sanningens namn har det gett mig en del skrapsår på knän och armbågar, många arga fnysningar och möjligen en fläskläpp, men det var det värt) utan bidragit till att upplysa mig.

Men det finns fortfarande sånt jag inte alls förstår. Till exempel:

1. Varför är solnedgångar vackra?
Tycker alla människor att såna där guldgröna, rosablå storslagna solnedgångar är vackra? Tycker djur att de är vackra? Skulle en marsian gilla våra solnedgångar? Vad bestämmer vad vi ska tycka är vackert? Varför föredrar de flesta människor en solnedgång före en mops (att titta på alltså)?

2. Om jorden plötsligt slutade snurra, hur skulle det kännas för oss?
Om det av en händelse - en gudomlig kraft, eller en komet eller nånting annat förskräckligt och oemotståndligt - skulle hända att jorden, vår planet, slutade att snurra, hur skulle det påverka alla oss som bor här? Hur skulle det kännas? Skulle allt levande dö med en gång? Och isåfall varför? Vad skulle effekterna bli i kropparna, i naturen? Skulle det låta? Hur skulle det se ut?

3. Varför finns det spetsiga skor?
Det är obekvämt att gå i skor med höga klackar, men miljontals kvinnor gör det ändå för att de önskar se mer långbenta och attraktiva ut. Man gör det för att reproduktionen kräver det. Man vill ha barn med rasben. Men varför ska skorna vara spetsiga?

4. Kan träd ha någon sorts medvetande?
Kan nötter? Grässtrån? Morötter? Berg? Grus? Om inte, hur vet du det?

5. Varför ser molnen ut som om de var platta på undersidan ibland?
Som jättestora maränger som svävar på en glasplåt i skyn. Nånting med lufttrycket förstås, men kommer det underifrån? Eller va?

6. Finns det någon kosmisk rättvisa?
Ja, gör det det? Berätta allt du vet.

7. Hönan eller ägget?
Jag skojar inte. Jag fattar verkligen inte hur man ska veta vad som kom först.

8. Varför var Modesty blond i filmen?
Och Willie Garvin var mörkhårig. Har människor ingen respekt alls?

9. Kan det finnas en kvinnlig fotbollsspelare som är tillräckligt bra för att vara med i det svenska landslaget? Om inte, varför?
Varför skulle inte en topptjej kunna spela i landslaget om hon bara är bättre än den sämsta av killarna?

10. Finns det mest grönt eller blått i världen?
Antagligen blått, eftersom det är så mycket vatten på planeten. Fast ganska ofta är ju havet grönt också. Och det finns VÄLDIGT mycket gräs och träd.

(De här frågorna har legat på min gamla frågeblogg sen 2005, och de kommer att ligga där tills de är besvarade på ett trovärdigt vis. Till världens ände kanske.)

PS Så här säger Wikipedia om varför katter ska akta sig för att vara nyfikna.

Fisk och potäter

Irländaren poppade ut och köpte middag på en chippy igår.


Fish & chips. Är inte det världens konstigaste mat?

Irländsk dagbok

Är på kombinerad jobb- och nöjesresa på Irland och i England. Nöjet är att hälsa på Isabel i hennes nya hemstad Bangor utanför Belfast, där hon bor med sin pojkvän. Julia är också här.

Jobbet är att delta i en konferens om vad folk behöver för stöd när de har varit med om en katastrof av något slag, och att intervjua människor som arbetar med att stödja folk som blivit utsatta för terrorattacker. Det är förstås enormt intressant och väcker hur många frågor som helst. I går hörde jag en kvinna berätta om hur hennes familj försjönk i tystnad när pappan blev mördad av IRA på 70-talet. Hon var tre år då, och det var inte förrän hon blev arton som någon orkade berätta för henne vad som hänt. När hennes egna barn började växa upp bestämde hon sig för att ta reda på så mycket som möjligt, för att försöka förstå. Hon tog kontakt med alla som känt hennes pappa, och till slut även med före detta IRA-soldater. Fatta att orka sitta och lyssna på dem. Vilket mod! Hon insåg att de inte hade tänkt på de skjutnas barn, hur deras liv förstördes. (Klart som fan att de inte hade tänkt. Man kan inte både utöva terror och tänka på hur det drabbar folk, då kan man inte fortsätta att utöva terror.) Och hon fick dem att tänka på det, och några veckor senare kom de och sa till henne att de hade talat med folk som fortfarande höll på med terror, och som inte heller hade orkat tänka på det. Hennes röst var alldeles darrig och svag när hon berättade.

Jag har flängt runt i Storbritannien som ett torrt skinn, London och Belfast och Manchester på två dagar, och Heathrow var förstås en mardröm som vanligt, men det känns inte så passande att gnälla på efter att ha lyssnat på öden som hennes. Eller jo en sak måste jag berätta för den var så bisarr: När jag kom till Manchesters flygplats letade jag efter en skylt med mitt namn på, jag skulle bli hämtad av konferensfolkets taxi för det var en bit till Warrington och Center for Peace dit jag skulle. (Och så ville jag gärna ta ett kort på skylten också, det är ju tjusigt att nån går omkring med en skylt med just mitt lilla namn på!) Men det fanns ingen sån skyltperson där, och efter en stund gick jag bort till infodisken som ropade ut taxichaufförens namn två gånger. Efter en halvtimme kom han ångande, en tandlös gubbe med håret på ända som skällde ut mig för att jag inte hade anlänt försent och som sen körde mig i 130 km/t (eller 80 mph som de envisas med här) i en liten skrutttig bil medan han skrek "Robbish!" åt alla vägskyltar han tyckte var dumma.

Men allt gick bra, uppenbarligen eftersom jag står här nu i Isabels soliga kök och väntar på att frukostäggen ska bli hårdkokta. Igår när jag kom hem från Manchester hade vi en hemmakväll med fish and chips, idag ska vi åka och besöka Giants Causeway och ikväll blir det pubrumlande i Belfast.

Slán agat!

Science fiction, om katten själv får välja

I våras gick jag med i en bokcirkel. Det är min kompis Petra som startade Breakfast Book Club som träffas en gång i månaden på Konditori Vetekatten. Väldigt bra för mig, eftersom jag jobbar i samma kvarter och bara behöver åka lite tidigare till jobbet!

När vi presenterade oss för varandra i början av den första bokcirkelfrukosten lät det ungefär så här: Hej, jag heter Monika, jag läser poesi, och debutanter, ja typ allting utom science fiction. Och nästa: Hej, jag heter Johan, jag läser franska klassiker och allting utom science fiction. Och så vidare tills det bara var jag kvar, och jag sa Hej, jag heter Anna, jag läser nästan bara science fiction.

Eftersom alla tittade konstigt på mig då försökte jag förklara att science fiction är så mycket mer än krig i rymden, som de flesta tänker på när de hör begreppet, och jag lovade att hitta en sf-bok som vi kunde läsa i cirkeln. Det löftet har jag haft ångest för hela sommaren och hösten, för det var jättesvårt!

Science fiction är nämligen en så enormt bred genre. Den kan utspela sig i nutid, dåtid eller i framtiden. Det kan vara politiska romaner, poesi, deckare eller kärlekshistorier, det kan vara allt från humor till thriller. Och lika lite som det måste finnas drakar i en fantasybok behöver det finnas rymdraketer i en sf-bok. Ibland är det både drakar och raketer. Ibland varken eller.



Många berömda sf-författare, som till exempel Margaret Atwood, vill inte att genren ska kallas science fiction längre, eftersom det ofta missuppfattas och begränsar tanken. Själv föredrar jag uttrycket alternativ fiction som man använder för att bunta ihop sf, fantasy, magisk realism, cyberpunk, skräck och andra fantastiska genrer. Men det som är bäst med ordet alternativ är att det säger vad det handlar om, nämligen historier som är skrivna utan att begränsas av vad vi tror är möjligt just nu.

Man kan alltså ta vilken genre som helst, och tillsätta momentet What if ... – Tänk om ...

Det handlar om idéer, om sätt att spegla och beskriva världen både som den är och som den skulle kunna vara. Eller människan som hon är, eller skulle kunna vara. 0m det var möjligt att vara på fler ställen samtidigt, till exempel. Eller om man kunde klona sig. Eller om man kunde resa i tiden, eller om man visste att jorden skulle gå under nästa vecka. Eller om man levde i en diktatur, eller om staten hade möjlighet att övervaka sina medborgare överallt. Om det fanns robotar som utförde alla tråkiga sysslor. Om forskarna hade råkat göra så att djur kunde tala. Om det vore förbjudet att vara kär. Om man kunde leva i evighet. Om man kunde läsa andra människors tankar. Och så vidare. Tänk om.

Så ni kanske kan förstå min vånda när jag skulle hitta en bok som skulle representera allt detta. Dessutom skulle den vara lätt att få tag på i minst femton ex i bokhandeln, vilket uteslöt nästan alla mina favoriter. Till slut bestämde jag mig för den första boken i Suzanne Collins trilogi om Hungerspelen. Den representerar bara en liten del av allt jag gillar med alternativ fiction, men den är enormt spännande och bra!

I Hungerspelen tänker sig författaren att världen har blivit lite fattigare och hårdare än den är idag, även i väst. Landet Panem är vad som finns kvar av resterna efter Nordamerika, och det består av Huvudstaden och tretton distrikt. Huvudstaden måste hålla de fattiga distrikten i schack, och därför arrangerar man varje år Hungerspelen, där varje distrikt tvingas skicka två ungdomar till en plats där alla får slåss på liv och död inför tv-kameror och miljontals tittare. Bara den sista överlevande får åka hem igen.

Huvudpersonen i boken är Katniss, en sextonårig tjej som bor med sin mamma och sin lillasyster Prim i distrikt 12. Hon jagar i skogen varje dag för att försörja sin familj, men när Prim blir uttagen till Hungerspelen måste Katniss anmäla sig frivillig för att skydda henne.

Här kan du läsa en recension på Boktoka-bloggen.

Jag lovade mina medcirklare att återkomma med en lista över vilka alternativ fiction-böcker jag tycker att de absolut borde läsa. Återkommer om det. Uppdaterat: Här är den!

Grejen med Toss

Toss är ett efternamn som bärs av 45 människor i Sverige idag. Det är ett soldatnamn som härrör från Tossebergsklätten i Värmland.

Jag har lärt mig att leva med det, men det tog 30 år. Fördelen med att heta Toss är att folk kommer ihåg det. Nackdelen är att det låter tossigt. Men framförallt är det svårt att få det rättstavat, särskilt i telefonen. När jag var liten fick jag lära mig att bokstavera det "Tore, Olof, Sigurd, Sigurd", men nu för tiden säger jag "Tomas, Olle, Sara, Sara" istället för ingen människa idag vet vad en Sigurd är. Jag funderar på att börja säga "Thérèse, Oscar, Suzanne, Suzanne" istället, med fransk brytning, eller kanske "Tripoli, Oslo, Santiago, Santiago" för att det låter coolare (men vet folk vad är en Tripoli är?).

Vanliga missuppfattningar av stavningen (helt autentiska från kuvert skickade från myndigheter):

• Tuss
• Post
• Tofs
• Torsk
• Kloss
• Toast

Vi tar väl en Strindberg till?

Har äntligen packat upp min mammas Strindbergssamling, och hängt August själv mittemot. Det är söndag, så vi tar väl ännu en dikt av Strimpan:

Solnedgång på havet

Jag ligger på kabelgattet
rökande »Fem blå bröder»
och tänker på intet.

Havet är grönt,
så dunkelt absintgrönt;
det är bittert som chlormagnesium
och saltare än chlornatrium;
det är kyskt som jodkalium;
och glömska, glömska
av stora synder och stora sorger
det ger endast havet,
och absint!



O du gröna absinthav,
o du stilla absintglömska,
döva mina sinnen
och låt mig somna i ro,
som förr jag somnade
över en artikel i
Revue des deux Mondes!

Sverige ligger som en rök,
som röken av en maduro-havanna,
och solen sitter däröver
som en halvsläckt cigarr,
men runt kring horisonten
stå brotten så röda
som bengaliska eldar
och lysa på eländet.

(August Strindberg, ur Dikter på vers och prosa / Stormar, 1883)

Läs vad andra skriver om: Strindberg, poesi, havet, absinth

Min mormor Maja

Nu när min mamma dog hände det något väldigt märkligt: jag fick en helt annan bild av hennes mamma, min mormor. Plötsligt, 35 år efter hennes död, fick jag höra berättelser som ställde henne i ett nytt ljus. Min stränga, hårdhjärtade streber till mormor – hon kanske var en helt annan?

Så länge jag minns har jag hört min mammas bittra klagan över sin mor Maja. Hur ovänlig hon var mot sina barn, mot alla utom den yngste som var den enda hon älskade, den hon skämde bort.

En enda gång rubbades min uppfattning om Maja - när min mamma berättade för mig om de gamla dagböckerna hon hittat, där Maja beskrev sin lycka när min mamma föddes. Min mamma var nästan chockad. "Jag hade ingen aning – varför har jag inga minnen av det här?" frågade hon mig, eller sig själv. "Och när tog det slut? När började hon hata mig?" "Det kanske var när din yngsta bror föddes", föreslog jag. "Eller så älskade hon dig faktiskt mer än du har trott."
Men min mamma slog bort den tanken, och sen glömde jag också bort den. Jag fortsatte att tänka på min mormor som den känslokalla, elaka.

Maja föddes 1898, näst yngst av sju barn i den ganska fattiga men teater- och musikintresserade familjen Lindgren i Kristbergs socken i Östergötland. Hennes pappa Nikolaus var inflyttad gotlänning och hade träffat hennes mamma Kristina när han läste till kantor i Växjö.

Ung och ljuv Maja på besök i Linköping

Det finns två olika familjelegender om hur Maja träffade sin man, min morfar Gideon Toss som var stadsläkare i Motala. Den ena är att han var familjeläkare för en familj som Maja när hon gick på läroverket i Motala. Maja var på patientbesök hos Gidde som avslutade med att säga: Vet Fröken om att vi kommer att gifta oss?

Den andra legenden, som jag är uppväxt med och gillar mest, är att tjugoåriga Maja tog jobb som hemhjälp i Villa Toss. Gidde var då 35 år, pappa till tre pojkar och nybliven änkling. Han blev omedelbart förälskad i Maja, som var väldigt söt, och friade till henne bara några månader senare. Han fick nej, och nej igen nästa gång han friade året därpå, och nej varje år i sex års tid. Men den sjunde gången fick han ja, och 27 år gammal blev Maja mamma för första gången. Det var min mamma som föddes då, och när man läser Majas dagböcker från det året och ser bilder så är det ren och skär lycka man uppfattar.

Förtjust och förvånad

De tre äldre bröderna var också glada i bebisen. Den dag som deras lillasyster skulle döpas till Barbro Margareta passade de på att ta med sig henne upp på vinden, innan prästen kommit, och döpte henne till Prinsessan Tussilull, vilket de tyckte var mer passande för detta söta gryn. Sedan dess kallades hon alltid Lull.

Men sen gick nånting fel, om man nu ska tro min mamma. Maja var sträng mot sina barn, hård och kritisk, snabb med att hitta fel. Även mot barnbarnen, mot mig i alla fall. Jag fick alltid höra om hur slarvig jag var jämfört med Täbykusinerna, hur de var mycket bättre uppfostrade, mer artiga och stillsamma. (Många år senare berättade en av Täbykusinerna hur de alltid hade fått höra av farmor Maja att Anna minsann var mycket mer påhittig och skojig.)

När jag var fem år skulle jag bo i Motala några veckor medan min mamma var i New York. En morgon upptäckte jag några röda prickar i ansiktet och sprang direkt till min mormor för att visa. Hon blev jättearg, och drog mig hårt i armen in i badrummet där hon försökte skrubba bort prickarna som hon trodde att jag hade målat dit. När de inte gick bort förstod hon att det var mässlingen, och blev djupt ångerfull. Då bäddade hon ner mig i sin och Giddes stora säng (där man aldrig fick sova annars), hämtade min nalle och lät mig använda ringklockan som hängde vid sängen och hördes nere i köket, så att jag kunde ringa efter saft och bullar när jag ville. Plötsligt var hon snäll! Det var som ett mirakel. Jag gillade verkligen att ha mässling.

Saft och kakor med Bamse

Men annars var hon hård alltså. Förskräcklig mot sina tre styvsöner, ständigt kritisk mot min mamma och hennes mellanbror, orättvis mot oss barnbarn. Det var så min mamma uppfattade det, och så jag alltid har tänkt. En negativ person – utom när det gällde fest och flärd. Maja älskade glitter, glamour och kalas. Hon kom snabbt upp sig i Motalas societet och blev överste-lotta, medlem i Lions, ordförande i Svensk-Engelska Föreningen och Svensk-Indiska Sällskapet och gud vet allt, och ordnade fester stup i kvarten. Hon hade en hel bokhylla full med blå skrivböcker där varenda bjudning fanns nedskriven och illustrerad: gäster, bordsplacering, vad man hade serverat, vad Maja haft på sig och så vidare. Allt för att inte riskera att upprepa sig. Om gästerna var berömda, helst adliga, var lyckan fullkomlig.

När min mamma skulle gifta sig med en engelsman (som var snygg och charmig men inte adlig) insisterade Maja på att ha ett stort bröllop, minst 300 gäster. Min mamma vägrade, och det blev många upprörda gräl med skrik och tårar. Till slut gick min mamma med på att Maja skulle få bjuda "de allra närmaste" 70. När de nygifta kom ut ur kyrkan väntade en överraskning: Maja hade beordrat de manliga kusinerna att stå utanför kyrkdörren med korsade sablar som Lull och Anthony fick springa ut under.

Lycklig nybliven svärmor

När skilsmässan var ett faktum efter fem år blev Maja bestört, och skällde ut min mamma efter noter. Skilsmässa var otänkbart. Och när min mamma blev gravid sex år senare, singel som hon var och med en gift man till på köpet, då var det nära att Maja försköt sin dotter. Lika hård var hon mot de två styvsöner vars äldsta barn föddes litet för snabbt efter bröllopet. Det var något som Maja aldrig underlät att påpeka, vilket sårade både sönerna och deras hustrur.

Hon var en häxa, kort sagt.

Men sen var det ju den där dagboken. Och när min mamma dog för två månader sen började jag få höra om en helt annan sida av Maja. En av min mammas barndomsvänner berättade om hur roligt det var att få vara hemma hos Lull när de var små, hur generös och rolig Maja var. Min kära ingifta moster, hustru till yngsta lillebror och mamma till Täbykusinerna, tyckte också mycket om Maja. Hon berättade om Majas härliga humor, om historierna hon brukade dra. Hon påminde om Majas konstnärliga ådra, och den omtänksamhet hon visade genom att ordna alla sovrummen fint och välkomnande innan vi andra kom dit. Det visade sig att Maja fick en svår lunginflammation och hjärtbesvär när lille Magnus föddes. Hans storasyskon, som var 2 och 3 år, kom helt i skymundan och man anställde både sjuksköterska och barnjungfru. Omständigheter som gör att man kanske kan förstå, till och med förlåta, att Maja inte var så närvarande med sina äldre barn de där åren.

Och jag började fundera. Hur lätt var det för Maja, 26, att bli styvmor till tre pojkar mellan 9 och 12 år, vars vackra och snälla mamma hade dött i spanska sjukan? Att gifta sig som ung och pank med en äldre man, vars alla vänner var äldre, rikare och mer världsvana?

Jag börjar luta åt att moster och väninnan har rätt i att Maja kanske var en mycket osäker person, en liten flicka som var van att vara yngst och sötast. Som inte riktigt visste hur hon skulle hävda sig. Som hatade att åldras. Hon kanske till och med var avundsjuk på sin vackra och modiga dotter, som levde ett mycket friare och mer spännande liv än Maja någonsin kunnat drömma om. Och min mamma kanske var svartsjuk tillbaka, kanske kände hon att det fanns en konkurrens mellan dem när det gällde Giddes kärlek.

Maja, Magnus, Lull och Gidde en helt vanlig kväll på 40-talet

Bilden klarnar och blir suddig om vartannat. Människor är komplicerade. Just nu tänker jag mest på en incident som min moster Ingegärd berättade om, som gör bilden just så oskarp och komplicerad som livet är. Det hände 1953, då min yngsta morbror Magnus just förlovat sig med Ingegärd. Stolt bjöd han sin fästmö, sin blivande svärmor, sin mamma och sin gamla faster Selma på lunch på restaurang Reisen vid Skeppsbron. När de samlades sa Maja ganska fränt till honom: "Men hur har du råd till detta?" Den stolthet och glädje som Magnus kände försvann helt. Så lätt är det att vara elak, fast man egentligen är rädd.

Andas

Det sista sonen sa innan han reste på sin väldigt äventyrliga resa i tisdags var att jag skulle ta det lugnt. Som i att inte jobba och hålla på för mycket. Han har rätt, men det är inte så enkelt alltid eller jo det är enkelt men det känns svårt.)

Jag är helt urkramad efter alla begravningar och bortresta barn. Jag skulle behöva vila en månad inlindad i silke och rosa ull i ett tempel på en bergstopp, omgiven av fågelsång och välvilliga andar som serverar te på bambubrickor.

Nu tror jag inte att precis det kommer att hända, men jag ska verkligen försöka att cykla lugnt, jobba lagom mycket, meditera en halvtimme om dagen och andas. Andas är bra. Här är en karl som har bra andningstips.

I Stormens öga

Jag beställde biljetter till Shakespeares "Stormen"för flera månader sen, så fort jag såg annonsen i DN. Sen glömde jag förstås att hämta ut dem, och ringde bedrövad till Dramatens biljettkassa för att höra om det skulle finnas någon enstaka skruttbiljett kvar på längst bakersta raden. Till min stora glädje fanns det platser kvar, fina platser och billigare än vanligt! "Vad är haken" frågade jag, och biljettdamen förklarade att platserna var på scen. "Men det är ingen fara", betygade hon, "man är precis som vanlig publik. En gång blir man uppbjuden till dans, men det är bara att tacka nej om man inte vill dansa".



Det var roligt att sitta på scenen, bra utsikt och spännande att sitta bland de skådespelare som också spelade publik. Föreställningen var jättebra, skönt traditionell utan några som helst anspelningar på nutida problem (förutom att Örjan Rambergs Prospero hade vissa likheter med Ingmar Bergman). Den galne och mordiske Caliban spelades så ömsint av Jonas Karlsson så att man bara ville pussa honom och klappa på hans nitar och tatueringar.



Och rätt som det var blev dottern uppbjuden till dans med Ariel och Miranda!

Och så var vi bara fyra

Äldsta sonen har rest iväg igen. Jag borde ha vant mig vid att vara bågen som snällt får stanna kvar när pilen flyger, men det har jag inte. Det känns lika stort och häftigt nu som när han reste ett halvår i Asien som tonåring, eller när han bodde i Amsterdam för några år sen. Den här gången går resan till Portugal, dit han tar sig med cykel, med ett skruttigt tält och utan pengar. Han har haft sitt basecamp hos oss de senaste veckorna, så vårt vardagsrum har varit fullt av cykeldelar, verktyg, kartor och packning.

I tisdags morse tog han tåget med cykeln nerpackad i delar, via Köpenhamn till Amsterdam. Där satte han ihop hojen igen och trampade iväg söderut. Han har sällskap med en kompis, men de har inte bestämt hur långt de ska resa tillsammans.

Tanken är iallafall att han ska klara sig utan pengar. Tälta, soffsurfa, och när den mycket lilla reskassan tar slut någonstans i Frankrike antagligen) planerar han att jobba på olika WOOF-gårdar i Frankrike, Spanien och Portugal.

Här är deras reseblogg. De uppdaterar bara när de är offbike och online på en plats där det finns gratis wifi. Max har visserligen med sig mobil, men inget abonnemang eller kontantkort, så jag kommer kanske inte att höra av honom så ofta. Det känns lite darrigt, men mest är jag stolt! Man måste vara fantasifull, envis och framförallt modig för att göra en sån resa.

Nu har vi en unge på Irland och en på vägarna i Europa. Var ska det sluta?

Men begravningen blev bra!

Hur begraver man någon som inte sagt ett ljud om hur de vill ha det? Eller jo, min mamma hade sagt en enda sak: hon ville att Lars Collmar skulle begrava henne. "Du fattar att det blir en religiös begravning då?" sa jag. Min mamma var en övertygad ateist, men hon kände Lars sen många år tillbaka och gillade honom. De sista åren gick hon till och med på hans diskussionskvällar i Adolf Fredrik. "Äsch, han behöver väl inte prata så mycket om Gud och Jesus", sa min mamma.

Min mamma gick vidare en lördagskväll, efter en lugn och bra dag. Hon hade inte ont och var inte rädd, hon somnade bara och dog. De ringde mig en halvtimme senare och bad oss komma på söndag morgon. Sen hade jag mindre än en vecka på mig att tömma hennes lägenhet på Mariahemmet. Det gick, med mycket hjälp av familjen. Samtidigt skulle jag planera begravningen till två veckor senare. Sitta där på begravningsbyrån och fatta en massa beslut, fast jag var halvt bedövad och utmattad. Men, för att göra en lång historia kort: det blev väldigt fint till slut.

Lull begravdes i Trons kapell på Skogskyrkogården en solig eftermiddag i september. Vi hade valt den allra enklaste kistan och lagt kapellets solgula bårtäcke på den, och en löpare i brun sammet från Indiska där vi la kaprifoler och snäckor som en av Lulls bästa vänner hade tagit med sig från Käringön. På kistan låg också min mammas svarta läderkeps som hon alltid hade på sig, den som hon påstod att alla karlar blev så förtrollade av.

Min morsa var ingen okomplicerad person. Hon var både stark och svag, hon åstadkom fantastiska saker och fick många vänner men var också bra på att såra folk med sina sanningar. Hon var en ärlighetspedant, som en vän uttryckte det. Hon var inte lätt att ha som mamma, men hon älskade mig reservationslöst. Lars fick med allt det i sitt griftetal, på ett alldeles uppriktigt och ändå respektfullt, ömsint sätt. Han nämnde Jesus flera gånger, men på ett sätt som jag tror att Lull skulle ha gillat.

Sen spelade Claes Brodda fin Ellington-jazz på saxofon, och Sven Wollter och Kim Rhedin läste dikter, och Strindbergs ande svävade över alltihop. Mitt i akten öppnades dörren och en liten farbror med grått skägg, käpp och stråhatt snubblade in i kapellet. Med tanke på min mamma kunde det ha varit en uteliggare som hon hade bjudit in till begravningen, men efteråt kom han fram och skakade min hand och presenterade sig som "professor Kahn from Pakistan". I boken där alla gäster skrev en sista hälsning efter minnesstunden skrev han:

Margareta - I will never forget our wonderful bus-ride through the desert.

Jag har fortfarande ingen aning om vem han var, men det var typiskt min mamma. Hon hade säkert på sig läderkepsen på den där bussresan.

Minnesstunden blev också helt fantastisk, med sång och gråt och skratt, och en del ganska otroliga historier som jag inte hade hört förut. Folk berättade både om hur de varit frustrerade på min mamma och hur de hade uppskattat henne. Det var stort. Nån dag när jag har tid tänkte jag skriva mer om Lull, och om några av de där historierna.

Smärta, hjärta

Häromnatten låg jag vaken och kände att mitt hjärta var alldeles ömt, som om det hade fått ta en massa smällar och fått blåmärken. På sätt och vis är det sant: jag har begravt min mamma, min morbror och pappan till tre av mina gudbarn i år. Tre begravningar på sju månader är mycket, det känns. Och det var sant som folk sa till mig i somras: att sorgen kommer sen, efter begravningen, när allt praktiskt är över. Kanske inte så mycket sorg över att min mamma inte är kvar i det här livet längre. Hon var gammal och hade levt ett långt, intressant liv, och jag känner mig rätt säker på att hon är på en bra plats nu. Men sorg över alltings förgänglighet. Höstlöv, skymning, vemod ... Ibland när jag möter en gammal tant eller farbror på gatan blir jag orolig att de ska ramla ihop och dö. Livet går för fort.

Så där låg jag med mitt värkande hjärta och tänkte att fan, tänk om jag aldrig blir glad igen. Nu när jag äntligen har vant mig vid att vara glad. När jag var liten var jag rädd för allting, och som tonåring deppig och angstig. Men med tiden har jag blivit optimist. Till min häpnad. Mitt inre har liksom förvandlats från bly till kork - jag kan fortfarande deppa, men sen flyter jag upp igen. Tänk om det är slut med det nu?

Men igår började det kännas lite ljusare igen. Idag var också en bra dag. Det ordnar sig nog.

Bokmässan 2010: Irrfärder

Helt overkligt sitter jag nu ensam på ett hotellrum utan att ha NÅNTING att göra utom att blogga. Det är som att ha fått en egen bubbla i det stora tidsrumsflödet, och jag ser mig ödmjukt och tacksamt omkring i det skimrande bubbelrummet och knackar försiktigt på de skimrande bubbeltangenterna, så att de inte ska spricka. Klockan tolv förvandlas rummet till en pumpa, så jag tänkte checka ut strax därförinnan och åka hem till Stockholm.

Men nu ska jag berätta om helgen på bokmässan i Göteborg!

Jag har nästan inte gjort nånting.
Det har varit väldigt skönt.

Fast det började spännande: Jag anmälde min resa på Samåkning.se, och fick sent på torsdagkvällen svar från en okänd person vid namn Anthon som ville åka med till Göteborg. Anthon visade sig vara en fantastiskt trevlig akrobat från Cirkus Cirkör, som också spelar Hjälten och Supermegabomben för barnen på Liseberg varje helg. Missa inte hans förmodligen enormt bra föreställning!

Anthon och Skurkkaninerna

När vi kom till Göteborg skiljdes våra vägar åt, och jag fortsatte till bokmässan. Till min lättnad hade jag redan missat allt roligt förprickat i mässprogrammet, så jag slapp använda den ännu inte uppfunna kloningsmaskinen. Istället lallade jag omkring och träffade trevliga människor (på fredagarna finns det fortfarande lite syre kvar i mässhallarna, så man orkar stå och lyssna och prata.) och gick med dem på Sedvanlig Bloggmiddag, som Lotten har beskrivit så målande här, och sen på Park, som var, ja, som det brukar. Varje år tänker jag att det blir allt mindre spännande att gå dit och tränga sig i svett- och spritdimmorna och skrika sitt namn åt folk som verkar skrika sitt namn tillbaka. Men man ska ju vara där!

Tack vare Lotten, den underbara och problemlösande Lotten, hade jag ett hotellrum på Odin där jag sov och bara snarkade lite, som ett svagt morrande, enligt säkra källor, i sju sköna timmar innan det var dags att göra mässan igen. Där lyssnade jag bland annat på kloka Lasse Berg, som kommer med en uppföljare till Gryning över Kalahari i vår, och på Gösta Ekman som intervjuades av en mycket nervös person som matchade blomdekorationerna.

Ekman, Gustavsson, nervös person, blommor (fast inte i den ordningen)

Oj! Där slog klockan tolv, jag hann precis kasta mig ur rummet innan jag skulle förvandlats till en liten mus (och tänk vad besvärligt det måste vara för möss att blogga?) och sitter nu i Odins rödsammetsdraperade lobby och skriver klart. Bilen är betald till 13:57, så jag har egentligen ingen brådska, men jag längtar hem nu så det blir en snabb sammanfattning:

Efter Ekman och en stund i VIP-lobbyn dit jag blev insmugglad genom en svart gardin av en främmande kvinna styrde jag och Lotten kosan mot en fest på Tredje Långgatan, via ett ärende i Majorna. För att hitta hade vi till vår hjälp två hjärnor, en mobil-gps och en bil-gps. Det gick så här:

Så kallade irrvägar, ska inte missförstås som synapser

och tog cirka en timme, varav ungefär en kvart spenderades i samma tunnel, fast olika riktningar. Sen gick vi på JÄTTEROLIG 365sakerfest

Lotten, grundaren av House of Win-Win, en glad tjej, fest

där vi bland annat lyssnade hänförda på den instantdiktande Oskar Hanska

Oskar a la minute

och beundrade Ljustrådsgängets arbete med att bygga om fläkten till ett ljusskepp.

Tre män och en fläkt

Sen hände det lite andra roliga saker och jag köpte en massa roliga böcker, men det får jag skriva om en annan dag. Hejdå! Nu åker jag hem till Stockholm!

Uppgraderade

Vi tog in på hotell, jag och Lotten, i Göteborg i kväll. (Rapport från bokmässan kommer. Lotten säger att det bara är att göra, så då är det väl det.) "Ni har blivit uppgraderade" meddelade receptionisten när vi checkade in, och förklarade att vi fått ett extra stort rum. Men när vi kom till rummet, som inte alls var extra stort, väntade en annan överraskning.



Nu vet vi inte riktigt var vi ska sova.