annatoss.se
Dessa är gamla och dammiga:
contigo.se/anna
annatoss.blogspot.com
annatoss.wordpress.com
Ok fint ses på annatoss.se då!
2014-04-10
annatoss.se
Nya adressen! Detta gäller nu:
Dessa är gamla och dammiga:
contigo.se/anna
annatoss.blogspot.com
annatoss.wordpress.com
Ok fint ses på annatoss.se då!
Dessa är gamla och dammiga:
contigo.se/anna
annatoss.blogspot.com
annatoss.wordpress.com
Ok fint ses på annatoss.se då!
2014-04-06
Anna Toss & C:o flyttar!
 |
| Flyttlasset går. Bild lånad från Stockholmskällan |
Här kommer det inte att hända nåt mer, så vi ses på nya stället!
2014-02-06
Zelda, Buddha och Firefox
Fler flickor kommer att få heta Björn, spanade jag nyss. I samma veva kollade jag upp hur många flickor som redan heter Björn med hjälp av Statistiska Centralbyråns Namnsök och upptäckte att
det finns 28 kvinnor som har förnamnet Björn, varav en har Björn som tilltalsnamn. (Go Björn!)
Namnsöket är helt beroendeframkallande. Jag kunde inte sluta förrän jag tagit reda på att 3 kvinnor och 16 män heter Baloo i förnamn (men ingen har det som efternamn) och att 11 män i Sverige heter Buddha i förnamn (varav 1 har namnet som tilltalsnamn). 342 kvinnor och en man heter Marilyn i förnam; en man och 367 kvinnor heter Zelda (227 kvinnor har namnet som tilltalsnamn). 513 personer heter Tiger i efternamn. 81 kvinnor och 670 män heter det i förnamn (99 män har namnet som tilltalsnamn). 102 män heter Clint i förnamn.
Det finns ingen person som har namnet Doktor som förnamn.
Det finns ingen person som har efternamnet Who.
Det finns ingen person som har efternamnet Gud.
Det finns ingen person som har namnet Gud som förnamn. (Fast jag har en kompis som envisas med att ansöka om det.)
Det finns 16428 kvinnor som har förnamnet Gudrun. Av dessa har 8163 namnet Gudrun som tilltalsnamn.
Det finns ingen man som har namnet Gudrun som förnamn.
Det finns 1 kvinna som har förnamnet Gudis.
Det finns 1 kvinna som har förnamnet Gudde.
Det finns ingen person som har efternamnet Firefox.
Det finns ingen person som har namnet Firefox som förnamn.
Det finns ingen person som har efternamnet Internet.
Det finns ingen person som har namnet Internet som förnamn.
Det finns ingen person som har efternamnet Google.
Det finns ingen kvinna som har namnet Google som förnamn.
Det finns 1 man som har förnamnet Google.
Det finns ingen person som har efternamnet Kärlek.
Det finns 1 kvinna som har förnamnet Kärlek.
Det finns ingen man som har namnet Kärlek som förnamn.
Det finns ingen person som har efternamnet Wordpress.
Det finns ingen person som har namnet Wordpress som förnamn.
Bara så att ni vet.
det finns 28 kvinnor som har förnamnet Björn, varav en har Björn som tilltalsnamn. (Go Björn!)
Namnsöket är helt beroendeframkallande. Jag kunde inte sluta förrän jag tagit reda på att 3 kvinnor och 16 män heter Baloo i förnamn (men ingen har det som efternamn) och att 11 män i Sverige heter Buddha i förnamn (varav 1 har namnet som tilltalsnamn). 342 kvinnor och en man heter Marilyn i förnam; en man och 367 kvinnor heter Zelda (227 kvinnor har namnet som tilltalsnamn). 513 personer heter Tiger i efternamn. 81 kvinnor och 670 män heter det i förnamn (99 män har namnet som tilltalsnamn). 102 män heter Clint i förnamn.
Det finns ingen person som har namnet Doktor som förnamn.
Det finns ingen person som har efternamnet Who.
Det finns ingen person som har efternamnet Gud.
Det finns ingen person som har namnet Gud som förnamn. (Fast jag har en kompis som envisas med att ansöka om det.)
Det finns 16428 kvinnor som har förnamnet Gudrun. Av dessa har 8163 namnet Gudrun som tilltalsnamn.
Det finns ingen man som har namnet Gudrun som förnamn.
Det finns 1 kvinna som har förnamnet Gudis.
Det finns 1 kvinna som har förnamnet Gudde.
Det finns ingen person som har efternamnet Firefox.
Det finns ingen person som har namnet Firefox som förnamn.
Det finns ingen person som har efternamnet Internet.
Det finns ingen person som har namnet Internet som förnamn.
Det finns ingen person som har efternamnet Google.
Det finns ingen kvinna som har namnet Google som förnamn.
Det finns 1 man som har förnamnet Google.
Det finns ingen person som har efternamnet Kärlek.
Det finns 1 kvinna som har förnamnet Kärlek.
Det finns ingen man som har namnet Kärlek som förnamn.
Det finns ingen person som har efternamnet Wordpress.
Det finns ingen person som har namnet Wordpress som förnamn.
Bara så att ni vet.
2014-02-04
Hen, en och Björn
Ser i ögonvrån att ordet "hen" fortfarande är ett problem på vissa håll, inte i min lilla bubbla men så är det ju, man tror att alla tänker som man själv men i själva verket sitter vi bara i våra olika bubblor och flyter förbi varandra, förvånat höjande på ögonbrynen.
För mig är "hen" ett enastående bra ord som jag använder ganska ofta. Som jag använde redan innan den stora debatten bröt ut, efter att ha tröttnat på först "han eller hon" och sen "hon/han" och sen "h*n" (som förvisso är kort och smidigt men som för tankarna onödigt mycket till något hemligt, som om personen i fråga är skum på något vis). Långt innan det blev en politisk fråga: för mig var "hen" en språkfråga och en smart lösning på ett styltigt problem.
Sen dess har jag lärt mig att gilla fler aspekter av "hen". Att det tillåter den som skriver att bortse från traditionellt könstänk helt och hållet. (Just det är nånting jag tänker allt oftare på. Det kommer en text om det snart, jag måste bara tänka lite till.) Och samtidigt som jag upptäckte den fiffiga funktionen dök ordet "en" upp allt oftare i mina läsflöden, i stället för "man". Då blev du väl ännu gladare tänker ni nu, men nää! Jag rynkade ögonbrynen, sköt rygg och kände mig som ett gammalt grinigt troll från Flashebackeskogen.
Jag försöker gilla "en", det gör jag faktiskt. Men det tar emot. Dels för att jag aldrig har associerat den användningen av ordet "man" med män. Dels för att jag tycker att meningar lätt blir konstiga när man hade tänkt skriva "man" och "en" i samma mening, som t ex "om en har en" (om man har 1). Men allra mest för att jag tycker att det låter dumt. "En" för mig är dialektalt, gammaldags, lantligt. Jag säger det rakt ut: bonnigt. Jag känner att om vi börjar skriva "en" så dröjer det inte förrän vi skriver "söstra mi", "hocken", "kössa" och "feschli". Och därmed sällar jag mig till den skara griniga gamla troll som gnäller på att "hen" betyder "höna" på engelska, men som utan att dra på mun säger att de har bra fart på motorcykeln. Nej, bland dem vill en inte vara!
Till sist en spaning om namnet Björn. Häromveckan var det en vän som funderade på ett mellannamn till sin dotter Dorotea, född i Västerbotten. Det slog mig att Björn kunde vara ett fint namn: det passar med det lappländska temat, det är ett namn med styrka, det låter fint ihop med Dorotea – och framförallt, det är helt könsneutralt (björnhonan är ju också en Björn). Vännen, som är en sann hipster, tyckte att förslaget var intressant. Och min spaning är att allt fler föräldrar kommer att strunta i om namnet de gillar traditionellt har räknats som pojk- eller flicknamn. Så allt fler svenska flickbebisar kommer att få heta Björn, för att deras föräldrar är modiga och moderna. Kom ihåg var du hörde det först!
För mig är "hen" ett enastående bra ord som jag använder ganska ofta. Som jag använde redan innan den stora debatten bröt ut, efter att ha tröttnat på först "han eller hon" och sen "hon/han" och sen "h*n" (som förvisso är kort och smidigt men som för tankarna onödigt mycket till något hemligt, som om personen i fråga är skum på något vis). Långt innan det blev en politisk fråga: för mig var "hen" en språkfråga och en smart lösning på ett styltigt problem.
Sen dess har jag lärt mig att gilla fler aspekter av "hen". Att det tillåter den som skriver att bortse från traditionellt könstänk helt och hållet. (Just det är nånting jag tänker allt oftare på. Det kommer en text om det snart, jag måste bara tänka lite till.) Och samtidigt som jag upptäckte den fiffiga funktionen dök ordet "en" upp allt oftare i mina läsflöden, i stället för "man". Då blev du väl ännu gladare tänker ni nu, men nää! Jag rynkade ögonbrynen, sköt rygg och kände mig som ett gammalt grinigt troll från Flashebackeskogen.
Jag försöker gilla "en", det gör jag faktiskt. Men det tar emot. Dels för att jag aldrig har associerat den användningen av ordet "man" med män. Dels för att jag tycker att meningar lätt blir konstiga när man hade tänkt skriva "man" och "en" i samma mening, som t ex "om en har en" (om man har 1). Men allra mest för att jag tycker att det låter dumt. "En" för mig är dialektalt, gammaldags, lantligt. Jag säger det rakt ut: bonnigt. Jag känner att om vi börjar skriva "en" så dröjer det inte förrän vi skriver "söstra mi", "hocken", "kössa" och "feschli". Och därmed sällar jag mig till den skara griniga gamla troll som gnäller på att "hen" betyder "höna" på engelska, men som utan att dra på mun säger att de har bra fart på motorcykeln. Nej, bland dem vill en inte vara!
 |
| Lilla syster Björn och lilla syster Björn |
2014-01-11
Dags att snyta sig och gå vidare
Det är inte riktigt över ännu, men snart. När arvet är skiftat, alla papper påskrivna, alla transaktioner klara. Jag vet inte när det blir, om det är några veckor från nu eller månader. Men iallafall: då. Då är det dags att gå vidare.
Jag vill vara där så snart som möjligt.
Jag vill komma till den punkten att jag inte känner mig sårad eller arg. Eller sviken.
Att jag inte tänker på hämnd. För det gör jag ibland, inte för att jag någonsin skulle göra det på riktigt för det är jag alldeles för jävla väluppfostrad för. Men till och med att tänka på det är barnsligt och lågt och jag vill inte vara där, i det mörka arga lilla hörnet där man sitter och ruvar på svarta tankar.
Jag vill inte tänka på hur det kunde ha varit. Allt jag kunde ha gjort. Hur lätt det kunde ha gått. Jag vill inte tänka på skillnaden.
Det är på många sätt ett lyxproblem. Jag kommer att få en halv miljon, det räcker för att betala alla räkningar och skulder. Det är en halv miljon mer än vad de flesta människor på jorden får efter sina föräldrar. Det är nånting att vara glad för.
Jag trodde aldrig heller på riktigt att jag skulle få 440 miljoner, som var min laglott, eller 880 miljoner som motsvarar vad mina syskon fått (förutom avkastningen som kommit dem till godo varje år sen de föddes). Det var för overkligt helt enkelt.
Såklart att jag blev besviken ändå. Många skulle nog ha känt likadant. Inte bara vid tanken på den enorma skillnaden, utan också av girigheten, snålheten, känslokylan. Av att bli kallad oäkta. Av att få höra att man inte är värd någonting, att man inte ska räknas. Av alla fula ord, fula grepp, fula finter. Lagvrängeriet, gråzonerna, luftfakturorna, de påhittade skuldsedlarna. De iskalla beräkningarna, helt enkelt.
Men allt det där är så oerhört tråkigt att tänka på. Nu vill jag ha ut det ur systemet. Ja: jag har känt mig bitter, förbannad och hämndlysten. Men nu får det vara slut med det. Jag vill gå med högburet huvud ur den här leran. Jag har försökt uppträda korrekt hela vägen, det är bara att fortsätta så och hoppas att jag snart är förbi den punkten att jag ens tänker på det mer. Vad har jag förlorat egentligen? Ingenting. Jag hade ingenting att förlora. Jag har kvar allt som räknas, allt som är viktigt och som gör mig glad. Jag står inte i skuld till någon. Min familj och jag kan göra vad vi vill, vi klarar oss bra.
Jag är så tacksam för allt stöd jag har fått under den här tiden, av vänner och bekanta och okända. Tusen tusen tack för er värme. Tack vare er tror jag, hoppas jag att jag ska komma vidare snabbt, bort från gnällig bitterhet, ut i ljuset igen.
Där allt är lika fint som vanligt faktiskt.
Jag vill vara där så snart som möjligt.
Jag vill komma till den punkten att jag inte känner mig sårad eller arg. Eller sviken.
Att jag inte tänker på hämnd. För det gör jag ibland, inte för att jag någonsin skulle göra det på riktigt för det är jag alldeles för jävla väluppfostrad för. Men till och med att tänka på det är barnsligt och lågt och jag vill inte vara där, i det mörka arga lilla hörnet där man sitter och ruvar på svarta tankar.
Jag vill inte tänka på hur det kunde ha varit. Allt jag kunde ha gjort. Hur lätt det kunde ha gått. Jag vill inte tänka på skillnaden.
Det är på många sätt ett lyxproblem. Jag kommer att få en halv miljon, det räcker för att betala alla räkningar och skulder. Det är en halv miljon mer än vad de flesta människor på jorden får efter sina föräldrar. Det är nånting att vara glad för.
Jag trodde aldrig heller på riktigt att jag skulle få 440 miljoner, som var min laglott, eller 880 miljoner som motsvarar vad mina syskon fått (förutom avkastningen som kommit dem till godo varje år sen de föddes). Det var för overkligt helt enkelt.
Såklart att jag blev besviken ändå. Många skulle nog ha känt likadant. Inte bara vid tanken på den enorma skillnaden, utan också av girigheten, snålheten, känslokylan. Av att bli kallad oäkta. Av att få höra att man inte är värd någonting, att man inte ska räknas. Av alla fula ord, fula grepp, fula finter. Lagvrängeriet, gråzonerna, luftfakturorna, de påhittade skuldsedlarna. De iskalla beräkningarna, helt enkelt.
Men allt det där är så oerhört tråkigt att tänka på. Nu vill jag ha ut det ur systemet. Ja: jag har känt mig bitter, förbannad och hämndlysten. Men nu får det vara slut med det. Jag vill gå med högburet huvud ur den här leran. Jag har försökt uppträda korrekt hela vägen, det är bara att fortsätta så och hoppas att jag snart är förbi den punkten att jag ens tänker på det mer. Vad har jag förlorat egentligen? Ingenting. Jag hade ingenting att förlora. Jag har kvar allt som räknas, allt som är viktigt och som gör mig glad. Jag står inte i skuld till någon. Min familj och jag kan göra vad vi vill, vi klarar oss bra.
Jag är så tacksam för allt stöd jag har fått under den här tiden, av vänner och bekanta och okända. Tusen tusen tack för er värme. Tack vare er tror jag, hoppas jag att jag ska komma vidare snabbt, bort från gnällig bitterhet, ut i ljuset igen.
Där allt är lika fint som vanligt faktiskt.
2014-01-03
Saknad Sicce
Min gudmor Sicce gick bort på nyårsafton. I går kväll skrev jag på Lucke & Lull-bloggen om vårt senaste besök hos henne i Uppsala.
Sicce var en otrolig människa, med en hjärna som bara överträffades av hennes hjärta. Hon kommer att saknas av många, många. Fina minnesord över Sicce finns här på UNT, på radions Kulturnytt (med fint foto av Sofia Runarsdotter), på SvD Kultur där hon var medarbetare, och här av Mohamed Omar.
Veteranen har skrivit en av många artiklar om Sigrid och Carl-Göran Ekerwald som fick några år av innerlig, självlysande kärlek.
Och här en intervju med Carl-Göran, publicerad på hans 90-årsdag, dagen före nyårsafton. Våra varmaste tankar går till honom, och till Sicces barn och barnbarn.
Sicce var en otrolig människa, med en hjärna som bara överträffades av hennes hjärta. Hon kommer att saknas av många, många. Fina minnesord över Sicce finns här på UNT, på radions Kulturnytt (med fint foto av Sofia Runarsdotter), på SvD Kultur där hon var medarbetare, och här av Mohamed Omar.
 |
| Sicce som när jag var liten (och som hon ser ut när jag drömmer om henne) |
Veteranen har skrivit en av många artiklar om Sigrid och Carl-Göran Ekerwald som fick några år av innerlig, självlysande kärlek.
Och här en intervju med Carl-Göran, publicerad på hans 90-årsdag, dagen före nyårsafton. Våra varmaste tankar går till honom, och till Sicces barn och barnbarn.
2013-12-30
2014 - året när vi får en smällkyss och vaknar
Tiderna förändras. Det är skönt, men jobbigt. Skönt när man lyckas tänka om, men också tröttsamt. Jag är en gammal hund. Vi gamla hundar orkar inte alltid lära oss nya tricks. Eller nya tankar. Särskilt inte när vi fortfarande är unga och hippa hundar i vår egen fantasi, och inte alls vill höra att vi lever i det förgångna.
Men i år har det känts extra viktigt. Jag har stött på så många nya tankar. Om sexism framförallt, men också om annat förtryck och andra fördomar. Det är viktigt, det är saker som måste upp bordet om vi ska kunna gå vidare, och jag vill förstå även om det gör ont att inse att jag inte redan har förstått.
Vanlig situation nuförtiden:
Det är inte lätt att vara en gammal hund. Kanske kan det ses som en förmildrande omständighet att man växte upp i en tid då det var helt normalt att ha den ena eller andra fördomen. Jag tänker till exempel på att alla, varenda kille och tjej, i min generation växte upp med hundratals filmscener där kvinnan blev kysst mot sin vilja och mjuknade som smör i solsken. Faktiskt hundratals. Det är fortfarande en sjukt vanlig filmkliché. Inget som direkt vägleder till respektfull kommunikation.
Vi växte också upp med rasistiska föreställningar om människor i andra länder än Sverige. Det var inte bara Tintin i Kongo och Barna Hedenhös i Amerika som förmedlade rasistiska bilder. Varenda skum figur i varenda svensk serie eller film var "svartmuskig". Och nästan alla vi växte upp med var vita. Inte undra på att vi blev hjärntvättade och trögtänkta (somliga mer än andra).
Men det är såklart ingen ursäkt. Att nånting var okej när man var liten är aldrig en ursäkt. Snarare är det en bra anledning att fundera över vad det är vi gör nu som kommer att verka helt vansinnigt om femtio år. När man ser sina favoritfilmer från tonåren igen är det mycket som känns väldigt förlegat, särskilt synen på kvinnor och homosexuella. Men samtida humor bygger fortfarande ofta på att låtsas vara människor med annan hudfärg (asiater är fortfarande exotiska tydligen) eller annan sexuell läggning. För att inte tala om hur många filmer som driver med tjocka människor: jag såg Love Actually i julas och blev helt förvånad över hur tjockskämten står som spön i backen. Är det verkligen så kul att mobba folk för deras kroppar? Det känns ganska billigt.
Jag läser fler texter, lyssnar på fler röster och försöker förstå. Försöker att inte döma, bara lyssna med respekt. Ibland går det upp ett ljus. Här är några av de tankeväckande saker jag har läst på sista tiden, bra att rensa skallen med inför 2014 om du inte läst dem redan:
Om sexism:
• Vem fan bryr sig om sexismen? (ingen) Kakan Hermansson om varför vissa kvinnohatare kommer undan så lätt.
• Alla är pedofiler Genusfotografen diskuterar den manliga blicken.
Om rasism:
• Främlingsfienden inom oss Väldigt bra UR-seminarium om främlingsfientlighet. Kolla framförallt från 28 minuter och fram till frågestunden (men även Westerbergs presentation av sin utredning är intressant).
• Vad vet du om myterna om "massinvandring"? Veronica Svärd bemöter en rasistisk annons i DN.
• När slutade rasism vara extremt? Mattias Ronge ryter ifrån.
• Jag går som en oskyldig Nabila Abdul Fattah om att vilja passa in så mycket att man raderar sig själv.
• Bästa Beatrice Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask.
Om tolkningsföreträde:
• Mitt namn är My My Vingren svarar Birro om varför feminism behövs.
• "Deras feminism handlar helt enkelt inte om mig" Maria Ramnehill om att även många feminister vänder ryggen åt transsexuella.
• Inomkritik: en guide Diskussionen om hur man ska, eller inte ska, identifiera sig med mer utsatta.
• Idag slutar jag bära namnet ni gav mig Kawa Zolfagary om att få vara stolt över sitt namn.
Bra om politik i största allmänhet:
• Kräv någonting av mig! Nina Björk, om att allting faktiskt kostar.
• De unga och otrygga kan förändra världen Daniel Swedin beskriver prekariatets osäkra framtid.
Den bästa texteni år förra året, alla kategorier:
• Traditionen lever Kawa igen. På ytan handlar texten om julen. På djupet handlar den om allting: kärlek, rädsla, respekt.
Och till sist, en otroligt lättfattlig förklaring till varför det Zlatan sa om att jämföra damfotboll och herrfotboll var så väldigt. väldigt dumt. Läst på damlandslagets lagkapten Caroline Segers instagramkonto.
Ja, 2013 var ett knackigt år på många sätt, med dåliga politiska tendenser, många utbrott av hat och rädsla. Men jag ska avsluta den här årskrönikan med en hoppfull spaning. Jag tror nämligen att det pågår en annan, större förändring samtidigt. Visst kryper det fram många mögliga åsikter under stenarna fortfarande, men det kanske är jorden som mullrar och skakar och får stenarna att röra på sig? Mitt hippiehjärta anar att en ny tid, ett nytt sätt att tänka är på väg.
Jag tror att vi har varit som Törnrosa, ända sen andra världskriget. Vi har slumrat i vårt rika slott, omgivna av en skog av förströelser. Men nu har våra samveten äntligen lyckats klättra in och ge oss en käftsmäll så vi vaknar och hör ropen därutifrån. Rättvisa är nödvändigt! Frihet är möjligt! Vi har råd att dela med oss! Tillsammans kan vi klara vad som helst!
Men i år har det känts extra viktigt. Jag har stött på så många nya tankar. Om sexism framförallt, men också om annat förtryck och andra fördomar. Det är viktigt, det är saker som måste upp bordet om vi ska kunna gå vidare, och jag vill förstå även om det gör ont att inse att jag inte redan har förstått.
Vanlig situation nuförtiden:
- Jag läser en text av Arg Skribent och rynkar pannan. Frågar någon Yngre förmåga: Varför är Skribent så arg på det som jag står för? Jag vill ju bara väl? Och är det inte bara onödigt att bråka om småsaker, borde vi inte stå enade istället?
- Yngre förmåga förklarar varför Arg Skribent kan anses ha tolkningsföreträde i frågan, och varför det inte är en småsak.
- Jag känner mig sårad och blir antingen stött eller ledsen, eller vidhåller att min uppfattning är den rätta.
- Yngre förmåga går diskret iväg och låter mig sura för mig själv.
- Jag tar en cykeltur och inser efter cirka två kilometer att Yngre förmåga hade rätt. Eller i alla fall hade viktiga poänger som måste beaktas.
 |
| ... med rätt att våldta? |
Vi växte också upp med rasistiska föreställningar om människor i andra länder än Sverige. Det var inte bara Tintin i Kongo och Barna Hedenhös i Amerika som förmedlade rasistiska bilder. Varenda skum figur i varenda svensk serie eller film var "svartmuskig". Och nästan alla vi växte upp med var vita. Inte undra på att vi blev hjärntvättade och trögtänkta (somliga mer än andra).
 |
| Läs mer i Bildskolan! |
Men det är såklart ingen ursäkt. Att nånting var okej när man var liten är aldrig en ursäkt. Snarare är det en bra anledning att fundera över vad det är vi gör nu som kommer att verka helt vansinnigt om femtio år. När man ser sina favoritfilmer från tonåren igen är det mycket som känns väldigt förlegat, särskilt synen på kvinnor och homosexuella. Men samtida humor bygger fortfarande ofta på att låtsas vara människor med annan hudfärg (asiater är fortfarande exotiska tydligen) eller annan sexuell läggning. För att inte tala om hur många filmer som driver med tjocka människor: jag såg Love Actually i julas och blev helt förvånad över hur tjockskämten står som spön i backen. Är det verkligen så kul att mobba folk för deras kroppar? Det känns ganska billigt.
Jag läser fler texter, lyssnar på fler röster och försöker förstå. Försöker att inte döma, bara lyssna med respekt. Ibland går det upp ett ljus. Här är några av de tankeväckande saker jag har läst på sista tiden, bra att rensa skallen med inför 2014 om du inte läst dem redan:
Om sexism:
• Vem fan bryr sig om sexismen? (ingen) Kakan Hermansson om varför vissa kvinnohatare kommer undan så lätt.
• Alla är pedofiler Genusfotografen diskuterar den manliga blicken.
Om rasism:
• Främlingsfienden inom oss Väldigt bra UR-seminarium om främlingsfientlighet. Kolla framförallt från 28 minuter och fram till frågestunden (men även Westerbergs presentation av sin utredning är intressant).
• Vad vet du om myterna om "massinvandring"? Veronica Svärd bemöter en rasistisk annons i DN.
• När slutade rasism vara extremt? Mattias Ronge ryter ifrån.
• Jag går som en oskyldig Nabila Abdul Fattah om att vilja passa in så mycket att man raderar sig själv.
• Bästa Beatrice Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask.
Om tolkningsföreträde:
• Mitt namn är My My Vingren svarar Birro om varför feminism behövs.
• "Deras feminism handlar helt enkelt inte om mig" Maria Ramnehill om att även många feminister vänder ryggen åt transsexuella.
• Inomkritik: en guide Diskussionen om hur man ska, eller inte ska, identifiera sig med mer utsatta.
• Idag slutar jag bära namnet ni gav mig Kawa Zolfagary om att få vara stolt över sitt namn.
Bra om politik i största allmänhet:
• Kräv någonting av mig! Nina Björk, om att allting faktiskt kostar.
• De unga och otrygga kan förändra världen Daniel Swedin beskriver prekariatets osäkra framtid.
Den bästa texten
• Traditionen lever Kawa igen. På ytan handlar texten om julen. På djupet handlar den om allting: kärlek, rädsla, respekt.
Och till sist, en otroligt lättfattlig förklaring till varför det Zlatan sa om att jämföra damfotboll och herrfotboll var så väldigt. väldigt dumt. Läst på damlandslagets lagkapten Caroline Segers instagramkonto.
Ja, 2013 var ett knackigt år på många sätt, med dåliga politiska tendenser, många utbrott av hat och rädsla. Men jag ska avsluta den här årskrönikan med en hoppfull spaning. Jag tror nämligen att det pågår en annan, större förändring samtidigt. Visst kryper det fram många mögliga åsikter under stenarna fortfarande, men det kanske är jorden som mullrar och skakar och får stenarna att röra på sig? Mitt hippiehjärta anar att en ny tid, ett nytt sätt att tänka är på väg.
Jag tror att vi har varit som Törnrosa, ända sen andra världskriget. Vi har slumrat i vårt rika slott, omgivna av en skog av förströelser. Men nu har våra samveten äntligen lyckats klättra in och ge oss en käftsmäll så vi vaknar och hör ropen därutifrån. Rättvisa är nödvändigt! Frihet är möjligt! Vi har råd att dela med oss! Tillsammans kan vi klara vad som helst!
2013-12-17
Hej lucköppnare!
Hej! Jag heter Anna. Det här är min blogg. Eller en av dem i alla fall – jag skriver också på Lucke & Lull-bloggen
och på Vilken Lång och Konstig Resa-bloggen
och på lite andra ställen. Just idag har jag för första och förmodligen enda gången i världshistorien skrivit en gästlucka i Lottens Julkalender.
Coolt, eller hur!
Jag vet! Jag känner själv att wow-faktorn är närmast enorm!
Hur som helst är ni välkomna hit. Jag brukar skriva lite mer sammanhängande, när jag inte skriver mitt i natten. Kom gärna tillbaka en sån gång. Och god jul!
(Hela det här inlägget var till för de helt nya vänner som kommer hit från facit och undrar var de har hamnat. Ni andra kan bara ignorera.)
(Nej just det det kan ni inte. Förlåt!)
Men som sagt god jul allihopa! Om vi inte hörs innan dess.
(Troligen inte. Det är ju jul ganska snart, har jag förstått.)
 |
| om boken (av & med Björn af Kleen), om föräldrarna, kärleken, arvstvisten ... rubbet |
och på Vilken Lång och Konstig Resa-bloggen
 |
| (där du kan ladda ner min senaste bok helt gratis!) |
och på lite andra ställen. Just idag har jag för första och förmodligen enda gången i världshistorien skrivit en gästlucka i Lottens Julkalender.
 |
| ... och funnit bevis för att Lotten har en armé av kloner i sin källare. |
Jag vet! Jag känner själv att wow-faktorn är närmast enorm!
Hur som helst är ni välkomna hit. Jag brukar skriva lite mer sammanhängande, när jag inte skriver mitt i natten. Kom gärna tillbaka en sån gång. Och god jul!
(Hela det här inlägget var till för de helt nya vänner som kommer hit från facit och undrar var de har hamnat. Ni andra kan bara ignorera.)
(Nej just det det kan ni inte. Förlåt!)
Men som sagt god jul allihopa! Om vi inte hörs innan dess.
(Troligen inte. Det är ju jul ganska snart, har jag förstått.)
2013-12-07
Boken om vår jorden-runt-resa är klar!
Äntligen! Nervöst! Men skönt! Jag tryckte precis på publicera-knappen för bloggen Vilken Lång och Konstig Resa, där du kan ladda ner e-boken med samma namn. Gratis! Eller betala om du vill.
Den handlar om resan vår familj gjorde för några år sen, jorden runt i nästan ett år. Två vuxna och fyra barn som då var mellan 14 och 24 år. En svettig, rolig, frustrerande, galen och underbar resa som förändrade oss, och som vi aldrig glömmer!
Vilken Lång och Konstig Resa är en reseskildring. Kanske kan den få dig att vilja resa med din familj? Att våga?
Jag har aldrig gjort en e-bok förut, och det var en utmaning. Max byggde grunden och har hjälpt mig jättemycket. Jag bestämde mig för att skaffa ett ISBN-nummer men inte trycka den på papper alls, jag kanske gör det med tiden men än så länge känns det roligt att bara ge ut den digitalt. Eftersom jag själv drar mig för att betala för en bok jag inte vet nånting om kan du ladda ner den helt gratis. Men om du gillar den finns det flera enkla sätt att betala för den, så lite eller mycket som du vill!
Årets julklapp! För den som inte har råd att ge bort en råsaftcentrifug!
 |
| en blogg om en bok om en resa |
Vilken Lång och Konstig Resa är en reseskildring. Kanske kan den få dig att vilja resa med din familj? Att våga?
Jag har aldrig gjort en e-bok förut, och det var en utmaning. Max byggde grunden och har hjälpt mig jättemycket. Jag bestämde mig för att skaffa ett ISBN-nummer men inte trycka den på papper alls, jag kanske gör det med tiden men än så länge känns det roligt att bara ge ut den digitalt. Eftersom jag själv drar mig för att betala för en bok jag inte vet nånting om kan du ladda ner den helt gratis. Men om du gillar den finns det flera enkla sätt att betala för den, så lite eller mycket som du vill!
Årets julklapp! För den som inte har råd att ge bort en råsaftcentrifug!
2013-12-01
Kalendertips + bok på gång
Den här dagen gick ju löjligt fort. Slurp sa det bara. Bland annat på grund av vårt källarförråd som förhåller sig till ett världsmästerskap i Tetris som Mount Cook till Sir Edmund Hillarys bestigning av Mount Everest (bra övning alltså, för den som inte orkar tänka så här dags). Vi skulle få ut jullådorna och fick därför tillbringa en svettig dammig evighet med att dra ut och in och upp och ner andra lådor (mer som ett sextonspel än som Tetris nu när jag tänker på det) och när vi äntligen var klara och packade upp lådorna visade det sig att vi inte alls hade en trappljusstake! Det var bara en dröm tydligen.
Fler advenstdistraktioner: Julias gamla julblogg, skriven av en då trettonårig mig mycket närstående julgalning. Kladdventskalendern som är skattjakt på riktigt. Julkalendern i tv, som var oväntat rolig (och att andra säsongen av Äkta människor började idag!). Och förstås Lottens julkalender, det mest efterlängtade svarta hålet i hela universum.
Men mest tid tog det att hitta en bakgrundsbild till en sida om en bok som jag har skrivit och äntligen börjar bli klar med: Vilken Lång och Konstig Resa, om när hela vår familj åkte jorden runt i nästan ett år. Jag hade hoppats få ut den idag men sen sa det slurp, som sagt. Det visade sig att bilden måste vara precis 1800 x 1600, och roligast i utkanten. Och sen hittade jag inte hårddisken med alla bilderna från resan och sen var inte den bilden jag hade tänkt mig tillräckligt bra, det var för mycket plotter i den, och sen var jag tvungen att testa en massa andra bilder och fixa till dem i photoshop. Slurp.
Men jag hoppas bli klar i veckan, jag tror att boken kan bli en bra julklapp. Här är några av bilderna jag valde mellan:
Fler advenstdistraktioner: Julias gamla julblogg, skriven av en då trettonårig mig mycket närstående julgalning. Kladdventskalendern som är skattjakt på riktigt. Julkalendern i tv, som var oväntat rolig (och att andra säsongen av Äkta människor började idag!). Och förstås Lottens julkalender, det mest efterlängtade svarta hålet i hela universum.
Men mest tid tog det att hitta en bakgrundsbild till en sida om en bok som jag har skrivit och äntligen börjar bli klar med: Vilken Lång och Konstig Resa, om när hela vår familj åkte jorden runt i nästan ett år. Jag hade hoppats få ut den idag men sen sa det slurp, som sagt. Det visade sig att bilden måste vara precis 1800 x 1600, och roligast i utkanten. Och sen hittade jag inte hårddisken med alla bilderna från resan och sen var inte den bilden jag hade tänkt mig tillräckligt bra, det var för mycket plotter i den, och sen var jag tvungen att testa en massa andra bilder och fixa till dem i photoshop. Slurp.
Men jag hoppas bli klar i veckan, jag tror att boken kan bli en bra julklapp. Här är några av bilderna jag valde mellan:
2013-11-28
SL, stoppa onödiga dödsfall nu
Igår kväll körde vårt tunnelbanetåg på en ung man på Östermalmstorgs station. Det var hemskt och sorgligt. Just när vi kom ut ur tunneln kastade sig föraren på tutan, sen hörde vi en otäck duns, sen tvärbromsade tåget och folk skrek på perrongen. Vi försökte ta oss ut för att hjälpa till men dörrarna var låsta. En ung kille sa att han var sjuksköterska och fick hjälp att få upp dörren med våld. Jag sprang ut och ringde 112, någon annan hade redan ringt.
Sjuksköterskan och några till satt vid killen som låg på perrongen. Alldeles för stilla. Det kändes som evigheter tills ambulansmännen kom.
När jag kom hem läste jag att en annan man ramlat ner på spåret och dödats av tåget i Flemingsberg. Ytterligare en annan svår olycka verkade ha hänt i Bålsta, och många vänner hade historier om tunnelbaneolyckor.
Oavsett om man blir knuffad, ramlar, går på spåret eller hoppar framför tåget med flit så måste det vara helt fruktansvärt för tågföraren. Om vi som satt på tåget blev chockade (och det var tydligen två på perrongen som svimmade) är det antagligen inget jämfört med det helvete tågföraren går igenom efteråt. Vilket inte ens går att jämföra med de anhörigas, familjen till den som dör.
Nu vänder jag mig till SL. Sätt stopp för dödsfall i tunnelbanan! Bygg glasväggar framför spåren, som de har i Köpenhamn, Paris, HongKong och Seoul bland annat. Det är dyrt men det räddar liv (och är bra på många andra sätt). Jag kan åka med hur skruttiga tåg som helst, bara de inte dödar någon på vägen!
Så oavsett om ni finansierar det med mer reklam (som jag avskyr), så kallade "fuskavgifter" (motbjudande, men det är en helt annan diskussion) eller helt enkelt tar ert förnuft till fånga och får politikerna att skattefinansiera kollektivtrafiken, så vill jag att varenda krona som behövs går till att rädda de liv som går att rädda.
Två mycket bra artiklar på YIMBY:
- En investering i säkerhet
- Hur många måste dö?
PS Det här handlar inte om att hindra folk som vill ta livet av sig, det är också en helt annan diskussion. Det handlar om att hindra folk som vill göra det genom att hoppa från t-baneperrongen, och om alla som inte alls ville dö eller bli lemlästade.
 |
| Brandförsvaret var först på plats |
När jag kom hem läste jag att en annan man ramlat ner på spåret och dödats av tåget i Flemingsberg. Ytterligare en annan svår olycka verkade ha hänt i Bålsta, och många vänner hade historier om tunnelbaneolyckor.
Oavsett om man blir knuffad, ramlar, går på spåret eller hoppar framför tåget med flit så måste det vara helt fruktansvärt för tågföraren. Om vi som satt på tåget blev chockade (och det var tydligen två på perrongen som svimmade) är det antagligen inget jämfört med det helvete tågföraren går igenom efteråt. Vilket inte ens går att jämföra med de anhörigas, familjen till den som dör.
Nu vänder jag mig till SL. Sätt stopp för dödsfall i tunnelbanan! Bygg glasväggar framför spåren, som de har i Köpenhamn, Paris, HongKong och Seoul bland annat. Det är dyrt men det räddar liv (och är bra på många andra sätt). Jag kan åka med hur skruttiga tåg som helst, bara de inte dödar någon på vägen!
Så oavsett om ni finansierar det med mer reklam (som jag avskyr), så kallade "fuskavgifter" (motbjudande, men det är en helt annan diskussion) eller helt enkelt tar ert förnuft till fånga och får politikerna att skattefinansiera kollektivtrafiken, så vill jag att varenda krona som behövs går till att rädda de liv som går att rädda.
Två mycket bra artiklar på YIMBY:
- En investering i säkerhet
- Hur många måste dö?
PS Det här handlar inte om att hindra folk som vill ta livet av sig, det är också en helt annan diskussion. Det handlar om att hindra folk som vill göra det genom att hoppa från t-baneperrongen, och om alla som inte alls ville dö eller bli lemlästade.
2013-11-10
Polisen måste plugga på om demokrati
En vän åkte till Karlaplan i går kväll för att visa motstånd mot den manifestation som nazisterna i SMR (Svenska motståndsrörelsen) hade planerat att hålla utanför Greklands ambassad. SMR ville hylla två medlemmar i det grekiska ultranationalistiska och nynazistiska partiet Gyllene Gryning som sköts till döds nyligen. Vännen gick för att vara en del i motdemonstrationen, utan att göra annat än passivt motstånd och visa sitt ogillande av nazismen. I går var dessutom exakt 75 år sedan Kristallnatten, vilket gjorde att de svenska nazisterna framstod som ännu mer våldsamma och xenofobiska.
Vännen deltog alltså fredligt, hen ville visa odemokratiska, hatiska, destruktiva rörelser att de demokratiska och solidariska krafterna är starkare. Men vid ett tillfälle fick hen en glasflaska kastad mot sig – som tur var hoppade hen undan i tid och klarade sig med bara glassplitter på kläderna.
I en intervju efteråt sa Stockholmspolisens presstalesman Lars Byström att det var den tillståndslösa motdemonstrationen som var ett hot mot demokratin.
Jag har försökt att tolka det generöst, men hur jag än vänder och vrider på det är det oroande. Polisen vill att man följer lagen, och lagen tillåter inte demonstrationer som inte har fått tillstånd, så långt är vi överens. Alltså kan det vara olagligt att demonstrera om man inte fått tillstånd av polisen först. Men det kan aldrig vara odemokratiskt. Tvärtom är det ett uttryck för de demokratiska fri- och rättigheterna att man får lov att protestera mot en åsikt som man finner destruktiv och/eller farlig för samhället. Om man gör det fredligt och passivt, utan att hota eller skada någon, bara genom att med sin röst och sin närvaro ge uttryck för en motsatt uppfattning, då använder man sin yttrande- och åsiktsfrihet.
Polisens uppgift i går var att hålla ordning och hindra demonstranterna från att skada varandra. Många deltagare (på båda sidor) tyckte att de gjorde ett mycket dåligt jobb. Vännen skrev en tweet i morse där hen ifrågasatte polisens passivitet och påpekade att hen själv varit väldigt nära att råka illa ut. En av nazisterna svarade "Synd att du inte blev allvarligt skadad, då kanske du skulle ha lärt dig något".
Det senaste året har jag pratat med många om den ökade rasismen, nationalismen och fascismen i världen och hur vi bör bemöta den. Att försöka ignorera förefaller mig livsfarligt. Att använda våld likaså, jag är pacifist av den pragmatiska anledningen att våld bara föder mera våld. Det har aldrig fungerat att varken frysa ut, marginalisera, misshandla eller döda en fiende. Därför är jag egentligen också väldigt tveksam till konfrontationer som den igår.
Jag tror fortfarande att respektfull debatt är den enda framkomliga vägen, som jag har skrivit om bland annat här: Är det modigt att ropa slagord? och här: Sverigedemokrater, rasister och journalister. Men ibland misströstar jag och vill beväpna mig. Idag läste jag, mot min vana, i kommentarsfälten på några av de högerextremas. Jag blev faktiskt häpen över att så många som kommenterar inte bara är ute och cyklar utan verkar spritt språngande galna. Alltså spritt språngande. Jag vill inte vara en olyckskorp. Men jag tror att vi måste börja väldigt snart med att rasera alla murar mellan oss, fiska upp de ensamma, galna och rädda, ta hand om varandra, prata om allting. Släppa allt annat vi har för händer.
Vännen deltog alltså fredligt, hen ville visa odemokratiska, hatiska, destruktiva rörelser att de demokratiska och solidariska krafterna är starkare. Men vid ett tillfälle fick hen en glasflaska kastad mot sig – som tur var hoppade hen undan i tid och klarade sig med bara glassplitter på kläderna.
I en intervju efteråt sa Stockholmspolisens presstalesman Lars Byström att det var den tillståndslösa motdemonstrationen som var ett hot mot demokratin.
Jag har försökt att tolka det generöst, men hur jag än vänder och vrider på det är det oroande. Polisen vill att man följer lagen, och lagen tillåter inte demonstrationer som inte har fått tillstånd, så långt är vi överens. Alltså kan det vara olagligt att demonstrera om man inte fått tillstånd av polisen först. Men det kan aldrig vara odemokratiskt. Tvärtom är det ett uttryck för de demokratiska fri- och rättigheterna att man får lov att protestera mot en åsikt som man finner destruktiv och/eller farlig för samhället. Om man gör det fredligt och passivt, utan att hota eller skada någon, bara genom att med sin röst och sin närvaro ge uttryck för en motsatt uppfattning, då använder man sin yttrande- och åsiktsfrihet.
Polisens uppgift i går var att hålla ordning och hindra demonstranterna från att skada varandra. Många deltagare (på båda sidor) tyckte att de gjorde ett mycket dåligt jobb. Vännen skrev en tweet i morse där hen ifrågasatte polisens passivitet och påpekade att hen själv varit väldigt nära att råka illa ut. En av nazisterna svarade "Synd att du inte blev allvarligt skadad, då kanske du skulle ha lärt dig något".
Det senaste året har jag pratat med många om den ökade rasismen, nationalismen och fascismen i världen och hur vi bör bemöta den. Att försöka ignorera förefaller mig livsfarligt. Att använda våld likaså, jag är pacifist av den pragmatiska anledningen att våld bara föder mera våld. Det har aldrig fungerat att varken frysa ut, marginalisera, misshandla eller döda en fiende. Därför är jag egentligen också väldigt tveksam till konfrontationer som den igår.
Jag tror fortfarande att respektfull debatt är den enda framkomliga vägen, som jag har skrivit om bland annat här: Är det modigt att ropa slagord? och här: Sverigedemokrater, rasister och journalister. Men ibland misströstar jag och vill beväpna mig. Idag läste jag, mot min vana, i kommentarsfälten på några av de högerextremas. Jag blev faktiskt häpen över att så många som kommenterar inte bara är ute och cyklar utan verkar spritt språngande galna. Alltså spritt språngande. Jag vill inte vara en olyckskorp. Men jag tror att vi måste börja väldigt snart med att rasera alla murar mellan oss, fiska upp de ensamma, galna och rädda, ta hand om varandra, prata om allting. Släppa allt annat vi har för händer.
Skymningsskällande hund lyste upp minne
I går kväll hände det nåt märkligt i min hjärna*. Det var mörkt ute, jag låg i soffan och hörde en hund skälla utanför fönstret. Det fick mig att tänka på "skymningsskällandet", ett ord jag minns från min barndom, från "Pongo och de 101 dalmatinerna". Tydligen är skymningen ett bra tillfälle för hundar att kommunicera över långa avstånd: dela med sig av viktiga nyheter och hålla kontakten i största allmänhet. Jag blev glad när jag tänkte på det, och kom ihåg vilket djupt intryck det gjorde på mig när jag var tio år och läste boken.
Men ... vänta nu, boken? Menade jag inte filmen – ja alltså självklart inte den löjliga spelfilmen med Glenn Close, utan den riktiga, tecknade filmen från 1961 ...
Nej, svarade min hjärna och gjorde bilden lite tydligare. Det var faktiskt en bok, kommer du inte ihåg? Minns du inte bilden på mittuppslaget, med silhuetten av en stad i skymningen, och de första stjärnorna som tänds, och hundarna som skäller?
Jo just det!
Dodie Smiths "De hundra och en hundarna", som jag läste på kvällen i min våningssäng, med sänggardinerna fördragna, i ljuset av sänglampan i gul plåt och med den röda stickiga filten ovanpå täcket. Nu ser jag det tydligt!
Jag kan inte svära på att det var den här upplagan jag hade, dessutom bör det har varit den svenska översättningen jag läste. Och jag kan inte hitta någon bild på det där mittuppslaget någonstans. Men den är hur som helst illustrerad av tvillingsystrarna Janet och Anne Grahame Johnstone, vars intressanta och rörande historia jag verkligen rekommenderar er att läsa.
Här kan man läsa lite utdrag ur dalmatinerboken, och om skymningsskällandet. Smith skrev två böcker till på samma tema: The Starlight Barking (som jag måste läsa någon gång, tydligen en science fiction-roman för hundar) och The Midnight Kittens.
Bilderna här, och alla länkarna, hittade jag när jag plötsligt såg boken framför mig igen och började leta efter den på nätet. Men det märkliga och underbara var själva minnesbilden som plötsligt var upplyst i ett hörn av min hjärna som dittills legat i mörker. Som om en strålkastare hade tänts i just den lilla skrubben bara för att en hund skällde utanför på gatan, och kanske för att jag just då låg i soffan och inte gjorde nånting annat som distraherade.
Tänk på alla små mörka skrubbar som finns därinne fast man inte vet om det! Vad många strålkastare man skulle kunna tända, och hitta allt möjligt intressant!
* för övrigt en mening jag önskar att jag kunde skriva oftare
Men ... vänta nu, boken? Menade jag inte filmen – ja alltså självklart inte den löjliga spelfilmen med Glenn Close, utan den riktiga, tecknade filmen från 1961 ...
 |
| ... som Bill Peet (författare till boken "Min vän Capy") tecknade storyboard till? |
Nej, svarade min hjärna och gjorde bilden lite tydligare. Det var faktiskt en bok, kommer du inte ihåg? Minns du inte bilden på mittuppslaget, med silhuetten av en stad i skymningen, och de första stjärnorna som tänds, och hundarna som skäller?
Jo just det!
 |
| The Hundred and One Dalmatians |
Dodie Smiths "De hundra och en hundarna", som jag läste på kvällen i min våningssäng, med sänggardinerna fördragna, i ljuset av sänglampan i gul plåt och med den röda stickiga filten ovanpå täcket. Nu ser jag det tydligt!
Jag kan inte svära på att det var den här upplagan jag hade, dessutom bör det har varit den svenska översättningen jag läste. Och jag kan inte hitta någon bild på det där mittuppslaget någonstans. Men den är hur som helst illustrerad av tvillingsystrarna Janet och Anne Grahame Johnstone, vars intressanta och rörande historia jag verkligen rekommenderar er att läsa.
Här kan man läsa lite utdrag ur dalmatinerboken, och om skymningsskällandet. Smith skrev två böcker till på samma tema: The Starlight Barking (som jag måste läsa någon gång, tydligen en science fiction-roman för hundar) och The Midnight Kittens.
Bilderna här, och alla länkarna, hittade jag när jag plötsligt såg boken framför mig igen och började leta efter den på nätet. Men det märkliga och underbara var själva minnesbilden som plötsligt var upplyst i ett hörn av min hjärna som dittills legat i mörker. Som om en strålkastare hade tänts i just den lilla skrubben bara för att en hund skällde utanför på gatan, och kanske för att jag just då låg i soffan och inte gjorde nånting annat som distraherade.
Tänk på alla små mörka skrubbar som finns därinne fast man inte vet om det! Vad många strålkastare man skulle kunna tända, och hitta allt möjligt intressant!
* för övrigt en mening jag önskar att jag kunde skriva oftare
2013-11-05
Ny blogg med Björn af Kleen: "Lucke & Lull"
Jag och Björn skriver tillsammans på en blogg om "Lucke & Lull"-boken, om allt som inte kom med i boken och lite till. Jag blir förstås jätteglad om ni vill läsa den! Och helst kommentera också! Och ännu mera mest berätta vad ni skulle vilja läsa om i den bloggen. Det går bra att skriva här i kommentarerna också.
 | |
| luckelull.se |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
