I morgon börjar första fasen av SAMÖ KKÖ 2011, Sveriges största krisövning någonsin med 70 myndigheter och andra aktörer, sammanlagt drygt 6000 personer inblandade. I spelet drabbas Sverige av en kärnteknisk olycka, och myndigheterna ska göra sitt bästa för att skydda medborgarna.
Jag är med i motspelet (som bland annat spelar journalister och allmänhet) och ska tillsammans med Sofia Mirjamsdotter ansvara för simuleringen av sociala medier. Vi har tre erfarna bloggare (Martin Gelin, Daniel Swedin och Emanuel Karlsten) och sex elever från Mittuniversitetet till vår hjälp, och vi ska jobba i skift dygnet runt i 36 timmar. Förra veckan gjorde jag ett schema i excel med olika färger för alla skift, det såg ut som en indisk helgonfestival till slut!
Här är en 45 sekunders film om SAMÖ. Inte så spännande så man svimmar, men iallafall.
Mitt uppdrag på MSB (när det inte är övning) är bland annat att se hur myndigheten kan använda sociala medier, framförallt i kris. Det är intressant, och det finns många bra exempel på hur Twitter, Facebook, Youtube och bloggar har hjälpt folk att hitta viktig information snabbt, oavsett om avsändaren är en myndighet eller vanlig medborgare.
Det finns också många tjänster som exempelvis Ushahidi, Healthmap och Safeandwell där myndigheter och medborgare utbyter information med varandra. till stor nytta för alla.
Vi på Krisinformation.se började använda Twitter för snart två år sedan, för nyheter och för dialog. Det har varit väldigt positivt, på många sätt: vi når ut till fler, vi når ut snabbare, och vi får in information. Våra användare (svenskarna) får större insyn i myndighetens arbete och får större möjlighet att ställa rimligare krav. Mer demokrati, helt enkelt!
I bästa fall kan de här tjänsterna (sociala medier och tjänster för crowdsourcing, gemensam problemlösning) öka motståndskraften och återhämtningsförmågan (resilience) hos både den enskilda medborgaren och samhället i stort. Om man känner att man kan bidra på något sätt ökar känslan av ansvar. Och ju mer man tar ansvar för sig själv och andra, desto större är chansen att man vet vad man ska göra när någonting händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar