2009-10-22
Orsak till tystnad
Jag vill att min mamma ska bli frisk. Hon bröt benet i helgen, opererades och blev väldigt medtagen. Hon är trött och förvirrad och har fått blodtransfusioner. Jag är orolig och ofokuserad. Samtidigt måste jag jobba, långa dagar den här veckan eftersom jag har beredskap. Tur att de är snälla på jobbet och låter mig arbeta hemifrån när det går. Och samtidigt händer det massor, både bra och dåliga saker som jag vill skriva om, men det finns ingen tid till det. Ett slags lyxproblem, men ändå inte.
2009-10-18
Akuten, natten till söndag
Igår var jag på Södersjukhusets akutmottagning i sex timmar, från halv nio på kvällen till halv tre på natten. Min mamma hade ramlat och kanske brutit benet, och jag lämnade den underbara science fiction-kongressen i Skarpnäck för att sitta i sjukhuskorridor.
Det är en märklig upplevelse att sitta på akuten en lördagkväll. Det ryms så mycket smärta, ångest och ensamhet där. Samtidigt med så mycket ömhet, omsorg och faktiskt glädje och lättnad. Så mycket mänsklighet i sin renaste form.
De som jobbar på akuten är värda all beundran. Särskilt de som gör det bra. Men de måste alla filtrera, annars skulle de inte orka. De får inte bli för engagerade, det finns inte tid och plats för det på ett stort sjukhus. De måste klara att bli precis tillräckligt avtrubbade (varken mer eller mindre) för att stå ut med allt och hinna med det mest nödvändiga.
De måste gå förbi de små tanterna som ligger ensamma och klagar: Snälla du, jag fryser, snälla du, kommer inte doktorn snart, snälla du ...
De måste låta den lilla tonåringen gå iväg ut i mörka natten, vinglig av Citodon och med lindad hand, utan någon som möter henne utanför sjukhuset ...
De måste mjukt fösa ut den unga missbrukaren som egentligen inte har på akuten att göra utan bara vill ha en förevändning för att få lite värme ...
Det borde inte vara så. Sjukhus borde vara så små att personalen orkar engagera sig i varenda patient. Känna varenda kotte och deras barn. Jag tror inte att det finns några andra fördelar med stora sjukhus än de rent ekonomiska.
Men som sagt, det är inte personalens fel att en lördagkväll på akuten känns som en lördagkväll i helvetets första förgård. De är den sista utpostens änglar, och de tog hand om min mamma på ett änglalikt sätt. Klockan halv tre på natten fick hon komma upp på en avdelning och nu ligger hon där som ett litet skrutt och väntar på operation. Jag vill uttrycka mitt varma tack till alla snälla sköterskor och läkare som tar hand om henne där, och önskar dem att aldrig behöva hamna på akuten.
PS Om du missade Inger Edelfeldts skakande vårdvalsrapport i DN i somras; läs den nu.
Det är en märklig upplevelse att sitta på akuten en lördagkväll. Det ryms så mycket smärta, ångest och ensamhet där. Samtidigt med så mycket ömhet, omsorg och faktiskt glädje och lättnad. Så mycket mänsklighet i sin renaste form.
De som jobbar på akuten är värda all beundran. Särskilt de som gör det bra. Men de måste alla filtrera, annars skulle de inte orka. De får inte bli för engagerade, det finns inte tid och plats för det på ett stort sjukhus. De måste klara att bli precis tillräckligt avtrubbade (varken mer eller mindre) för att stå ut med allt och hinna med det mest nödvändiga.
De måste gå förbi de små tanterna som ligger ensamma och klagar: Snälla du, jag fryser, snälla du, kommer inte doktorn snart, snälla du ...
De måste låta den lilla tonåringen gå iväg ut i mörka natten, vinglig av Citodon och med lindad hand, utan någon som möter henne utanför sjukhuset ...
De måste mjukt fösa ut den unga missbrukaren som egentligen inte har på akuten att göra utan bara vill ha en förevändning för att få lite värme ...
Det borde inte vara så. Sjukhus borde vara så små att personalen orkar engagera sig i varenda patient. Känna varenda kotte och deras barn. Jag tror inte att det finns några andra fördelar med stora sjukhus än de rent ekonomiska.
Men som sagt, det är inte personalens fel att en lördagkväll på akuten känns som en lördagkväll i helvetets första förgård. De är den sista utpostens änglar, och de tog hand om min mamma på ett änglalikt sätt. Klockan halv tre på natten fick hon komma upp på en avdelning och nu ligger hon där som ett litet skrutt och väntar på operation. Jag vill uttrycka mitt varma tack till alla snälla sköterskor och läkare som tar hand om henne där, och önskar dem att aldrig behöva hamna på akuten.
PS Om du missade Inger Edelfeldts skakande vårdvalsrapport i DN i somras; läs den nu.
Etiketter:
debatt,
familjeliv,
galenskap,
hälsa
2009-10-10
Vad ska man med familj till?
Min förra text, Det kostar att ha familj, var menad som en satir. Jag skrev den när jag var arg på debatten som handlar om curlingföräldrar och lata tonåringar som borde betala marknadsmässig hyra. Jag ville visa hur galet det skulle bli om vi börjar se våra familjemedlemmar som kunder, eller om vi börjar känna oss utnyttjade och kränkta av våra närmastes behov.
I verkligheten bor min mamma inte hemma längre, eftersom hon har flyttat in i ett servicehus. Hela min familj hjälpte henne (helt gratis!) att flytta dit för några veckor sedan. När alla kartonger var uppackade gick de andra hem, men jag stannade kvar en stund med min mamma. "När jag ser er tillsammans tänker jag på vilken tur du har som har en sån fin familj", suckade min mamma. Hon har levt som ensamstående i nästan hela sitt vuxna liv, och jag är enda barnet. Ja, jag har haft tur, tänker jag. Jag gillar att ha en stor familj.
Men vad är det som är så bra med familjer egentligen? Många verkar tycka att familjen bara är ett ondskefullt kristet påhitt, roten till ångest, förtryck och löpsedlar. Andra hyllar kärnfamiljen, trots dess uppenbara brister.
För min egen del vet jag precis. Jag känner mig som en Borg, inte en tennisspelare alltså utan en medlem i Borg-kollektivet i tv-serien Star Trek. Borgernas hjärnor är sammanlänkade så att den enskildes kunskap genast kommer deras kollektiva hjärna till godo. Vad vore jag utan min familj? Ganska så tafatt faktiskt. Om jag inte kunde fråga, diskutera och bråka med min familj så vore jag bara mitt eget väldigt ofullkomliga jag.
På en större skala är familjen vad vi behöver för att överleva. Och då menar jag inte bara mamma pappa barn, utan även den utökade släkten och de goda vännerna. Och jag menar inte bara överleva fysiskt och ekonomiskt, utan även själsligt, mänskligt. Våra nära relationer gör oss starkare, gör oss till större människor. Vi är beroende av varandra och det gör oss mer fria. Helheten blir större än delarna.
I verkligheten skulle jag aldrig slänga ut mina barn på gatan. Jag är nog mer av en curlingförälder, eftersom jag gärna hjälper mina barn. Precis som jag gärna hjälper mina vänner. Ibland kanske jag hjälper för mycket, eller på fel sätt. Det får tiden utvisa. Men jag gillar att göra en kopp te och bre en macka till min dotter när hon sitter och halsover vid frukostbordet. Det har hänt att jag har sköljt upp behåar, sytt i knappar eller postat brev åt barnen när de har bett mig, för att de själva inte hunnit eller orkat. Jag kan tänka mig att hjälpa dem att städa, jag kan väcka dem på morgonen om de ber mig. Det verkar inte mer curling för mig att jag stöttar dem i att skriva en jobbansökan än att jag läste läxor med dem när de gick i skolan, eller hjälpte dem att knyta skosnörena när de var riktigt små. Det är ju så man lär sig. Och jag gör det av kärlek, för att jag vill. Inte för att jag ska få nånting tillbaka, eller för att jag tror att de inte klarar sig utan mig. Herregud, de har rest jorden runt, de har skaffat egna jobb och två av dem har bott i egna lägenheter. De klarar sig utmärkt på egen hand.
Jag tror inte att unga friska människor väljer att bo kvar hemma om de har möjlighet att flytta hemifrån. De gör det för att de måste, för att de inte har råd eller tur eller rika släktingar. Men förr eller senare får de ett break, och då – vips! – är de borta. Till dess får man hjälpa varandra.
I verkligheten bor min mamma inte hemma längre, eftersom hon har flyttat in i ett servicehus. Hela min familj hjälpte henne (helt gratis!) att flytta dit för några veckor sedan. När alla kartonger var uppackade gick de andra hem, men jag stannade kvar en stund med min mamma. "När jag ser er tillsammans tänker jag på vilken tur du har som har en sån fin familj", suckade min mamma. Hon har levt som ensamstående i nästan hela sitt vuxna liv, och jag är enda barnet. Ja, jag har haft tur, tänker jag. Jag gillar att ha en stor familj.
Men vad är det som är så bra med familjer egentligen? Många verkar tycka att familjen bara är ett ondskefullt kristet påhitt, roten till ångest, förtryck och löpsedlar. Andra hyllar kärnfamiljen, trots dess uppenbara brister.
För min egen del vet jag precis. Jag känner mig som en Borg, inte en tennisspelare alltså utan en medlem i Borg-kollektivet i tv-serien Star Trek. Borgernas hjärnor är sammanlänkade så att den enskildes kunskap genast kommer deras kollektiva hjärna till godo. Vad vore jag utan min familj? Ganska så tafatt faktiskt. Om jag inte kunde fråga, diskutera och bråka med min familj så vore jag bara mitt eget väldigt ofullkomliga jag.
På en större skala är familjen vad vi behöver för att överleva. Och då menar jag inte bara mamma pappa barn, utan även den utökade släkten och de goda vännerna. Och jag menar inte bara överleva fysiskt och ekonomiskt, utan även själsligt, mänskligt. Våra nära relationer gör oss starkare, gör oss till större människor. Vi är beroende av varandra och det gör oss mer fria. Helheten blir större än delarna.
I verkligheten skulle jag aldrig slänga ut mina barn på gatan. Jag är nog mer av en curlingförälder, eftersom jag gärna hjälper mina barn. Precis som jag gärna hjälper mina vänner. Ibland kanske jag hjälper för mycket, eller på fel sätt. Det får tiden utvisa. Men jag gillar att göra en kopp te och bre en macka till min dotter när hon sitter och halsover vid frukostbordet. Det har hänt att jag har sköljt upp behåar, sytt i knappar eller postat brev åt barnen när de har bett mig, för att de själva inte hunnit eller orkat. Jag kan tänka mig att hjälpa dem att städa, jag kan väcka dem på morgonen om de ber mig. Det verkar inte mer curling för mig att jag stöttar dem i att skriva en jobbansökan än att jag läste läxor med dem när de gick i skolan, eller hjälpte dem att knyta skosnörena när de var riktigt små. Det är ju så man lär sig. Och jag gör det av kärlek, för att jag vill. Inte för att jag ska få nånting tillbaka, eller för att jag tror att de inte klarar sig utan mig. Herregud, de har rest jorden runt, de har skaffat egna jobb och två av dem har bott i egna lägenheter. De klarar sig utmärkt på egen hand.
Jag tror inte att unga friska människor väljer att bo kvar hemma om de har möjlighet att flytta hemifrån. De gör det för att de måste, för att de inte har råd eller tur eller rika släktingar. Men förr eller senare får de ett break, och då – vips! – är de borta. Till dess får man hjälpa varandra.
2009-10-08
Det kostar att ha familj
Det kostar att ha familj, och då menar jag inte bara ekonomiskt. Man måste ju sätta gränser, visa hur verkligheten ser ut. Vi har tre barn som bor hemma fortfarande, men två av dem betalar inte för sig, de påstår att de inte tjänar tillräckligt på sina ströjobb. Jag har funderat på att kasta ut dem, jag gjorde faktiskt ett försök häromveckan och vräkte ner alla deras saker i några flyttkartonger som jag ställde ut på gatan. "Ut med er och skaffa jobb!" skrek jag åt dem från balkongen. "Klipp håret också förresten, ni ser ju ut som hippies!" Det spöregnade och de stod bara där och stirrade. Vilka lata typer. Inte hade de råd med taxi heller.
Min man tyckte att de skulle komma in igen innan de fick lunginflammation, och nu sitter de där inne igen och gör inte rätt för sig. Det retar mig så enormt. När jag var ung så var man minsann tvungen att göra rätt för sig. Jag kunde inte heller få något arbete när jag var tonåring ända tills min mamma kom på att jag kunde prostituera mig, och då fick jag börja betala hyra direkt. På den tiden fanns inte begreppet "marknadsmässig hyra" ännu. Men hon räknade ut en summa som hon baserade på mitt rums golvyta, hur mycket smör jag bredde på mackorna, hur ofta jag använde toaletten och så vidare.
Nu blev jag nästan lite sentimental när jag tänker på min barndom, men anledningen till att jag tog upp det var att jag just kom på en lösning på problemet med min mamma. Det är nämligen så att hon har blivit gammal och inte kan bo hemma längre, så jag har lovat att hon ska få bo hemma hos mig. Men kruxet är att hennes pension inte räcker till för att betala en marknadsmässig hyra. Jag har räknat ut att hon borde betala minst 2000 i månaden, och då är jag ändå generös och låter henne dela vårt kök och badrum. Nu visade det sig att hon knappt kan betala 1500 i månaden, så jag funderar på att dra in på köket och låta henne hushålla inne på rummet. Hon kan äta kall mat, det är nyttigare också för gamla. Det finns inget kylskåp där inne men hon kan hänga ut en plastpåse genom fönstret, det gjorde man förr i tiden.
Men nu slår det mig att hon kan få bo inne i sonens rum. Jag kan ta ut hans 120-säng och ställa in barnens gamla våningssäng, så kan hon ligga däruppe. Då blir det ju rimligare att hon betalar mindre i hyra, menar jag, om hon måste klättra varje gång hon ska upp och ner ur sängen, särskilt med tanke på att det blir svårt med kryckorna. Och sonen behöver inte ha så dåligt samvete heller eftersom han måste dela rum med en annan parasit.
Jag kan ju faktiskt sälja hans säng på Blocket. Och sen får han ge mig pengarna som en avbetalning. Då lär han sig samtidigt att förstå vad pengar är värda.
Apropå parasiter så har jag tänkt ut ett system som gör att ingen någonsin ska behöva hjälpa någon annan här hemma. Till att börja med har jag delat upp kylskåpet och frysen i fem olika avdelningar, så att ingen ska kunna snylta på någon annans mat. Sen har jag gjort ett väldigt avancerat schema för användande av spisen och tvättmaskinen. Min man frågade i tisdags om jag kunde ta med hans smutsiga strumpor i min tvätt, han hade inga rena påstod han. "Jaha, vad ska du göra för mig isåfall" frågade jag, men han kunde inte komma på något. Nej just det, för jag klarar mig själv jag. Till slut erbjöd han sig att betala för det, och då gick jag med på det, men först tänkte jag kolla vad marknadspriset är på strumptvätt. Eller han fick kolla det själv. Jag är väl inte hans slav heller.
Min man tyckte att de skulle komma in igen innan de fick lunginflammation, och nu sitter de där inne igen och gör inte rätt för sig. Det retar mig så enormt. När jag var ung så var man minsann tvungen att göra rätt för sig. Jag kunde inte heller få något arbete när jag var tonåring ända tills min mamma kom på att jag kunde prostituera mig, och då fick jag börja betala hyra direkt. På den tiden fanns inte begreppet "marknadsmässig hyra" ännu. Men hon räknade ut en summa som hon baserade på mitt rums golvyta, hur mycket smör jag bredde på mackorna, hur ofta jag använde toaletten och så vidare.
Nu blev jag nästan lite sentimental när jag tänker på min barndom, men anledningen till att jag tog upp det var att jag just kom på en lösning på problemet med min mamma. Det är nämligen så att hon har blivit gammal och inte kan bo hemma längre, så jag har lovat att hon ska få bo hemma hos mig. Men kruxet är att hennes pension inte räcker till för att betala en marknadsmässig hyra. Jag har räknat ut att hon borde betala minst 2000 i månaden, och då är jag ändå generös och låter henne dela vårt kök och badrum. Nu visade det sig att hon knappt kan betala 1500 i månaden, så jag funderar på att dra in på köket och låta henne hushålla inne på rummet. Hon kan äta kall mat, det är nyttigare också för gamla. Det finns inget kylskåp där inne men hon kan hänga ut en plastpåse genom fönstret, det gjorde man förr i tiden.
Men nu slår det mig att hon kan få bo inne i sonens rum. Jag kan ta ut hans 120-säng och ställa in barnens gamla våningssäng, så kan hon ligga däruppe. Då blir det ju rimligare att hon betalar mindre i hyra, menar jag, om hon måste klättra varje gång hon ska upp och ner ur sängen, särskilt med tanke på att det blir svårt med kryckorna. Och sonen behöver inte ha så dåligt samvete heller eftersom han måste dela rum med en annan parasit.
Jag kan ju faktiskt sälja hans säng på Blocket. Och sen får han ge mig pengarna som en avbetalning. Då lär han sig samtidigt att förstå vad pengar är värda.
Apropå parasiter så har jag tänkt ut ett system som gör att ingen någonsin ska behöva hjälpa någon annan här hemma. Till att börja med har jag delat upp kylskåpet och frysen i fem olika avdelningar, så att ingen ska kunna snylta på någon annans mat. Sen har jag gjort ett väldigt avancerat schema för användande av spisen och tvättmaskinen. Min man frågade i tisdags om jag kunde ta med hans smutsiga strumpor i min tvätt, han hade inga rena påstod han. "Jaha, vad ska du göra för mig isåfall" frågade jag, men han kunde inte komma på något. Nej just det, för jag klarar mig själv jag. Till slut erbjöd han sig att betala för det, och då gick jag med på det, men först tänkte jag kolla vad marknadspriset är på strumptvätt. Eller han fick kolla det själv. Jag är väl inte hans slav heller.
2009-09-26
(nu låtsas jag som ingenting och bara skriver.)
Är i Göteborg. Reste hit under förevändning att vara med på bokmässan men i själva verket är det bara en förevändning för att få vara i trevliga Götet och träffa trevliga människor och göra inte ett smack. I förrgår var jag visserligen inne på mässan, men mest för att hälsa på dottern som var redaktör för Vulkans smsbok och få ett av Unni Drougges romanhalsband.
Samma kväll var det bloggmiddag (som jag bloggar om här, by Lotten-proxy) och sen festkraschade vi ett författarparty i en svit på Park Hotel. Det var trångt och svettigt men stjärnklart: det är inte alla kvällar man får se Roy Andersson, Fredrik Strage och Alex Schulman åka hiss tillsammans.
Sedan dess har jag bara suttit och hängt med vänner, i Helenas lugna kök och på jazzkrog, och pratat om böcker, barn, immunsystem, sjukvård, gud, barnbarn, girighet, massageapparater, språk, tonåringar, övningskörning, etik och fisk. Och lite annat. Tycker att det är väldigt skönt. Känner att jag borde hänga mer med vänner och göra ingenting.
Samma kväll var det bloggmiddag (som jag bloggar om här, by Lotten-proxy) och sen festkraschade vi ett författarparty i en svit på Park Hotel. Det var trångt och svettigt men stjärnklart: det är inte alla kvällar man får se Roy Andersson, Fredrik Strage och Alex Schulman åka hiss tillsammans.
Sedan dess har jag bara suttit och hängt med vänner, i Helenas lugna kök och på jazzkrog, och pratat om böcker, barn, immunsystem, sjukvård, gud, barnbarn, girighet, massageapparater, språk, tonåringar, övningskörning, etik och fisk. Och lite annat. Tycker att det är väldigt skönt. Känner att jag borde hänga mer med vänner och göra ingenting.
2009-08-16
Resfeber
Borde egentligen packa men fastnade i topplistan för breven från Jorden till Gliese581d. Men iallafall, packningen! Önskar att jag vore som Garbo och kunde slänga ner bara en pyjamas, lite salt och en tandborste. Men min väska är full som en alika. Fast jag bara ska sitta i ett hus och skriva hela dagarna.
Är jätteglad att få åka men har samtidigt resångest, som alltid. Vill egentligen inte alls vara ifrån familjen. Vaknade i natt och började tänka på hur varmt det är i Grekland just nu. Jag som inte gillar värme. Det är 33 grader på dagarna och 25 på nätterna, skriver Christos, ta med solkräm och myggmedel. Jag kommer inte att kunna sova på nätterna. Och tänk om jag får influensa och 40 graders feber. 40 + 33, det blir 77, det är mycket feber. Och så börjar det säkert brinna för att det är så varmt och torrt, så ska jag försöka springa ur huset med sjuttisju graders feber, jag får kasta mig i havet och då dör jag direkt, spricker som en upphettad sten. Så där låg jag tänkte i säkert en halvtimme innan jag tog mig samman och tvingade mig att tänka på alla filmer jag har sett om brittiska damer som åker till Grekland varje sommar och målar, de sitter minsann med en stråhatt under ett träd med ett glas ouzo eller vad det är och ser svala ut. Kan de där gamla skrutttanterna så kan väl jag! Det ska bli roligt, säger jag, roligt!
Är jätteglad att få åka men har samtidigt resångest, som alltid. Vill egentligen inte alls vara ifrån familjen. Vaknade i natt och började tänka på hur varmt det är i Grekland just nu. Jag som inte gillar värme. Det är 33 grader på dagarna och 25 på nätterna, skriver Christos, ta med solkräm och myggmedel. Jag kommer inte att kunna sova på nätterna. Och tänk om jag får influensa och 40 graders feber. 40 + 33, det blir 77, det är mycket feber. Och så börjar det säkert brinna för att det är så varmt och torrt, så ska jag försöka springa ur huset med sjuttisju graders feber, jag får kasta mig i havet och då dör jag direkt, spricker som en upphettad sten. Så där låg jag tänkte i säkert en halvtimme innan jag tog mig samman och tvingade mig att tänka på alla filmer jag har sett om brittiska damer som åker till Grekland varje sommar och målar, de sitter minsann med en stråhatt under ett träd med ett glas ouzo eller vad det är och ser svala ut. Kan de där gamla skrutttanterna så kan väl jag! Det ska bli roligt, säger jag, roligt!
2009-08-02
Därför tänker jag inte vaccinera mig
De senaste veckorna är det flera som har frågat om jag tänker vaccinera mig, eller vad jag tror om svininfluensan. Kanske för att jag jobbar på MSB och förväntas ha någon slags insider-kunskap. Det har jag inte, och jag har ingen medicinsk utbildning, men däremot sitter jag hela dagarna och sorterar information om influensa A (H1N1) från olika myndigheter och media och lägger ut på Krisinformation.se:s influensasida. Så jag har hyfsad överblick.Svaret på frågan om jag tänker vaccinera mig är nej. Inte som det ser ut just idag, i skrivande stund.
Istället kommer jag att försöka låta bli att bli smittad. (Den som blir uttråkad av kloka råd och vill gå direkt på kontroversen kan hoppa över följande punktlistor!)
Jag tänker bygga upp mitt immunförsvar
Vi är beväpnade redan när vi föds, med ett kraftfullt vapen mot virus och bakterier: vårt immunförsvar. Det finns all anledning att hålla det blankt, vasst och skinande. Gör så här:
• få så mycket sol som möjligt
• få i dig laktobaciller (Probioplex finns på hälsokosten) och naturliga vitaminer, särskilt C- och D-vitamin.
• ät och sov så mycket du behöver
• gör roliga saker! Varje gång du skrattar skapas fler vita blodkroppar i ditt inre vilket stärker immunförsvaret. Om du inte kan komma på någon egen anledning att skratta kan du lyssna på de här galna och smittsamma skratten (via 365saker.se)
• stress är inte bra för immunförsvaret så försök stanna upp när du blir stressad och andas OHM AH OUM
• grönt te är bra, jag lever just nu på jasminte
• ta echinacea (t. ex. Kan Jang) vid första symtom på krasslighet
Jag tänker ha bacillskräck
När man blir smittad av ett influensavirus är det oftast för att man har andats in virus som någon annan har nyst eller hostat ut. Virusen kan inte färdas särskilt långt (de kan ju inte flyga utan surfar snarare på host- och nysdropparna) så det gäller att
• undvika folkmassor där man inte kan komma undan smittspridare
• att tvätta händerna varje gång man kan ha tagit i nånting som virusen nyligen har landat på. Tvål och vatten räcker bra, om man vill vara alltid redo kan man ha med sig handsprit eller Tea Tree Oil handrengöring, finns på Body Shop, lagom liten att ha i fickan
• tricket är framförallt att tvätta händerna innan man petar sig i näsan, det kan man tipsa barnen om också. Virusen kommer ju in i kroppen framförallt genom ögon-näsa-mun.
Anledningen till att jag inte vill vaccinera mig är att nackdelarna med att vaccinera sig än så länge verkar överväga nackdelarna med att bli sjuk.
För det första är influensa A(H1N1) i de allra flesta fall en lindrig influensa, betydligt mildare än den (visserligen brutalt jobbiga) säsongsinfluensan. Orsaken till att den fått seriemördarstatus i media är att den betydligt mer smittsam än den vanliga (eftersom den är ny och nästan ingen är immun mot den) och att den i väldigt enstaka fall ger elaka följdsjukdomar. Kanske också för att den började med att en massa unga människor dog i Mexiko – men frågan är varför de dog. Det första kända fallet rapporterades redan i februari (en mexikansk bebis fick det och klarade sig helt oskadd) men dödsfallen verkade väldigt plötsliga när de dök upp i svensk press i april. Det känns fel att jämföra mexikansk och brittisk folkhälsa med svensk. Jag tror att de allra flesta normalfriska svenskar som får viruset kommer att klara sig väldigt bra, om de sköter om sig som de ska. Smittskyddsinstitutet (SMI) skriver: "De allra, allra flesta kommer alltså att klara sjukdomen bra om viruset inte förändras, och de finns inget som talar för att detta håller på att ske".
För det andra vaccinerar jag mig inte i onödan, och särskilt inte med ett vaccin som är så otestat som det mot A(H1N1). Det ger inget garanterat skydd mot influensan, det innehåller en del substanser som känns tveksamma (som till exempel skvalen och tiomersal/kvicksilver), och jag känner mig inte alls övertygad om att det inte kan visa sig att det här vaccinet har biverkningar som man inte har räknat med. Det hände förra gången man vaccinerade mot svininfluensa och vissa av de vaccinerade fick Guillain-Barrés Syndrom (GBS), trots att läkemedelsexperterna var lika tvärsäkra då som de är nu.
Alla i vår familj vaccinerade sig mot TBE när vi bodde i skärgården, och alla barnen har fått DTP och MPR (fast inte förrän de var tre år), plus att vi tog en massa shots när vi var ute och reste. Så jag är inte kategoriskt emot att vaccinera, jag vill bara inte ta läkemedel som jag inte är säker på att de gör mer nytta än skada.
Om jag inte vaccinerar mig måste jag naturligtvis ta konsekvenserna av det. Det är min medborgerliga plikt att inte smitta andra, i den mån det är möjligt. Jag måste hålla mig borta från bebisar, gravida och allmänt skruttiga. Jag kan inte gå till jobbet (eller vara med andra än familjen) om jag känner att jag håller på att bli sjuk, och inte förrän jag är helt frisk + en eller två dagar. Det är i mitt tycke det största problemet, oavsett smittan och oavsett om folk vaccinerar sig eller inte – att så många fortsätter att lämna sina barn på dagis eller till skolan fast barnen inte är friska, eller går till jobbet fast de vet att de smittar. Det är nån sjuk svensk tradition att man ska gå till jobbet om man så håller på att tappa både armar och ben, och så länge vi sväljer våra treo och alvedon istället för att protestera kommer arbetsgivarna aldrig att göra det lättare att vara frisk. "Det är pinsamt att sjukskriva sig" säger Anna Brandt i DN och uttrycker vad många känner, men det pinsamma är ju att man utsätter andra, vuxna eller barn, för smitta.
Så där har ni mina skäl. Det här är ingen rekommendation. Jag försöker göra ett informerat val för egen del, även om jag måste välja på pest och kolera. Man ska absolut inte gå emot det som känns rätt bara för att någon annan säger det. Gör som du vill, helt enkelt!
Det här har blivit så långt redan, så jag ska inte gå in långt på vad jag tycker om den svenska regeringens strategi att bemöta en pandemi med massvaccinering som främsta åtgärd. Men betänk att i flera av de länder som inte har haft råd att lägga miljarder på vaccin har man istället lagt budgeten på att låta exempelvis gravida vara hemma. Sverige borde ta bort karensdagen, fasa ut dagis- och skolstarterna över flera månader och ge tillfällig föräldrapenning till alla som håller sina barn hemma på grund av smitta.
Till sist vill jag vara tydlig med att det här är mina helt privata åsikter som inte återspeglar min arbetsgivares inställning.
Intressant läsning om influensa A(H1N1) och vaccinet
Intervju med epidemiolog Tom Jefferson, Cochrane-institutet
Cochrane-institutet om (H1N1)
Yahoo News: Europe fast-tracking swine flu vaccine
SvD: ”Vi är drabbade av en osund syn på sjukdom”
SvD: "Perspektiv: Basfakta glöms i pandemilarmet"
DN: "Vaccineringen bygger på ekonomisk kalkyl"
Smittskyddsinstitutet: Hur allvarlig är den nya influensan?
Läs vad andra skriver om influensa A(H1N1), svininfluensa, vaccin, hälsa.
2009-07-24
Frågor och svar om svininfluensan
Har ni semester eller? Är det skönt? Själv jobbar jag i mitt anletes svett*. Hinner absolut inte skriva annat än extremt korta meddelanden på Twitter, Facebook och såna ställen.
Men nu när jag ändå jobbar ska jag passa på och göra reklam för Influensa A (H1N1)-fliken på Krisinformation.se. Vi har en FAQ-sida som börjar bli väldigt fyllig. Och de svar man inte hittar där kan man få direkt eller via mail om man ringer 020 20 20 00. Jättebra om ni ringer och ställa kloka och frågvisa frågor! Myndigheterna behöver alla kloka frågor de kan få.
Jag kommer att skriva mer om influensan snart, om mina egna tankar om vaccinet och sånt. Så snart jag hinner.
* Klart jag inte sitter och jobbar i en svettpöl. Det är bara ett uttryck.
Se vad andra skriver om svininfluensa, H1N1, krisinformation
Men nu när jag ändå jobbar ska jag passa på och göra reklam för Influensa A (H1N1)-fliken på Krisinformation.se. Vi har en FAQ-sida som börjar bli väldigt fyllig. Och de svar man inte hittar där kan man få direkt eller via mail om man ringer 020 20 20 00. Jättebra om ni ringer och ställa kloka och frågvisa frågor! Myndigheterna behöver alla kloka frågor de kan få.
Jag kommer att skriva mer om influensan snart, om mina egna tankar om vaccinet och sånt. Så snart jag hinner.
* Klart jag inte sitter och jobbar i en svettpöl. Det är bara ett uttryck.
Se vad andra skriver om svininfluensa, H1N1, krisinformation
2009-05-30
Om Anna W, bebisars sömn och att tänka själv
Några av de som kommenterade min post om Sömnmetoder på katastrofens rand menade att jag inte har en aning om hur Anna Wahlgrens Sova-hela-natten-metod ser ut idag. Jag har inte sett filmerna, men det jag läste på metodsidan kändes ändå väldigt bekant. Nu gick jag tillbaka och kopierade en bit text därifrån, här i förkortat skick:
Om jag skulle läsa det här för första gången idag skulle jag till exempel genast välja bort regeln om att barnet ska ha ett eget rum. Man måste alltid tänka själv, så är det bara. Man måste alltid känna efter: känns det här rätt för mig? Finns det något i råden från Anna Wahlgren / BVC / min grannes svärfar som inte känns bra, som jag ska välja bort?
När vi använde Anna W:s metod som den beskrevs i Barnaboken, när min yngsta dotter var bebis för sexton år sen, tog vi fasta på principerna och tillämpade dem på ett sätt som kändes rätt. Så här gjorde vi:
Idag är jag till hundra procent för samsovning, och alla andra "metoder" som bygger på idén om att bebislivet blir enklare om man anpassar det efter det mest ursprungliga livets principer.
Det är trots allt så att bebisar kan sova när de föds. De måste kunna sova, det är en överlevnadsstrategi. De måste kunna sova, äta, vara med de vuxna hela tiden, anpassa sig till de vuxnas överlevnadsbehov. Som det såg ut på stenåldern. Däremot är inte bebisar anpassade till den sortens liv vi lever idag, med arbeten, mataffärer, sekundvisare, stress, tv, lampor, lägenheter och så vidare. Ju mer man kan följa minsta motståndets lag under bebistiden, ju mer man kan låta livet vara så primitivt och enkelt som möjligt, ju mer blir den tiden njutningsfull, avslappnad.
Om man av någon anledning har fått stora sömnproblem och sovrutinerna har kajkat ur helt, trots att man samsover, rekommenderar jag Anna W:s metod. Så som den bör tolkas för just din situation. Den är ljusår att föredra framför femminutersmetoden, skrikmetoden och sömnmedel. Den bygger på tanken på att rutinerna har hamnat helt i olag, och att man så snabbt och smärtfritt som möjligt ska komma tillbaka till normalläget. Den bygger på att man är kärleksfull och respektfull mot barnet, och inser att det inte är barnets fel att sömnen har blivit kaotisk. Den är en bro tillbaka över den brinnande floden.
Artikeln i DN var onyanserad och otydlig. Det är många, många som har en uppfattning om Anna W utan som bara baseras på vad de har läst att andra har skrivit om henne. Jag håller inte med om allt hon skriver, kanske inte ens hälften. Men jag gillar henne som person, jag vet att hon har ett fantastiskt handlag med bebisar och barn, och framförallt beundrar jag hennes enorma RESPEKT för barn och barns behov. Och hennes mod, att alltid säga vad hon tycker utan att vara rädd för vad andra ska tänka om henne.
Bra länkar om samsovning:
Läs vad andra skriver om sömn, sömnmetoder, Anna Wahlgren, samsovning, barn
"Metoderna: Fasta - och tillräckliga - sovtider. En attityd av självklarhet hos de vuxna. Egen säng efter "smekmånaden"; eget rum efter senast fem månader. Nu knyts den trygga sömnen till barnet självt, inte till de vuxnas fysiska närvaro. Mycket skratt och glädje inför en kort och saklig läggning. Mörkt, så att inga synintryck stör. Tyst, övertygande, rogivande vaggning eller "buffning" av lämpligt slag – barnet ska tystna och slappna av i hela lilla kroppen inom två minuter. Först därefter kan den lilla våga somna och sova lugnt."
Om jag skulle läsa det här för första gången idag skulle jag till exempel genast välja bort regeln om att barnet ska ha ett eget rum. Man måste alltid tänka själv, så är det bara. Man måste alltid känna efter: känns det här rätt för mig? Finns det något i råden från Anna Wahlgren / BVC / min grannes svärfar som inte känns bra, som jag ska välja bort?
När vi använde Anna W:s metod som den beskrevs i Barnaboken, när min yngsta dotter var bebis för sexton år sen, tog vi fasta på principerna och tillämpade dem på ett sätt som kändes rätt. Så här gjorde vi:
"Min dotter var 10 månader och sov i en egen säng i samma rum som sina tre syskon. Hon var extremt kvällspigg och ville alltid komma upp tusen gånger efter att jag nattat henne. Av olika anledningar samsov vi inte då. Jag var helt galet trött den här perioden, kände mig yr och lättretlig på dagarna och mådde nästan illa av utmattning på kvällarna. Jag hade börjat känna att jag blev arg när hon inte ville sova, och det kändes inte alls bra.
Den natten jag startade kuren nattade jag henne, men när hon sen ville komma upp gick jag inte in och tände och tog upp henne som jag annars brukade. Istället gick jag in och la henne ner igen, buffade henne lite, sa godnatt med låg röst och gick ut igen. Detta upprepades flera gånger, jag minns inte exakt nu men kanske fem gånger under kvällen och tre gånger till under natten. Hon skrek och var arg några gånger. Jag väntade lite längre än vanligt innan jag gick in, några minuter kanske. Nästa natt vaknade hon och skrek en gång, men somnade direkt när jag kom in och buffade henne. Tredje natten sov hon hela natten, och alla nätter därefter. Någon månad senare, när hon lärde sig att gå, fick hon en ny låg säng som hon kunde komma och gå som hon ville från, och kom in till oss på natten ibland, oftast utan att väcka mig."
Idag är jag till hundra procent för samsovning, och alla andra "metoder" som bygger på idén om att bebislivet blir enklare om man anpassar det efter det mest ursprungliga livets principer.
Det är trots allt så att bebisar kan sova när de föds. De måste kunna sova, det är en överlevnadsstrategi. De måste kunna sova, äta, vara med de vuxna hela tiden, anpassa sig till de vuxnas överlevnadsbehov. Som det såg ut på stenåldern. Däremot är inte bebisar anpassade till den sortens liv vi lever idag, med arbeten, mataffärer, sekundvisare, stress, tv, lampor, lägenheter och så vidare. Ju mer man kan följa minsta motståndets lag under bebistiden, ju mer man kan låta livet vara så primitivt och enkelt som möjligt, ju mer blir den tiden njutningsfull, avslappnad.
Om man av någon anledning har fått stora sömnproblem och sovrutinerna har kajkat ur helt, trots att man samsover, rekommenderar jag Anna W:s metod. Så som den bör tolkas för just din situation. Den är ljusår att föredra framför femminutersmetoden, skrikmetoden och sömnmedel. Den bygger på tanken på att rutinerna har hamnat helt i olag, och att man så snabbt och smärtfritt som möjligt ska komma tillbaka till normalläget. Den bygger på att man är kärleksfull och respektfull mot barnet, och inser att det inte är barnets fel att sömnen har blivit kaotisk. Den är en bro tillbaka över den brinnande floden.
Artikeln i DN var onyanserad och otydlig. Det är många, många som har en uppfattning om Anna W utan som bara baseras på vad de har läst att andra har skrivit om henne. Jag håller inte med om allt hon skriver, kanske inte ens hälften. Men jag gillar henne som person, jag vet att hon har ett fantastiskt handlag med bebisar och barn, och framförallt beundrar jag hennes enorma RESPEKT för barn och barns behov. Och hennes mod, att alltid säga vad hon tycker utan att vara rädd för vad andra ska tänka om henne.
Bra länkar om samsovning:
- Barnläkaren Sarah Buckley svarar i Mothering
- Professor James McKenna, expert på samsovning, svarar i Mothering
- Mer i Mothering om sömn och samsovning
- Läs boken "Mitt barn och jag", finns att köpa på förlaget Röd Fågel
- Min recension av "Mitt barn och jag" här
Läs vad andra skriver om sömn, sömnmetoder, Anna Wahlgren, samsovning, barn
2009-05-28
Sömnmetoder på katastrofens rand
Allt om barn har idag en hårt vinklad och tendensiös artikel om Anna Wahlgrens sömnmetoder. Den sätter inte sömnmetoden i sitt sammanhang och nämner inget om de andra metoder som rekommenderas av barnläkare, och har inte med ens en bokstav om vilket kaos man kan befinna sig i som utmattad förälder.
Jag har använt Anna W:s metod vid ett tillfälle för sexton år sedan. Den fungerade som en dröm. Den var det enda vettiga alternativet i den situation vi befann oss i då. Den var det minst kränkade av de alternativ som jag då uppfattade fanns. Den var över på en natt.
Anna W:s metod måste sättas i ett sammanhang. Den är till för föräldrar i kris. Den är en livräddare. Den är tusen gånger bättre än fem-minuters-metoden, sömntabletter eller långvariga försök att tvinga barn att sova i egen säng. Rätt utförd tar den oftast en natt, högst tre nätter.
Om jag fick en bebis igen skulle jag förhoppningsvis inte hamna i en sån sömncirkus som jag gjorde för sexton år sen, eftersom jag idag skulle ha helt andra förväntningar på bebisåren, och jag skulle sova tillsammans med mina barn. Om man sover nära sina barn - i samma säng eller tätt intill i samma rum - så minimerar man risken för att sömnproblem ska uppstå över huvud taget. Men det handlar också om vad man har för förväntningar.
Samsovning är tveklöst den bästa, mest effektiva och minst konfliktfyllda metoden som finns. Men för alla de föräldrar som passerat gränsen, som är vettlöst sömnlösa, som är på förtvivlans brant, som tror att de kommer att bli galna om de inte får sova och som inte har någon som kan avlasta dem på ett vettigt sätt - för dem och deras bebisar är Anna Wahlgrens sömnmetod, utförd rätt i högst tre nätter, en riktigt bra livräddare. Så snart den är utförd kan man gå tillbaka till normalt, respektfullt samsovande.
Läs vad andra skriver om sömn, sömnmetoder, Anna Wahlgren, samsovning, barn
Jag har använt Anna W:s metod vid ett tillfälle för sexton år sedan. Den fungerade som en dröm. Den var det enda vettiga alternativet i den situation vi befann oss i då. Den var det minst kränkade av de alternativ som jag då uppfattade fanns. Den var över på en natt.
Anna W:s metod måste sättas i ett sammanhang. Den är till för föräldrar i kris. Den är en livräddare. Den är tusen gånger bättre än fem-minuters-metoden, sömntabletter eller långvariga försök att tvinga barn att sova i egen säng. Rätt utförd tar den oftast en natt, högst tre nätter.
Om jag fick en bebis igen skulle jag förhoppningsvis inte hamna i en sån sömncirkus som jag gjorde för sexton år sen, eftersom jag idag skulle ha helt andra förväntningar på bebisåren, och jag skulle sova tillsammans med mina barn. Om man sover nära sina barn - i samma säng eller tätt intill i samma rum - så minimerar man risken för att sömnproblem ska uppstå över huvud taget. Men det handlar också om vad man har för förväntningar.
Samsovning är tveklöst den bästa, mest effektiva och minst konfliktfyllda metoden som finns. Men för alla de föräldrar som passerat gränsen, som är vettlöst sömnlösa, som är på förtvivlans brant, som tror att de kommer att bli galna om de inte får sova och som inte har någon som kan avlasta dem på ett vettigt sätt - för dem och deras bebisar är Anna Wahlgrens sömnmetod, utförd rätt i högst tre nätter, en riktigt bra livräddare. Så snart den är utförd kan man gå tillbaka till normalt, respektfullt samsovande.
Läs vad andra skriver om sömn, sömnmetoder, Anna Wahlgren, samsovning, barn
2009-05-25
Sanningen om sjuttitalisterna
Såg Henrik Schyfferts föreställning The 90's igår. Den var bra, överraskande ärlig och rolig. Jag som är född 62 kände igen mig i många detaljer, och fick många ledtrådar till hur vi som är födda på 60- och 70-talen har präglats av tidsandan.
Men jag hade hoppats att få veta mer om varför sjuttitalisterna är så ... lågintensiva.
Det är någonting jag har insett alldeles nyligen. Jag känner ganska många som är födda på 70-talet, men umgås oftast med 60- och 80-talister. Men just i år har jag varit på tre tillställningar, varav två middagar, där jag var den enda över 35. Trevliga kvällar, med trevliga människor. Ni som är födda på 70-talet är generellt väldigt väluppfostrade, artiga och vänliga. Ni är hyfsat framgångsrika, smarta och roliga. Här har vi den där berömda ironin. Ni kan föra långa samtal utan att höja ett ögonbryn, och så visar det sig att det bara var på skämt.
Men det är väldigt stillsamt. Ni är lågintensiva. Det händer liksom inget!
Brevid er verkar vi sextitalister som druckna dårar. Vi höjer rösten, eller skriker i mun på varandra på våra middagar, innan vi ens har börjat dricka. Vi spiller ut saker, skrattar så vi ramlar av stolen och blir dödligt osams över småsaker. Vi är inte särskilt lyckade, men vi är lyckliga (eller olyckliga) så att det syns och hörs. Egotrippade, finns det de som säger.
När jag upptäckte det här blev jag lite orolig. Varför är ni så tysta? Är sjuttitalisterna en förtryckt generation? Får ni inget utrymme? Är ni klämda mellan oss bullriga, besvärliga sextitalister och våra känslosamma, kaxiga åttitalsbarn? Har det att göra med att ni är den första dagisgenerationen? Måste ni hävda er genom att bli rikare än vi? Eller är jag helt ute och cyklar?
PS Rubriken skulle egentligen ha varit "Spaningen om 70-talisterna", men det lät så lamt.
PPS Det här handlar inte om just dig! Utan om de andra.
PPPS Inget av ovanstående är ironiskt. Jag vill gärna ha riktiga svar.
PPPPS Uppdatering: Bloggvärldsbloggen har just nu tema: ålder. Håll utkik efter fler ålderstankar där!
Men jag hade hoppats att få veta mer om varför sjuttitalisterna är så ... lågintensiva.
Det är någonting jag har insett alldeles nyligen. Jag känner ganska många som är födda på 70-talet, men umgås oftast med 60- och 80-talister. Men just i år har jag varit på tre tillställningar, varav två middagar, där jag var den enda över 35. Trevliga kvällar, med trevliga människor. Ni som är födda på 70-talet är generellt väldigt väluppfostrade, artiga och vänliga. Ni är hyfsat framgångsrika, smarta och roliga. Här har vi den där berömda ironin. Ni kan föra långa samtal utan att höja ett ögonbryn, och så visar det sig att det bara var på skämt.
Men det är väldigt stillsamt. Ni är lågintensiva. Det händer liksom inget!
Brevid er verkar vi sextitalister som druckna dårar. Vi höjer rösten, eller skriker i mun på varandra på våra middagar, innan vi ens har börjat dricka. Vi spiller ut saker, skrattar så vi ramlar av stolen och blir dödligt osams över småsaker. Vi är inte särskilt lyckade, men vi är lyckliga (eller olyckliga) så att det syns och hörs. Egotrippade, finns det de som säger.
När jag upptäckte det här blev jag lite orolig. Varför är ni så tysta? Är sjuttitalisterna en förtryckt generation? Får ni inget utrymme? Är ni klämda mellan oss bullriga, besvärliga sextitalister och våra känslosamma, kaxiga åttitalsbarn? Har det att göra med att ni är den första dagisgenerationen? Måste ni hävda er genom att bli rikare än vi? Eller är jag helt ute och cyklar?
PS Rubriken skulle egentligen ha varit "Spaningen om 70-talisterna", men det lät så lamt.
PPS Det här handlar inte om just dig! Utan om de andra.
PPPS Inget av ovanstående är ironiskt. Jag vill gärna ha riktiga svar.
PPPPS Uppdatering: Bloggvärldsbloggen har just nu tema: ålder. Håll utkik efter fler ålderstankar där!
2009-05-24
Unga eller gamla föräldrar - alla barn ska vara välkomna
Jag skrev i förra veckan om alla fördelar det finns med att bli förälder när man är ung. Jag fick några kommentarer här, några på Twitter och några i mailen. En anonym person skrev att det var illa nog att såna som jag blev föräldrar innan jag hade fattat vad livet handlar om, och att jag borde skämmas som vill förstöra det som mödravården försöker bygga upp.
Jag skäms inte en sekund, och jag tror inte att mödravården önskar att jag ska skämmas heller.
Naturligtvis finns det fördelar med att få barn när man är över 25 också. Naturligtvis är det ingen garanti att man blir en "bättre" förälder för att man är under 25. Jag känner många helt fantastiska föräldrar som har fått barn sent i livet, frivilligt eller ofrivilligt. Det handlar inte om individer här.
Unga föräldrar får ta så mycket skit idag, så jag tyckte att det behövdes lite tonårsföräldra-propaganda. Som motvikt till exempelvis filmer som den här sinnessjuka propagandafilmen på YouTube, producerad av hälsovårdsmyndigheterna i engelska Leicester, där cirka var tjugonde artonåring blir gravid per år. (BBC News skriver om filmen här.) Maken till barnfientlig smörja har sällan skådats. Leicester är en av de mest invandratäta städerna i England, och man behöver inte vara överdrivet misstänksam för att undra vilka värderingar som frodas bland stadens äldste.
Dessutom finns det anledning att diskutera den ökande medelåldern hos förstagångsföräldrar, även om de generellt är underbara och kloka människor. Statistiken från SCB visar att:
• 1973 var de svenska förstföderskorna i snitt 23 år. Färre än 2 procent var över 35 år.
• 2003 var de svenska förstföderskorna i snitt 28 år. Cirka 11 procent var över 35 år.
• 2006 var de svenska förstföderskorna i snitt 29 år gamla. (Jag vet inte hur många procent som var över 35, men på BB Stockholm är 53 % av alla födande mellan 31–35 år, 13 % är mellan 36–40 år och 4 % är 41 år eller äldre).
Orsakerna är framförallt två:
1) Ekonomin har förändrats till det sämre för unga föräldrar. I en mycket läsvärd artikel i Upsala Nya Tidning säger Thomas Lindh, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och forskningsledare för temat "Ekonomisk utveckling och fördelning i det åldrande samhället" vid Institutet för Framtidsstudier, att den största höjningen av förstföderskornas snittålder har skett under samma period som stora ungdomsgrupper drabbats av försämringar i studiemedelssystemet, avskaffandet av bostadssubventioner och en hårdare arbetsmarknad.
2) Det ses som ett allt större projekt att bli förälder. Trenden idag är att man är ansvarslös mycket längre i sitt liv. Först är man barn tills man är 16-17, sedan ungdom tills man är 30. Att få barn är ett enormt stort steg. Allt roligt är slut för alltid. Man kan aldrig vara fri mer. Och man måste bli en perfekt förälder, med pengar på banken och ett lyckligt och stabilt äktenskap.
Historikern Kristina Engwall är också intervjuad i UNT:
- Man väntar tills den perfekta mannen eller kvinnan dyker upp. Och när man väl fått barn är det viktigt att ge sina barn en perfekt barndom. Livet innehåller i dag så många fler valmöjligheter, vilket i sig kan leda till beslutsångest och stress. För många handlar det om att välja rätt hela vägen och att det får ta den tid det tar.
Men det där väntandet kan alltså drabba både de blivande föräldrarna och samhället i stort.
- Om man väntar för länge med att försöka få barn kan man hinna bli infertil under tiden. Många vuxna tror att nedgången i kvinnans fertilitet inträffar först vid 45 års ålder. I själva verket sjunker den stadigt efter cirka 25 års ålder. (källa: BarnTotal.se)
- Beslutet att skjuta på graviditeten ökar risken för att det barn som föds inte är friskt. (källa: Fertilitetsguiden)
- Vi får fler åldringar som måste försörjas av den arbetande befolkningen, som i sin tur minskar, säger Tomas Lind i UNT-artikeln.
Han och andra av de forskare som intervjuats är inne på att samhället borde satsa på ungdomar och unga föräldrars villkor, och att sjukvården borde informera unga människor om att de inte ska vänta för länge med att bli föräldrar.
Återigen: Det handlar inte om att man är en sämre förälder för att man är över 30. Det handlar om att tillåta, inte att förbjuda. Vi behöver börja se på barnafödande och föräldraskap som någonting positivt, naturligt och enkelt. Vi måste bygga ett arbetsliv och ett samhälle som inkluderar barn och föräldrar. Föräldrar måste sänka kraven på sig själva och inse att det är tid och respekt som barn behöver, inte pengar och perfektion. Arbetsgivarna måste sluta tvinga isär barn och föräldrar. Staten måste satsa mycket mer på föräldrar, kanske genom bidrag och subventioner. Göra det billigare att plugga och bo. Vi måste hjälpa varandra mer och ta hand om varandras barn.
Man talar om att alla barn måste vara välkomna. Låt oss ännu hellre sträva mot nolltolerans - inga barn ska vara ovälkomna.
Läs vad andra skriver om barn, föräldraskap, tonåringar, unga föräldrar, gamla föräldrar, barnvänligt samhälle.
Jag skäms inte en sekund, och jag tror inte att mödravården önskar att jag ska skämmas heller.
Naturligtvis finns det fördelar med att få barn när man är över 25 också. Naturligtvis är det ingen garanti att man blir en "bättre" förälder för att man är under 25. Jag känner många helt fantastiska föräldrar som har fått barn sent i livet, frivilligt eller ofrivilligt. Det handlar inte om individer här.
Unga föräldrar får ta så mycket skit idag, så jag tyckte att det behövdes lite tonårsföräldra-propaganda. Som motvikt till exempelvis filmer som den här sinnessjuka propagandafilmen på YouTube, producerad av hälsovårdsmyndigheterna i engelska Leicester, där cirka var tjugonde artonåring blir gravid per år. (BBC News skriver om filmen här.) Maken till barnfientlig smörja har sällan skådats. Leicester är en av de mest invandratäta städerna i England, och man behöver inte vara överdrivet misstänksam för att undra vilka värderingar som frodas bland stadens äldste.Dessutom finns det anledning att diskutera den ökande medelåldern hos förstagångsföräldrar, även om de generellt är underbara och kloka människor. Statistiken från SCB visar att:
• 1973 var de svenska förstföderskorna i snitt 23 år. Färre än 2 procent var över 35 år.
• 2003 var de svenska förstföderskorna i snitt 28 år. Cirka 11 procent var över 35 år.
• 2006 var de svenska förstföderskorna i snitt 29 år gamla. (Jag vet inte hur många procent som var över 35, men på BB Stockholm är 53 % av alla födande mellan 31–35 år, 13 % är mellan 36–40 år och 4 % är 41 år eller äldre).
Orsakerna är framförallt två:
1) Ekonomin har förändrats till det sämre för unga föräldrar. I en mycket läsvärd artikel i Upsala Nya Tidning säger Thomas Lindh, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och forskningsledare för temat "Ekonomisk utveckling och fördelning i det åldrande samhället" vid Institutet för Framtidsstudier, att den största höjningen av förstföderskornas snittålder har skett under samma period som stora ungdomsgrupper drabbats av försämringar i studiemedelssystemet, avskaffandet av bostadssubventioner och en hårdare arbetsmarknad.
2) Det ses som ett allt större projekt att bli förälder. Trenden idag är att man är ansvarslös mycket längre i sitt liv. Först är man barn tills man är 16-17, sedan ungdom tills man är 30. Att få barn är ett enormt stort steg. Allt roligt är slut för alltid. Man kan aldrig vara fri mer. Och man måste bli en perfekt förälder, med pengar på banken och ett lyckligt och stabilt äktenskap.
Historikern Kristina Engwall är också intervjuad i UNT:
- Man väntar tills den perfekta mannen eller kvinnan dyker upp. Och när man väl fått barn är det viktigt att ge sina barn en perfekt barndom. Livet innehåller i dag så många fler valmöjligheter, vilket i sig kan leda till beslutsångest och stress. För många handlar det om att välja rätt hela vägen och att det får ta den tid det tar.
Men det där väntandet kan alltså drabba både de blivande föräldrarna och samhället i stort.
- Om man väntar för länge med att försöka få barn kan man hinna bli infertil under tiden. Många vuxna tror att nedgången i kvinnans fertilitet inträffar först vid 45 års ålder. I själva verket sjunker den stadigt efter cirka 25 års ålder. (källa: BarnTotal.se)
- Beslutet att skjuta på graviditeten ökar risken för att det barn som föds inte är friskt. (källa: Fertilitetsguiden)
- Vi får fler åldringar som måste försörjas av den arbetande befolkningen, som i sin tur minskar, säger Tomas Lind i UNT-artikeln.
Han och andra av de forskare som intervjuats är inne på att samhället borde satsa på ungdomar och unga föräldrars villkor, och att sjukvården borde informera unga människor om att de inte ska vänta för länge med att bli föräldrar.
Återigen: Det handlar inte om att man är en sämre förälder för att man är över 30. Det handlar om att tillåta, inte att förbjuda. Vi behöver börja se på barnafödande och föräldraskap som någonting positivt, naturligt och enkelt. Vi måste bygga ett arbetsliv och ett samhälle som inkluderar barn och föräldrar. Föräldrar måste sänka kraven på sig själva och inse att det är tid och respekt som barn behöver, inte pengar och perfektion. Arbetsgivarna måste sluta tvinga isär barn och föräldrar. Staten måste satsa mycket mer på föräldrar, kanske genom bidrag och subventioner. Göra det billigare att plugga och bo. Vi måste hjälpa varandra mer och ta hand om varandras barn.
Man talar om att alla barn måste vara välkomna. Låt oss ännu hellre sträva mot nolltolerans - inga barn ska vara ovälkomna.
Läs vad andra skriver om barn, föräldraskap, tonåringar, unga föräldrar, gamla föräldrar, barnvänligt samhälle.
2009-05-20
Skrivbordsbidrag

Mitt bidrag till Raz' skrivbordstävling, via Lotten.
Så här har det sett ut sen jag såg Prerafaeliterna på Nationalmuseum (missa inte om du är i Stockholm!). Målningen heter Isabella och är målad av John Everett Millais.
2009-05-15
Heja unga föräldrar!
Idag har jag gått och tänkt på alla fördelar som finns med att vara ung förälder.
- Man är stark och energisk när man är ung
- Man har inte hunnit vänja sig vid att bara behöva ta hänsyn till sig själv - det blir inte en lika stor omställning att sätta bebisens behov främst
- Man behöver inte ge upp ett intressant jobb och karriär
- Man är inte lika ängslig
- Man tycker inte att föräldraskapet är så märkvärdigt
- Man är fortfarande öppen för att lära sig
- Graviditet, förlossning och amning är ofta mycket lättare när man är mellan 15 och 25
- Man har lätt att bli med barn, och hinner få fler om man vill ge barnet syskon
- Ens egna föräldrar är inte för gamla för att hjälpa till och vara delaktiga
- När barnen blir tonåringar är inte åldersskillnaden så enorm
- När barnen flyttar hemifrån har man fortfarande ett långt liv kvar för att resa och göra roliga saker
- När man får barnbarn är man fortfarande tillräckligt stark för att orka vara tillsammans med dem och ta hand om dem
Grattis alla som blir unga föräldrar!
- Man är stark och energisk när man är ung
- Man har inte hunnit vänja sig vid att bara behöva ta hänsyn till sig själv - det blir inte en lika stor omställning att sätta bebisens behov främst
- Man behöver inte ge upp ett intressant jobb och karriär
- Man tycker inte att föräldraskapet är så märkvärdigt
- Man är fortfarande öppen för att lära sig
- Graviditet, förlossning och amning är ofta mycket lättare när man är mellan 15 och 25
- Man har lätt att bli med barn, och hinner få fler om man vill ge barnet syskon
- Ens egna föräldrar är inte för gamla för att hjälpa till och vara delaktiga
- När barnen blir tonåringar är inte åldersskillnaden så enorm
- När barnen flyttar hemifrån har man fortfarande ett långt liv kvar för att resa och göra roliga saker
- När man får barnbarn är man fortfarande tillräckligt stark för att orka vara tillsammans med dem och ta hand om dem
Grattis alla som blir unga föräldrar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)