Doktor Karma svarar: Hur möta en arg fotgängare?

Dr Karma, Esq.

FRÅGA: Doktor Karma, jag hoppas verkligen att min fråga kommer med nu! Häromdagen kom jag cyklande på en kombinerad gång- och cykelväg längs en kanal. Cykelbanan just här var mycket isig och knölig, så jag cyklade på gångvägen istället. Mycket sakta och försiktigt. En välklädd, snaggad man i 40-årsåldern kom gående mot mig. Jag såg till att få ögonkontakt och väjde ordentligt för honom, så långt ut till höger på gångbanan jag bara kunde, så att han hade god marginal att mötas om han gick mitt i gångbanan. Istället klev han ut rakt emot mig, stannade, slet ut sina hörlurar ur öronen, pekade på cykelbanan och vrålade "DÄR ÄR CYKELBANAN! DÄR ÄR CYKELBANAN!".
Jag stannade, förbluffad, och kunde inte få fram ett ord. Efter tre sekunders ilsket blängande satte han tillbaka hörlurarna och stampade vidare. Nu undrar jag: Vad borde jag ha svarat, för att bibehålla mitt goda karma?

Signatur "Rådvill cyklist"

SVAR: Kära Rådvilla cyklist! För det första vill jag säga att du inte bara verkar sakna råd utan även trafikvett. Om man inte kan cykla i cykelbanan så finns det bara en sak att göra: led cykeln! Men jag vill inte låta för sträng. Jag förstår att du inte menade illa; du vidtog alla mått och steg (utom att kliva av hojen då) för att inte orsaka de mötande fotgängarna någon skada. God karma!

Jag vill också tacka dig för en intressant fråga. Hur bemöter vi rasande, ovänliga och ohyfsade människor på ett sätt som inte försämrar, utan förbättrar den universella karman? Det beror naturligtvis på. I just detta fall ser jag att det finns flera olika metoder. Vi ska granska dem var och ett.

1. Med raseri. Så fort du såg att han tänkte skälla ut dig kunde du ha hoppat av cykeln, gått fram och gett honom en rak höger. (Det hade förmodligen smärtat dig mer än det smärtat honom, om du inte hade använt en boxhandske förstås.) Dock är det dålig karma att slå folk på käften, särskilt om man gör det för att slippa höra deras åsikter.
Karmapoäng: 0

2. Med en snärtig replik. Det är mycket frestande att svara någonting dräpande när man blir utskälld (särskilt om den skällande har rätt), och man kommer alltid på det perfekta svaret för sent. Till exempel kunde du ha svarat: "Där är den ju! Som jag har letat!" eller "Hör du inte klockan? Hör du inte klockan?" (eller något ännu mer lustifikt, kom med ett bättre förslag själv om du nu är så himla fiffig). Men retsamhet och hån är inte heller bra. Respektlöshet förmörkar sinnet och gör världen till en sämre plats.
Karmapoäng: 0

3. Med en varm korv. Alla blir glada över att få en varm korv.
Karmapoäng: 15 (25 om det är en sojakorv)

4. Med kärlek. Kärlek är svårt. Vad är kärlek? Det är också svårt att krama någon som står och vevar och skriker. Man kan börja med något lättare, som en slängkyss, eller en kärleksfull gåva (se varm korv ovan). Risken är dock överhängande att det inte är äkta kärlek man känner utan något slags passivt/aggressivt substitut som förhåller sig till kärlek ungefär som en påse Liptons till handplockade teblad från Himalayas sluttningar.  
Karmapoäng: 0 (om det inte är äkta kärlek förstås, det är värt minst 7 poäng)

5. Med oohm ah uhm. Ödmjukhet är bra för karmat, men det ska vara rätt sort. Att till exempel ge efter för den rasande och svänga upp på den isiga cykelbanan eller börja gråta och slänga cykeln i kanalen är inte bra för den rasandes karma. Det stärker honom i den falska tron att han kan utöva reell makt genom att ryta och härska. Den sanna karmacyklisten ramlar inte i känslofällan. Hen förstår att det inte finns någon som kan "vinna" när känslorna (egna eller andras) redan tagit överhanden. Istället är det universum som vinner, när cyklisten nickar för att bekräfta att meddelandet är uppfattat, utan att stanna och utan att väja. Om det känns svårt att bibehålla ett meditativt lugn kan det hjälpa att mumla "oohm ah uhm", alternativt sjunga "Ta mig till havet" medan man cyklar vidare.
Karmapoäng: 100

Det var allt för idag från Doktor Karma. Skicka in era frågor så får ni svar när ni får svar. Au revoir!

Saliga äro de som få kommentarer

Så här skrev Susanne i en kommentar i lördags:

"Jag läser nog det mesta du skriver, fast jag kommenterar sällan (aldrig?)."

Susanne! Jag blir väldigt glad för att du läser. Och väldigt tacksam för ett livstecken!

Att skriva så att andra kan läsa det är alltid lite nervöst. Inte bara: Kommer någon att gilla det här? utan också: Kommer någon ens att läsa det här?

Det är som att ställa sig på en scen och tala om det man har i sitt hjärta och sitt huvud, utan att ha en aning om det ens sitter någon i publiken. Visst var det någon som rörde sig där borta? Eller var det bara en reflex i mina glasögon?

Man kan förstås se på sina statistiksidor att det har blivit sidvisningar. Men vad är en sidvisning? Det låter lite som en våg som rullar över en sten i strandkanten: svalt, försvinnande. Det är inte som att vattnet stannar upp och bara "Men oj vilken intressant sten! Undrar vad den handlar om? Den verkar lovande på andra sidan också, få se ..."

Nej, kommentarer är det enda man vill ha. Den minsta lilla kommentar uppskattas, till och med ett "Kul!" är så otroligt välkommet. Det behöver inte ens vara en snäll kommentar, den kan vara syrlig eller tvärtemot (men helst inte elak förstås).

Dumt nog kommenterar jag inte själv så ofta som jag borde. Ibland för att jag inte hinner skriva så långt som jag vill, ibland för att jag blir blyg och tror att min kommentar skulle verka okunnig, ibland för att det känns som det inte finns något att tillägga. Men jag försöker alltid visa att jag har gillat genom att trycka på någon stjärna, gillat-knapp eller liknande.

Därför tyckte jag att Joakim Jardenbergs uppmaning var så lysande! Kommentera mera, skriver han, och lovar att lämna minst fem kommentarer per dag på #blogg100-bloggarna. Minst tre ska jag försöka hinna med. Det är ännu saligare att giva!

Med Krisinformation, i tiden

Idag skickar jag er bara vidare till Krisinformation.se:s blogg där jag bloggade igår. Lite lamt, jag vet, särskilt som texten där handlar om medborgare och motståndskraft och är en re-write av en tidigare bloggpost härifrån.

Men ni som inte redan sett den får lära känna Krisinformation-bloggen! Som vi har planerat för och frågat efter i tre år. Så lång tid tog det innan 1) cheferna kände sig trygga med att vi skulle blogga och 2) vi hade tid att sätta igång.

Jobbar man på en krismyndighet så kommer det liksom alltid saker i vägen. En jordbävning, ett askmoln, en influensa eller nåt annat dumt.

I alla fall är vi väldigt stolta över den och blir jätteglada för alla som läser och kommenterar. Vi har inte vågat anta #blogg100-utmaningen, just för att vi alltid måste räkna med en kris som slukar all arbetstid. Men en eller ett par texter i veckan försöker vi få till.

Nyårslöften 2013

Ni vet att man har till februari på sig att komma på sina nyårslöften va?

Jag har nu slutligen filat klart på mina nyårslöften för 2013 och de är som följer (uppdaterat med ):

• Läsa Gunnar Ekelöf (nån gång måste jag ju göra det)
• Träffa trevliga människor oftare
• Gå mer på teater
• Resa till Barcelona
• Ta emot fler couchsurfare
• Ta fler bilder på främlingar (som vill det)
• Göra kortfilmen som jag har drömt om i fem år
• Bli tydligare med vad jag vill, och hur jag vill ha det
• Ta nyårslöften på allvar

Främling nr 2, villigt plåtad utanför Konsum Mariatorget i somras (ni vet sommar, när det är varmt) och tillagd i Flickr-gruppen 100 Strangers

Diskussion viktigare än religion

Min familj gillar att diskutera, våra middagar blir ofta till långa debatter om till exempel politik, språk, film, tidsresor, böcker, katters onda planer att ta över världen, vegetarianism, det bästa sättet att resa eller religion. Religionsdebatterna blir ofta ganska högljudda – inte för att vi diskuterar på vad vi tror på, utan för att vi diskuterar själva religionen. Jag för min del har en väldigt dyster och negativ bild av alla sorters religiösa samfund.

Science fiction-bloggaren Åka på Landet Annien skrev för ett år sen om hur hon tolkar det att vara kristen, och vi hade en dialog om det i kommentarsfältet. Jag hittade den diskussionen igen för ett tag sen och fick lust att skriva mer om religion. Jag går ändå och tänker på det mycket nu för tiden när så många konflikter tycks handla om religion och vad andra människor tror på, och vems gudar och skrifter som är de rättaste.

För mig betyder alltså religion att man organiserar troende på särskilda sätt. Jag gör helt och hållet skillnad på troende och religion. För mig får man tro på precis vad man vill. Själv tror jag på en kraft som utgår från allt som lever och har levt på den här planeten, på kärlek och respekt och på en helhet som är större än delarna. Men om någon (mot förmodan!) kom till mig och sa: Anna, det där låter så himla rätt, kan vi inte försöka omvända fler till din tro, kan vi inte skriva en bok om hur man ska förhålla sig till den där kraften och bygga ett tempel med ett stort hjärta på taket och servera muffins där varje söndag? så skulle jag tacka nej, vänligt men bestämt. Jag tror på tankeutbyte, inte missionerande. För mig är religion något som motverkar tankeutbyte, utveckling av tron och samarbetet kring att bygga ett paradis.
Jag känner (just nu i alla fall) att religion är något som kan vara väldigt farligt.

Nu menar jag inte att den som kallar sig religiös (eller kristen, muslim, jude etc) är ond eller farlig bara därför, självklart inte. Det har som sagt inget med deras tro att göra. Många människor som jag verkligen gillar kallar sig religiösa och är ändå både kloka och snälla.

Och jag förstår att kyrkan, församlingen, ritualerna, symbolerna, skrifterna och allt det där som hör till religionen är viktiga för många som tror. Att de i bästa fall är utgångspunkt för diskussioner och utveckling av idéer.

Jag vet att många som jobbar i församlingar gör enormt mycket bra saker för sina medmänniskor och att deras arbete ofta är helt avgörande för att människor i utsatta lägen ska få skydd, mat, tak över huvudet och så vidare.

Jag vet också av egen erfarenhet hur lockande det är att tillhöra en gemenskap. Vilken värme och trygghet det finns i att tillhöra en viss förening, klubb, församling. Vilken styrka man känner i att vara många. Hur skönt det är att vara bland folk vars idéer och tankar man delar, som bekräftar det man tror.

Men. Mitt problem  är just det där med “gemenskap”. För så fort det finns en gemenskap så finns det också ett utanförskap. Så fort man baserar sin gemenskap på idéer, symboler, språk och ritualer som är de "rätta" symbolerna och idéerna, så snart man har skapat ett “vi” så har man automatiskt ett “de andra” som inte talar språket, förstår symbolerna, är med i gemenskapen.

Det här är inget stort problem alls om man pratar om fotbollsklubbar, spelföreningar, läsecirklar eller de flesta andra gemenskaper som i liten eller ingen utsträckning handlar om vad som är Sant och Rätt. Om den Sanna tron, de Rätta handlingarna. Men när det gäller vad man tror på, ja då vet vi ju hur viktigt det har varit, sen många årtusenden, att ha RÄTT. Att övertyga andra, eventuellt med våld. Och, eller, vända ryggen åt dem som inte tror på samma sak.

Varför kan man inte bara tro, och låta andra tro på det de vill? Är det för att man känner sig mindre säker, så länge någon annan tror på något annat? Och i så fall: vad är det för farligt med att tvivla? Få nya idéer?

Åka skriver klokt om att ha en gemenskap som inte skapar klyftor: 

"Jag tror att detta faller under kategorin av saker som man inte bara kan ha utan ständigt måste återerövra. Gemenskap är värdefullt (motsatsen till ensamhet), och något vi människor instinktivt försöker bygga. Vill man inte att gemenskap ska leda till onödiga kategorier och att upprätta barriärer är det något man måste jobba på medvetet hela tiden. (...) All kultur för med sig en viss grad av elitism eller vad man ska kalla det, eftersom det alltid finns saker man kan vara mer eller mindre invigd i. Det enda vi kan göra är väl att ständigt hjälpa varandra att se när det leder till dåliga saker och försöka motverka dem."

Men jag är pessimistisk. I praktiken ägnar de flesta människor mycket mindre tid åt det än att själva passa in i gruppen. Dessutom finns det i själva exkluderandet, sorterandet i “vi och dom” något som (för väldigt många, kanske alla) förstärker känslan av gemenskap.
Just för att språk, symboler och ritualer är viktiga för att bygga gemenskap, och för att gemenskap (och flocktrygghet) är grundläggande och kanske det viktigaste vi har, så kan de också bli fruktansvärt exkluderande och skapa avgrunder mellan oss människor, förvandla oss till fiender.

Jag tror att kollektivet är livsviktigt, att solidaritet är nödvändigt, att styrkan finns i mängden. Men jag tror att vi måste ha enorm respekt för individen och hens val, baserade på unika erfarenheter, känslor och tankar. När det gäller så personliga saker som sexualitet, tro och moral tror jag att vi borde komma överens om att diskutera och lära av varandra mycket mer än att låta några få bestämma hur det ska vara och försöka passa in.

Varför inte bara låta alla ha sin egen tro, och göra oss av med namn som kristendom, judendom och islam? Låt varje kyrka bli en plats för meditation och bön på vars och ens villkor. Och för ständig diskussion och tankeutbyte.

För ett riktigt utbyte av tankar — till exempel om vad Jesus ville uppnå, eller hur vi kan tjäna mänskligheten och få brödet att räcka till alla — så måste de inblandade visa att de verkligen är beredda att lyssna, och kanske ändra sig om det visar sig att “de andra” har ett bättre förslag.

Såna diskussioner skulle jag vilja se överallt, på gator och torg, i kyrkor och styrelserum. Det tycker jag är mycket bättre än religion.

Lördag. Vem är jag?

Jag har beredskap idag, vilket betyder att jag sköter omvärldsbevakningen för Krisinformation.se där jag jobbar. Minst tre gånger om dagen ska jag kolla ett stort antal källor (TT, RSOE, SOS Alarm, dagstidningar, kvällstidningar, myndigheter, SMHI och många andra) för att se om en kris är på väg att segla upp, logga vad jag har hittat och publicera nyheter på vår hemsida, i vår Twitterkanal och på vår Facebooksida om det händer något viktigt. Jag måste kunna ta mig till jobbet snabbt om det händer något om det så är mitt i natten, och jag måste ha beredskapstelefonen på dygnet runt.

En bra ursäkt för att sitta vid datorn hela dagen, helt enkelt. Och ett bra tillfälle att fundera på vad jag ska skriva om alla de kommande 97 96 dagarna som är kvar på #blogg100-utmaningen. Att ha en blogg är lite som att ha ett husdjur, man måste ägna sig åt den regelbundet, annars blir den dyster och tappar tänderna (konstig liknelse men kom gärna upp med något bättre istället för att höja överlägset på ett ögonbryn! Särskilt som jag aldrig lyckats lära mig att bara höja på ett ögonbryn, jag ser mer ut som Yoda än som Liz Taylor när jag försöker). Men det är lätt att tappa fart. Jag får ofta för mig att det jag hade tänkt skriva är för fånigt, för kort, för dåligt underbyggt, för ointressant. Tänk om du som läser tycker att jag är fånig, kort och ointressant? Jag vill skriva texter varje dag som är intressanta, eleganta, precis lagom långa och helst ska de också orsaka världsfred. Men det är svårt!

Dock är det ingen idé att börja grubbla över vilket intryck man får av mig på bloggen. Den är spretig och det stämmer väldigt väl med vem jag är. Jag skriver mycket om barn och föräldraskap, om politik och relationer, om böcker och om min släkt, döden, drömmar och en massa annat (se taggmolnet till höger). För det är sånt jag tänker på och gillar.

Symbolisk bild av bloggen och min hjärna

Mycket är nonsens, annat grubbel. De mest lästa texterna här handlar om skoltrötthet, krisövningar och vaccin. De har sammanlagt över 4000 visningar. Om jag ville att fler skulle läsa här kanske jag borde skriva mer om sånt. Men det vill jag inte! Jag vill skriva om vad som faller mig in, och jag vill att ni som gillar även konstiga nonsenssaker ska bli glada. Och så får man förstås önska. Vill du läsa om nåt särskilt här? Sex, tidsresor, skarpsill? Kan jag locka med enhörningar, gamla brev eller dammsugartrick?

Polytetrafluoretenhjärna

Jag har ett arbetsminne som en häst. (Har hästar bra arbetsminne? Kan vi ha det som en hypotes så länge iallafall? Det lät så bra.) Om du till exempel lägger fram 20 olika föremål på en bricka framför mig och sen tar bort dem (eller blandar upp dem med en massa nya) så kommer jag ihåg förvånansvärt många.

Men det kan inte vara vilka saker som helst: ju bättre jag förstår mig på dem, och ju mer mönster det är i dem, desto lättare går det. Helst ska det vara bokstäver och ord, då blir jag som ungen i Kod Mercury och bara zoooom memorerar allting. Det kan också vara chokladbitar, men helst mörk choklad med likör i. (Jag saknar också impulskontroll. Enda anledningen till att jag skulle ha klarat marshmallowtestet när jag var liten var att jag aldrig har gillat marshmallows.)

Så det är ju bra, jag kan komma ihåg långa konversationer ordagrant (om de var intressanta), memorera långa ocr-nummer och kortföljder, upptäcka mönster i intriger etc etc. Jätteanvändbart? Inte så ofta.

Och tyvärr har jag långtidsminne som en fluga. Eller så är min hjärna gjord av teflon, eller så är det något annat fel. Om jag inte fokuserar på var jag lägger en grej så är den så gott som försvunnen för alltid. Nu har jag ägnat ett oförsvarligt antal timmar de senaste veckorna åt att leta efter ett Mycket Viktigt Papper som jag borde ha lagt på ett ställe för Mycket Viktiga Papper Som Inte Får komma Bort. Men ligger det där? Nix. Ligger det någon annanstans? Vet inte. Varför sa jag inte högt till mig själv "Nu lägger jag det HÄR" och märkte ut platsen på en karta och scannade in kartan och skickade den till Evernote? Varför varför varför? När jag blundar och försöker skapa minnesbilder blir det bara hemskt, jag ser alla möjliga scener där jag slänger pappret i pappersinsamlingen, använder det till att tända en brasa med och klipper tårtpapper av det.

Här är lite olika tester om man vill trösta sig med att man iallafall kan komma ihåg hur många frukter och chihuahuor det låg på brickan:

• http://w3.psychology.su.se/betula/testa_ditt_minne.html
• http://neutralx0.net/home/mini04.html
• http://cognitivefun.net/test/5
• http://games.lumosity.com/chimp.html

Det sista är jättedeprimerande eftersom en apa är tusen gånger smartare än man själv.

Hundra dar av pratsamhet

Igår antog jag alltså utmaningen på Bisonblogg om att skriva 100 blogginlägg i rad. Jag och jättemånga andra ska på så sätt försöka komma tillbaka till det dagliga bloggandet. Så här är reglerna:

• #Blogg100 startar onsdagen den 23 januari 2013
• Varje dag, 100 dagar i rad, måste minst ett nytt inlägg publiceras på din egen blogg.
• Tagga varje inlägg med taggen #blogg100
• Det finns inga krav på hur långt inlägget ska vara. (Ett inbäddat youtubeklipp är också ett inlägg).

Så fort jag hade tryckt på anmälningsknappen ångrade jag mig, men då var det ju så dags. Somliga straffar Gud meddetsamma.

Det är förstås inte omöjligt. Med tanke på att jag har 112 påbörjade blogginlägg i Utkast-mappen till exempel. Å andra sidan är säkert de flesta helt hopplösa eftersom jag inte längre kommer ihåg vad jag menade med rubriker som "En dum, två snälla", "Maskhål" eller "Mördade den som väckte honom".

Men okej, man kan inte mer än försöka och det blir säkert kort, ogenomtänkt, tråkigt och alldeles alldeles underbart ibland.

Idag är det fortfarande uppvärmning känner jag. Jag stretchar lite och lägger upp den här gamla gamla godingen så länge:

Gretas TV-programshow med Anders och Putte ger: Det var en gammal, gammal gumma, som hade en gammal, gammal ... ja en sån där

Ses i morgon!

Vad var det nu med att tänka efter

innan man trycker på knappen?

Det gick alldeles för snabbt mellan tanke och handling när jag anmälde mig till Fredriks utmaning  #Blogg100.

Hjälp!