Julevangelium

Läser Åsa Linderborg om hur hon förföljs av hatare när hennes tidning granskar de högerextrema. Det är skrämmande, sorglig läsning. Många med mig läser den och många frågar sig: Hur blir det så här? Var kommer det här hatet ifrån? Hur blir de här människorna så fyllda av svart, oförsonligt hat?

Men jag är inte förvånad. Vi skördar bara vad vi har sått. Vårt samhälle bygger på konkurrens i stället för samarbete. Vilket betyder att man blir antingen vinnare eller förlorare. Vi är många som hänger i naglarna däremellan, och har fullt upp med att hänga kvar. Men förlorarna, de som ger upp, vad har de för människovärde? Vad har de för anledning att känna kärlek, tillit, framtidstro, respekt?

Hjalmar Söderberg sa det så kristallklart i Doktor Glas:

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Trollen, de främlingsfobiska, de impotenta kvinnohatarna – de vill alla bli fruktade för att de inte har någon som helst beundran eller kärlek att vänta sig. De har inget annat att hävda sig med. De blir råttor som gnager på andra människor, i brist på självkänsla och egenvärde.

Det är därför jag mår illa av alla mina vänstervänner som säger sig vilja sätta hårt mot hårt, "det får vara nog nu", man ska "sätta ner foten", "går det inte att diskutera med dem får man väl ta till våld".

Jag vill också få ett slut, jag vill precis lika mycket som de stoppa rasismen, kvinnohatet och allt det mörka. Men det går inte att göra genom att ta till våld, inte genom att ytterligare marginalisera. Man tränger bara in råttorna i ett hörn och gör dem ännu mer aggressiva. Och det är ett jättemisstag, ett livsfarligt misstag.

Ibland tror jag att hela mänskligheten är dömd att gå under för att vi genom hela vår historia har trott att det finns något som heter att vinna. Man kan inte vinna över andra, särskilt inte i längden. Det finns inget sätt att få slut på våld genom att trycka ner det. Man kan bara samarbeta, få andra med sig: inte med våld eller tvång utan av egen fri vilja. Det är absolut enda sättet.

God jul.

Sverigedemokrater, rasister, journalister och motstånd

I förrgår kväll var jag på Publicistklubbens debatt "Efter järnrören", där Stina Dabrowski intervjuade en panel med Linus Bylund (pressekreterare för Sverigedemokraterna), Lena Sundström, Ehsan Fadakar (Nyheter 24) och Björn Häger. Frågan var hur journalister bör granska SD, och Stina var noga med att det inte skulle bli en debatt som handlade om "är SD rasister" vilket var ganska svårt (och stundtals la en våt filt över diskussionen).

På vägen hem hade jag och X en intensiv diskussion som vi har haft flera gånger förut. Han höll med Lena Sundström, och Henrik Arnstad som satt i publiken, om att man visserligen inte kan tiga ihjäl dem men att man inte heller kan bemöta dem som vilket annat parti som helst. Och att man inte kan gå med på att "ta debatten om invandringen", eftersom det är att köpa deras argument och spela på deras planhalva. Han menar att man måste sätta stopp någonstans för människor som inte går att nå med förnuftiga argument, och att man till slut måste säga åt dem att hålla käften, eller rent av ta till våld för att stoppa dem.

X och jag stod tillsammans i en motdemo vid Salemmarschen förra året, och efter den kvällen insåg jag att jag inte vill ta till något som helst våld, varken verbalt eller fysiskt. För jag tror att man bara skapar mera våld av det.

Jag tror att Sverigedemokraterna är ett typiskt missnöjesparti, i bemärkelsen att de som röstar på SD är besvikna och frustrerade människor som känner sig förtryckta, marginaliserade, fråntagna något. Det kommer alltid att finnas missnöjespartier, och det kommer alltid att finnas människor som känner sig marginaliserade. Ofta har de helt rätt. I ett samhälle där konkurrensen hyllas måste det finnas förlorare. Men många av de som tillhör förlorarna (de som inte har pengar, utbildning, kontakter, framgång) kan inte eller vågar inte se de verkliga orsakerna. Istället ger de sig på de som är ännu svagare, ännu mer förtryckta, och skyller problemen på dem.

Att journalisterna, makthavarna, de som har sitt på det torra ser ner på dem gör dem bara ännu mer övertygade. Vänd dem ryggen, skratta åt dem, slå dem på käften, fängsla dem: de blir bara ännu mer övertygade om att de har rätt, att de är utsatta, att de blir lurade och förtryckta. De är det perfekta exemplet på "det som inte dödar härdar". De blir hårdare, sluter leden, suger i sig föraktet och omvandlar det till energi. Som du och jag också skulle göra om vi upplevde oss förtryckta.

Journalisterna har enormt stor makt, mer än många av dem vill erkänna själva. Men det finns en gräns för deras inflytande. De kan inte uppfostra folk till rätt åsikter. Och man kommer bara så långt med hån. Särskilt när man som Expressen i sin järnrörsserie angriper partitoppars personligheter, snarare än deras politik: man riskerar att göra dem till martyrer. Men ibland hjälper det inte ens med saklighet. Min kollega tipsade mig om Olle Stenholms intervju med Bert Karlsson 1991, där Stenholm fullständigt smulade sönder Karlssons argument och avslöjade honom som en okunnig tölp. Många tänkte nog att det skulle vara ett dråpslag för Ny Demokrati. Ingen vill väl rösta på ett parti där partiledaren inte ens kan förklara sitt eget partiprogram? Men i själva verket steg deras popularitet med flera procent efter intervjun. NyD:s väljare var inte intresserade av partiprogrammet, de var nöjda med att vara en förbannad, förtryckt grupp med drag under galoscherna. På samma sätt är SD för många partiet för de mobbade, de som äntligen får ge igen. De stoppar fingrarna i öronen och skriker "shalalala", även inför kalla fakta.

Men det betyder inte att alla gör det. Det finns alltid någon som lyssnar. Medierna måste fortsätta att granska, men med torrt på fötterna, pålästa reportrar som ställer rasisteliten mot väggen och följer upp påståenden med nödvändiga motfrågor. Inte i svala morgonsoffor där tiden aldrig räcker till för intelligent analys, och inte i flåsiga debattprogram där deltagarna skriker sig blå. Journalister måste ta sitt ansvar, vara redaktörer, visa på otydligheterna, förklara sammanhangen, ge hela bilden och låta det ta så lång tid som behövs för att reda ut begreppen och smula sönder argumenten. Lördagsintervjun i P1 är en förebild.

SD:s väljare då? Ska man inte ta dem på allvar, som Ehsan Fadakar och Björn Häger förespråkade på PK-debatten. Är det inte viktigt att intervjua "mannen på gatan"? Måste inte journalisterna försöka sätta sig in hur SD-sympatisörerna har det i Borlänge och Tomelilla? Jo, självklart. Men inte utan motstånd. Inte utan sammanhang. Inte i nån Vi5:a eller på tre minuters micktid hos Belinda. Det bästa svenska exemplet vi har är Täppas Fogelberg, som lyssnar med respekt på de missnöjda i Ring P1 men som inte låter dem komma undan med sina huvudlösa påståenden. Mer sånt. Låt människor komma till tals, lyssna artigt. Men visa bestämt var skåpet ska stå.

Kollegan säger att vänstern har misslyckats med att fånga upp förlorarna i konkurrenssamhället. "Vänsterns största misstag var att släppa A-pressen", säger han. "Förr var det Byggnads egen tidning som skrev om hur arbetarklassen och underklassen drabbades av kapitalismen. Nu är det Byggnads som har de flesta SD-anhängarna, och ingen som ifrågasätter deras förklaringsmodeller. Journalistiken, såväl som motståndet, måste komma underifrån."

Jag menar att motståndet måste komma överallt ifrån. Vi måste alla göra motstånd. Men med respekt! Det är det svåraste av allt. Det betyder inte att respektera hatiska åsikter, dumhet eller olagliga handlingar. Men man måste respektera människan bakom åsikterna och handlingarna. Den sårbara, den som reagerar med hat om den inte tas på allvar. Man måste lyssna. Man måste ta debatten, överallt, hela tiden. Svara i kommentarsfält, i bussköer, på fikarasten, på Facebook och Twitter. Inte låta kommentarerna stå oemotsagda, så att rasisterna tror att tystnaden betyder att "alla tycker som vi egentligen".Det handlar inte om att stå med en pekpinne eller vara överseende. Man kan gärna vara fruktansvärt tydlig med sitt motstånd, men man kan inte hålla för öronen. Man kan visa känslor, visa att man blir upprörd, ledsen, förbannad, men inte håna, inte ignorera. Man måste komma med motargument, visa tydligt var man står, var vi de allra flesta står. Slå upp alla dörrar, lysa ner i mörkret, dra upp alla lik ur garderoben, släpa fram trollen i ljuset och visa tydligt: vi är de allra flesta. Vi tycker inte att era åsikter funkar. Vi vill andra lösningar. Vi hör er, och vi vill också förändra villkoren, men inte på bekostnad av de ännu svagare. Vi vill göra så här, och vi vill att ni försöker göra det tillsammans med oss. För tillsammans är vi starkast.

"Du vill släppa in djävulen i ditt hem" säger X upprört. Nej, men jag tror att när man tagit Fan i båten så måste man ro honom i land. Och vi har redan bjudit in Fan i vår båt, med detta jävla orättvisa samhälle som vi har byggt oss, där man bara klarar livhanken genom att trampa på andra. Så därför måste vi ta diskussionen med honom under hela roddturen. Försöker vi kasta honom överbord så välter han båten, och tiger vi så kommer han att göra våra liv till ett ännu värre helvete, helt ostört. Det är bara att kavla upp ärmarna och ro, och argumentera, gräla, bemöta. Lyssna, argumentera och ro. Det är min och din uppgift.

Barnfrihet är ett obehagligt ord

Fyra barn valde att komma till mig, nu är den yngsta 20 och den äldsta 29. Jag var 20 när den första föddes och längtade inte alls efter barn med hjärnan – var snarare rädd för barn – men kroppen ville annorlunda, det var tredje gången jag blev gravid och jag ville inte göra fler aborter. Jag är otroligt tacksam för att jag blev förälder så tidigt och att jag knuffades in i det så huvudstupa, att jag inte hade tid att fundera på det eller inse vad det skulle innebära, då hade jag aldrig vågat.

Jag har inga synpunkter på att andra väljer att själva inte bli föräldrar – då är det betydligt värre med folk som blir föräldrar och inte tar sitt ansvar för det. Det som däremot stör mig är själva diskussionen, inte att den finns, men hur många argumenterar.

Ordet "barnfrihet". Det skrämmer mig. Att enstaka individer väljer bort barn är en sak. Att samhällen väljer bort barn är en helt annan sak, och jag tycker att det börjar bli allt tydligare att det är dit vi är på väg. Allt oftare hör jag just ordet "barnfrihet" och ser det som ett tecken på att vi är på väg mot en kultur där barn blir allt mindre viktiga, allt mer ses som små problem, betungande, hinder i karriären, hinder i livet. Något man vill vara fri från. Och vem vill inte vara fri?

Jag håller inte alls med om att samhället är bra för barn eller att barn är extra välkomna idag. Det kapitalistiska/kommersiella samhället älskar barnfamiljer, men det betyder inte att barn är viktiga på riktigt, eller fyller någon riktig funktion. Vi har gjort ett jättestort nummer av barn, och av att bli föräldrar, men i och med det har vi också avnormaliserat föräldraskapet. Fyllt det med måsten, regler, tillbehör, produkter som i själva verket bara är trams och som tynger ner oss och gör oss osäkra. Så att vi måste köpa ännu fler böcker, gå ännu fler kurser, baka ännu bättre bullar.

Inte undra på att de som inte har barn undrar vad det är som är så roligt.

Men livet med barn behöver inte alls se ut så. Jag var hemma i tolv år med barnen och gjorde "karriär" efter det. Jag har rest jorden runt med mina barn. Jag har valt mitt liv i väldigt hög utsträckning, och mina barn har inte varit problem utan tillgångar. (Däremot har jag fått brist på pengar, och det har varit slitigt men jag skulle ändå aldrig välja pengar före barnen.) Mina barn är några av de mest roliga, begåvade, kärleksfulla och modiga människor jag känner, och jag är djupt tacksam för varenda minut jag har haft med dem. Och då menar jag varenda minut, de jobbiga inräknade.

Ingen vet hur någon annans liv skulle vara med eller utan barn (jag hade kunnat vara en barnlös stenrik ascool Nobelpristagare idag, eller en barnlös sorglig halvalkad journalist, eller död) så jag ser verkligen ingen anledning att ifrågasätta enskildas val. Men jag tycker att vi bör ifrågasätta trenden. Varför? För att ett samhälle där barn inte är viktiga medborgare är ett kallt samhälle, ett som inte tar människor på allvar. Det räcker inte att vi ser barn och föräldrar som potentiella kunder eller att vi bygger fler och bättre dagis så att föräldrarna kan jobba mer. Om vi vill att världen ska bli en bättre och tryggare plats måste vi se till att barn får den plats de förtjänar: den naturliga och självklara platsen i ett samhälle där alla barn är allas barn. Där barn inte behöver skrika och leva rövare för att bli sedda och hörda. Där deras behov ses som självklara att prioritera för att de ska bli så bra, empatiska och starka människor som de kan bli. Där kärlek inte handlar om saker, utan om respekt och ansvar.

Det är inte barns fel att det är jobbigt att ha barn (om man med jobbigt menar stress, prestationskrav etc). Vi får skylla oss själva som skapar såna förutsättningar. Barn FÖREDRAR faktiskt att få slinka in i de vuxnas liv ganska omärkligt, naturligt, och bli tagna för de resursfulla individer de är. De har inte bett om att få sänka sina föräldrars lön, stressa föräldrarna med hämtning och lämning, göra det dyrare för föräldrarna att resa etc. Upplever man det så att ha barn får man se över sitt liv: det går att ändra till motsatsen.

(Den här bloggposten kom till i en hast när jag insåg att min kommentar på Fredrik Wass bloggpost om "barnfrihet" började bli alldeles för lång!)

Kvinnoöden! Ruth Ellis, Skaftnäs-Malin och Rövarbruden

Ibland läser man böcker som man inte alls hade tänkt att läsa, eller inte ens visste fanns. Det händer ganska ofta på resa, eftersom man hittar en bok på vandrarhemmet, i fjällstugan eller halvt begravd i sand på stranden och tänker "Hmm, den här solkiga deckaren kanske jag kan läsa istället för Selma Lagerlöfs 'Stolthet och fördom' som jag släpade med mig för att läsa på semestern (i år igen)."

Rövarbruden

Så gick det inte alls till när jag hittade Rövarbruden av Margaret Atwood (1993), utom att den stod i bokhyllan i Vakkotavare och jag lånade med den upp till stugan i Teusajaure i hopp om att den skulle vara lika fantastisk som The Handmaid's Tale eller The Year of the Flood som jag läste förra året (ja jag är helt nybörjare och nyfrälst på Atwood).

Det var den inte! Men intressant och läsvärd ändå. Den handlar om tre kvinnor, vänner som träffas en gång i månaden, och en fjärde kvinna som plötsligt dyker upp i deras liv igen fast de trodde att hon var död. Fast de hoppades att hon var död. Det är en bok om makt, vänskap, lögner och tillit. Läs vidare på Wikipedia (mycket men inte allt av handlingen avslöjas, men det gör inget tycker jag).

Andra som har läst Rövarbruden:

• Tekoppens tankar
• Bokhora

Malin från Skaftnäs

Malin från Skaftnäs (21011) av Malin Wollin är en krönikesamling om livet som småbarnsmamma i Kalmar. Malin tänker ofta på Kristina från Duvemåla och undrar hur hennes eget liv och Kristinas kanske kan ha liknat varandras lite, eller inte alls. Jag skrattade ofta och högt när jag läste boken, och skrev kommentarer i kanten ("Exakt så är det!" eller "fast det går över sen") för att min äldsta dotter särskilt skulle lägga märke till roliga och träffsäkra passager när hon läste den efter mig.

Jag hade inte läst Malins bloggar men det jag hade läst av henne här och där tidigare var roligt, och hon var frisk luft på scenen på Bokmässan 2011 vilket fick mig att köpa boken. Skaftnäs är en kul, kärleksfull och halsbrytande krönikesamling. Rekommenderas varmt!

Andra som har läst Malin från Skaftnäs

• Dagens bok
• Läsare på Bokus

Natten innan de hängde Ruth Ellis

Den tredje kvinnoboken jag läste i Teusajaure var Natten innan de hängde Ruth Ellis (2006) av Margareta Strömstedt. Jag skriver "kvinnoboken" för att det slog mig just när jag läste Strömstedts bok att de tre böckerna hade flera beröringspunkter, och en av dem var förstås att det var kvinnors öden som skildrades. Jag brukar inte läsa böcker för att de handlar om kvinnor, eller är skrivna av kvinnor, jag är bara ute efter bra historier. Men ibland kan man inte komma undan att kvinnors historier ofta har en annan utgångspunkt än mäns, en mer utsatt. Bokens hela titel är Natten innan de hängde Ruth Ellis och andra berättelser ur mitt liv, och det här är också en samling krönikor, betraktelser och ögonblicksbilder, precis som Malins bok. Men Margareta är över 70 år när hon skriver den här boken. Hennes liv har varit allt annat än enkelt. Hon har varit en duktig flicka, framgångsrik yrkeskvinna, mamma till två fina barn och hustru till en välkänd tidningsman. Men i boken berättar hon om sin psykiskt sjuka mor, broderns självmord, sonens cancer, äktenskapet som sätts på svåra prov. Några historier är helt fantastiska och kommer att stanna med mig för alltid, som den när Margareta går hemifrån helt naken under kappan och vandrar omkring på Djurgården en hel natt, historien om bilfärden med den tigande mannen, om värdinnan på pensionatet vars man bedrar henne och om titelns sorgliga Ruth Ellis.
Jag hade läst Julstädningen och döden innan och gillade den jättemycket.

Andra som har läst Natten innan de hängde Ruth Ellis

• Dagens Nyheter (intervju)
• Gun-Britt Sundström i SvD

Nu tusan ska det bokbloggas

I år har jag läst ovanligt många böcker, och det beror på tre saker:

1) att jag fick en Kindle i födelsedagspresent av min snälla familj
2) att jag är med i Breakfast Book Club som träffas en gång i månaden
3) att jag var tre veckor i fjällen i somras utan elektricitet eller uppkoppling.

Det fanns helt enkelt ingenting annat att göra än att läsa (ja bortsett från att fiska, hugga ved, elda i bastun, prata med renar etc). På 23 dagar läste jag nio böcker! Nio (9)!

Sen tog verkligheten vid och min ambition att skriva om böckerna försvann i en tunn blå jobbrök. Men nu ska jag ta mig samman och bokblogga, fast väldigt kort, om allt jag läst sen midsommar.

Här är en lista över de bokposter som komma skall, så att jag inte kan glömma bort eller smita ifrån:

Min fina, sssöta Kindle

• Rövarbruden av Margaret Atwood
• Malin från Skaftnäs av Malin Wollin
• SOS från Törstens hav av Arthur C Clarke
• Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt
• Quicksilver av Neil Stephenson
• Vips så blev det liv av Bob Hansson
• The City & The City av China Miéville
• The wind in the willows av Kenneth Graham
• Snabbmatslandet av Eric Schlosser
• Mitt liv i 23 yogaställningar av Claire Dederer
• Ja till Liv! av Liv Strömqvist
• Eric av Terry Pratchett
• Mina fräknar av Sofia Hallberg
• Fallvatten av Mikael Niemi

Grattis fina gudmor!

Min mamma gjorde några riktigt bra saker. En av dem var att välja ut sju goda feer till gudmödrar åt mig. När jag låg i min lilla vagga och jollrade kom de flygande allihop och viftade med sina trollspön över vaggan och sa: Lilla Anna! Vi ska se till att du blir underskön och utrustad med superkrafter!

Nej, så var det inte riktigt. Men hon hade i alla fall en massa fina kvinnor omkring sig. Någon eller några av dem var mina gudmödrar på riktigt, andra var bara allmänt intresserade och höll (och håller) ett öga på mig för att se till att allt gick bra.

Från vänster: Maud, Sigrid, Ninni, Margareta, Suzanne, Gunilla, Gunnel och en okänd dam i hatt

Två av dem är författare. Båda är över 80 år, båda har just lämnat ifrån sig manus till sin senaste bok. De är mina förebilder. De får ålder att verka helt oviktigt.

En av dem fyller år idag, det här är min födelsedagshyllning. Grattis Sicce! Du är nog den bästa gudmor man kan ha. Du har rest så mycket, du är så intresserad av allting, du talar flera språk och har en fantastisk samling böcker. Du är både klok och snäll och jag har alltid vetat att du har tänkt på mig, var du än har varit i världen.

Här är en fin artikel om Sicce och Carl-Göran som träffades för bara några år sedan. Jag har lånat bilden här nedanför från den.

Bilder på efterlysta

När jag växte upp (60- och 70-talet) var det otänkbart att svenska medier skulle publicera bilder eller namn på ännu inte dömda brottslingar. Vi fick lära oss att man inte var skyldig förrän dom hade förkunnats. Man sa oss att det var för att skydda en person som kunde vara gripen av misstag, för att skydda den gripnes familj, för att det bara var snaskigt och av inget större värde att offentliggöra bilder på misstänkta.

Första gången jag minns att jag såg en "fantombild" och bilder på en misstänkt, ännu inte gripen, var efter Palmemordet 1986. Det förekom säkert innan men som sagt, det är mitt första minne. En ful och suddig bild av Christer Petterson. Jag minns inte hur man argumenterade för att publicera bilden som måste ha varit mot de pressetiska reglerna även då, men det var väl paragrafen om allmänintresse, eller så var man rädd att han skulle skjuta någon mer. Det var (också vitt jag minns) oerhört sällsynt i Sverige då med kallblodiga mord på öppen gata, så man visste inte vad mördaren kunde ta sig till.

Fantombilden fick 7-8 000 tips att strömma in till polisen. Tyvärr vet man fortfarande inte vem det var som mördade Palme. Däremot var det många som blev misstänkliggjorda. Samma sak hände efter mordet på Anna Lindh, då minst en person felaktigt pekades ut efter bildpublicering av flera trovärdiga källor. Den så kallade "33-åringen" hängdes ut i alla tidningar och fick sitt privatliv uppfläkt, till ingen som helst nytta. Flera tipsade om honom, svor på att han var samma man som på bilderna från NK:s övervakningskameror, än som tipsade om den verklige mördaren, Mijalovic.

Tunnelbanerånaren är ett kräk, det finns det nog ingen som säger emot. (I mina ögon är han också en djupt störd och avstängd person, troligen nerdrogad och en varningssignal om hur kallt vårt samhälle är på väg att bli.) Alla vill att han ska åka fast. Alla vill att han ska straffas hårt, för det han gjorde är så omänskligt. Det hade varit så lätt att säga till spärrvakten och på så sätt förhindra att en annan människa skulle skadas svårt, men han gjorde inte det. Och vi hatar honom för det, för vi vill inte att människor ska vara så omänskliga. Vi vill att människor ska bry sig om varandra, skydda varandra, ta hand om varandra. Vårt samhälle, hela vår existens bygger på det.

Så varför skulle man inte lägga ut bilderna från tunnelbanans övervakningskameror på den här mannen? Just nu sitter en man gripen för rånet, och enligt vissa källor inom  polisen är det tack vare tipsen som kom in sen man publicerat bilderna som man kunnat hitta honom. I det här fallet verkar alltså publiceringarna (polisens och/eller medias) ha hjälpt (om det inte visar sig att fel man är gripen).

Pressombudsmannen tycker trots det att publiceringarna i media var fel, och jag håller med. Jag har alltid varit emot att man publicerar bilder på misstänkta innan de gripits, oavsett vilka de är. Det kan finnas vissa undantag, jag ska återkomma till det, men argumenten för att man ska låta bli väger i de allra flesta fall mycket tyngre.

För det första: Oskyldiga kan råka illa ut, särskilt när det finns en uppretad mobb därute. När någon har begått ett särskilt avskyvärt brott blir det lynchstämning, och det är väldigt lätt att ryckas med i såna känslor. Man skickar vidare bilder på Facebook, skriver på upprop och så vidare. Folk vill spela hjältar och stoppar någon på gatan för att de tycker att han liknar den misstänkte, tar bilder med sin mobilkamera, generar personen inför hans bekanta. Om personen i fråga blir rädd och börjar springa kan det sluta väldigt illa.
Det kan räcka med att vara lite lik personen på den suddiga bilden för att någon ska bli antastad. Uppjagade människor har ofta sämre omdöme. Många svenskar har också svårt att skilja personer med en annan genetisk bakgrund, till exempel asiater, från varandra. Polisen är också oroliga för att oskyldiga ska komma till skada: kolla från 13:35 i gårdagens Rapport på SVT Play.

För det andra: svensk lag säger att man är oskyldig tills man är dömd. Det beror inte på någon särskild svensk ridderlighet. Det beror på att man inte vill sätta oskyldiga människor i fängelse. Sånt händer, och det är alltid lika fruktansvärt för den oskyldigt anklagade, pinsamt för rättsväsendet och dyrt för skattebetalarna. Föreställ dig själv att du blev anklagad för mord, pedofili eller förskingring, kanske av någon hämndlysten före detta partner eller anställd. Skulle du vilja ha din bild i tidningarna då?

För det tredje: Det är inte enkelt att avgöra när man ska publicera bilder eller inte, och om man ska pixla eller inte. Här förklarar Folkbladets chefredaktör varför man pixlat en sexförbrytare men avpixlat tunnelbanerånaren. Jag tycker inte att det ska vara så godtyckligt, och jag tycker absolut inte att "allmänintresset" ska vara en del av beslutet. En chefredaktör vill sälja lösnummer, alltså kommer hen att tycka att allmänintresset är stort.

Det kan som sagt finnas tillfällen när även jag skulle välja att publicera. Om en person är oerhört farlig för allmänheten och man är helt säker på vem det är, till exempel. Om man har prövat många andra utvägar.

Allmänintresset tycker jag som sagt är en väldigt dålig ursäkt. Jag tycker inte att det har funnits någon anledning att publicera bilder på Breivik, Ausonius, Mangs eller andra terrorister, galningar eller seriemördare INNAN de dömts. Om man absolut måste identifiera räcker det med generella beskrivningar som kön och ungefärlig ålder. Eventuellt också nationalitet, om man som i Breiviks fall ville undvika att rasister skulle börja lyncha invandrare.

Ibland kanske det kan vara berättigat att publicera bilder på någon som blivit gripen men inte dömd, men i stort sett aldrig på någon som ännu inte ens är gripen, med anledning av risken för lynchmobbar och självutnämnda poliser som tar fel på person.

Här berättar Expressens chefredaktör hur de tänkte när de la ut bilden. Han är uppenbart medveten om att kvällstidningarna kan ställa till problem, och säger:

"I fallet med gärningsmannen i t-banan, han som rånar och later folk ligga kvar på spåret, har flera redaktioner alltså ansett att det var ett uppenbart allmänintresse att publicera en bild där han kunde kännas igen. Detta för att allmänheten skulle varnas och polisen få in tips.
Om detta var rätt eller fel av mig och ansvariga utgivare kan ingen veta. I går kväll greps en misstänkt, kanske tack vare bilderna i tv och tidningar, och om det var rätt person och ingen mer hann komma till skada så bistod kanske journalistiken denna gång rättsskiparna. Men, och det måste man komma ihåg, det är inte journalistikens egentliga uppgift.
Om vår rapportering ökar möjligheterna att lagföra personer som utgör en fara för medborgarna, är det förstås positivt. Men journalistens uppdrag är inte att jaga rånare i tunnelbanan, det är att berätta – och PO har rätt i att det ibland inte går att överblicka konsekvenserna.
Om någon tv-tittare eller tidningsläsare i går pekade ut fel granne som “rånare”, då har våra bildpubliceringar snarast ställt till det för utredarna. Och än värre hade det varit om någon hämndlysten allmänhet gett sig på en oskyldig person som råkade vara lik mannen i media. Och så vidare.
Det är många överväganden att göra, och de senare riskerna är orsaken till att Expressen och andra redaktioner så sällan identifierar misstänkta eller dömda. Vi gör undantag ibland, när vi anser det vara relevant, men vi är försiktiga."

Jag vet att det är många, jättemånga, som tycker att polisen självklart ska efterlysa med bilder och att Efterlyst är ett bra program som hjälper till att göra samhället säkrare. Jag är inte så säker på det. Det kan vara tvärtom. Jag tror att polisen redan har det mesta de behöver från övervakningskameror, vanliga vittnesmål och de tips som alltid kommer in, Efterlyst eller ej. Att publicera bilder är en slippery slope, en hal och lerig nerförsbacke. Börjar man visa ansikten vill nog många ha mer, oftare, tydligare bilder.

De pressetiska reglerna och den svenska lagen är skrivna så att upprörda känslor inte ska spela alltför stor roll. För du och jag är ju förnuftiga människor, men när någon vi bryr oss om blir skadad så tappar vi en del av förnuftet. Och står vi tillsammans med hundratals andra arga människor finns det risk att det försvinner helt. Ingen av oss är heligare än så.

För att göra samhället säkrare behöver vi börja luta oss mindre mot polisen och göra mer själva. Vi behöver ta bättre hand om varandra och inte bli mer som tunnelbanerånaren. Vi behöver vara ute mer, hålla mer koll på varandra. Vi behöver dricka och droga oss mindre. Vi måste fundera på om vi ska låta våra vänner supa sig halvt medvetslösa. Vi behöver göra varandra sällskap hem, prata med varandra på tunnelbanan, vara bra vuxna föredömen för allas ungar och göra vad vi kan för den som har det mycket sämre än vi själva. Vi kan vara modiga på riktigt, när vi är ute på stan, och lägga oss i när vi ser att nånting går på tok. Vi kan fundera i några minuter innan vi delar upphetsade meddelanden på Facebook.

Alla kan inte göra allt för att rädda världen, men de flesta kan göra nånting bättre än att sitta och skräna anonymt på Flashback.

Födelsedagskulturkrockar

Till att börja med vill jag säga: Grattis! Till mig själv, för att jag fyllde 50 år i lördags. En anmärkningsvärd bedrift, värd att fira med pukor och trumpeter! Och tårta!

Till exempel prinsess (fast min favorit är egentligen Budapeststubbe)

Eller? Vad ska man tycka om födelsedagar?

När jag var liten bodde jag med bara min mamma. Vi firade våra födelsedagar med så mycket buller och bång som möjligt, och enligt bestämda ritualer. Den som fyllde år skulle få tårta, sång och presenter på sängen. Om man vaknade för tidigt fick man sova räv (låtsassova alltså) tills den andra kom in och sjöng "Ja må hon leva". När jag var fem år och skulle göra tårta visste jag inte hur man vispade grädde, så jag gick och väckte min mamma och bad henne om hjälp. Hon låtsades inte vakna helt utan gick som en sömngångare ut i köket, vispade grädden och la sig igen, och jag var jättenöjd med att överraska henne med tårtan sen.

När jag själv fick en familj förde jag med mig min födelsedagsyra, eller om man ska kalla det födelsedagsgalenskap. Med fyra barn blir det många födelsedagar om året, många morgnar när man ska tissla och tassa och väcka alla syskon och slå in presenter fint och tända alla ljusen i tårtan utan att brandlarmet går.

Ja må hen leva!

Om den stackaren som ligger där inne och väntar verkligen måste gå på toa kan det bli problem, då får alla låtsas att de inte ser den som slinker ut ur sitt rum i pyjamas och sen slinker in igen. I värsta fall, om man krockar i dörren, får man gå ut och börja om med sången igen när ordningen är återställd och födelsedagsbarnet ligger Fullkomligt Sovande och Ovetande i sin säng. Surprise!

Men med åren har det visat sig att alla inte uppskattar de här födelsedagsritualerna lika mycket. En och annan i vår familj vill helst inte bli firad så mycket, eller alls. Det måste naturligtvis respekteras. Man kan inte tvinga på folk tårta och sång. Nån blir gärna sjungen för till middag, men vill absolut inte ha folk i rummet på morgonen. Nån kan tänka sig en enstaka liten (eller stor) present, bara man inte gör ett stort väsen av det hela.

På jobbet är skillnaderna ännu större. "Jag hatar mina egna födelsedagar" säger en kollega. "Jag har ju inte gjort nånting, så varför ska jag stå i centrum?" Men hallå! Man behöver inte ha gjort nånting, man behöver bara ha hållit sig kvar i den här världen ytterligare ett år. Vi är glada för att du finns i våra liv, människa, och eftersom vi troligtvis har glömt att säga det till dig varenda dag de senaste 364 dagarna så passar vi på att göra det, extra tydligt, idag. Konstigare än så är det inte. Att det är just på födelsedagen är mest av praktiska skäl, för att det är lättare att komma ihåg att fira då (den som egentligen borde firas på årsdagen av födelsen är väl annars mamman, som utförde den verkliga bedriften med att få barnet hit till världen).

Den här mamman fick en mugg från SF-bokhandeln

Några vill helst gå under jorden på sin födelsedag ("All uppvaktning undanbedes bestämt"), andra vill ha stor fest för alla de känner. En del verkar tycka att det är ofint att påminna om sin egen födelsedag, andra blir ledsna för att man inte har talat om det. En kollega fnyser föraktfullt åt "detta småborgerliga påhitt", en annan tycker att alla ska få fira hur många födelsedagar de vill om året. Alla har sin egen födelsedagskultur, och det är som upplagt för kulturkrockar.

Min födelsedagskultur är som sagt yvig. Jag gillar att få (och ge bort) presenter, även om det är helt omärkvärdiga saker. Jag blir lika glad om jag får en älskad, läst och tummad bok som när jag får diamanter och minkpälsar (föreställer jag mig, det har aldrig hänt ännu). Sång, tårtor, tal (gärna korta men känslosamma), fester, serpentiner, fyrverkerier: bring it on!

På den tiden då vi hade biokort! (och innan man kunde ladda ner)

Min förebild i litteraturen är Självhärskaren i Mumindalen, ett skrynkligt majestät som firar sina födelsedagar med att ha stor fest i det fria med tunnor med äppelvin, lyktor, karuseller, hundbomber, sirener och överraskningar, och som dessutom delar ut presenter i form av till exempel chokladbollar, marsipanhemuler, granatprydda champagnevispar och konserverade rökringar.

Själv har jag lugnat mig lite de senaste åren. Jag kan till exempel tänka mig tårta till lunch istället för till frukost om födelsedagen infaller på en lördag.

Hur är det hemma hos er? Hur gör ni? Och hur var det när ni var små? Jag skickar en gammaldags utmaning till alla läsare i allmänhet och till Northofsweden, Lotten, Helena, Hillevi, Niklas, Hakke, Karin, Bengt-Erik och Presidenten i synnerhet. Blogga eller kommentera! Eller låt bli, som ni behagar.

På allmän begäran: Chokladpluffar

Och då menar jag verkligen begäran, som i åtrå, hunger, snudd på extas.

Jätteenkla chokladpluffar

(egentligen chokladfondanger)

(egentligen chokladfondanter)

(remix av två recept på Tasteline)

Ingredienser till 6 st ekologiska chokladpluffar

• 150 g mörk ekologisk choklad
• 150 g ekologiskt smör
• 3 msk ekologiskt strösocker
• 3 äggulor 
• 3 hela ägg (alltså 6 eko-ägg allt som allt)
• 3 msk ekologiskt vetemjöl 
• 6 stora muffinsformar (1,5 dl), helst pappersformar
• bakplåtspapper (inte absolut nödvändigt)

Ställ fram smöret så att det hinner bli lite mjukt.

Om du har porslinsformar, smörj dem ordentligt och klipp gärna till en rundel av bakplåtspapper och lägg i botten av varje form.

Smält chokladen i vattenbad (en djup tallrik över en kastrull med sjudande vatten). Låt den svalna lite, i ett fönster kanske.

Lägg socker och mjuka smörskivor i en skål, vispa ihop med elvisp.

Vispa först ner en äggula i taget. Sen de tre äggen.

Rör ner mjölet och sen chokladen. (OBS! Hit kan du förbereda dagen innan och ställa in i kylskåp!)

Fördela smeten i formarna. (Den ska vara rumsvarm och mjukrörd.) (OBS! Hit kan du förbereda samma dag.)

Sätt ugnen på 200 grader. Grädda på galler i nedre delen av ugnen i tio minuter. Testa med en sticka – fondanten ska se färdig ut utanpå men vara lös inuti.

Den ska liksom explodera när man sätter gaffeln i den.
Kan serveras med glass, men det är överkurs.

Bildligt talat

Tydligen finns det bildmänniskor och textmänniskor, precis som det finns hundmänniskor och kattmänniskor (och nu önskar jag att jag vore en riktig bildmänniska så att jag kunde teckna en bild av ett torg där det vimlar av hundmänniskor och textmänniskor och kattmänniskor och bildmänniskor och kanske några tomatmänniskor och en sång- och dansman, men det kan jag tyvärr inte så ni får teckna den bilden för era inre ögon istället). Om jag har förstått det hela rätt så behöver man inte vara lysande begåvad på att teckna eller fotografera för att vara bildmänniska, det räcker med att man verkligen tycker om bilder, så jag räknar mig som både och*.

men jag önskar att jag hade gått Åke Strömmers kurs!

så skulle jag inte behöva ha så många förklarande pilar

Min bildkärlek omfattar både andras och egna bilder. Jag plåtar med en systemkamera och två mobilkameror, och laddar upp foton och diskuterar dem med andra.

Och nu kommer jag äntligen till saken: jag läste en artikel om hur min favoritfotosida Flickr har överlevt sig själv och hotas av nyare tjänster som Instagram och Pinterest.
Den var intressant och fick mig att börja Instagramma, fast jag hade vägrat förut för att det verkade så dumt att bara ta fyrkantiga bilder med konstiga filter. Men det är förstås jätteroligt! Framförallt för att det går så lätt att få upp bilderna online. Man tar en bild med mobilen, väljer att dela den med Instagram, skriver lite taggar och skickar upp den. Klart! Och det finns förstås ett Instagram-community som tittar på varandras bilder och gillar och kommenterar. Det är väldigt prestigelöst och sympatiskt, och de allra flesta bilderna är inte särskilt bra. Det går att titta från datorn också, från till exempel Webstagram.

mmm tårta

roligt på regementet

mmm glass

Instagram är perfekt för den sortens bilder som jag ofta tvekar att lägga upp publikt på Flickr, eftersom de inte känns tillräckligt intressanta. Typ de här, foton som bara är lite roliga eller fina men som uttrycker ögonblicket, som en statusrad på fejjan. Och precis som på Facebook får jag kommentarer och gillanden ibland, ibland inte.

Men Flickr! Det är så mycket mer. Jag lägger upp i stort sett alla mina foton där eftersom jag vill ha alla bilder på en plats, men jag väljer bara att visa vissa publikt. Man kan välja att visa privat, för familj, för vänner, publikt. Man kan skicka länken till en privat bild till någon som man vill visa den för, och ta bort den rättigheten när som helst.

Flickr har ett community som är extremt intresserade av just fotografering. Många Flickrare är yrkesfotografer eller bara extremt begåvade, men det finns ännu fler som bara gillar att plåta och kanske har ett bra öga för detaljer. Om man vill ha synpunkter på sina bilder är det bara att posta dem i någon kritik-grupp så får man hur många kommentarer som helst. Jag gör sällan det, dels för att jag inte har tid, dels för att jag redan har många bra Flickr-vänner som får se mina "vänner"-markerade foton och som kommenterar på dem. Men grupperna är roliga av många andra anledningar. Man kan posta alla sina gatukonstbilder i olika gatukonstgrupper till exempel, eller man kan ladda upp alla sina bilder med något rött i i en av de röda grupperna, eller trevliga bilder i en trevligbildgrupp eller, ja, ni fattar.

Ta Catacorner-gruppen till exempel, där man bara får ladda upp bilder som har en diagonal linje tvärs över, och där varannan bild måste gå från vänster till höger och varannan från höger till vänster.

Är det inte helt underbart? Jo det är det!

Sen skulle jag säga nånting om Pinterest, men mja, det är ganska tråkigt faktiskt. Eller det är många bra och roliga bilder, men man blir liksom översvämmad av designbilder och det hela känns ganska opersonligt.

Det finns många fler bildställen. Photobucket, ImageShack och 500px till exempel. Men dem har jag inte testat. Har ni? Och förstås DeviantArt, men det är mer för tecknare tror jag.

Här finns jag på Flickr, på Instagram/Webstagram och på Pinterest. Ses där, bildmänniskor!

* Man behöver inte vara Hemingway för att räknas som textmänniska heller, tack och lov.

En alldeles vanlig episk svensk dag mitt i livet

Igår var det en sån där alldeles vanlig dag som man blir glad av. Först vaknade jag halv fem av att min man och en mås stirrade på varandra genom fönstret. Jag viftade avvisande mot måsen, och kanske sa jag också "vaff" åt den, jag har ett minne av det. Den flög iallafall iväg. Min man flög inte iväg, så vitt jag minns, det hela är lite oklart. Sen vaknade jag igen klockan sju och gick upp. Rosenbönorna hade växt explosionsartat under natten, den som redan hade grott var redan dubbelt så hög som kvällen innan och tre nya hade kommit upp!

rosmarin + rosenbönor

utbrytarkungen

På väg till tunnelbanan fick jag hoppa över en vilt krängande slang som gick från en avloppstrumma i Götgatan till en tankbil, samtidigt som jag höll för näsan. Ni kan själva gissa vad som sögs in i bilen, tydligen med våldsam kraft.

Halv tio var jag på Centralen och tog tåget till Uppsala, där jag skulle sitta nästan hela dagen i en underjordisk bunker och krisöva med Uppsala läns infochefer. Jag frågade minst tre människor om vägen fast jag hade gps i mobilen. Jag gillar att fråga folk, fast jag vet inte varför. Sen kom jag fram till bunkern, som vaktades av en mystisk ögonsten.

glosten

Uppsala var soligt, stillsamt och somrigt. Och alla husen är små, man får för sig att det är en hobbitstad.

bäverns gränd! hur gulligt är inte det?

fyrisån

På vägen hem gick jag genom ett regn av kastanjeblomblad.

såna

Mitt tåg skulle inte gå förrän om en halvtimme så jag gick runt och plåtade på stationen, bland annat Bror Hjorts staty. Den är mer slående på baksidan.

flicka med persilja

kvinna med grönt hår

en man med många talanger, eller nåt

Jag hade tänkt läsa en bok på tågresan hem men när jag tittade ut genom fönstret såg jag plötsligt en stor skylt i skogsbrynet. "Fortsätter det så här hela tiden?" stod det. Fortsätter vadå hur? tänkte jag, när nästa skylt plötsligt susade förbi: "Ja det gör det." Sen var jag fast. Det var skyltar ända fram till Märsta, säkert sju–åtta stycken, men jag hann bara fånga tre i min långsamma mobilkamera.

Allting rör ju på sig!

Det är du som rör på dig.

Är du kvar?

När jag kom hem till Stockholm var allt lika rörigt och galet som vanligt. Jag gillar det också. Tunnelbanetåget stannade precis innan Slussen, och stod still en stund. Det var ganska varmt och mycket folk i vagnen, och en kille i 25-årsåldern blev stirrig och anropade chauffören i nödtelefonen. "Jag kan inte andas" sa han, men just då började tåget rulla igen, fast långsamt. "Är du okej" frågade jag killen, för han såg fortfarande blek ut. Han nickade. "Jag tar tabletter för min träning" sa han, "och jag kan inte andas om jag inte får röra på mig". Jag var på vippen att säga att det lät som dumma tabletter men lät bli.

På Götgatan höll jag på att bli övercyklad av etthundra jäktade cyklister.

Se upp! Jag måste absolut hinna hem till klockan halv sex, annars blir jag en pumpa!

Men sen var jag hemma, och sen var sagan slut.

PS Och idag har rosenbönorna växt ännu mer! Hur kan de växa så där mycket och snabbt? Finns det nån vetenskaplig förklaring till växtkraft?

Döden är inte det värsta straffet

Jag jobbade hemifrån idag och hade Breivik-rättegången på i bakgrunden hela dagen. I morgon är det hans försvarstal men då är jag på jobbet, så jag missar det. Lika bra kanske, jag skulle ändå bara vrida mig som en mask på en krok, av sorg och ilska och frustration.

Taggen #breivik på Twitter vittnade också om starka känslor. Många önskar att han skulle dö. Många som säger sig vara mot dödsstraffet i vanliga fall tycker att det ändå vore det enda riktiga i Breiviks fall. "Han har förverkat sin rätt att leva" stod det, och "Inget annat straff är hårt nog". Men det stämmer ju inte. Det hårdaste straffet vore att få tillbringa resten av sitt liv med att försöka gottgöra föräldrarna till de 69 döda barnen. Med alla medel: hårt arbete, pengar, med all sin tid och hela sin uppmärksamhet. Gå från dörr till dörr som en tiggare. Tvingas be dem om ursäkt, försöka förklara, tvingas utstå deras sorg och vrede. Kanske – i bästa fall – tvingas inse hela vidden av det fruktansvärda han gjort. Den insikten tror jag är det värsta straffet någon som mördat någonsin kan få, och jag tror att det är därför som mördare alltid stänger av och rationaliserar på olika sätt. En del flyr till och med in i psykos. Många ser nog döden som en befrielse från en livstid av ångest.

En vän föreslog att man skulle införa dödsstraff igen i Sverige, men reservera det för extremt svåra brott så att det i praktiken bara skulle drabba massmördarterrorister som Breivik. Men att ta livet av någon för att den har tagit livet av någon annan kan aldrig vara rätt. Det kallas hämnd och föder bara mera hämnd, precis som våld föder mera våld. Att låta staten avrätta Breivik vore att gå emot allt som de mördade barnen trodde på.

Jag säger det igen: Vi kan inte förhindra fler mord eller massmord genom att straffa, hota eller skrämma de sjuka människor som mördar. Vi kan bara förhindra dem genom att skapa ett samhälle där människor inte behöver odla sitt hat, sin skräck och sitt utanförskap. Det kräver att vi gör uppoffringar. Det kommer att ta tid. Men det finns faktiskt inget viktigare.

Morfars minnen: varför vi inte bor på Östermalm

Min morfars farfar var sannerligen inte någon affärsman. Annars hade jag kanske hetat Dårråthea af Gyllenstrut och tronat i ett palats på Öfre Östermalm just nu. Detta helt orimliga påstående kommer sig av att jag har läst i min morfars röda skrivbok där han skrev ner sina barndomsminnen och lite familjehistoria. Den är väldigt rolig bitvis, och ganska frustrerande här och där som när han berättar om sin farfars obefintliga sinne för feta inkomster.

Morfars minnen av jättelänge sen

Bakgrunden är att min morfars farfar Erik, som var född i Tossebergsklätten i Sunne i Värmland och hade utbildat sig till byggare, tog sina båda söner Per och Olle och gick till huvudstaden för att söka jobb. De kom fram till Stockholm den 1 maj 1864. Min morfars pappa Per var 14 år då, och han fick följa med sin pappa till olika byggen och söka jobb som murarlärling.

Det gick hyfsat bra för Erik, han fick bygga många hus, Stockholm växte med rekordfart. De byggde i Vasastan och på Östermalm, som fortfarande var ganska lantligt. Det var inte förrän 10-20 år senare som det blev snofsigt där, som man kan läsa på stockholmsbebyggelse.se: "Östermalm omdanas på slutet av 1800-talet från det fattiga Ladugårdslandet till den förnämsta av Stockholms stadsdelar".

Så det kanske inte var så konstigt att en bit mark där var till salu för ett förmånligt pris nån gång strax före 1870. Min morfar Gidde skriver:

"Lagårdslandet var på den tiden på sina ställen rena moraset. Det fanns ett område mellan ungefär nuvarande Sturegatan, Linnégatan, Östermalmsgatan och uppåt Östermalmstorgshållet, och där fanns fallfärdiga tobakslador och gröpper och buskar och ogräs. Det området var till salu, men det kostade 8.000 kronor. Pojken, min pappa, föreslog sin far att de skulle sälja gården vid Tossebergsklätten och ta sina nu sparade pengar och göra köpet. Men nej, det gick inte. Känslan för gården därhemma var för stark."

Så här såg området ut ungefär då:

fast det hette inte Östermalm då, utan Ladugårdslandet (ända till 1885)

och så här ser det ut idag:

med nya namn som Karlavägen, Linnégatan, Artillerigatan och Brahegatan.

Det var alltså inte allt man ser på kartan som var till salu för åtta lakan, bara en del av det. Men man kan ändå livligt föreställa sig att den då 16-årige Per hade rätt i sitt förslag till pappan, att det skulle ha varit en god affär att köpa det med gröpper, buskar och allt och bygga lite hus på det. Men nej, som sagt. Känslan för gården därhemma var för stark.

(Göran Tunström skulle säkert ha applåderat morfars farfars beslut. Han menade att utsikten från Tossebergsklätten var det nästa bästa efter en titt på Gud. Och idag kan man ju få nävgröt och fläsk på toppen varje dag, så vem kan klaga?)

Mmm nävgröt

Expedition Enhörning

Det började med slukhålet härnere på Maria Magdalena kyrkogård, precis nedanför vårt hus. En dag i november förra året öppnade sig ett hål, som tidningarna kallade oförklarligt och mystiskt, i marken. Ett fyra meter brett och nästan två meter djupt slukhål mellan gravarna, bara sådär. Det kan ha att göra med byggandet av Citybanan, ingen vet riktigt. Det kom snabbt en presenning över hålet och sen dess är det nästan dagligen orangeklädda män runt hålet som mäter, krattar och begrundar.

Hur jag än försöker kan jag inte komma ihåg om det var någon grav just där.

Skeletten bryr sig nog inte men jag känner att jag måste hålla ett öga på det där hålet så att det inte slukar vårt hus. Så att det inte säger slurp, som det gjorde i Guatemala för några år sen, och huset dras ner i avgrunden.

Som ni kanske märker är jag inte så förtjust i avgrunder. Om det finns nånting jag hatar mer att tänka på än höga höjder så är det stora djup. Marianergraven till exempel, uää. The Abyss, brr. Det går bort, fetbort.

Ändå har jag nu fått ett nytt mål i livet: att besöka världens största slukhål, Xiaozhai tiankeng i Kina.

Det började som sagt med vårt lokala slukhål. Jag plåtade det och skulle lägga upp bilden på Flickr igår, och då ville jag läsa om slukhål på wikipedia. Naturligtvis finns det en massa rysliga djupa hål över hela världen. Särskilt otäcka (och vackra) verkar så kallade "blue holes" vara, som tex Stora Blåa Hålet. Sen läste jag om tiankenger, "himmelshål", och att det största finns i Kina. Det är 662 meter djupt. I normala fall skulle jag inte vilja komma närmare det hålet än en mil.

Men. En rad i beskrivningen fångade min uppmärksamhet och gjorde mig plötsligt fascinerad.

Nån mer än jag som tänker på Julen i Pengalösa?

"On the bottom grows unique forest." Det växer en unik skog på botten.

Fattar ni? En mystisk skog, på botten av ett mystiskt och oförklarligt hål i jorden. En underjordisk skog som ingen människa har satt sin fot i. Säkert vandrar det omkring magiska djur i den. Jag måste bara åka dit. Hur jag ska komma ner? Utan att dö av fasa? Ingen aning. Men det måste gå. Det kan finnas enhörningar där nere! Gripar! Och kanske slukefanter! Vem är på?

Unik skog med mystiska djur och blinkande flygande svampar och allt möjligt

Här, och här, och inte minst här kan ni läsa på om slukhål så att ni är väl förberedda för expeditionen. Enhörningar behöver man inte veta så mycket om, det räcker med att ha med sig morötter (och en kork).


PS Enligt Thomas Eliasson, berggrundsgeolog på Sveriges geologiska undersökning (SGU), finns ingen anledning för stockholmare att oroa sig för slukhålet.
– Nej, inte nu efter detta, man får hoppas att de har lärt sig. Det var ju bra att det gick så bra som det gick och att inte någon ramlade ner i gropen. Nu kanske de blir än mer försiktiga, säger han till Aftonbladet.

PPS För att göra den här konstiga posten ännu konstigare kan jag lägga till att min hjärna vägrar att acceptera ordet slukhål. Kanske för att det är läskigt, kanske för att det är fult. Varenda gång jag ska säga "slukhål" har jag glömt bort vad det heter och får för mig att det heter sjunkhål, skunkhål, slurkhål eller något annat lika bisarrt. (Nej, inte surkål. Så illa är det inte ställt med min hjärna.)

Om att vara förälder och fatta svåra beslut

Alla gör sitt bästa som föräldrar, och försöker att fatta de bästa besluten för sina barn. Jag är övertygad om att det är så, i alla normala fall. Ändå fattar föräldrar helt olika beslut, och många gånger tänker man att de som gör det motsatta måste vara galna eller inte bry sig om sina barn. Det är såklart fel: vi har bara olika utgångspunkter och har inte alltid tagit del av samma information.

Men när alla går åt ett håll, då är det svårt att gå åt andra hållet. Man är så sårbar och osäker som förälder. Om någon säger att man skadar sitt barn är det lätt att bli illa till mods och tveksam.

Jag går ofta åt andra hållet, och är ofta tveksam. Jag kanske verkar säker, men det är jag nästan aldrig. Jag grubblar JÄMT. När andra är tvärsäkra blir jag avundsjuk eller misstänksam. Sen tröstar jag mig med att det säkert mest är en fasad. De riktigt tvärsäkra, de som aldrig tvekar en sekund eller har fjärilar i magen när de fattar beslut, de finns nog inte.

Däremot finns det många som känner sig övertygade om att någon annan vet bättre. Att experterna vet bäst. Det måste de ju göra, varför skulle de annars kallas för experter? Men jag är inte alls lika övertygad. Jag har träffat och intervjuat så många experter, och jag vet att de också är vanliga människor som tvekar ibland. Eller som ändrar sig, eller som har en viss uppfattning för att de har tagit del av viss information men inte annan. Vetenskap och politik är visserligen olika saker, men ibland blir gränsen mellan dem svår att urskilja. Även forskare och experter har oftare än man kanske vill tro politiska eller ideologiska agendor. De har lika svårt att gå mot strömmen som alla andra.

Det är väl fullt mänskligt och normalt, och skulle egentligen inte behöva vara ett problem, om det inte vore för att 1) de flesta svenska föräldrar tror så benhårt på att experterna alltid vet vad som är Riktigt och Sant, och 2) experterna själva är väldigt dåliga på debatt, öppenhet, självrannsakan och ödmjukhet. Det slår mig alltid som både lustigt och sorgligt att till exempel läkare och andra inom sjukvården alltid är lika tvärsäkra på att det de gör just nu är det Allra Bästa, fast de var lika säkra på att rutinerna för 10–20 år sen, som man har förkastat nu, var det Allra Bästa då. Som att ha amalgam i tänderna, röntga i tid och otid, ge Neurosedyn till gravida, droppa lapis i ögonen på nyfödda och så vidare och så vidare.

Att det är så här är ingenting jag bara hittar på. SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, slår fast att

Idag är det inte alltid de bästa metoderna som används i vården. Många rutinmetoder för att upptäcka och behandla sjukdom är föråldrade och ineffektiva.

Så hur vet man då om man blir behandlad på ett modernt och effektivt sätt? Eller om behandlingen är föråldrad och ineffektiv?

Svaret är att man inte kan ta någonting för givet. Man kan inte bara förlita sig på vad barnmorskan, läkaren, tandläkaren eller myndigheten säger. Det är ens ansvar som förälder att kolla upp, ifrågasätta och fundera på vad man tror är bäst för barnet.

Jag skrev i förra inlägget att jag inte bara litar på min intuition, men den är inte helt oviktig heller. För hur det än är: om man frågar tio olika läkare eller forskare om en viss metod så kommer man att få minst två olika svar. Väl underbyggda svar. Det är mycket få metoder/behandlingar/rutiner/mediciner som det inte finns olika åsikter om. Så i slutändan måste man ändå känna efter vem man litar på mest. Och sen ta risken.

När vårt första barn föddes 1983 åkte vi in till sjukhuset när han skulle födas. Inte för att vi hade gjort ett informerat val om att sjukhuset var den bästa platsen att föda barn på. Vi hade inte tagit något aktivt beslut över huvud taget, inte ens funderat på att inte åka till sjukhus. Det var ju så man gjorde, det var så alla gjorde. Vi gjorde som flocken.

Nästa barn blev till 1987. En kompis hade nyligen fött hemma, och rekommenderade mig att göra likadant. Jag var ytterst tveksam, till att börja med. Men jag läste på. Jag plöjde ett antal böcker, artiklar och forskningsrapporter, och allting jag läste tydde på att det var ett bra val. Som till exempel i WHO:s skrift "Having a baby in Europe" från 1985 där det stod att det för en frisk mamma med en normal graviditet var lika säkert, eller säkrare, att föda sitt barn hemma:

It has never been scientifically proven that the hospital is a safer place than home for a woman who has had an uncomplicated pregnancy to have her baby. Studies of planned home births in developed countries with women who have had uncomplicated pregnancies have shown sickness and death rates for mother and baby equal to or better than hospital birth statistics for women with uncomplicated pregnancies.

Ändå var personalen på mitt MVC mycket kritisk. Släkt och vänner var kritiska. "Det är ju jättefarligt, ni riskerar livet på ert barn, ni är själviska, ni är flummiga" fick vi höra. Högteknologiska förlossningar på sjukhus var det enda säkra. Gärna kejsarsnitt, om möjligt. Att sätta sig i en bil och köra till och från BB var tusen gånger säkrare än att föda hemma, för vem har hört talas om att man kan dö i trafiken?

Idag, snart 25 år senare, är det inte bara Världshälsoorganisationen som påstår att det är tryggt och säkert att föda hemma för de allra flesta. Även den största och mest vetenskapliga undersökningen visar att det är så. Och eftersom allt fler inom vården har fattat att själva sjukhusrutinerna ofta är boven i dramat när förlossningen blir lång, smärtsam eller komplicerad försöker man göra födselklinikerna så hemlika som möjligt. Stockholms läns landsting subventionerar kostnaden för hemfödsel. Vi gick mot strömmen, och vi kände oss osäkra många gånger, men det visade sig att vi gick rätt.

Nästa gång tänkte jag skriva om vaccin i största allmänhet.