Försökte beskriva men blev osäker.
Visst är det en slags ...?
Alltså när man ...?
Fick ta hjälp av Wiktionary och Synonymer.se. Men innan du kollar på länkarna: vad tycker du att en abrovink är? Och hur ska det stavas?
 |
| fast ändå inte |
2013-07-21
En abrovink
Fick nyss frågan: vad är en abrovink?
Försökte beskriva men blev osäker.
Visst är det en slags ...?
Alltså när man ...?
Fick ta hjälp av Wiktionary och Synonymer.se. Men innan du kollar på länkarna: vad tycker du att en abrovink är? Och hur ska det stavas?
Försökte beskriva men blev osäker.
Visst är det en slags ...?
Alltså när man ...?
Fick ta hjälp av Wiktionary och Synonymer.se. Men innan du kollar på länkarna: vad tycker du att en abrovink är? Och hur ska det stavas?
2013-07-19
Inte som vi säger, men som vi gör
Ett upprop: Låt barn vara barn: Bränn alla behåar för barn. En mamma har upptäckt att många småtjejer vill ha behå och smink, och tycker att det är galet. Ja, det är galet! Det är inte nytt förstås, det bara kryper neråt i åldrarna. I slutet av 90-talet ville tioåriga tjejer ha stringtrosor, för det hade "alla andra". I en av mina döttrars klass vägde sig åttaåringarna varje dag inne hos skolsyster och tävlade om vem som var smalast. Diskussionen har pågått länge, men det är bra med nytt bränsle till behåbrasan.
Men det kanske inte räcker med att ifrågasätta klädkedjorna och föräldrarna som faller till föga för tjatet. En mycket bra text i Blekk sätter fingret på den ömmande punkten: det är vi vuxna som visar hur det ska vara. Vi lär dem maskeraden – klart att barnen vill gå. Vuxna kvinnor lägger ner enormt mycket tid och pengar på att vara så sexuellt attraktiva som möjligt (och är villiga slavar till mode- och skönhetsindustrin, man måste alltid följa företagens regler för vad som är sexigt, inte tänka själv). Så varför skulle inte barnen vilja göra likadant? De ser vad som är viktigt för oss vuxna: perfekt yta. Då vill de också ha en perfekt yta. Vi kan tycka att de är perfekta som de är i sina barnsliga kroppar men det hjälper inte, vi kan aldrig ha två helt olika regelsystem för barn och vuxna och hoppas att barnen ska gå med på det. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. De vill vara som vi, bli som vi. De går förhoppningsfullt i våra fotspår.
Det är precis så enkelt. Om vi verkligen vill att barn ska vara nöjda med sig själva som de är, då måste vi också vara nöjda med de vi är. Med den kropp och det utseende vi har.
Samma sak med nakenhet. Häromdagen hade jag det sjöblöta nöjet att vakta en väns barn vid en plaskdamm. Det var soligt och barnfamiljerna vallfärdade dit. På hundra påklädda ungar gick det en naken. Kläder mot skadlig solbränna är förstås bra, men oftast handlar det om något helt annat, om vår religion och kultur. På sommaren när det äntligen är möjligt att klä av sig ska vi ändå skyla oss, av "anständighet", det vill säga för att inte väcka sexuellt begär. Förr i tiden ansågs det behovet inte gälla småbarn, men idag vet vi att det finns störda människor som går igång på barn för att de inte kan hantera vuxen, jämlik sexualitet. Så vi låter inte barnen springa nakna, eftersom det kan finnas pedofiler som glor. Ändå är det många föräldrar som snarare förstärker det sexuella genom att köpa bikinis till sina småtjejer, med överdelar som som för tankarna till kvinnobröst och små trosor istället för badshorts, eller baddräkter som sitter högt uppe på låren, som för att framhäva benen.
Och jag sitter och funderar över hela nakengrejen. De föräldrar som låter sina barn springa nakna är modigast, bestämmer jag mig för. Om alla gjorde som de skulle vi avdramatisera nakenheten. Vad gör det om någon glor? Låt dem glo. Vi måste ta vårt vuxenansvar och fokusera på de verkliga problemen: att vi lever varje dag i en kultur som håller nere kvinnor, att vi är så ängsliga för att inte behaga, att vi är dåliga på sexuella relationer. Vi måste sluta vara så upptagna av oss själva och våra kroppar och börja titta på våra fotspår istället, där barnen går. Hur gör vi dem så bra som möjligt?
Men det kanske inte räcker med att ifrågasätta klädkedjorna och föräldrarna som faller till föga för tjatet. En mycket bra text i Blekk sätter fingret på den ömmande punkten: det är vi vuxna som visar hur det ska vara. Vi lär dem maskeraden – klart att barnen vill gå. Vuxna kvinnor lägger ner enormt mycket tid och pengar på att vara så sexuellt attraktiva som möjligt (och är villiga slavar till mode- och skönhetsindustrin, man måste alltid följa företagens regler för vad som är sexigt, inte tänka själv). Så varför skulle inte barnen vilja göra likadant? De ser vad som är viktigt för oss vuxna: perfekt yta. Då vill de också ha en perfekt yta. Vi kan tycka att de är perfekta som de är i sina barnsliga kroppar men det hjälper inte, vi kan aldrig ha två helt olika regelsystem för barn och vuxna och hoppas att barnen ska gå med på det. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. De vill vara som vi, bli som vi. De går förhoppningsfullt i våra fotspår.
Det är precis så enkelt. Om vi verkligen vill att barn ska vara nöjda med sig själva som de är, då måste vi också vara nöjda med de vi är. Med den kropp och det utseende vi har.
Samma sak med nakenhet. Häromdagen hade jag det sjöblöta nöjet att vakta en väns barn vid en plaskdamm. Det var soligt och barnfamiljerna vallfärdade dit. På hundra påklädda ungar gick det en naken. Kläder mot skadlig solbränna är förstås bra, men oftast handlar det om något helt annat, om vår religion och kultur. På sommaren när det äntligen är möjligt att klä av sig ska vi ändå skyla oss, av "anständighet", det vill säga för att inte väcka sexuellt begär. Förr i tiden ansågs det behovet inte gälla småbarn, men idag vet vi att det finns störda människor som går igång på barn för att de inte kan hantera vuxen, jämlik sexualitet. Så vi låter inte barnen springa nakna, eftersom det kan finnas pedofiler som glor. Ändå är det många föräldrar som snarare förstärker det sexuella genom att köpa bikinis till sina småtjejer, med överdelar som som för tankarna till kvinnobröst och små trosor istället för badshorts, eller baddräkter som sitter högt uppe på låren, som för att framhäva benen.
Och jag sitter och funderar över hela nakengrejen. De föräldrar som låter sina barn springa nakna är modigast, bestämmer jag mig för. Om alla gjorde som de skulle vi avdramatisera nakenheten. Vad gör det om någon glor? Låt dem glo. Vi måste ta vårt vuxenansvar och fokusera på de verkliga problemen: att vi lever varje dag i en kultur som håller nere kvinnor, att vi är så ängsliga för att inte behaga, att vi är dåliga på sexuella relationer. Vi måste sluta vara så upptagna av oss själva och våra kroppar och börja titta på våra fotspår istället, där barnen går. Hur gör vi dem så bra som möjligt?
2013-07-18
Befria de palestinska bubblorna
Slog upp tidningen i morse och fastnade med blicken på en bekant annons, den från Returpack om att man spar energi genom att panta flaskor. Eller? Nånting såg annorlunda ut.
Läste texten och insåg att annonsen var från företaget Sodastream som vill att man inte ska panta mera, det vill säga inte köpa PET-flaskor överhuvudtaget utan kolsyra sitt eget vatten. Ja jo det är ju bra, synd att kolsyrepatronerna är så dyra bara.
Fortsätter läsa på motstående sida: DN Debatt. "Dags kräva märkning av alla bosättarprodukter", ja det håller jag absolut med om. Det är föreningen Judar för Israelisk-Palestinsk Fred som vill få Israel att ändra sin bosättarpolitik genom att sätta press på bosättarekonomin. Tydlig märkning av varor som producerats på ockuperade områden skulle vara ett första steg i rätt riktning. Sverige och EU måste agera, skriver föreningen.
"Regeringen Netanyahus bosättarpolitik på den ockuperade Västbanken håller på att omöjliggöra en tvåstatslösning och öppna för en israelisk stat mellan Jordanfloden och Medelhavet, befolkningsmässigt dominerad av palestinier som andra klassens medborgare. (...) De israeliska bosättningarna på den ockuperade Västbanken är, enligt internationell rätt, olagliga och utgör det största hindret för fred. Därför har EU nu beslutat om ett nytt samarbetsdirektiv med Israel som uttryckligen skiljer mellan Israel och bosättningarna, men som tyvärr undantar handeln med produkter. (...) Men Storbritannien, Danmark och Nederländerna har påbörjat ett arbete för att genomföra märkning av bosättarvaror. Även i Sverige växer opinionen för kravet på “märkning av ockupationen”. (...) Starka kommersiella och politiska intressen motsätter sig en fungerande märkning och gör allt för att förhindra insyn i varornas ursprung. På detta finns många exempel. Ta SodaStream (producerar kolsyremaskiner), som har tillverkning i Mishor Adumim på ockuperad mark, men framgångsrikt har felmärkt ursprunget genom att ange bolagets huvudkontor i Israel som tillverkningsort."
Tittar på annonsen igen. Set the bubbles free står det. Sorry Sodastream: ni har en bra poäng och jag håller absolut med om att man inte ska köpa PET-flaskor för ofta (även om man självklart ska panta de flaskor man köper). Men så länge ni tillverkar era bubblor på olagligt ockuperad mark och dessutom försöker dölja det med falsk ursprungsmärkning tänker jag bojkotta er.
 |
| Vänster: panta mera. Höger: panta mindre. |
Läste texten och insåg att annonsen var från företaget Sodastream som vill att man inte ska panta mera, det vill säga inte köpa PET-flaskor överhuvudtaget utan kolsyra sitt eget vatten. Ja jo det är ju bra, synd att kolsyrepatronerna är så dyra bara.
 |
| Vänster: Sodastream ockuperar. Höger: Köp Sodastream. |
Fortsätter läsa på motstående sida: DN Debatt. "Dags kräva märkning av alla bosättarprodukter", ja det håller jag absolut med om. Det är föreningen Judar för Israelisk-Palestinsk Fred som vill få Israel att ändra sin bosättarpolitik genom att sätta press på bosättarekonomin. Tydlig märkning av varor som producerats på ockuperade områden skulle vara ett första steg i rätt riktning. Sverige och EU måste agera, skriver föreningen.
"Regeringen Netanyahus bosättarpolitik på den ockuperade Västbanken håller på att omöjliggöra en tvåstatslösning och öppna för en israelisk stat mellan Jordanfloden och Medelhavet, befolkningsmässigt dominerad av palestinier som andra klassens medborgare. (...) De israeliska bosättningarna på den ockuperade Västbanken är, enligt internationell rätt, olagliga och utgör det största hindret för fred. Därför har EU nu beslutat om ett nytt samarbetsdirektiv med Israel som uttryckligen skiljer mellan Israel och bosättningarna, men som tyvärr undantar handeln med produkter. (...) Men Storbritannien, Danmark och Nederländerna har påbörjat ett arbete för att genomföra märkning av bosättarvaror. Även i Sverige växer opinionen för kravet på “märkning av ockupationen”. (...) Starka kommersiella och politiska intressen motsätter sig en fungerande märkning och gör allt för att förhindra insyn i varornas ursprung. På detta finns många exempel. Ta SodaStream (producerar kolsyremaskiner), som har tillverkning i Mishor Adumim på ockuperad mark, men framgångsrikt har felmärkt ursprunget genom att ange bolagets huvudkontor i Israel som tillverkningsort."
Tittar på annonsen igen. Set the bubbles free står det. Sorry Sodastream: ni har en bra poäng och jag håller absolut med om att man inte ska köpa PET-flaskor för ofta (även om man självklart ska panta de flaskor man köper). Men så länge ni tillverkar era bubblor på olagligt ockuperad mark och dessutom försöker dölja det med falsk ursprungsmärkning tänker jag bojkotta er.
2013-07-03
Snaggat och klart, eller hur man gör en kort historia lång
I juni 1983 väntade jag mitt första barn. Det var varmt, jag var i åttonde månaden och satt i skuggan och fläktade mig. Svetten rann ändå, håret klibbade i pannan – jag hade långt, blont hår, så långt att jag nästan kunde sitta på det. - Kan inte du klippa mig, bad jag min kompis Susanne. - Jag står inte ut med det här varma håret. Snagga mig!
Sagt och gjort, Susanne snaggade mitt hår och det var en fantastisk känsla, jag var hög på den i veckor efteråt.
Det växte ut förstås, och sen dess har jag haft långt hår för det mesta, eller halvlångt. Men för några år sen stod jag en dag i duschen och tänkte på hur skönt det skulle vara att ha kort hår. Tänk att ha snagg igen! Vad enkelt allt skulle vara! Inga drivor av hår överallt (jag hårar som en bättre persisk katt). Inget tjafs med att tvätta och borsta och joxa jämt. Men jag insåg att jag inte riktigt vågade, och sa till familjen: - Den dan jag snaggar mig igen är dagen när jag blivit tillräckligt modig.
För vad ska folk tro? Och tänk om det ser hemskt ut? Och och och?
När jag gick på mitt årliga besök hos frisören sa jag att jag funderade på snagg. - Vi kan väl börja lite försiktigt, tyckte han och klippte kort, och fint, men absolut inte snagg. Det var okej, men nu hade suget satt in.
Dottern googlade på pixie cuts och försäkrade mig att det inte behövde bli en offentlig sektor-frisyr, trots att jag uppfyller alla villkoren (medelålders, jobbar på myndighet, vill ha kort hår men inte se ut som en tant). Till slut pekade jag på en bild av världens snyggaste tjej med världens kortaste hår och sa - Så där vill jag också se ut. - Vi får väl se, sa hon och tog fram saxen.
Hur det blev? Underbart. Jag ser inte ut som Natalie. Men det är så himla skönt! Jag drar handen genom det korta hela tiden, bara för att jag blir så glad varje gång. Och jag vill aldrig ha långt hår igen!
Sagt och gjort, Susanne snaggade mitt hår och det var en fantastisk känsla, jag var hög på den i veckor efteråt.
 |
| ett år och en skön unge senare |
Det växte ut förstås, och sen dess har jag haft långt hår för det mesta, eller halvlångt. Men för några år sen stod jag en dag i duschen och tänkte på hur skönt det skulle vara att ha kort hår. Tänk att ha snagg igen! Vad enkelt allt skulle vara! Inga drivor av hår överallt (jag hårar som en bättre persisk katt). Inget tjafs med att tvätta och borsta och joxa jämt. Men jag insåg att jag inte riktigt vågade, och sa till familjen: - Den dan jag snaggar mig igen är dagen när jag blivit tillräckligt modig.
För vad ska folk tro? Och tänk om det ser hemskt ut? Och och och?
När jag gick på mitt årliga besök hos frisören sa jag att jag funderade på snagg. - Vi kan väl börja lite försiktigt, tyckte han och klippte kort, och fint, men absolut inte snagg. Det var okej, men nu hade suget satt in.
Dottern googlade på pixie cuts och försäkrade mig att det inte behövde bli en offentlig sektor-frisyr, trots att jag uppfyller alla villkoren (medelålders, jobbar på myndighet, vill ha kort hår men inte se ut som en tant). Till slut pekade jag på en bild av världens snyggaste tjej med världens kortaste hår och sa - Så där vill jag också se ut. - Vi får väl se, sa hon och tog fram saxen.
Hur det blev? Underbart. Jag ser inte ut som Natalie. Men det är så himla skönt! Jag drar handen genom det korta hela tiden, bara för att jag blir så glad varje gång. Och jag vill aldrig ha långt hår igen!
 |
| snaggad och glad! |
2013-07-02
Tiger-Toss
Att heta Toss i efternamn har sina för- och nackdelar. Men häromdagen vägde det över till helt lysande. Jag satt och fikade med författaren Lena Blomquist (känd från Lottens kommentarsbås) när hon plötsligt drog upp en bok ur sin väska. Den hette Tigerresan och var skriven av Richard Adams (författaren till Watership Down), och fantastiskt vackert illustrerad av Nicola Bayley.
Berättaren i boken är en pojke som bor granne med en tigerfamilj. Hans pappa är god vän med tigrarna och blir lite bekymrad när tigerpappan vill ge sig ut på en jorden-runt-resa med sin son.
Det blir en väldigt äventyrlig resa.
Jag ska inte avslöja hur det går, ni får låna boken på bibblan och se själva.
Men nu kommer det lysande! Tigerfamiljen heter Toss!
Konstigt va? Förbryllande till och med! Hur gick det till? Det finns en massa andra namn man kan rimma på "oss", eller så rimmar man på nånting helt annat. Den engelska titeln är The Tyger Voyage, och på engelska heter familjen Tyger i efternamn.
Men när Lena berättade att boken är översatt av Astrid Lindgren gick det upp ett ljus. Astrid kände min mamma. De var båda med i den så kallade "barnboksmaffian" (och även i samma tantgäng som kallade sig för sex-klubben ibland – "vi är ju sex stycken" fnissade de när jag frågade).
Så måste det vara! I alla fall vill jag gärna tänka att det är så. (Det kan i och för sig vara samma sorts hybris som fick mig att tro att jag var Lilla Anna. Men man har det inte roligare än man gör sig.)
PS Här finns fler bilder ur boken (hela boken faktiskt) fast en del är ganska oskarpa och avklippta, jag var så ivrig när jag tog dem med mobiltelefon på ett utefik.
 |
| tigrar och resor |
Berättaren i boken är en pojke som bor granne med en tigerfamilj. Hans pappa är god vän med tigrarna och blir lite bekymrad när tigerpappan vill ge sig ut på en jorden-runt-resa med sin son.
 |
| på flotte genom djungeln |
Det blir en väldigt äventyrlig resa.
 |
| över snötäckta berg |
Jag ska inte avslöja hur det går, ni får låna boken på bibblan och se själva.
Men nu kommer det lysande! Tigerfamiljen heter Toss!
 |
| familjen Toss (tigerversionen) |
Konstigt va? Förbryllande till och med! Hur gick det till? Det finns en massa andra namn man kan rimma på "oss", eller så rimmar man på nånting helt annat. Den engelska titeln är The Tyger Voyage, och på engelska heter familjen Tyger i efternamn.
Men när Lena berättade att boken är översatt av Astrid Lindgren gick det upp ett ljus. Astrid kände min mamma. De var båda med i den så kallade "barnboksmaffian" (och även i samma tantgäng som kallade sig för sex-klubben ibland – "vi är ju sex stycken" fnissade de när jag frågade).
 |
| hmm |
Så måste det vara! I alla fall vill jag gärna tänka att det är så. (Det kan i och för sig vara samma sorts hybris som fick mig att tro att jag var Lilla Anna. Men man har det inte roligare än man gör sig.)
PS Här finns fler bilder ur boken (hela boken faktiskt) fast en del är ganska oskarpa och avklippta, jag var så ivrig när jag tog dem med mobiltelefon på ett utefik.
2013-06-26
Tummar önskas inför kinesisk föreläsning
I morgon eftermiddag ska jag hålla en tre timmar lång föreläsning på engelska, med simultantolk till kinesiska, för en delegation med kinesiska och internationella deltagare i nånting som heter China Council for International Cooperation on Environment and Development. De är i Stockholm för att studera sånt som allmänhetens deltagande i planering och beslutsfattande, öppen förvaltning, meddelarskyddet, kommunikation kring miljöolyckor och hur medborgare, media, organisationer och myndigheter använder sociala medier.
Jag är ganska nervös. När jag provpratade idag blev jag hes efter tio minuter. Hur ska det gå?
Håll gärna en tumme!
Jag är ganska nervös. När jag provpratade idag blev jag hes efter tio minuter. Hur ska det gå?
Håll gärna en tumme!
2013-05-17
Heja Rebecka! Jag menar Norge!
När jag var liten åkte vi varje år till Oslo, till min mammas bästis som bodde där, på min namnsdag den 17 maj (jag heter Rebecka i andranamn). Norrmännen blev jätteglada och firade mig som galningar.
Ja, ni fattar.
Efter många år av denna okontrollerade norska Rebecka-glädje, den våren jag skulle fylla elva år, hade någon vänligheten att upplysa mig om att det inte alls var min namnsdag som firades, utan Norges nationaldag, även kallad grunnlovsdagen. Russerna var inte yra av glädje för min skull utan för att de slutade skolan, och det var inte till mig kung Olav vinkade från sin balkong.
Nehe.
Men jaja! Jag kom över det med tiden. Det är väl roligt att de är glada ändå. Därför vinkar jag och hurrar nu: grattis Norge! Glad syttende mai!
 |
| barnen var glada |
 |
| studenterna var glada |
 |
| alla var glada, och lite rörda. |
Ja, ni fattar.
Efter många år av denna okontrollerade norska Rebecka-glädje, den våren jag skulle fylla elva år, hade någon vänligheten att upplysa mig om att det inte alls var min namnsdag som firades, utan Norges nationaldag, även kallad grunnlovsdagen. Russerna var inte yra av glädje för min skull utan för att de slutade skolan, och det var inte till mig kung Olav vinkade från sin balkong.
Nehe.
Men jaja! Jag kom över det med tiden. Det är väl roligt att de är glada ändå. Därför vinkar jag och hurrar nu: grattis Norge! Glad syttende mai!
2013-05-15
Män jag minns: Rockcliff Klasen
1980 var jag sjutton år och hoppade av gymnasiet. Jag och min kompis slutade samtidigt, vi ville leva i verkligheten och ha ett jobb istället för att gå i skolan. Båda hade jobbat ett år mellan nian och första ring och fått känna på lite självständighet.Vi fick jobb nästan direkt på Centraltvätteriet, med att sortera, mangla och vika sjukhustvätt. För några dagar sedan hittade jag gamla svartvita bilder som jag tog när jag jobbade där, ganska fina faktiskt för att vara plåtade av en slarvig tonåring!
Men det fanns inga bilder på min chef, Rockcliff Klasen. Och jag tror inte heller att svartvita bilder hade kunnat göra honom rättvisa. Rockcliff Klasen var en lång äldre herre, lite åt Clark Gable-hållet. Han var mycket solbränd och gick alltid, lätt framåtlutad, i en ljusblå, oklanderligt pressad ljusblå kostym. Han bröt kraftigt på amerikanska, utom när han pratade i högtalarsystemet som gick ut på hela fabriken. Jag vet inte varför. Det kanske fanns ett brytningsfilter inbyggt i mikrofonen på hans skrivbord. Varje fredag dånade hans (svenska) röst ut genom högtalarna med samma budskap: "Mina damer! Vi har mer tvätt liggande än någonsin! Alla måste jobba övertid i helgen om vi ska hinna ikapp till måndag!".
(Jag sökte på "tall tanned man in light blue suit" på google bilder men fick inga riktigt bra resultat. Mannen längst till höger på första bilden kommer närmast, men tänk Clark Gable istället för Elvis.)
Det konstiga är vad jag upptäckte när jag sökte på hans namn: tre generationer Klasen-män som alla är berömda för någonting. Sonsonen Linus spelar hockey i Luleå. Hans pappa Robert är trummis i Noice (dessutom jämngammal med mig sånär som på två dagar). Och farfar Rockcliff själv, den framåtlutade tvätteribossen, är tydligen känd för att ha myntat uttrycket "Har man djävulen i båten, får man ro av bara satan".
Livet är fullt av mysterier. Rockcliff Klasen är ett av dem.
Men det fanns inga bilder på min chef, Rockcliff Klasen. Och jag tror inte heller att svartvita bilder hade kunnat göra honom rättvisa. Rockcliff Klasen var en lång äldre herre, lite åt Clark Gable-hållet. Han var mycket solbränd och gick alltid, lätt framåtlutad, i en ljusblå, oklanderligt pressad ljusblå kostym. Han bröt kraftigt på amerikanska, utom när han pratade i högtalarsystemet som gick ut på hela fabriken. Jag vet inte varför. Det kanske fanns ett brytningsfilter inbyggt i mikrofonen på hans skrivbord. Varje fredag dånade hans (svenska) röst ut genom högtalarna med samma budskap: "Mina damer! Vi har mer tvätt liggande än någonsin! Alla måste jobba övertid i helgen om vi ska hinna ikapp till måndag!".
(Jag sökte på "tall tanned man in light blue suit" på google bilder men fick inga riktigt bra resultat. Mannen längst till höger på första bilden kommer närmast, men tänk Clark Gable istället för Elvis.)
Det konstiga är vad jag upptäckte när jag sökte på hans namn: tre generationer Klasen-män som alla är berömda för någonting. Sonsonen Linus spelar hockey i Luleå. Hans pappa Robert är trummis i Noice (dessutom jämngammal med mig sånär som på två dagar). Och farfar Rockcliff själv, den framåtlutade tvätteribossen, är tydligen känd för att ha myntat uttrycket "Har man djävulen i båten, får man ro av bara satan".
Livet är fullt av mysterier. Rockcliff Klasen är ett av dem.
2013-05-11
Ljud jag minns: böneutrop
För två veckor sedan hördes det första böneutropet från en moské i Sverige. Jag har inga problem med det, i alla fall inte mer problem än jag har med kyrkklockor och dem har jag bara ett problem med: de binglar och bånglar väldigt högt och ofta om man bor nära dem. Som vi gör. Det är ett dinglande och dånglande och binglande och bånglade, högt och ofta. Särskilt på helger, och hela somrarna, och lite då och då. Ibland öppnar de luckorna helt i Maria Magdalena och så dundrar de på så det skallrar i skelettet. Fint! Men inte direkt ödmjukt eller diskret. Mer HALLÅ!!! GUD HÄR!!! VAKNA GENAST!!!.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan att jag har två ljudminnen av böneutrop, eller adhan som det heter på arabiska.
Det första är från kanske 30 år sen. Jag var på väg ut mot Öfyren på Käringöns östraste klippa för ett ensambad. Den delen av ön är obebodd, det finns bara fyren längst ut på klippan och ett pyttelitet badhus en bit därifrån. Det var på eftermiddagen, lite blåsigt och mulet. De grå klipporna var varma under mina fötter.
Plötsligt kom ett ljud med vinden, jättevackert men så oväntat just där och då så att jag inte kunde fatta vad det var förrän efter flera sekunder. Jag stod stilla och lyssnade ända tills det tog slut. Det lät ungefär så här, fast det kom och gick med vinden:
Andra gången var 2007, i den indiska staden Leh i området Ladakh, provinsen Jammu-Kashmir i norra Indien vid gränsen till Tibet. Jag låg ensam på ett hotellrum, min familj var på trek ytterligare tusen meter upp i Himalayas berg men jag hade blivit sjuk och kunde inte följa med. Hotellägarens japanska man visade sig vara doktor och ställde diagnosen höjdsjuka ("altitude sickness" eller "acute mountain sickness" – man kan få det i betydligt allvarligare form än jag fick, och till och med dö av det). Jag var bara lite uttorkad sa doktorn, men han kom dagligen och hällde i mig mediciner och risvälling. Han förklarade att det är av yttersta vikt att man vilar ordentligt, rör sig långsamt, dricker MYCKET vatten, te och juice och andas djupt och effektivt, om man ska klara syrebristen. Mellan varven låg jag och tynade och tyckte synd om mig själv, med tre lager av kläder, dubbla sockor och filtar, termosar, magsjuketabletter, vätskeersättning, alvedon och malariamedicin.
På så hög höjd måste man sova med fönstren på glänt för att få tillräckligt med syre, det var iskallt och väldigt sällan tyst. Hundratals gånger under natten väcktes jag av skriande åsnor, muande kossor, hundslagsmål och gamla skraltiga jeepar, samt alla bilister som tydligen måste tuta var tionde meter för att inte motorn ska stanna. I tystnaden som uppstod däremellan kunde man höra en snöflinga falla, och blodet brusa i öronen. Och så var det böneutropen. Vi bodde precis vid minareten, så varje natt dånade mitt rum av nattbönen (ishâ), förstärkt med en gammal och rostig ljudanläggning. Det var inte så vackert, men jag vande mig, precis som man vänjer sig vid kyrkklockornas bingande och bångande.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan att jag har två ljudminnen av böneutrop, eller adhan som det heter på arabiska.
Det första är från kanske 30 år sen. Jag var på väg ut mot Öfyren på Käringöns östraste klippa för ett ensambad. Den delen av ön är obebodd, det finns bara fyren längst ut på klippan och ett pyttelitet badhus en bit därifrån. Det var på eftermiddagen, lite blåsigt och mulet. De grå klipporna var varma under mina fötter.
Plötsligt kom ett ljud med vinden, jättevackert men så oväntat just där och då så att jag inte kunde fatta vad det var förrän efter flera sekunder. Jag stod stilla och lyssnade ända tills det tog slut. Det lät ungefär så här, fast det kom och gick med vinden:
Andra gången var 2007, i den indiska staden Leh i området Ladakh, provinsen Jammu-Kashmir i norra Indien vid gränsen till Tibet. Jag låg ensam på ett hotellrum, min familj var på trek ytterligare tusen meter upp i Himalayas berg men jag hade blivit sjuk och kunde inte följa med. Hotellägarens japanska man visade sig vara doktor och ställde diagnosen höjdsjuka ("altitude sickness" eller "acute mountain sickness" – man kan få det i betydligt allvarligare form än jag fick, och till och med dö av det). Jag var bara lite uttorkad sa doktorn, men han kom dagligen och hällde i mig mediciner och risvälling. Han förklarade att det är av yttersta vikt att man vilar ordentligt, rör sig långsamt, dricker MYCKET vatten, te och juice och andas djupt och effektivt, om man ska klara syrebristen. Mellan varven låg jag och tynade och tyckte synd om mig själv, med tre lager av kläder, dubbla sockor och filtar, termosar, magsjuketabletter, vätskeersättning, alvedon och malariamedicin.
På så hög höjd måste man sova med fönstren på glänt för att få tillräckligt med syre, det var iskallt och väldigt sällan tyst. Hundratals gånger under natten väcktes jag av skriande åsnor, muande kossor, hundslagsmål och gamla skraltiga jeepar, samt alla bilister som tydligen måste tuta var tionde meter för att inte motorn ska stanna. I tystnaden som uppstod däremellan kunde man höra en snöflinga falla, och blodet brusa i öronen. Och så var det böneutropen. Vi bodde precis vid minareten, så varje natt dånade mitt rum av nattbönen (ishâ), förstärkt med en gammal och rostig ljudanläggning. Det var inte så vackert, men jag vande mig, precis som man vänjer sig vid kyrkklockornas bingande och bångande.
2013-05-08
Ljud jag minns: måsar (obs nsfw*)
Vissa ljud funkar som tidsmaskiner. Som Proustminnen, fast det det är ett ljud istället för en lukt. Ett sånt ljud är måsars skri. Blunda och hör det för ditt inre öra! Eller lyssna här.
Min själ far med ljusets hastighet till 1970-talets somrar och Käringön när jag hör det. Det är förknippat med sol, regn, salta bad, grå klippor, segelbåtars vant som smattrar i vinden, grodor, långa dagar med krabbfiske, sitta på bryggan och vänta på båten, lukten av tång och fiskrens.
Eller, det var förknippat med allt det där. Sen tre veckor är det förknippat med sex. Måssex. Och väldigt, väldigt tidiga morgnar.
Vi har nämligen en mås på skorstenen mittemot, ja alltså vi har många måsar på många skorstenar och så är det förstås varje vår och sommar. Men just den här måsen är inte som alla andra måsar. Här önskar jag att jag kunde säga att denna mås, i likhet med Jonathan Livingston Seagull är en mås som vill tänja på gränserna och till varje pris fullända konsten att flyga, som drar sig undan sina artfränder för ett kompromisslöst utforskande av sina egna gränser. Men så är det verkligen inte. Den här måsen är väldigt intresserad av sex med andra måsar, men det är inte det som är det ovanliga.
Det ovanliga är ljudet hen gör under själva akten. Det börjar som ett vanligt måsskri, bara lite snabbare, men det tar aldrig slut. Aldrig! Eller ja, typ aldrig då.
Första gången jag hörde det var klockan halv fem på morgonen för tre veckor sen. Jag trodde att det var ett konstigt, modernt billarm. Jag låg och försökte somna om men fick ge upp efter vad som kändes som en kvart, och funderade allvarligt på att springa ut på gatan insvept i mitt täcke och strypa bilägaren som tydligen masade sig långsammare än en myrslok fram till sin bil för att stänga av. Men. Efter att ha blivit väckt av det galna ljudet ett antal morgnar fick jag plötsligt en morgon syn på förövaren, mitt i akten! Bokstavligen! Eftersom jag hade kameran i handen tog jag genast några bilder, men det var inte förrän den undre måsen hade lösgjort sig och flugit vidare som det slog mig att jag missat hela poängen, nämligen ljudet.
Så nästa gång de gjorde det på skorstenen mittemot filmade jag istället, se (och hör) ovan. Men lägg på både volym, hastighet och intervall – dels hade de redan hållit på en stund när jag började filma, dels är filmen tagen vid lunchtid och ljudet är i själva verket som starkast, snabbast och längst på morgonen, sen mattas det liksom av under dagen.
Ja, nu förstår ni hur jag har det!
disclaimer 1: Inga måsar kom till skada under skrivandet av denna bloggpost (eller smygfilmandet av måssexet ovan)
disclaimer 2: Jag är ingen måsvoyeur! Detta är en rent vetenskaplig artikel. Måsar som umgås i tysthet har inget att frukta från mig.
disclaimer 3: Hela ovan text ska läsas med David Attenborough-röst.
* nsfw = not safe for work
Min själ far med ljusets hastighet till 1970-talets somrar och Käringön när jag hör det. Det är förknippat med sol, regn, salta bad, grå klippor, segelbåtars vant som smattrar i vinden, grodor, långa dagar med krabbfiske, sitta på bryggan och vänta på båten, lukten av tång och fiskrens.
Eller, det var förknippat med allt det där. Sen tre veckor är det förknippat med sex. Måssex. Och väldigt, väldigt tidiga morgnar.
Vi har nämligen en mås på skorstenen mittemot, ja alltså vi har många måsar på många skorstenar och så är det förstås varje vår och sommar. Men just den här måsen är inte som alla andra måsar. Här önskar jag att jag kunde säga att denna mås, i likhet med Jonathan Livingston Seagull är en mås som vill tänja på gränserna och till varje pris fullända konsten att flyga, som drar sig undan sina artfränder för ett kompromisslöst utforskande av sina egna gränser. Men så är det verkligen inte. Den här måsen är väldigt intresserad av sex med andra måsar, men det är inte det som är det ovanliga.
 |
| Måsen i fråga (ovanpå), annan mås (under) (se även "Seagulls on things") |
Det ovanliga är ljudet hen gör under själva akten. Det börjar som ett vanligt måsskri, bara lite snabbare, men det tar aldrig slut. Aldrig! Eller ja, typ aldrig då.
Första gången jag hörde det var klockan halv fem på morgonen för tre veckor sen. Jag trodde att det var ett konstigt, modernt billarm. Jag låg och försökte somna om men fick ge upp efter vad som kändes som en kvart, och funderade allvarligt på att springa ut på gatan insvept i mitt täcke och strypa bilägaren som tydligen masade sig långsammare än en myrslok fram till sin bil för att stänga av. Men. Efter att ha blivit väckt av det galna ljudet ett antal morgnar fick jag plötsligt en morgon syn på förövaren, mitt i akten! Bokstavligen! Eftersom jag hade kameran i handen tog jag genast några bilder, men det var inte förrän den undre måsen hade lösgjort sig och flugit vidare som det slog mig att jag missat hela poängen, nämligen ljudet.
Så nästa gång de gjorde det på skorstenen mittemot filmade jag istället, se (och hör) ovan. Men lägg på både volym, hastighet och intervall – dels hade de redan hållit på en stund när jag började filma, dels är filmen tagen vid lunchtid och ljudet är i själva verket som starkast, snabbast och längst på morgonen, sen mattas det liksom av under dagen.
Ja, nu förstår ni hur jag har det!
disclaimer 1: Inga måsar kom till skada under skrivandet av denna bloggpost (eller smygfilmandet av måssexet ovan)
disclaimer 2: Jag är ingen måsvoyeur! Detta är en rent vetenskaplig artikel. Måsar som umgås i tysthet har inget att frukta från mig.
disclaimer 3: Hela ovan text ska läsas med David Attenborough-röst.
* nsfw = not safe for work
2013-05-01
Hundra, hurra (uppdaterad)
Nu haver jag skrivit på bloggen i hundra dagar i sträck, och nu ere slut, tut-tut-tut-tut-tut!
Det har varit roligt och ganska jobbigt. Men till stor nytta, för nu vet jag att det går, att jag kan disciplinera mig till att skriva varje dag även om inspirationen tryter, och även om jag är trött så ögonen går i kors.
Det kommer jag nog ändå inte att göra nu när jag inte måste. Det ska bli skönt att slippa stressen att skriva mot klockan. Men lite oftare än förut kanske!
Jag tittade igenom vad jag skrivit och är hyfsat nöjd. Den enda lösa tråden är ett uppslag i en kommentar från Lotten som jag inte har följt upp, men nu till sist gör jag det: tipsar om en slips som verkar bekväm men ändå förvånansvärt snygg.
Tut! *flyger bort med snabeln viftande i vinden*
Uppdaterat: Jag har inte alls skrivit på bloggen i hundra dagar i sträck, vilket Lotten påpekade i kommentarerna nedan. Men jag har skrivit hundra inlägg på 99,9 dagar (två råkade komma på morgonen och vid midnatt samma dag, den 4 mars). Det får duga! Tut!
Det har varit roligt och ganska jobbigt. Men till stor nytta, för nu vet jag att det går, att jag kan disciplinera mig till att skriva varje dag även om inspirationen tryter, och även om jag är trött så ögonen går i kors.
Det kommer jag nog ändå inte att göra nu när jag inte måste. Det ska bli skönt att slippa stressen att skriva mot klockan. Men lite oftare än förut kanske!
Jag tittade igenom vad jag skrivit och är hyfsat nöjd. Den enda lösa tråden är ett uppslag i en kommentar från Lotten som jag inte har följt upp, men nu till sist gör jag det: tipsar om en slips som verkar bekväm men ändå förvånansvärt snygg.
Tut! *flyger bort med snabeln viftande i vinden*
Uppdaterat: Jag har inte alls skrivit på bloggen i hundra dagar i sträck, vilket Lotten påpekade i kommentarerna nedan. Men jag har skrivit hundra inlägg på 99,9 dagar (två råkade komma på morgonen och vid midnatt samma dag, den 4 mars). Det får duga! Tut!
2013-04-30
Tack sjuttitalet för Jesus Christ Superstar
 |
| Gösus, som de säger i Feskekörka |
1992 fick jag en dotter som växte upp och blev en filmnörd, och som såg filmen Jesus Christ Superstar för första gången när hon gick i nian. Sen dess har vi käbblat om vilken som är den riktiga versionen och vilken som är den bästa versionen. Jag håller såklart på skivan och har såklart rätt.
Men iallafall! Detta (ändå) väldigt snälla barn gav mig biljetter till den svenska musikalen JCS i julklapp nu i julas. Den med Ola Salo i huvudrollen, som jag har velat se länge. Jag blev jätteglad och vi skuttade iväg till Göta Lejon. Där satt det en lapp på väggen där det stod att några skådespelare, bland annat han som spelar Judas, var sjuk den kvällen och att hans stand-in skulle spela rollen. Det var en fantastisk föreställning! Jag var inget stort Salo-fan innan men jag blev det då, dels för att han är bra som Jesus men framförallt för översättningen av Tim Rice texter till svenska. Den är genialisk. Och inhoppar-Judas var jättebra. Han stal faktiskt föreställningen från både Jesus och Maria.
Och sen! Sen kastade ödet lite tärning och den råkade rulla på mig så att jag fick gå och se samma musikal två gånger till! En gång i mars, en gång häromdagen. Orimligt, vansinnigt och väldigt roligt. Jag har nu suttit på balkongens bakre rad, på parkett i mitten och på andra raden. Jag har sett Jesus med och utan feber, två olika Pontus Pilatius och två olika Judas. (Inhopparen två gånger. Han var faktiskt bättre än ordinarie, vilket inte vill säga lite! Och mycket hetare, enligt källor som jag inte får avslöja.)
Historien kan ni ju (eller läs upp er lite här) fast sen har förstås Tim Rice och Andrew Lloyd Webber lagt till och dragit ifrån och gjort det till en helt egen historia. (Jag funderade faktiskt på det faktum att den är skriven på 70-talet, det kanske bara var då man man ville göra en så andlig och politisk musikal? Sen dess har det liksom kanat utför och allt är bara ytligt och glitter. Eller har jag fel? Görs det fortfarande stora kommersiella produktioner med ett budskap?)
I den svenska versionen är det ytterligare egna vinklar, bland annat är relationen mellan Jesus och Judas laddad på ett sätt som traditionalisterna säkert inte gillar. Men jag ska inte avslöja för mycket, om ni har tänkt se den!
Alla de svenska låtarna finns på Spotify, och där finns också en sång som jag aldrig hade hört innan jag gick och såg JCS på Göta Lejon, fast jag hade sett den i London -73 och lyssnat på skivan tusen miljoner gånger. Den heter Could we start again please / Låt oss börja om nu, och det var kanske den finaste sången i hela musikalen. Det visade sig att den hade specialskrivits för filmen, så dottern hade hört den tusen miljoner gånger. Fnys.
2013-04-29
Läget just nu
 |
| lite skrynklig, men vid gott mod |
2013-04-28
Artikel i Expressen idag
Bra artikel tycker jag. Just det här kapitlet i boken handlar om tvisten, och det är ganska svårt att förklara de juridiska förutsättningarna, men här blir det begripligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
