12 semesterdagar har jag framför mig nu, plus helger, det ska bli så himla himla skönt! Jag ska läsa alla böcker i olästa-högen (se nedan), promenera i snön som kommer att vräka ner från och med i morgon (se nedan), lära mig att spela go, skriva varje dag, svara på obesvarade brev, hasa omkring i tofflor.
11 av mina gamla bloggar låg på Blogsome, som för några veckor sedan skickade ett mail om att de skulle lägga ner verksamheten och att man hade tio dagar på sig att backa upp sina grejer. Gissa hur kul det var att försöka hinna med samtidigt som jag jobbade? Jag hann, fast det var på håret. Till och med Julias gamla Julblogg blev räddad, hurra!
10 gånger har jag sprungit upp och ner till tvättstugan idag. I morgon ska jag sortera en miljon strumpor.
9 pepparkakor till, sen får det vara bra.
8 olästa eller halvlästa böcker i olästa-högen: Bob Hansson – Vips så blev det liv, Åsa Andersson Strollo – Hoppas, Frances Hodgson Burnett – A Lady of Quality, August Lindberg – De första teaterminnena, Terry Pratchett – Eric, Doris Lessing – Shikasta, Margaret Atwood – A Handmaidens Tale, Margareta Strömstedt – Natten innan de hängde Ruth Ellis.
7 dagar kvar till jul, och varje dag ska jag lyssna på den bästa jullåten någonsin med Tomte-Bob:
6 konsonanter och ett Ö gör Anna till en ledsen wordfeudare
5 timmars dans på julfesten i torsdags känns fortfarande i fotsulorna.
4 julklappar på min önskelista: en kakburk, en bok, ett vapen och fred på jorden.
3 förfrågningar varje dag från Couchsurfare, tackar just nu nej till alla på grund av att Irlandsdottern med pojkvän kommer hem snart (se nedan!) och gör huset fullt. Bli Couchsurfare du också! Det behövs!
2 minuter kvar tills midnatt då och då kommer ÄNKLIEN facit till Lottens julkalender, detta tortyrliknande redskap och ljuva pina, denna honungsfälla man vandrar rakt in i med öppna ögon varje december.
1 dag kvar tills Irlandsdottern kommer hem! Är mycket lycklig, men också orolig för att det inte ska börja snöa innan hon kommer. Hon har särskilt beställt snö.
2011-12-11
Är det modigt att ropa slagord? – forts
Fortsättning från tidigare.
Jag skrev att jag tyckte att det var viktigt att visa motstånd. Det finns de som inte håller med, som menar att man måste tiga ihjäl rasister, nazister och andra odemokrater. Vi hade en lång och viktig diskussion om det hemma efter protestmarschen.
Jag tänker så här: För det första kan man inte tiga ihjäl problem. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. Å andra sidan kan man inte heller slå, skrämma eller hota ihjäl problem heller. Det finns inte ett enda bevis på att det fungerar. Ju mer man marginaliserar människor, ju mer man demoniserar människor, ju större tryck man utövar på grupper, desto hårdare sluter de sig samman. Desto hårdare blir de. Mer bittra, mer övertygade om sin sak.
Det enda sättet som faktiskt fungerar är att möta människor med respekt. Lyssna på dem. Diskutera med dem. Det är det svåraste sättet, det som ställer störst krav på oss. Mycket svårare än att låta adrenalinet flöda. Oändligt mycket svårare än att titta åt andra hållet och tiga.
Jag var på konferens i Paris i somras, med människor som fallit offer för terrorism. Antingen hade de själva eller deras nära anhöriga blivit drabbade på något sätt: kidnappade, misshandlade, våldtagna eller dödade. Av alla dessa människor var det bara en av de jag pratade med som trodde på respektfull konfrontation. Hon var också den enda som inte såg sig själv bara som ett offer. Alla andra hade bara en lösning på problemet med terrorism: terrorisera dem tillbaka. Krig mot kriget, våld mot våldet, hat mot hatet.
Den här kvinnan hade varit på en annan konferens i Dublin tidigare i år. Där hade arrangörerna bjudit in både offer och förövare, nästan bara förövare. Fast nu var de ex-förövare. Före detta nazister, före detta terrorister, före detta maffiamedlemmar, för detta gängledare. (Jag ska berätta mer om den konferensen en annan gång.) Arrangörerna trodde nämligen att det bara finns ett sätt att stoppa terror: genom att förstå hur den fungerar. När slår tanken om terror rot i en terrorists huvud? Var kommer den ifrån? Varför stannar den kvar? Var går gränsen mellan någon som bara tänker tankarna, och någon som utför själva dådet? Hur blir man en Breivik?
Och för att förstå det måste man fråga, respektfullt. vara beredd att lyssna, försöka förstå. Våga argumentera, våga ta ställning, vara tydlig, visa på alternativ. Detta var gemensamt för alla ex-våldsverkare på konferensen i Dublin: de hade mött respektfullt motstånd. Våld hade inte förändrat dem, inte heller förakt. Bara någon som hade förmått förändra deras sätt att tänka, genom att först lyssna.
Därför är jag inte särskilt stolt över mig själv för att jag stod på Riddarholmen och skrek slagord. Vissa tycker att det var modigt, men det var inte så väldigt modigt faktiskt. Jag hade läst de främlingsfientligas manifest innan – jag tycker att du ska läsa det också, det kan tyckas ynkligt och motsägelsefullt men det är viktigt att förstå vad de är rädda för och varför. Bara då kan man ta en diskussion, förklara missförstånd, visa på samband, vidga vyerna. Ännu svårare är att ge dem rätt på vissa punkter. Men även det måste man, för att kunna gå vidare. Vårt demokratiska samhälle är inte perfekt, långt därifrån. Det måste vi erkänna för att kunna laga det som är trasigt, inte bara lappa över.
Diskussionen vi hade i går kväll rörde också motdemonstranterna. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att det bara var vänsterfolk som gick igår, så var det ju alltså inte. Men visst var de flesta vänster och många extremvänster. Det finns många inom den gruppen som är lika rädda som de främlingsfientliga, lika övertygade om att våld och hot är det enda som hjälper. Ett tag när vi gick i demonstrationståget kände jag det som om vi var omgivna av stora arga vakthundar. Man är glad att man har dem, men man vill inte försöka klappa dem. Och de är mer en del av problemet än av lösningen.
Jag tror att vi väljer att tiga eller skrika slagord för att det är de två lättaste utvägarna. Vi följer minsta motståndets lag, gömmer oss eller låter adrenalinet pumpa. Vad vi borde göra är att ta debatten, varje dag. Slå upp alla dörrar och fönster, bjuda in, gå in, lysa upp. Läsa, försöka förstå. Våga oss in i deras mörka hjärnor, lysa med ficklampa, fråga, lyssna, svara, stå på oss. Det borde vi göra varje dag. Det är jobbigt. Det är skrämmande. Det tar tid och energi.
Om vi inte gör det låter vi små Breivikar och Abdulwahaber växa upp i sitt ensamma mörker. I tron att de enda som svarar – dårarna på Flashback och liknande forum – är de som är i majoritet, de som vet hur det ligger till.
Vi måste var och en ta vårt ansvar. Vi måste var och en läsa manifesten, kanske inte alla 1500 sidor med svammel men vi måste ha en uppfattning. Vi har inte tid att inte orka. Vi har inte tid att titta på tv-såpor sju dagar i veckan. Vi behöver inte vara rädda för galna och rädda tankar. Vi måste låta de galna och rädda tala, med eller utan knätofsar. En äldre man sa argt till mig igår att det skandal att Salempersonerna skulle tillåtas demonstrera utanför Slottet. Tvärtom, tycker jag. Låt dem tala där alla hör, där alla kan vara med i debatten. Det bästa skulle vara om kungen hade mod att gå ut på sin balkong och lyssna, och svara. Skolorna måste lägga mycket mera tid på diskussion och debatt om vad som är rätt och fel. Journalisterna har ett enormt stort ansvar. Alla journalister borde ägna all sin tid åt att belysa, förklara och sammanfatta.
Det borde stå en liten talarlåda i varje gathörn. Det vore en början på vägen till riktig demokrati.
Jag skrev att jag tyckte att det var viktigt att visa motstånd. Det finns de som inte håller med, som menar att man måste tiga ihjäl rasister, nazister och andra odemokrater. Vi hade en lång och viktig diskussion om det hemma efter protestmarschen.
Jag tänker så här: För det första kan man inte tiga ihjäl problem. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. Å andra sidan kan man inte heller slå, skrämma eller hota ihjäl problem heller. Det finns inte ett enda bevis på att det fungerar. Ju mer man marginaliserar människor, ju mer man demoniserar människor, ju större tryck man utövar på grupper, desto hårdare sluter de sig samman. Desto hårdare blir de. Mer bittra, mer övertygade om sin sak.
Det enda sättet som faktiskt fungerar är att möta människor med respekt. Lyssna på dem. Diskutera med dem. Det är det svåraste sättet, det som ställer störst krav på oss. Mycket svårare än att låta adrenalinet flöda. Oändligt mycket svårare än att titta åt andra hållet och tiga.
Jag var på konferens i Paris i somras, med människor som fallit offer för terrorism. Antingen hade de själva eller deras nära anhöriga blivit drabbade på något sätt: kidnappade, misshandlade, våldtagna eller dödade. Av alla dessa människor var det bara en av de jag pratade med som trodde på respektfull konfrontation. Hon var också den enda som inte såg sig själv bara som ett offer. Alla andra hade bara en lösning på problemet med terrorism: terrorisera dem tillbaka. Krig mot kriget, våld mot våldet, hat mot hatet.
Den här kvinnan hade varit på en annan konferens i Dublin tidigare i år. Där hade arrangörerna bjudit in både offer och förövare, nästan bara förövare. Fast nu var de ex-förövare. Före detta nazister, före detta terrorister, före detta maffiamedlemmar, för detta gängledare. (Jag ska berätta mer om den konferensen en annan gång.) Arrangörerna trodde nämligen att det bara finns ett sätt att stoppa terror: genom att förstå hur den fungerar. När slår tanken om terror rot i en terrorists huvud? Var kommer den ifrån? Varför stannar den kvar? Var går gränsen mellan någon som bara tänker tankarna, och någon som utför själva dådet? Hur blir man en Breivik?
Och för att förstå det måste man fråga, respektfullt. vara beredd att lyssna, försöka förstå. Våga argumentera, våga ta ställning, vara tydlig, visa på alternativ. Detta var gemensamt för alla ex-våldsverkare på konferensen i Dublin: de hade mött respektfullt motstånd. Våld hade inte förändrat dem, inte heller förakt. Bara någon som hade förmått förändra deras sätt att tänka, genom att först lyssna.
Därför är jag inte särskilt stolt över mig själv för att jag stod på Riddarholmen och skrek slagord. Vissa tycker att det var modigt, men det var inte så väldigt modigt faktiskt. Jag hade läst de främlingsfientligas manifest innan – jag tycker att du ska läsa det också, det kan tyckas ynkligt och motsägelsefullt men det är viktigt att förstå vad de är rädda för och varför. Bara då kan man ta en diskussion, förklara missförstånd, visa på samband, vidga vyerna. Ännu svårare är att ge dem rätt på vissa punkter. Men även det måste man, för att kunna gå vidare. Vårt demokratiska samhälle är inte perfekt, långt därifrån. Det måste vi erkänna för att kunna laga det som är trasigt, inte bara lappa över.
Diskussionen vi hade i går kväll rörde också motdemonstranterna. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att det bara var vänsterfolk som gick igår, så var det ju alltså inte. Men visst var de flesta vänster och många extremvänster. Det finns många inom den gruppen som är lika rädda som de främlingsfientliga, lika övertygade om att våld och hot är det enda som hjälper. Ett tag när vi gick i demonstrationståget kände jag det som om vi var omgivna av stora arga vakthundar. Man är glad att man har dem, men man vill inte försöka klappa dem. Och de är mer en del av problemet än av lösningen.
Jag tror att vi väljer att tiga eller skrika slagord för att det är de två lättaste utvägarna. Vi följer minsta motståndets lag, gömmer oss eller låter adrenalinet pumpa. Vad vi borde göra är att ta debatten, varje dag. Slå upp alla dörrar och fönster, bjuda in, gå in, lysa upp. Läsa, försöka förstå. Våga oss in i deras mörka hjärnor, lysa med ficklampa, fråga, lyssna, svara, stå på oss. Det borde vi göra varje dag. Det är jobbigt. Det är skrämmande. Det tar tid och energi.
Om vi inte gör det låter vi små Breivikar och Abdulwahaber växa upp i sitt ensamma mörker. I tron att de enda som svarar – dårarna på Flashback och liknande forum – är de som är i majoritet, de som vet hur det ligger till.
Vi måste var och en ta vårt ansvar. Vi måste var och en läsa manifesten, kanske inte alla 1500 sidor med svammel men vi måste ha en uppfattning. Vi har inte tid att inte orka. Vi har inte tid att titta på tv-såpor sju dagar i veckan. Vi behöver inte vara rädda för galna och rädda tankar. Vi måste låta de galna och rädda tala, med eller utan knätofsar. En äldre man sa argt till mig igår att det skandal att Salempersonerna skulle tillåtas demonstrera utanför Slottet. Tvärtom, tycker jag. Låt dem tala där alla hör, där alla kan vara med i debatten. Det bästa skulle vara om kungen hade mod att gå ut på sin balkong och lyssna, och svara. Skolorna måste lägga mycket mera tid på diskussion och debatt om vad som är rätt och fel. Journalisterna har ett enormt stort ansvar. Alla journalister borde ägna all sin tid åt att belysa, förklara och sammanfatta.
Det borde stå en liten talarlåda i varje gathörn. Det vore en början på vägen till riktig demokrati.
Är det modigt att ropa slagord?
Igår vaknade jag av motorvrål, polissirener och en fruktansvärd smäll nere på gatan. Jag skyndade mig ut på balkongen och såg ett rykande, brinnande bilvrak nere på gatan, och en polisbil som hade stannat en bit bort.
Snart var fler poliser, ambulans och brandkår på plats. När man såg hur kvaddad bilen var är det svårt att tro att föraren överlevde. En märklig och sorglig början på en dag.
Efter frukost skrev jag på Stockholmsbloggen att det skulle bli motdemonstrationer till Salemmarschen i Stockholm, och jag uppmanade andra att komma dit.
Min tanke var att den högervåg som sköljer över världen just nu inte får komma utan motstånd från oss. När jag var ung tyckte jag alltid att det var så märkligt hur nazismen kunde få fäste i länder som Tyskland och Sverige. Min morbror var övertygad nazist på 30- och 40-talet, även min fina morfar beundrade nazisterna före andra världskriget. Jag är övertygad om att många förändringar kan ske överraskande snabbt om man inte protesterar högt och tydligt hela tiden. Vi tror att vi är trygga i Sverige idag, att såna galenskaper som nazismen och fascismen aldrig kan hända igen, inte här och nu. Men häromdagen hade någon krossat fönstren på Forum för Levande Historia i Gamla Stan och skrivt "judesvin" på fönsterrutan. Vi kan inte rycka på axlarna åt sånt, då har vi oss själva att skylla om det går åt helvete.
Jag gick tillsammans med några i min familj ner till Kungsträdgården. Vi kom just när tåget började gå och hoppade in där det fanns plats. Det råkade bli bland svarta fanor och många maskerade, man kunde känna lukten av testosteron och adrenalin. Men allt gick lugnt till, vi kom fram till Raoul Wallenbergs plats och där slutade demonstrationen, men många fortsatte därifrån till Mynttorget. En del ville kanske slåss, många ville bara föra oväsen eller på andra sätt visa sin motvilja mot de främlingsfientligas budskap. Polisen hade spärrat av nästan överallt och vi fortsatte upp till Slottet och tillbaka ner till Munkbron. Vi ett tillfälle hamnade vi en tät och ganska skärrad folkmassa som kastade lysraketer och som motades in mot Gamla Stan av hästar och polisbilar.
Men till slut stod vi ute på Riddarholmen. Vi visste att Salemmarschen skulle återvända dit, efter sin manifestation. Där skulle vi få en chans att visa vårt motstånd. Vi frös något fruktansvärt men ville absolut inte missa möjligheten att få se de främlingsfientliga med egna ögon, få tala om för dem vad vi tyckte om deras marsch.
När de kom med sina facklor var det bara vi och två till, en spinkig kille och en pytteliten tjej i 20-årsåldern, ur motdemonstrationen där. De andra motdemonstranterna, några hundra stycken, hade motats bort av polisen och stod på andra sidan vattnet.
Jag vet inte varför just vi fick vara kvar på Riddarholmen, vi hade stått där i säkert en timme och sett poliserna spärra av bron. Det var kanske fem uniformerade och några civilpoliser mellan oss och de cirka två-trehundra i Salemmarschen. Vi ropade så högt vi kunde: "Inga rasister på våra gator!" De tittade ilsket på oss. Den spinkiga killen ropade "Ni borde skämmas! Vad vill ni egentligen! Förklara er! Vad vill ni åstadkomma?". En stor muskulös svartklädd Salemperson reagerade våldsamt och kom springande emot oss medan han skrek "Kom hit din lilla jävla vegan, kom hit bara". "Inga rasister på våra gator!" skrek vi. "Minns Utöya!"
Flera av dem ställde sig och fotograferade oss, de var själva maskerade men vi hade inte dolt våra ansikten. Ytterligare några av dem kom gående mot oss, några framifrån och några från bakom kyrkan. Polisen motade tillbaka dem men det var helt klart att de var så många fler, varken vi eller poliserna hade haft en chans om de hela gruppen hade vänt sig mot oss. Det fanns ingenstans att ta vägen heller, det var avspärrat både mot Centralbron och Riddarholmsbron. "Vi kommer att få så mycket spö" sa den spinkiga killen dystert. I samma ögonblick kom en polis fram och sa att de inte kunde skydda oss, att vi måste därifrån. De eskorterade oss snabbt och ganska omilt förbi avspärrningarna till andra sidan bron.
På väg hem såg vi hur många ur båda demonstrationerna sprang ner i tunnelbanan. Vi var för uppjagade, trötta och frusna för att orka fortsätta. Vi gick hem och åt middag, och där tog diskussionen vid. Hade vi gjort rätt eller fel?
Fortsättning följer strax.
Snart var fler poliser, ambulans och brandkår på plats. När man såg hur kvaddad bilen var är det svårt att tro att föraren överlevde. En märklig och sorglig början på en dag.
Efter frukost skrev jag på Stockholmsbloggen att det skulle bli motdemonstrationer till Salemmarschen i Stockholm, och jag uppmanade andra att komma dit.
Min tanke var att den högervåg som sköljer över världen just nu inte får komma utan motstånd från oss. När jag var ung tyckte jag alltid att det var så märkligt hur nazismen kunde få fäste i länder som Tyskland och Sverige. Min morbror var övertygad nazist på 30- och 40-talet, även min fina morfar beundrade nazisterna före andra världskriget. Jag är övertygad om att många förändringar kan ske överraskande snabbt om man inte protesterar högt och tydligt hela tiden. Vi tror att vi är trygga i Sverige idag, att såna galenskaper som nazismen och fascismen aldrig kan hända igen, inte här och nu. Men häromdagen hade någon krossat fönstren på Forum för Levande Historia i Gamla Stan och skrivt "judesvin" på fönsterrutan. Vi kan inte rycka på axlarna åt sånt, då har vi oss själva att skylla om det går åt helvete.
I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.
Jag gick tillsammans med några i min familj ner till Kungsträdgården. Vi kom just när tåget började gå och hoppade in där det fanns plats. Det råkade bli bland svarta fanor och många maskerade, man kunde känna lukten av testosteron och adrenalin. Men allt gick lugnt till, vi kom fram till Raoul Wallenbergs plats och där slutade demonstrationen, men många fortsatte därifrån till Mynttorget. En del ville kanske slåss, många ville bara föra oväsen eller på andra sätt visa sin motvilja mot de främlingsfientligas budskap. Polisen hade spärrat av nästan överallt och vi fortsatte upp till Slottet och tillbaka ner till Munkbron. Vi ett tillfälle hamnade vi en tät och ganska skärrad folkmassa som kastade lysraketer och som motades in mot Gamla Stan av hästar och polisbilar.
Men till slut stod vi ute på Riddarholmen. Vi visste att Salemmarschen skulle återvända dit, efter sin manifestation. Där skulle vi få en chans att visa vårt motstånd. Vi frös något fruktansvärt men ville absolut inte missa möjligheten att få se de främlingsfientliga med egna ögon, få tala om för dem vad vi tyckte om deras marsch.
När de kom med sina facklor var det bara vi och två till, en spinkig kille och en pytteliten tjej i 20-årsåldern, ur motdemonstrationen där. De andra motdemonstranterna, några hundra stycken, hade motats bort av polisen och stod på andra sidan vattnet.
Jag vet inte varför just vi fick vara kvar på Riddarholmen, vi hade stått där i säkert en timme och sett poliserna spärra av bron. Det var kanske fem uniformerade och några civilpoliser mellan oss och de cirka två-trehundra i Salemmarschen. Vi ropade så högt vi kunde: "Inga rasister på våra gator!" De tittade ilsket på oss. Den spinkiga killen ropade "Ni borde skämmas! Vad vill ni egentligen! Förklara er! Vad vill ni åstadkomma?". En stor muskulös svartklädd Salemperson reagerade våldsamt och kom springande emot oss medan han skrek "Kom hit din lilla jävla vegan, kom hit bara". "Inga rasister på våra gator!" skrek vi. "Minns Utöya!"
Flera av dem ställde sig och fotograferade oss, de var själva maskerade men vi hade inte dolt våra ansikten. Ytterligare några av dem kom gående mot oss, några framifrån och några från bakom kyrkan. Polisen motade tillbaka dem men det var helt klart att de var så många fler, varken vi eller poliserna hade haft en chans om de hela gruppen hade vänt sig mot oss. Det fanns ingenstans att ta vägen heller, det var avspärrat både mot Centralbron och Riddarholmsbron. "Vi kommer att få så mycket spö" sa den spinkiga killen dystert. I samma ögonblick kom en polis fram och sa att de inte kunde skydda oss, att vi måste därifrån. De eskorterade oss snabbt och ganska omilt förbi avspärrningarna till andra sidan bron.
På väg hem såg vi hur många ur båda demonstrationerna sprang ner i tunnelbanan. Vi var för uppjagade, trötta och frusna för att orka fortsätta. Vi gick hem och åt middag, och där tog diskussionen vid. Hade vi gjort rätt eller fel?
Fortsättning följer strax.
2011-11-20
Att orka höja rösten
Jag grät i morse när jag läste Kristian Petris berättelse om sin pappas sista dagar i äldrevården. Precis som jag grät av ilska och sorg när jag läste Jonas Gardells krönika Vad väger en kissblöja?, och Inger Edelfeldts text om vårdvalsen. För att det kan vara precis så illa när man har en gammal och sjuk förälder. För att det kan vara ännu värre.
Sen tänkte jag på något annat. På hur mycket jag bråkade och höll på, för att min mamma skulle få rimligt god vård. För att hon skulle få komma bort från Tanto servicehus till Ersta till exempel. För att hon skulle få stanna kvar på sjukhuset några dagar till när hon knappt var kontaktbar efter sin operation. För att sjuksköterskan på Tanto inte skulle glömma att ge henne medicinerna. För att de skulle se till att inte liggsåret blev värre så att hon måste amputera andra benet också. Och så vidare och så vidare. Jag ringde, tjatade, skällde, pratade högt och argt med läkare i sjukhuskorridoren, skrev och överklagade, lämnade meddelanden, gick på möten, var besvärlig.
Och varje gång tänkte jag på alla som inte vågar bråka. Alla som är för väluppfostrade, eller som är rädda för att det ska bli värre för deras anhöriga om de ställer krav. Jag var också rädd för det, men jag kände inte att jag hade något val. Dessutom är jag van att vara envis och ifrågasätta. Jag vet att det nästan alltid är rätt, fast det kan vara obehagligt.
Det finns de som engagerar sig mycket mer än jag gjorde, som vågar vara ännu tuffare Men de allra flesta gör inte det, de bara hoppas att det ska finnas nån rättvisa, att det ska bli bra till slut.
Och så blir det inte det.
Vi måste hjälpa varandra att bråka!
Sen tänkte jag på något annat. På hur mycket jag bråkade och höll på, för att min mamma skulle få rimligt god vård. För att hon skulle få komma bort från Tanto servicehus till Ersta till exempel. För att hon skulle få stanna kvar på sjukhuset några dagar till när hon knappt var kontaktbar efter sin operation. För att sjuksköterskan på Tanto inte skulle glömma att ge henne medicinerna. För att de skulle se till att inte liggsåret blev värre så att hon måste amputera andra benet också. Och så vidare och så vidare. Jag ringde, tjatade, skällde, pratade högt och argt med läkare i sjukhuskorridoren, skrev och överklagade, lämnade meddelanden, gick på möten, var besvärlig.
Och varje gång tänkte jag på alla som inte vågar bråka. Alla som är för väluppfostrade, eller som är rädda för att det ska bli värre för deras anhöriga om de ställer krav. Jag var också rädd för det, men jag kände inte att jag hade något val. Dessutom är jag van att vara envis och ifrågasätta. Jag vet att det nästan alltid är rätt, fast det kan vara obehagligt.
Det finns de som engagerar sig mycket mer än jag gjorde, som vågar vara ännu tuffare Men de allra flesta gör inte det, de bara hoppas att det ska finnas nån rättvisa, att det ska bli bra till slut.
Och så blir det inte det.
Vi måste hjälpa varandra att bråka!
2011-11-19
Big on Östermalm
Som ni märker kommer det en strid ström av tankar nu efter veckor av bloggtorka. Så går det när jag plötsligt får en lördagkväll framför datorn med bara mig själv i rummet, ingen som tillrättavisar mig eller karaktärsdanar mig för fem öre. Haha! Nu ska jag ta tillfället i akt att modeblogga, det var länge sen.*
Häromdagen var jag på Östermalm och gick in i ett kontorshus. Iförd min visserligen vackra men mycket hippieaktiga vinterjacka från Indiska och med min rosa väska slängd över axeln. Då mötte jag en dam på väg ut, en snygg och riktig dam i pälskrage, slät hy och stort silverblont hår.
– Vilken härlig väska! utbrast hon på klingande östermalmska. – Man blir verkligen glad när man ser den!
Här är underverket. Jag har alltid trott att det var en gammal finsk Marimekko-väska men nu när jag tittar på etiketten står det Torben Ørskov & Co, så det är nån gammal dansk historia alltså.
Så nu vet ni hur man gör succé på Humlegårdsgatan.
* närmare bestämt hösten 2008
Häromdagen var jag på Östermalm och gick in i ett kontorshus. Iförd min visserligen vackra men mycket hippieaktiga vinterjacka från Indiska och med min rosa väska slängd över axeln. Då mötte jag en dam på väg ut, en snygg och riktig dam i pälskrage, slät hy och stort silverblont hår.
– Vilken härlig väska! utbrast hon på klingande östermalmska. – Man blir verkligen glad när man ser den!
Här är underverket. Jag har alltid trott att det var en gammal finsk Marimekko-väska men nu när jag tittar på etiketten står det Torben Ørskov & Co, så det är nån gammal dansk historia alltså.
Så nu vet ni hur man gör succé på Humlegårdsgatan.
* närmare bestämt hösten 2008
Hippocleides cares not!
Ibland känner jag att jag aldrig vill skriva ett ord till, eftersom det aldrig kan bli lika bra som det Herodotus skrev. (Det är inte jätteofta, och det brukar gå över ganska snabbt.)
Herodotus levde i Sydeuropa på 400-talet före vår tideräkning. Han var en grekisk historieskrivare som reste mycket. Enligt Wikipedia kallade Cicero honom för "historieskrivningens fader". Hur som helst kunde han skriva roligt och underbart. Följande text, ur "Herodotus historia" (förlåt att jag inte lyckas översätta den från engelska), handlar om Cleisthenes som vill gifta bort sin dotter, och friaren Hippocleides som kommer på att han älskar att dansa och sprattla med benen mer än han älskar Cleisthenes dotter. Och varför inte? Det är roligt att sprattla! Hippocleides bryr sig inte!
6.129: Then when the appointed day came for the marriage banquet and for Cleisthenes himself to declare whom he selected from the whole number [of suitors for his daughter], Cleisthenes sacrificed a hundred oxen and feasted both the wooers themselves and all the people of Sikyon; and when the dinner was over, the wooers began to vie with one another both in music and in speeches for the entertainment of the company; and as the drinking went forward and Hippocleides was very much holding the attention of the others, he bade the flute-player play for him a dance-measure; and when the flute-player did so, he danced: and it so befell that he pleased himself in his dancing, but Cleisthenes looked on at the whole matter with suspicion. Then Hippocleides after a certain time bade on bring in a table; and when the table came in, first he danced upon it Laconian figures, and then also Attic, and thirdly he planted his head upon the table and gesticulated with his legs. Cleisthenes meanwhile, when he was dancing the first and the second time, though he abhorred the thought that Hippocleides should now become his son-in-law, because of his dancing and his shamelessness, yet restrained himself, not desiring to break out in anger against him; but when he saw that he thus gesticulated with his legs, he was no longer able to restrain himself, but said "You have danced away your marriage, however good your dancing, son of Tisander!" and Hippocleides answered "Hippocleides cares not!"
 |
| Heodotus och Sean Connerys hatt möttes i en tidsmaskin och blev genast djupt fästa vid varandra |
6.129: Then when the appointed day came for the marriage banquet and for Cleisthenes himself to declare whom he selected from the whole number [of suitors for his daughter], Cleisthenes sacrificed a hundred oxen and feasted both the wooers themselves and all the people of Sikyon; and when the dinner was over, the wooers began to vie with one another both in music and in speeches for the entertainment of the company; and as the drinking went forward and Hippocleides was very much holding the attention of the others, he bade the flute-player play for him a dance-measure; and when the flute-player did so, he danced: and it so befell that he pleased himself in his dancing, but Cleisthenes looked on at the whole matter with suspicion. Then Hippocleides after a certain time bade on bring in a table; and when the table came in, first he danced upon it Laconian figures, and then also Attic, and thirdly he planted his head upon the table and gesticulated with his legs. Cleisthenes meanwhile, when he was dancing the first and the second time, though he abhorred the thought that Hippocleides should now become his son-in-law, because of his dancing and his shamelessness, yet restrained himself, not desiring to break out in anger against him; but when he saw that he thus gesticulated with his legs, he was no longer able to restrain himself, but said "You have danced away your marriage, however good your dancing, son of Tisander!" and Hippocleides answered "Hippocleides cares not!"
PÅSKEGT
Fram tills för två veckor sen la jag patiens när jag behövde varva ner. Jag kan bara två patienser: Idioten och Sjuan. De la jag om och om igen tills jag var så nervarvad att jag fick bäras från bordet. Sen var det nån galning som lurade mig att börja spela Wordfeud (jag själv). Så nu gör jag det istället för att lägga patiens. Och nu börjar det bli kul, när jag inte förlorar varenda match längre.
Men häromdagen satt jag och väntade på att nån av mina tio vänner skulle lägga nån gång och blev otålig. Så jag klickade på Play with random opponent, och efter en kort stund blinkade det till "Berra_67 wants to play". (Han hette inte Berra, men nästan.) Det var ju kul tänkte jag och väntade på att han skulle börja lägga. Väntade och väntade. Efter en timme kom hans första drag, men han hade inte lagt några bokstäver. Istället hade han skrivit på chatten: "Vad snygg du är!" "Eeehh jaha, väldigt vänligt men kan vi spela istället" tänkte jag, fast jag svarade ingenting, bara väntade ett tag till och till slut började han lägga, hans första ord var FLOCK och då la jag KALLT och han la AS. Men sen flög fan i Wordfeud, det var som förbannat vilka bokstäver jag fick. Först LIBIDOS. Precis så! Och jag kunde få 60 poäng för LIBIDO för det var på rutor för både dubbla och trippla ordpoäng! Jag tvekade länge om jag skulle lägga det för det kändes som det kunde misstolkas. Men hallå, liksom. Skulle jag lägga SOLID och få bara 16 poäng för att inte verka lättfotad? Nej tack, det är faktiskt Alfapet vi spelar här, inte Catch. Sen bara fortsatte eländet. Jag fick rådbråka min hjärna för att hitta mindre slippriga kombinationer av KÅTEPSG, ÄRSEXIV, RGGARMM, BAKENT och så vidare. Ytterst pinsamt.
Till slut gick jag ut på EGGAR och hoppades att det inte skulle verka uppmuntrande, men det verkade som om Berra hade lugnat sig för han skrev bara "Tack för en bra match" och sen inget mer.
Men det var ändå sista gången jag spelar med nån jag inte känner. Alldeles för ansträngande.
Men häromdagen satt jag och väntade på att nån av mina tio vänner skulle lägga nån gång och blev otålig. Så jag klickade på Play with random opponent, och efter en kort stund blinkade det till "Berra_67 wants to play". (Han hette inte Berra, men nästan.) Det var ju kul tänkte jag och väntade på att han skulle börja lägga. Väntade och väntade. Efter en timme kom hans första drag, men han hade inte lagt några bokstäver. Istället hade han skrivit på chatten: "Vad snygg du är!" "Eeehh jaha, väldigt vänligt men kan vi spela istället" tänkte jag, fast jag svarade ingenting, bara väntade ett tag till och till slut började han lägga, hans första ord var FLOCK och då la jag KALLT och han la AS. Men sen flög fan i Wordfeud, det var som förbannat vilka bokstäver jag fick. Först LIBIDOS. Precis så! Och jag kunde få 60 poäng för LIBIDO för det var på rutor för både dubbla och trippla ordpoäng! Jag tvekade länge om jag skulle lägga det för det kändes som det kunde misstolkas. Men hallå, liksom. Skulle jag lägga SOLID och få bara 16 poäng för att inte verka lättfotad? Nej tack, det är faktiskt Alfapet vi spelar här, inte Catch. Sen bara fortsatte eländet. Jag fick rådbråka min hjärna för att hitta mindre slippriga kombinationer av KÅTEPSG, ÄRSEXIV, RGGARMM, BAKENT och så vidare. Ytterst pinsamt.
Till slut gick jag ut på EGGAR och hoppades att det inte skulle verka uppmuntrande, men det verkade som om Berra hade lugnat sig för han skrev bara "Tack för en bra match" och sen inget mer.
Men det var ändå sista gången jag spelar med nån jag inte känner. Alldeles för ansträngande.
Lördagspredikan
Fast jag måste förtydliga en sak, efter att ha gnällt lite i föregående inlägg om hur lite tid jag har. Jag är inte hundra procent effektiv. Jag jobbar inte hela tiden. Jag är inte sjukt upptagen varenda minut och jag stressar inte jättemycket och har inte en miljon bollar i luften. Iallafall försöker jag att inte göra det, eftersom det värsta jag kan tänka mig är att lämna efter mig en dödsruna med texten "Hon hade alltid en miljon bollar i luften och sen en dag pang bara tvärdog hon, det var väl himla synd". Jag vill gärna tänka på mig själv som en fokuserad, harmonisk, meditativ för att inte säga sävlig gammal ko. Som kommer att leva i hundrafemtio år och ha gott om tid de sista femtio åren att blogga, flickra, twittra, sortera gamla fotoalbum, städa, läsa, gå på intressanta föreläsningar, ta stärkande promenader och naturligtvis även sova åtta timmar per dygn. Allt har sin tid.
Fredag! Igen?
De senaste veckorna har det blivit fredag igen, utan att jag har fattat hur, vecka efter vecka. Såhär:
– Va, är det fredag igen?
– Hallå, är det redan fredag?
– Men vaf... hur kan det vara fredag redan?
Veckorna har kort sagt slungat sig efter varandra, hack i häl eller vad nu veckor har längst ner. Det kan ju tyckas behagligt med bara en massa fredagar, men dessvärre har även fredagarna, lördagarna och söndagarna försvunnit med ett schlurp in i det svarta hål som heter november.
Därför har jag inte hunnit blogga (Hör och lär, SJ! Svarta hål ska det vara, inte att lokföraren har försovit sig) och därför har jag inte göra nånting eller läsa böcker eller tänka en vettig tanke.
Och nu är det redan lördag. Bara en sån sak.
– Va, är det fredag igen?
– Hallå, är det redan fredag?
– Men vaf... hur kan det vara fredag redan?
Veckorna har kort sagt slungat sig efter varandra, hack i häl eller vad nu veckor har längst ner. Det kan ju tyckas behagligt med bara en massa fredagar, men dessvärre har även fredagarna, lördagarna och söndagarna försvunnit med ett schlurp in i det svarta hål som heter november.
Därför har jag inte hunnit blogga (Hör och lär, SJ! Svarta hål ska det vara, inte att lokföraren har försovit sig) och därför har jag inte göra nånting eller läsa böcker eller tänka en vettig tanke.
Och nu är det redan lördag. Bara en sån sak.
2011-10-25
En viktig algoritm
Sen lägger man till alla nya böcker som hinner komma ut under tiden, som man också måste läsa.
Sen räknar man ut hur många dagar det kommer att ta att läsa alla.
Så beräknar man hur många dagar man har kvar att leva. (Man får höfta, såklart. Det finns ju en formel för det också, med rökning och mors ålder och riskbeteende och sånt.)
Sen drar man antalet läsdagar från antalet levnadsdagar, och sen kollar man i sin kalender.
Sen går man till sin chef och säger: Ledsen, men nästa vecka på onsdag måste jag sluta jobba. Annars kommer jag aldrig att hinna läsa alla viktiga böcker. Ajöken!
2011-10-16
Varför jag gillar Occupy-rörelsen
Min äldsta son tipsade mig för en månad sen om Occupy Wall Street, en demonstration i New York som liknade de spanska och de israeliska protesterna tidigare i år. Han anmärkte på att medierna inte verkade uppmärksamma det, varken i Sverige eller i USA. Eftersom sonen är en klok människa och blev alltmer engagerad i Occupy-rörelsen blev jag också intresserad, men det har inte varit helt enkelt att sätta sig in i vad den står för. En artikel i Mother Jones (och kommentarerna till den) formulerade flera av mina frågetecken: Varför är det så (förhållandevis) få som har protesterat både på Wall Street och i Stockholm? Vilka är det som samlas, och vilka är budskapen? Vilka krav på förändring är det man ställer?
En sak som var förvirrande i början var att man talade om att den arabiska våren nu hade kommit till USA och Norden. Det verkade galet att jämföra de arabiska revolutionerna med de amerikanska och svenska, både vad gällde orsak och verkan. Men om man ser det mer som en inspirationskälla, en glödloppa som hoppar från den stora brasan i Mellanöstern och ligger och pyr ute i den torra svenska mossan, då är det lättare att förstå. Ett av de största problemen med den svenska kulturen är ju att vi har valt bekvämlighet framför förändring, just för att vi har råd att vara bekväma. Vi har inte den fattigdom och diktatur som till slut får egyptier, libyer, syrier och jemeniter att göra uppror, och det ska vi vara oerhört glada och tacksamma för. Men baksidan av det gyllene myntet är ruttet. Vi är för rädda om vår egen bekvämlighet för att våga ifrågasätta den, se var den kommer ifrån och vem som betalar den. Vi var ett fattigt folk för inte så länge sen, vi var statare och levde i armod, kyla och svält. Nu är det vi som är patronerna, nu kan vi ligga i soffan och äta chips och titta på dokusåpor. Det släpper vi inte i första taget.
Att rörelsen har lockat många olika deltagare är inte heller förvånande. Precis som när våldsverkarna utnyttjade de fredliga demonstrationerna i Rom är det en del förvirrade och aggressiva människor som utnyttjar dem här i Sverige och på andra håll. Det var den kanadensiska gruppen Adbusters som kallade till ockupationen av Wall Street och redan där blev det problem eftersom de har anklagats för att ha sänt ut antisemitiska budskap tidigare. Säkert var det en massa nazister som kände sig manade att vifta med sina små flaggor då, och att kalla alla bankirer för judar, som om vi fortfarande levde på medeltiden. Som om inte kristna, muslimer eller vilka religiösa stollar som helst kunde vara giriga eller galna.
Som i alla revolutionära rörelser finns det också människor som tror att våld är lösningen, eller som vill ta till våld för att få utlopp för sin känsla av besvikelse och utanförskap. När man tittar på kommentarerna på facebooksidan för Occupy Stockholm ser man också hur människor med olika politisk övertygelse anklagar varandra för att vara för hårda, för mjuka, för höger eller för vänster. Inget nytt under solen. Men heller ingen orsak att misströsta!
Jag ser Occupy-rörelsen i Sverige som något gott och hoppfullt, ett groddat frö till förändring. Vi har inte samma bakgrund som det arabiska, det spanska, det israeliska eller det amerikanska folket. Men vi har en viktig sak gemensamt: känslan av att allt inte står rätt till. Det kan inte vara riktigt att så få har så mycket, när vi är så många. Det kan inte vara rätt att jordens resurser används för att göra de redan rika ännu rikare. Det kan inte kallas välfärd när så många inte har råd att bo eller äta ordentligt. Det här handlar inte om enskilda individer, hemliga ordnar, ras eller religion. Det handlar om att vi lever i ett ekonomiskt system som bygger på girighet. Kapitalismen har spårat ur, och vi är många som har sett det skenande tåget komma utan att försöka stoppa det.
Vi har varit på väg åt fel håll för länge, som sömngångare på väg mot ett stup, hypnotiserade av guld och blinkande studiobelysning. Nu är det allt fler som vaknar och frågar sig: Är det så här det ska vara? Är det viktigare att samla på hög än att se till de svaga? Har vi glömt bort hur viktigt det är med gemenskap, i vår önskan att få vara individer? Hur livsviktigt det är att visa omtanke, solidaritet?
Jag slår upp Södermalmsnytt och läser ledaren: "Har vi blivit besatta av pengar?". Bra! På tiden! Jag cyklar ner på stan och ser att det står tält framför bankkontoret på Brunkebergstorg, att folk dansar och sjunger och påminner varandra om vad som är viktigt här i livet: att vi tar hand om varandra. Fantastiskt! Så vitt skilda personer som chefen för centralbanken i Kanada, författaren Margaret Atwood och debattören och språkvetaren Noam Chomsky tar till orda och stödjer Occupy-rörelsen. Äntligen!
Låt oss inte förvillas av de som anklagar Occupy-rörelsen för att vara luddig och oseriös. De som vill få unga människor som kanske trevande söker alternativ att framstå som dumma i huvudet och okunniga. Vi har haft den sköna nattmössan över ögonen så länge; det kan ta ta lite tid innan vi kan se klart och formulera problemen tydligt. Som Naomi Klein säger: "When so much is at stake, cynicism is a luxury we cannot afford".
Här finns mer intressant läsning och lyssning:
- Ekonomen Paul Krugman (på svenska) i Aftonbladet och (på engelska) i New York Times: "Jag tar betydligt mer anstöt av utsökt välskräddade plutokrater som behåller sina rikedomar tack vare statliga räddningsaktioner och jämrar sig över att president Obama sagt dumma saker om dem, än av åsynen av sluskiga ungdomar som kritiserar konsumismen."
- Den gamle franska revolutionären Stephane Hessel i Democracy Now: "It is proper for the young generation to listen to the very old ones who tell them, "We have been resisters at a time where there was fascism or Stalinism. You must find the things that you will not accept, that will outrage you. And these things, you must be able to fight against nonviolently, peacefully, but determinedly."
- Den slovenske filosofen Slavoj Zizek på Wall Street: "We are not dreamers, we are wakening from a dream that has become a nightmare".
Slutligen en bild från demonstrationen på Sergels torg igår. Särskilt den lilla skylten är ganska rolig.
En sak som var förvirrande i början var att man talade om att den arabiska våren nu hade kommit till USA och Norden. Det verkade galet att jämföra de arabiska revolutionerna med de amerikanska och svenska, både vad gällde orsak och verkan. Men om man ser det mer som en inspirationskälla, en glödloppa som hoppar från den stora brasan i Mellanöstern och ligger och pyr ute i den torra svenska mossan, då är det lättare att förstå. Ett av de största problemen med den svenska kulturen är ju att vi har valt bekvämlighet framför förändring, just för att vi har råd att vara bekväma. Vi har inte den fattigdom och diktatur som till slut får egyptier, libyer, syrier och jemeniter att göra uppror, och det ska vi vara oerhört glada och tacksamma för. Men baksidan av det gyllene myntet är ruttet. Vi är för rädda om vår egen bekvämlighet för att våga ifrågasätta den, se var den kommer ifrån och vem som betalar den. Vi var ett fattigt folk för inte så länge sen, vi var statare och levde i armod, kyla och svält. Nu är det vi som är patronerna, nu kan vi ligga i soffan och äta chips och titta på dokusåpor. Det släpper vi inte i första taget.
Att rörelsen har lockat många olika deltagare är inte heller förvånande. Precis som när våldsverkarna utnyttjade de fredliga demonstrationerna i Rom är det en del förvirrade och aggressiva människor som utnyttjar dem här i Sverige och på andra håll. Det var den kanadensiska gruppen Adbusters som kallade till ockupationen av Wall Street och redan där blev det problem eftersom de har anklagats för att ha sänt ut antisemitiska budskap tidigare. Säkert var det en massa nazister som kände sig manade att vifta med sina små flaggor då, och att kalla alla bankirer för judar, som om vi fortfarande levde på medeltiden. Som om inte kristna, muslimer eller vilka religiösa stollar som helst kunde vara giriga eller galna.
Som i alla revolutionära rörelser finns det också människor som tror att våld är lösningen, eller som vill ta till våld för att få utlopp för sin känsla av besvikelse och utanförskap. När man tittar på kommentarerna på facebooksidan för Occupy Stockholm ser man också hur människor med olika politisk övertygelse anklagar varandra för att vara för hårda, för mjuka, för höger eller för vänster. Inget nytt under solen. Men heller ingen orsak att misströsta!
Jag ser Occupy-rörelsen i Sverige som något gott och hoppfullt, ett groddat frö till förändring. Vi har inte samma bakgrund som det arabiska, det spanska, det israeliska eller det amerikanska folket. Men vi har en viktig sak gemensamt: känslan av att allt inte står rätt till. Det kan inte vara riktigt att så få har så mycket, när vi är så många. Det kan inte vara rätt att jordens resurser används för att göra de redan rika ännu rikare. Det kan inte kallas välfärd när så många inte har råd att bo eller äta ordentligt. Det här handlar inte om enskilda individer, hemliga ordnar, ras eller religion. Det handlar om att vi lever i ett ekonomiskt system som bygger på girighet. Kapitalismen har spårat ur, och vi är många som har sett det skenande tåget komma utan att försöka stoppa det.
Vi har varit på väg åt fel håll för länge, som sömngångare på väg mot ett stup, hypnotiserade av guld och blinkande studiobelysning. Nu är det allt fler som vaknar och frågar sig: Är det så här det ska vara? Är det viktigare att samla på hög än att se till de svaga? Har vi glömt bort hur viktigt det är med gemenskap, i vår önskan att få vara individer? Hur livsviktigt det är att visa omtanke, solidaritet?
Jag slår upp Södermalmsnytt och läser ledaren: "Har vi blivit besatta av pengar?". Bra! På tiden! Jag cyklar ner på stan och ser att det står tält framför bankkontoret på Brunkebergstorg, att folk dansar och sjunger och påminner varandra om vad som är viktigt här i livet: att vi tar hand om varandra. Fantastiskt! Så vitt skilda personer som chefen för centralbanken i Kanada, författaren Margaret Atwood och debattören och språkvetaren Noam Chomsky tar till orda och stödjer Occupy-rörelsen. Äntligen!
Låt oss inte förvillas av de som anklagar Occupy-rörelsen för att vara luddig och oseriös. De som vill få unga människor som kanske trevande söker alternativ att framstå som dumma i huvudet och okunniga. Vi har haft den sköna nattmössan över ögonen så länge; det kan ta ta lite tid innan vi kan se klart och formulera problemen tydligt. Som Naomi Klein säger: "When so much is at stake, cynicism is a luxury we cannot afford".
Här finns mer intressant läsning och lyssning:
- Ekonomen Paul Krugman (på svenska) i Aftonbladet och (på engelska) i New York Times: "Jag tar betydligt mer anstöt av utsökt välskräddade plutokrater som behåller sina rikedomar tack vare statliga räddningsaktioner och jämrar sig över att president Obama sagt dumma saker om dem, än av åsynen av sluskiga ungdomar som kritiserar konsumismen."
- Den gamle franska revolutionären Stephane Hessel i Democracy Now: "It is proper for the young generation to listen to the very old ones who tell them, "We have been resisters at a time where there was fascism or Stalinism. You must find the things that you will not accept, that will outrage you. And these things, you must be able to fight against nonviolently, peacefully, but determinedly."
- Den slovenske filosofen Slavoj Zizek på Wall Street: "We are not dreamers, we are wakening from a dream that has become a nightmare".
Slutligen en bild från demonstrationen på Sergels torg igår. Särskilt den lilla skylten är ganska rolig.
2011-10-09
Still Life With Woodpecker – Tom Robbins
Tusen gånger har jag tänkt att jag ska skriva till min absoluta favoritförfattare Tom Robbins. Men hittills har det aldrig blivit av. Det som alltid stoppar mig är blyghet. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur kan jag göra hans böcker rättvisa utan att orden faller platt? Hur ska man tilltala de finslipade formuleringarnas främste framförare? Vad skriver man till kungen av konsonanter, vokalernas välgörare, meningarnas och meningsfullhetens mästare, Allah av allitterationer? Denne man vars hjärna måste likna en karneval av fraktaler, en manisk malström av magiska drömmar? Denna gamla hippie vars tankar och visioner är mer kraftfulla än en atombomb i ett cocktailglas? Tänk er Tage Danielsson på syra, hög som ett hus, strömmande ur en oljelampa; där har ni Tom Robbins. Vad säger man? Finns det något annat än att slänga sig platt på marken och kyssa hans tår (förmodligen i ett par slitna och leriga sandaler)? Hur skulle jag kunna förklara vad hans böcker har betytt för mig, på ett sätt som inte låter som den svenske kocken i Mupparna?Jag ger upp tanken på ett beundrarbrev – igen – och försöker istället beskriva mina tankar om Tom Robbins bok "Still Life With Woodpecker" som jag läste ut för några timmar sen.
Kort bakgrund: Tom Robbins är nästan helt okänd i Sverige, men har skrivit 10 böcker sedan 1971 (han är född på 30-talet, så om jag inte får tummen ur och skriver det där beundrarbrevet snart lär jag få vallfärda barfota till hans grav som den usla syndare jag är (det vore förvisso mer passande att vallfärda naken. men vi får se hur det blir med det.)). Hans mest kända bok är "Even Cowgirls Get the Blues" som filmades 1993 av Gus van Sant, med Uma Thurman i huvudrollen.
Jag fick låna boken "Jitterbug Perfume" av en pojkvän
Den handlar om … Den handlar ooomm … oooohhm ahh ouummm … Den handlar om hur man får kärleken att stanna. Och om hur man överlever inuti en pyramid när den sprängs (i ett cigarettpaket). Den innehåller några praktiska, enkla recept på hemgjorda bomber. Den handlar om preventivmedel, om slipprigt sex mellan rödhåriga, om månens inflytande på revolutionen och om laglöshetens nödvändighet. Det är en kärlekshistoria och ett halsbrytande äventyr, som vanligt när Robbins fattar pennan (eller i det här fallet sin elektriska skrivmaskin). Huvudpersonen är, som ofta, en kvinna, och ibland är det svårt att tro att Robbins är en man.
"Still Life with Woodpecker" var inte lika bra som "Jitterbug Perfume", nästan lika bra som "Skinny Legs and All" och alldeles, alldeles underbar.
Engelska Wikipedia har följande att säga om Tom Robbins: His bestselling novels are often wildly poetic stories with a strong social and philosophical undercurrent, an irreverent bent, and scenes extrapolated from carefully researched bizarre facts.
Och om du inte är på väg hals över huvud i detta nu för att låna eller köpa hans böcker så vet jag inte vad mer jag kan säga.
(Den här recensionen publicerades på Breakfast Book Club tidigare i veckan, tillsammans med två andra. Här får de varsin post!)
PS – Björn af Kleen
Dessutom kände jag mig personligen berörd av boken. Björn af Kleen har gjort sin reportageresa med sitt eget liv i bagaget, med sitt af-namn och sin uppväxt som helt vanlig dalmas. Han skriver om hur det känns att höra till och samtidigt inte. Att ha fått allting rätt utom färgen på strumporna, och bli nobbad därför. Jag vek många hörn i den boken och gjorde utropstecken i marginalerna.
Hans andra bok, PS; är inte samma aha-upplevelse. Det är en samling texter av ganska olika slag. Dels är det uppföljningen av "Jorden de ärvde", berättelsen om hur en av de adelsmän som intervjuades bestämmer dig för att stämma både författaren och förlaget. Dels är det många redan tidigare publicerade texter, krönikor, intervjuer och reportage. Till sist en hittills opublicerad text, ett reportage från inspelningen av dokusåpan "Paradise Hotel".
Jag får en känsla av att förlaget har velat göra det mesta möjliga av uppståndelsen kring "Jorden de ärvde" och samtidigt visa på bredden i Björn af Kleens författarskap. Ett PS till den första boken helt enkelt. Och jag tycker att det är gott så. Allt är inte lika bra eller spännande, men som helhet är det roligt att läsa. Björn af Kleen har en lågmäld men envis ton, han gräver som en liten mullvad och hittar små glänsande saker i varenda jordhög. Särskilt roligt är det att läsa intervjuerna med folk som verkar ha lite större ego än de har täckning för. En kritiker kallar Björn af Kleens humor för “milt överseende”. Jag tycker snarare att den är retsam – men finkänslig, som mullvadens morrhår.
(Den här recensionen publicerades på Breakfast Book Club tidigare i veckan, tillsammans med två andra. Här får de varsin post!)
2011-10-08
Fågeln som vrider upp världen – Haruki Murakami
 |
Y höll med, men sa att Fågeln som vrider upp världen var mycket bättre, och mer science fiction. Nu har jag läst den, och sett filmen Norwegian Wood som är baserad på Murakamis bok med samma namn, och nu blir det inga fler Murakami för min del. Det är inte science fiction, och det är inte särskilt bra. Vad Murakami skriver, enligt min uppfattning, är en slags magisk realism med mycket sex. Gärna beskrivet med överraskande och opåkallat grovt språk. Populärkultur i ordets sämre bemärkelse.
Intrigen i Fågeln som vrider upp världen beskrivs så här av förlaget: "Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru. Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra världskriget. Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit."
Fågeln som vrider upp världen är lång historia, på flera plan. Både på så sätt att det är en tjock bok (742 sidor) och att det är en långsökt intrig. Om jag hade orkat hålla reda på alla lösa ändar tror jag ändå inte att de hade visat sig sitta ihop i slutänden. Men framförallt är det en lång, omständlig historia som berättas fram mycket långsamt. Jag la ihop boken på sidan 639 och kunde sen inte förmå mig att öppna den igen på flera veckor. Eftersom jag verkligen gärna ville veta om herr Okada skulle få tillbaka sin fru igen så tvingade jag mig till att fortsätta. Jag kan inte säga att det var värt det.
En bloggare som är mycket förtjust i Murakami skriver uppskattande om Fågeln som vrider upp världen att "likt David Lynch´s bästa filmer, Mulholland Drive och Lost Highway, så fattar man egentligen inte vad man upplever". Jag gillade verkligen inte Mulholland Drive, och jag föredrar att förstå handlingen i en bok, så det kanske förklarar varför jag inte gillar Murakami. Men smaken är ju olika.
Det är som sagt många parallella historier som berättas i boken, och många kinesiska (japanska?) askar med intriger inuti intrigerna. Ett återkommande tema är den japanska ockupationen av det kinesiska Manchuriet före och under andra världskriget, en mardröm som fortfarande plågar både kineser och japaner. De bitarna är antagligen intressanta om man gillar att läsa krigsskildringar. Tyvärr går Murakami till överdrift även där. Som om det inte skulle räcka med att skildra krigets allmänna grymhet, brutalitet och sorg måste han väva in de mest perversa våldshandlingar, in i minsta sadistisk detalj. Jag är tvungen att läsa det med halvt hopknipna ögon, alternativt bläddra förbi. Jag har inget alls till övers för såna excesser i äckel, det är bara billiga poänger som inte gör historien ett dugg mer intressant om man inte är en sadist eller en understimulerad tolvårig pojke.
Nej, Murakami-san, det blir sayonara från mig. Adjö för alltid.
(Den här recensionen publicerades på Breakfast Book Club tidigare i veckan, tillsammans med två andra. Här får de varsin post!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
