Lullträdet

Min mamma Lull dog i augusti förra året, och begravdes i september. Begravningen blev fin och annorlunda, helt i hennes anda. Men sen var det det här med gravsten.

En sällsynt dyster dag i november satt jag vid hennes gravplats på Skogskyrkogården och tänkte på gravstenar, och började gråta för att tanken på en gravsten kändes så orimligt tung och deprimerande. Många gillar gravstenar, och det finns jättefina gravstenar, men min mamma var liksom inte en gravstensperson. Jag kände att det måste bli nånting annat, och ringde till Fibben Hald som är illustratör och en gammal vän till min mamma. När jag hade förklarat hur jag tänkte ritade han en skiss som var alldeles underbar och precis som jag tänkt mig, fast ännu bättre.

Häromdagen åkte vi ut till Järfälla plåt och hämtade den färdiga skulpturen. Den är så fin! Och tung, fast den ser lätt ut.

Den symboliserar olika saker som var viktiga i min mammas liv: barn i största allmänhet, Kamratposten, Konstnärsnämnden, jazzmusik, nämndemannaskapet, Vänsterpartiet, Sveriges radio och Strindberg (förstås). Vi funderade på att ha med Käringön, guldnougat, Tomtar och troll, Moa Martinsson och karlar också, men man kan inte alltid ha med allt.

Jag blir så glad varenda gång jag tittar på den! Och jag vet att min mamma också skulle blivit glad, och väldigt stolt.

Just nu står den i en stor blomkruka på vår balkong, eftersom de håller på och planterar på Skogskyrkogården och inte vill att man sätter dit gravutsmyckningar förrän tidigast i juli. Så det ser lite ut som om vi har begravt min mamma på balkongen, men det har vi alltså inte.

Fri lek och könsroller

Det går en intressant artikelserie om lek i Svenska Dagbladet just nu. Måndagens artikel handlade om fri lek och rubriken var "Den fria leken är nästan fånigt hyllad". Artikelförfattaren har fokuserat framförallt på hur leken kan handla om könsroller, och intervjuar före detta jämställdhetsexperten Ingemar Gens. Han är ingen vän av fri lek. "Det är just precis i den fria leken som könsstereotypa mönster föds och cementeras", säger han. "Att påstå att två flickor som leker med dockor i dockvrån leker fritt är löjligt. Barn härmar ju samhället och tvingar in sig i olika roller som de sedan övar sig på."

Gens tycker att de vuxna ska styra leken, och att de som hyllar den fria leken mest är lata och inte orkar leka med sina ungar.

Jag var ingen lekmamma när barnen var små, inte på det sättet att jag var med aktivt i deras lekar. Däremot kunde jag gärna gå med på att hoppa in och gästspela som farligt lejon, elak häxa, busschaufför eller till och med snäll mamma, om det inte innebar att jag måste släppa diskborsten, hammaren, pennan eller vad jag nu hade i handen. Mina kids gick inte på dagis men var otroligt bra på att leka, alla sorters lekar från stillsamt legopill till fantastiska fantasilekar om barn som flög på tigrar och räddade prinsar från fängelsehålor. Om de någon gång kom till mig och bad mig vara med och leka eller bygga med lego tackade jag nästan alltid nej. Jag hade varken tid eller tålamod, och leken blev aldrig bättre om jag var med. Jag var för vuxen helt enkelt.

Tuff feminist idag

När jag läser artikeln tänker jag att min uppfattning om vad som är fri lek stämmer bättre överens med den förklaring som Birgitta Knutsdotter Olofsson, professor i barn- och ungdomsvetenskap, ger: "Fri lek är motsatsen till styrd lek, lekar med regler som ”Bro bro breja”. Fri lek är lek på barnens villkor där deras fantasi får styra."

Fantasi är det viktiga ordet här. Jag kan absolut hålla med om att ingen lek är fri i bemärkelsen "sprungen ur ingenting". Leken speglar alltid de vuxnas liv, men i den fria leken finns det alltid ett mått av fantasi. Man kan också kalla det inspiration. Var den kommer ifrån är svårt att säga, men det är den som får ungar att växa och saker att hända. Därför är den otroligt viktig.

Artikeln fortsätter med ett resonemang om att styra barns lek med olika leksaker eller material så att killar inte bara väljer hårda saker och flickor mjuka.

Tanken är bra. Att man visar barn på alternativ och presenterar olika sysslor utan att tillskriva dem särskilda könstillhörigheter är jättebra. Problemet är att den pedagogiska modellen inte motsvarar de vuxnas egna beteenden. Om män verkligen bejakade sin kvinnlighet (och jag använder ordet rent katalogiskt, utan värderingar) och kvinnor bejakade sin manlighet så skulle barnens lekar snart se helt annorlunda ut. Därför menar jag att man gör det enkelt för sig när man fokuserar på barnens lek, i stället för att ändra på sitt eget liv.

De som är födda på 80-talet är inte den första generationen med killar som försöker bryta könsstereotyperna, men de är många fler än de som fanns i min generation. Det är bra, och det betyder att deras barn kommer ännu längre. Detsamma gäller tjejerna (fast där ser det mörkare ut tycker jag eftersom dagens unga kvinnor är om möjligt ännu mer fixerade vid kroppsideal och utseende än vi var).

Våra handlingar, våra egna dagliga handlingar, betyder tusen gånger mer för våra barn än vad de får för lekmaterial på dagis!

Skymningsblått

I går kväll var jag på vippen att gå och lägga mig i tid för en gångs skull, jag var så här nära verkligen, hade redan borstat tänderna och skulle bara fylla på vattenglaset och stänga balkongdörren. Men när jag såg den indigoblå himlen därute, när jag kände den ljumma nattluften visste jag att jag måste göra en kopp te och sätta mig på balkongen och skriva. Så jag gjorde en kopp jasminte, det där med små kinesiska gröna pärlor av hoprullade jasminblad, det som doftar som inspiration och fjärran dimmiga berg, och tog den bärbara och satte mig balkongen. Jag tände ett teljus, tittade ut i den blå skymningen och skrev det här.

Jag ville skriva om lycka, det har jag tänkt på i flera veckor. Om hur utmanande det är att vara lycklig, och hur man kan vara lycklig utan att vara det minsta självsäker. Men först måste jag skriva om döden, om hur jag hoppas att få lämna just en viss sorts spår efter mig när jag dör, må det dröja precis lagom länge. Men först måste jag skriva om min farmor som har lämnat ett sånt avtryck i mig, men först måste jag skriva om sånt som ligger nära i tiden: filmen jag såg igår, knarkande programledare, såna aktuella saker som man inte kan komma dragande med flera veckor senare, när alla redan har sagt allt och de bara Gäsp, nu kommer hon dragandes med den där gamla trasan, det där är gammalt redan. Men först måste jag skriva om hur blå himlen är härute! Jag försökte ta bilder med min mobil men det blev ju inte alls så magiskt:

stjärnträdet och grannarnas fönster

solnedgång fortfarande

Det var alltså mycket mörkblåare! Och mycket mer rosaskimrande horisont och skymningsmystiskt mörkgrönt bland träden. Och lamporna lyste mycket varmare hemtrevligt och kvällsgult i fönstren hos grannarna. Men jaja, ni har väl egna fina skymningar som ni kan tänka på och förstå hur fint det var. Är.

Men sen blev jag helst plötsligt jättesömnig och började stava fel och så slog klockan elva (fyra ljusa och elva mörka slag) och så var det nåt som kröp på min fot, kan myror på bo en balkong på femte våningen? Så jag tog mitt te och min dator och gick in igen för att sova.

Och ja, jag kom ihåg att blåsa ut ljuset.

Galenskap! Vår! Tidens flykt!

Ja vad ska man säga. Allt man skulle vilja säga men inte hinner. Allt man tänker på när man cyklar och äter glass samtidigt, allt man dikterar i sitt huvud medan man flänger hit och dit, allt man skulle skrivit om man bara haft sin dator med sig den där enda stunden på dagen när man sitter helt stilla i solen och gör ingenting. Klart man kunde ha skrivit det i mobilen, men då hade det blivit så små bokstäver.
Klart man kunde stänga datorn mellan hägg och syren. Hägg! Har ni tänkt på vilken berusande lukt den har? Har ni luktat på löven? Jag avråder från att lukta samtidigt som ni cyklar och äter glass, det kan sluta med att en arg tant nästan blir påkörd. Klart man skulle kunna stänga ner hela verksamheten och bara sitta under häggen och lukta, helt trafiksäkert, ända till syren. Kanske skriva lite. Kanske skriva något poetiskt och livsavgörande, istället för att skriva långa listor med saker man inte hinner med. Eller bara något som rimmar lite grann. Om allt man inte hann.
Ljusa kvällar! Barfota! Folk som ligger i gräs och gör ingenting! Det är galet och underbart. Måste försöka hinna med det. Skriver upp det på listan.

Polisskolan 19: en utflykt till kroppsbitarnas land

Obs! Om du är den känsliga typen som stänger av när det är obduktionsscener på tv, hur mycket blänk de än riktar mot de onämnbara delarna, bör du inte läsa det här. (Jag är en sån typ, men bara när det är på tv. Verkligheten är betydligt mer uthärdlig.)

Ett av mina uppdrag på MSB är att utveckla SINDRA, ett samarbete mellan många olika myndigheter för att ge stöd och information till drabbade och anhöriga vid en katastrof (väldigt förenklat sammanfattat).

Ett sätt som britterna använder för att hjälpa sina medborgare är att skicka hem en så kallad Family Liaison Officer till varje familj som drabbats av mord, naturkatastrofer eller dödliga trafikolyckor. De är poliser och utreder brott, men de hjälper också familjen och försöker tillgodose deras behov av stöd och information. Den här veckan har jag och en kollega varit i London och gått en kurs för poliser som vill bli Family Liaison Officers.


Det har varit en otroligt intensiv vecka. Min hjärna surrar av idéer och frågor och bilder av väldigt döda människor. När jag hade en ledig eftermiddag igår satte jag mig på en solig kyrktrappa med en vän och pratade om döden i två timmar. Det kan kanske verka galet med tanke på hur mycket ond bråd död vi matades med hela veckan, men jag tycker att döden är väldigt intressant och blir inte alls deppig av att prata om den.

(Jag blir förstås inte glad heller, fullt så rubbad är jag inte. Jag tror bara att vi pratar på tok för lite om den. Vi borde göra det mycket oftare, för att lära oss att hantera den bättre. Typ fem minuter före frukost varje dag. "Kan du skicka äggröran älskling?" "Javisst kära du. Vad tror du händer när man dör?" Nåt sånt.)

Hur som helst. Sedan i måndags har jag lärt mig bland annat

• att man bör börja bistå en drabbad familj inom 24 timmar
• att man besvarar den drabbade familjens frågor ärligt, tydligt och fullständigt, utifrån de fakta man har just då
• att man inte kan skydda varken barn eller vuxna mot smärta genom att ljuga, använda förskönande uttryck eller hindra dem från att ta farväl av sina döda, även om kroppen är sargad och trasig
• hur man bedömer riskerna innan man går hem till en drabbad familj
• hur man samlar information för att hitta en försvunnen person eller för att klara upp ett brott
• hur man gör ett signalement
• hur man hittar ledtrådar på en död person, i ett hem, på en brottsplats och på en olycksplats
• hur snabbt och mycket kroppen förändras efter döden, och hur det kan orsaka förvirring
• varför bålen och könsdelarna ofta är de mest oskadda delarna på människor som dött i våldsamma olyckor (för att de har krupit ihop i skyddsställning)
• vad rättsläkarna gör med alla kroppsdelar som är för små för att sy fast igen (de riktigt små bitarna sköljs ut i avloppet, resten stoppas tillbaka in i kroppen ganska huller om buller innan den sys ihop)

... och en massa annat. Jag har bara snuddat vid en massa saker förstås, men det har varit superintressant och roligt och sorgligt. Vi har sett på jag vet inte hur många intervjuer med folk som har förlorat sina nära och kära i olyckor, mord, tsunamis, terrorattacker och så vidare. Tårarna har flödat.

Sverige har inte riktigt samma system som britterna. Det finns andra som stöder drabbade och anhöriga, men vi har inte det här samlade stödet som gör att man har en enda kontaktperson, eller en mycket liten grupp med kontaktpersoner, som hjälper en med alla andra nödvändiga kontakter.

När det absolut värsta som kan hända har hänt, när ens värld rasar sönder i småbitar, när man inte kan tänka klart och inte ens kommer ihåg att äta och inte vågar sova, då behövs det någon eller några som kan ringa nödvändiga samtal, fylla i formulär, veta svaren på en massa frågor, veta hur myndigheterna arbetar, förklara rutinerna. Det behövs förstås vänner också, och kollegor, och släktingar och kanske samtalsgrupper och kontakt med andra drabbade. Men just för myndighetskontakter, information och problemlösning tror jag att vi har väldigt mycket att lära av Family Liaison-systemet.

Under tiden: Följvärt

Jag ska ut och resa: först till den gröna ön och dottern där, sen på kurs i London i en vecka. Poliskurs!

Men jag ska inte bli polis. Trodde ni det? Jag ska vara med som besökare när engelska poliser utbildar sig till Family Liaison Officers, alltså poliser som är drabbade familjers kontaktperson gentemot polisen och andra myndigheter. Det kommer att bli en intensiv vecka helt på engelska med undervisning om allt från första hjälpen och stödsamtal till mordutredningar och terrorism.

Innan jag åker tänkte jag stryka en sak från att-göra-listan, och det är att tipsa om några bloggar och grupper jag gillar, som kanske inte alla känner till redan. De är alla väldigt följvärda!

• Sonjas blogg är som vatten när man är törstig. Fast sockrat vatten med lite konstig färg.

• Stenkulor (eller om den heter paraplybloggen) är en fin dagbok. Missa inte den.

• Ode to the question mark är en annan ung persons blogg, "dedicated to questions and questioning".

• The Anthropology of Everyday Life är en blogg skriven av min favoritantropolog Meredith F. Small. Den handlar om barn, föräldrar, apor, varför man får stoppa vissa saker i munnen fast de har legat på golvet och andra viktiga saker.

• Spiritual Birth handlar också om barn. Sydafrikanska barnmorskan Marianne Littlejohn skriver både om de magiska och de praktiska aspekterna på barnafödsel.

• Proud Nerdy Geekgirls har allt från bokrecensioner till virkbeskrivningar.

• Onyanserat är filmbloggen som snudd på gör alla andra filmbloggar onödiga.

• The Oatmeal. Hemskt roliga serier, med betoning på hemskt.

• XKCD. Extremt nördig humorserie.

Och så tre Flickrflöden som alltid gör mig glad:

Gatukonst/Swedish street art



Johnny Söderbergs nya



fundera grönt

Så där, nu borde ni kunna hålla er sysselsatta tills jag kommer tillbaka!

Läs och lär, RyanAir

I torsdags morse bokade jag en flygbiljett till Kalmar. Jag skulle vara på en begravning på Öland 10:00 fredag morgon, och det fanns bara två flyg: ett med SAS och ett med Kalmarflyg. Båda var framme cirka 09:35, men Kalmarflygs biljett var betydligt billigare, och de flyger från Bromma, så jag valde dem. Jag borde ha bokat tidigare men hade inte hunnit, och var lätt stressad.

Jag var nästan klar med bokningen på deras hemsida när sidan hängde sig. Jag ringde genast Kalmarflyg och bad att få boka per telefon. "Självklart", sa den vänliga bokaren, "men tyvärr var det där den sista biljetten och nu har den fastnat i systemet. Kan du boka den igen om 20 minuter?"
Men det kunde jag ju inte, för då skulle jag vara på väg till jobbet. "Jag ska se vad jag kan göra" sa bokaren, och lovade ringa tillbaka.

En timme senare ringde hon upp. "Vi har något fel i bokningssystemet, men vi gör så här: jag reserverar biljetten i ditt namn, så betalar du när du kommer fram."

Wow! Hyggligt! Ovanligt!

Efter en stund kom ett mail med min bokning och instruktioner om att jag skulle betala till en Mia på Kalmar flygplats, skickat till både mig och Mia. Jag tackade och skrev till Mia:

Jag kommer att ha superbråttom när jag kommer fram, för att hinna till en begravning i Algutsrum klockan 10:00. Har bokat taxi vid ankomsten. Hur gör jag för att snabbast hitta dig, och snabbast betala?

och fick genast svar:

Då gör vi såhär: ta med kontanter som Du ger flygvärdinnan. Jag skickar med henne ett kvitto, så slösar vi inte på tiden efter landning!

Kära RyanAir: läs hennes svar en gång till. Läs, och låt budskapet sjunka in. Man kan ha ett flygbolag och ändå vara vänlig, smidig och hjälpsam. (In English, in case your Swedish isn't very good:) Dear RyanAir: read her response again. Read, and let the message sink in. One can run an airline and still be friendly, flexible and helpful.

Kalmarflyg sätter en ära i att hjälpa sina kunder. Om jag kunde skulle jag bara flyga med Kalmarflyg från och med nu, och jag kommer alltid att rekommendera dem varmt.

(Förresten Kalmarflyg, kan ni inte börja flyga till Belfast? :)

Utrensning av Sofi Oksanen

"Aliide är en ung kvinna när hennes hemland Estland ockuperas av Sovjetunionen under andra världskriget. Hon är förälskad i sin egen svåger som är motståndsman, och den kärleken får henne att begå ett förräderi som förföljer henne resten av livet. Historien gör henne till förövare, men hon är lika mycket dess offer.
En dag i början av nittiotalet hinner den ikapp henne. Aliide hittar en avsvimmad ung kvinna i sin egen trädgård. Kvinnan heter Zara, hon har fastnat i ett traffickingnät och är på flykt undan sin hallick.
Aliide tar in henne i sitt hem, tar hand om henne, och gradvis går det upp för henne att Zara inte är någon främling. Långt därifrån."

Det finns ett antal ord i den där baksidestexten som får mig att ställa tillbaka "Utrensning" i bokstället: Estland, nittiotalet och trafficking till exempel. Jag gillar böcker som blickar framåt, inte bakåt, och har svårt för skildringar av misär. Hade det inte varit för Breakfast Book Club hade jag aldrig läst den, men nu var jag sjuk i helgen och Utrensning-träffen närmar sig, så jag slog mig ned i soffan.

Oksanen låter två kvinnor berätta sina historier växelvis. I Aliides kapitel får vi uppleva Estland på 40-talet. Zara växer upp i Vladivostok på 80-talet och blir lurad in i prostitution, droger och förnedring. En man bidrar med korta anteckningar från sitt gömställe i Estland. I början har man ingen aning om hur de olika berättelserna hänger ihop, men ledtrådarna fogas till varandra och de tre personernas liv vävs samman.

Utrensning är en thriller med historisk och politisk bakgrund. Den är också en beskrivning av moralen: hur överraskande snabbt den kan fås att flaxa iväg, hur lätt det är att knäcka samvetets ryggrad med hot om våld, svält, ensamhet, utanförskap. Vi tror att vi aldrig skulle kunna svika, ange, blunda för oförrätter, men om vi blir hotade och terroriserade så sviker vi och blundar.

Jag hade svårt att komma in i handlingen först: det var rörigt att hoppa mellan tider och platser som jag kan väldigt lite om. Mycket av handlingen ligger i skugga och blir bara belyst lite i taget. Just den pusseldeckargrejen hade jag gärna varit utan. Jag irriterade mig på huvudpersonernas karaktärer, de verkade orimligt hemlighetsfulla och förvirrade.

Det var också mycket bakgrundsbrus som störde, långa beskrivningar av detaljer i rummen, mycket om smutsen och eländet, texten stannade gärna vid spottstrimmor, mögliga svampar, kattpiss, var i ögonen och krälande flugor. Lite för naturnära för mig.

Men när Aliide och Zara började klarna blev det spännande och gripande. Smärtsamt ibland, när man måste följa med till platser där modet har tagit slut och hopplösheten har tagit över. Men värt det. Jag tyckte mycket om slutet på Zaras och Aliides berättelse.

Nästan allra sist kom det plötsligt en fjärde röst in i handlingen: en okänd protokollförare. Tempot och stämningen försvann med en gång och det var alldeles för många sidor upp och ner med konstiga kodnamn och byråkratspråk innan jag fattade vem som var vem och vad som hände. Och sen en estnisk språknyckel - jag hade föredragit att få översättningarna simultant.

Det skånska Odjuret

Filmfestivalen förhandsvisade "Odjuret" på Bio Rio i går, jag gick full av onda aningar eftersom jag hade sett trailern innan.

Odjuret Trailer 2 from Dansk Skalle on Vimeo.

Mycket våld och ångest tänkte jag, och jag gillar ju varken våld eller ångest men jag hade lovat V att vi skulle se den tillsammans så där var vi. Nu efteråt är jag glad att jag såg den. Det var en tänkvärd och ovanligt välspelad svensk film. Inte helgjuten, men klart sevärd.

Filmen handlar om Kim (Magnus Skog), Ylva (Emelie Sundelin), Jesper (Stefan Söderberg) och Susanne (Sofia Karlsson) från en gudsförgäten håla i Skåne. Alla vill bort från hålan, men när deras sorgliga vägar korsas går allt åt skogen. Jag ska inte berätta mer om handlingen, även om den inte är det viktigaste med filmen.

"Each one of them is Jesus in disguise" ska Moder Teresa ha sagt om barnen i Calcuttas slum. Det citatet, och ett dubbelmord i Skåne begått av två unga män, fick regissörerna Emil Larsson och Martin Jern att börja grubbla över människans inneboende ondska och godhet.

"Odjuret" ställer många frågor om ondska, men har inga enkla svar. Det är skönt. Det är också enormt skönt att se en så välspelad svensk film. Lukas Moodyson har varit kreativ konsult till filmen och hans knep att använda amatörskådespelare är fortfarande det bästa. Alla är fullkomligt självklara i sina roller, alla är så trovärdiga att man tänker: så här måste det vara.

Bullmeister (Odjuret) from Dansk Skalle on Vimeo.

Till filmens styrkor hör också det vackra fotot, särskilt naturscenerna. Och att den är klippt så att man slipper se närgånget sex och vidrigt våld men ändå fattar precis vad som händer.

V och jag diskuterade filmen på vägen hem. Vi var överens om att slutet var något av en antiklimax, men inte om varför. Jag tyckte att historien borde ha byggts upp bättre, att människornas reaktioner och handlingar blev obegripliga för att deras karaktärer inte passade med handlingarna. Jag jämförde med American History X och det obevekliga i den handlingen.

V menade att det var bra att filmen inte hade tagit sig tid att bygga förklaringar, för då hade det bara blivit en sorglig dokumentär, en granskning av den själsdödande skånska obygden. Nu blev det istället en film som ställde frågor: Vad är godhet? Vad är ondska? Kan jag vara en mördare? Kan du?

Skolan är faktiskt inte bra för alla

Vet ni vad jag oftast får höra av ledsna föräldrar? Att det inte funkar så bra i skolan för deras barn. Det är den absolut vanligaste anledningen till att föräldrar oroar sig. De får samtal från lärarna, eller deras unge vill inte gå till skolan, eller deras unge ringer hem och gråter och vill bli hämtad. Men det är alltid barnen som måste anpassa sig. Aldrig skolan. Man måste jobba mer med ungen. Övertala den. Släpa den till skolan, om så krävs. Annars är man en dålig förälder (till ett dåligt barn).

Alternativet att INTE ha sitt barn i skolan, det är inte att tänka på. Då skulle jorden gå under, typ. Barnet skulle bli en utstött narkoman med lepra, inom en kvart. Så otänkbart är det.

Och alltid när man diskuterar skolan får man höra: Jo det är sant att man kanske inte lär sig så mycket mer i skolan än vad man skulle kunna göra på egen hand. Men den sociala träningen. Att lära sig att samsas med andra.

Just det där argumentet vägde tungt för mig när mina barn var små. Jag trodde verkligen att skolan var det enda sättet att lära sig att leva med andra (eftersom det var så för mig när jag var liten) och det var det som fick mig att fortsätta tro att skolan var det bästa för mina barn, även när jag såg nackdelarna, även när jag såg riskerna. Det var dumt av mig, och det är en av de få saker jag verkligen ångrar som förälder.

För ja: skolan är väldigt bra för många barn. Kan vi slå fast det och lägga det åt sidan för ögonblicket. Det finns underbara skolor. Det finns fantastiska lärare. Skolan har många fördelar och för vissa barn är det en välsignelse. Det sägs ofta och är sant.

Men en del barn får faktiskt ett sämre liv av att gå i skolan. Och nu pratar jag inte om alla de olyckliga ungar som halkar efter och riskerar att känna sig som idioter för resten av livet.

Jag pratar om alla de som faktiskt inte passar i ett system där alla ska vara lika. De som är runda eller stjärnformiga fast man ska vara fyrkant. De som är lite för smarta, eller lite för känsliga, eller lite för spralliga, eller lite för kritiska. Eller lite för (något annat). Som min rektor i nian så vänligt förklarade: Anna, skolan är bara gjord för 90 procent av alla barn, och du tillhör inte dem. För de barnen hjälper det inte att en lärare är bra, att det går bra på engelskan, att musiken är rolig. Den där läraren kanske gör att de överlever, musiken kanske gör att det blir lättare att gå upp på torsdagar. Men på det stora hela får de barnen mer negativa erfarenheter än positiva.

Hur länge ska vi acceptera att det är så? Vi som är föräldrar till de här (minst) tio procenten? Till två eller tre barn i varje klass? Hur länge ska vi fortsätta att tvinga in våra motvilliga barn i ett system som inte tar någon hänsyn till att deras behov, bara till de andras?

Av mina fyra barn har ett verkligen gillat skolan. De andra tre kanske har ärvt min stjärnformade gen, och jag önskar så att jag i ännu högre grad hade låtit dem slippa gå när de inte ville gå. Jag ser inte att det har kommit något bra av att de utsattes för ännu fler timmar i skolor med röriga klasser, oengagerade lärare, bristfälliga kunskaper, stökiga ungar. För så var det för det mesta. De blev inte smartare av det, och inte mer sociala. (De är alla smarta och sociala, men det var de redan innan de började skolan.) Möjligen blev de mer anpassade till arbetslivet. Jag ser inte det som en riktig vinst.

Fångad på bild

På den där streetfotokursen försökte jag få en diskussion om hur man kan kombinera bra resultat med respekt för andra människors önskan att inte bli fotograferade. Jag har flera närstående som verkligen hatar att bli plåtade så det betyder mycket för mig.

Men jag fick inga riktigt bra råd - de flesta deltagarna på kursen verkade tycka att "är man ute på stan får man skylla sig själv" och en tjej gick så långt som att tycka att om folk stod och grät, kysstes eller blödde på stan så var det ok att gå fram och ta en bild.

Jag har funderat mycket på varför många inte vill bli fotograferade. Jag gillar det inte särskilt mycket själv, och viker nästan alltid undan eller håller upp handen om jag ser någon okänd stå och rikta en kamera mot mig. När jag hörde talas om Moa Karlbergs utställning med bilder som hon tagit i smyg på folk som gått förbi ett skyltfönster blev jag arg. Så gör man inte!

Mer om utställningen

Men varför inte egentligen? Vem bestämmer över min avbild? Varför finns det folk som känner att deras själ blir tillfångatagen av kameran? Jag har nära (helt civiliserade, moderna) vänner som upplever att kameran är ett vapen, att den som plåtar stjäl ett ögonblick av deras tid utan att ha fått lov först.

Att bli avbildad när man inte var beredd, när man inte hade fokus på situationen och garden uppe, det är ju att ha blivit fångad i ett ögonblick av försvarslöshet, av svaghet. Förevigad, för evigt. Om man sen blir upphängd till allmän beskådan ... För visst är det en skillnad också där? Om jag tar en bild i smyg av dig, och bara visar den för några få. Eller lägger ut den som publik bild på Flickr.

När vi var i Kina hände det ofta att folk ville ta bilder på oss, framförallt på våra tonåringar. Glatt leende la de armen om en son eller dotter och sa "det här ska jag visa för alla mina vänner, de kommer att bli så imponerade över att jag har en pojkvän/flickvän från Amerika!" Så nu finns de i vem vet hur många kinesiska (och japanska och indiska) fotoalbum.

Det kanske inte är så farligt. Det finns ju också de som bara tycker att det är roligt att bli plåtade, som fullkomligt kastar sig fram för att vara med. Men hur stor hänsyn ska man ta?

Själv insåg jag på fotokursen att det var mer obehagligt att en bild på någon i smyg, än att gå fram och fråga. Nästa stora utmaning blir att fråga, och sen vara så snabb och så cool att den som blir fotograferad inte hinner bli osäker och strama upp sig för mycket.

Bruce Gilden är en känd gatfotograf i New York.

Han springer fram och blixtrar folk i ansiktet på väldigt nära håll, och smiter genast iväg som en otäck liten vessla. Hör och se honom förklara sin metod på den här videon.

En annan amerikan, Walker Evans, var också intresserad av folk i små och stora städer. Hans stil verkar ha varit mer respektfull, även när han plåtade utan att fråga först.

Alabama Tenant Farmer Wife [Allie Mae Burroughs], 1936

Photography Collection, Harry Ransom Humanities Research Center ,
The University of Texas, Austin

Från serien Labour Anonymous, studies of pedestrians in Detroit, Michigan,
publicerad i Fortune magazine 1946.
© Walker Evans Archive, The Metropolitan Museum of Art

Skoja bara

I fredags morse stod jag i en fullpackad tunnelbanevagn, på väg till jobbet. Framför mig stod en barnvagn med en påpälsad treåring i. Pappan, en söderhipster med keps och tv-glasögon satt på sätet bredvid. Treåringen babblade på på treåringars vis:

– Pappa, titta!
– Mhm.
– Pappa, titta!
– Pappa är trött.
– Va?
– Pappa är trött.
– Sova på jobbet?
– Haha ja det skulle vara skönt men det får man inte. Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Pappa köpa ... sova ... sova ... köpa säng!
– Nu ska vi snart gå av.
– Vill inte gå av ...
– Vi ska gå till dagis, det blir väl kul?
– Neejeeee vill inteeee ...
– Gillar du inte dagis?
– Nej!
– Men du som alltid brukar leka där med Emma och Sigge.
– NEJ!
– Nehe så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– Så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?

Jag fick bita ihop för att inte skrika SKÄRP DIG! till pappan. Det var som att se Kenny Starfighter fast på riktigt. Han verkade inte elak, bara helt okänslig för sitt barns sätt att kommunicera. Kanske han skämdes lite för att svara på barnets frågor, om han hade varit en 50-talspappa kanske han hade sagt till barnet "Tyst nu Tommy, det där pratar vi om när vi kommer hem."

Men nu var han en typisk 70-talspappa, och är det nånting som är typiskt för sjuttiotalister så är det att de knappt kan prata utan att vara ironiska. Helt obegripligt för oss gamlingar, men de kan sitta genom en hel middag och säga de mest häpnadsväckande saker till varandra utan att någon höjer ett ögonbryn. 70-talisterna har gett deadpan ett ansikte, så att säga.

När mina kids var små stod det i alla handböcker att barn inte kunde förstå ironi förrän de var 13 år. Nu finns det forskning som tyder på att vissa barn kan hantera ironi redan när de är så små som fyra år, om det inte är fråga om ren sarkasm. Men jag vet inte jag. Att många barn har sinne för humor väldigt tidigt är en sak, och det finns säkert ungar som är vana och fattar även ironi. Men ändå!

Det här är ingen allmän dissning av föräldrar som är födda 1970–1979. Av vad jag har sett är nog sjuttisarna på många vis bättre föräldrar än vad vi var: coolare, mjukare och mer jämlika med sina barn. De verkar lyssna och ha stor respekt för vad barnen vill.

Så därför undrar jag: hur går det ihop med ironi och underskruvar? Är Kennypappor och Kennymammor typiska moderna föräldrar, lika vanliga som lattemammor och lattepappor? Och kommer det isåfall att driva Generation Z till terapisofforna? Vad tänker ni?

Vem är egentligen den där Baba?

Härmapor fattar bättre, skriver Språktidningen i sitt senaste nummer. Hurra för det säger jag, eftersom jag är en härmapa. Det är lättare att förstå ett språk eller en dialekt om man härmar den, enligt nederländska forskare som har låtit försökspersoner lyssna till 100 meningar på en dialekt som de inte förstod. Vissa fick upprepa meningarna genom att härma dialekten, andra på sin egen dialekt. De som hade försökt härma det de hörde hade lättare att förstå vad det betydde. Inte så konstigt kanske, men fiffigt! Det ligger nånting i det där att smaka på ord, att ha dem i munnen och rulla omkring dem. Man gör dem till sina helt enkelt, och får hjärnan att ta dem mer för givet. Det är säkert väldigt individuellt hur man lär sig ett språk, men på mig stämmer det där precis. Jag härmar det jag hör även om jag inte förstår det, och rätt som det är står meningen klar.

Det var nog det som hände på bokmässan förra året, när jag träffade översättaren Helena Hansson just när hon hade fått ett samtal från en olycklig journalist. Journalisten hade just intervjuat Petina Gappah från Zimbabwe och ställt frågan: What question do you get most often? (Vilken fråga får du oftast?) och Petina hade svarat: What is Baba like?

Journalisten hade inte förstått vad det betydde, men vågade inte erkänna det. Så efter intervjun ringde hon upp Helena, som har översatt Petinas bok An Elegy for Easterly (Sorgesång för Easterly). Och nu satt Helena och Lotten och funderade på vad det kunde betyda: What is Baba like? Jag föll in i grubblet och tuggade på orden. Kunde baba betyda pappa? Var Baba en kändis i Zimbabwe? Vad gör man när man babar? Så där höll vi på.

Men plötsligt trillade poletten ner! Jag hade rullat omkring den där meningen så länge på tungan, och plötsligt sa min hjärna klart och tydligt: What's Zimbabwe like? Det som vi hade tagit för ett uttalat "is" var i själva verket ett "Zim", och "baba" var ett snabbt uttalat "babwe". Helena skyndade sig att ringa journalisten som blev jätteglad och bekräftade att det måste vara rätt, det stämde med fortsättningen av svaret.

Nu när jag skriver det låter det enkelt, men jag lovar att vi höll på att få fnatt innan vi kom på det!

Mer bokblogg: Alexiad, import, vem har Jung?

• Letade efter boken "Alexiaden" häromdagen eftersom en i familjen har önskat sig den länge. Hittade den på Bokus, men det var bara ett litet problem: den kostar 2206 kronor. Något billigare på Adlibris: 1660 kronor. Som tur var fanns den begagnad på Amazon.co.uk för bara 11 pund.

• Funderar på att slå ihop min gamla bokblogg med den här, importera hit alla poster alltså. Gillar att läsa "Böcker som osynliga familjemedlemmar" och "Böcker som berör" igen och vem vet, det kanske det är fler som gör. Funderar på hur jag kan assimilera även mina recensioner på LibraryThing hit.

• Visst var det någon av er kära vänner och läsare som hade köpt den där fantastiska stora röda Jung-boken? Vem det nu var, har du skrivit nånting om den? Jag är så nyfiken på den.