Ett av mina uppdrag på MSB är att utveckla SINDRA, ett samarbete mellan många olika myndigheter för att ge stöd och information till drabbade och anhöriga vid en katastrof (väldigt förenklat sammanfattat).
Ett sätt som britterna använder för att hjälpa sina medborgare är att skicka hem en så kallad Family Liaison Officer till varje familj som drabbats av mord, naturkatastrofer eller dödliga trafikolyckor. De är poliser och utreder brott, men de hjälper också familjen och försöker tillgodose deras behov av stöd och information. Den här veckan har jag och en kollega varit i London och gått en kurs för poliser som vill bli Family Liaison Officers.
Det har varit en otroligt intensiv vecka. Min hjärna surrar av idéer och frågor och bilder av väldigt döda människor. När jag hade en ledig eftermiddag igår satte jag mig på en solig kyrktrappa med en vän och pratade om döden i två timmar. Det kan kanske verka galet med tanke på hur mycket ond bråd död vi matades med hela veckan, men jag tycker att döden är väldigt intressant och blir inte alls deppig av att prata om den.
(Jag blir förstås inte glad heller, fullt så rubbad är jag inte. Jag tror bara att vi pratar på tok för lite om den. Vi borde göra det mycket oftare, för att lära oss att hantera den bättre. Typ fem minuter före frukost varje dag. "Kan du skicka äggröran älskling?" "Javisst kära du. Vad tror du händer när man dör?" Nåt sånt.)
Hur som helst. Sedan i måndags har jag lärt mig bland annat
- att man bör börja bistå en drabbad familj inom 24 timmar
- att man besvarar den drabbade familjens frågor ärligt, tydligt och fullständigt, utifrån de fakta man har just då
- att man inte kan skydda varken barn eller vuxna mot smärta genom att ljuga, använda förskönande uttryck eller hindra dem från att ta farväl av sina döda, även om kroppen är sargad och trasig
- hur man bedömer riskerna innan man går hem till en drabbad familj
- hur man samlar information för att hitta en försvunnen person eller för att klara upp ett brott
- hur man gör ett signalement
- hur man hittar ledtrådar på en död person, i ett hem, på en brottsplats och på en olycksplats
- hur snabbt och mycket kroppen förändras efter döden, och hur det kan orsaka förvirring
- varför bålen och könsdelarna ofta är de mest oskadda delarna på människor som dött i våldsamma olyckor (för att de har krupit ihop i skyddsställning)
- vad rättsläkarna gör med alla kroppsdelar som är för små för att sy fast igen (de riktigt små bitarna sköljs ut i avloppet, resten stoppas tillbaka in i kroppen ganska huller om buller innan den sys ihop)
... och en massa annat. Jag har bara snuddat vid en massa saker förstås, men det har varit superintressant och roligt och sorgligt. Vi har sett på jag vet inte hur många intervjuer med folk som har förlorat sina nära och kära i olyckor, mord, tsunamis, terrorattacker och så vidare. Tårarna har flödat.
Sverige har inte riktigt samma system som britterna. Det finns andra som stöder drabbade och anhöriga, men vi har inte det här samlade stödet som gör att man har en enda kontaktperson, eller en mycket liten grupp med kontaktpersoner, som hjälper en med alla andra nödvändiga kontakter.
När det absolut värsta som kan hända har hänt, när ens värld rasar sönder i småbitar, när man inte kan tänka klart och inte ens kommer ihåg att äta och inte vågar sova, då behövs det någon eller några som kan ringa nödvändiga samtal, fylla i formulär, veta svaren på en massa frågor, veta hur myndigheterna arbetar, förklara rutinerna. Det behövs förstås vänner också, och kollegor, och släktingar och kanske samtalsgrupper och kontakt med andra drabbade. Men just för myndighetskontakter, information och problemlösning tror jag att vi har väldigt mycket att lära av Family Liaison-systemet.
