Skynda att älska, av Alex Schulman

Alex åker tillbaka till torpet, för första gången efter sin pappas död för fem år sedan. Minnena överväldigar honom och han vänder hem igen, med insikten om att det kanske är dags att släppa fram sorgen. Om han vågar, utan att drunkna i den.

Han bestämmer sig för att ta itu med sina innehållna känslor. Han börjar gå i terapi, han skriver en bok. Och han minns. Det finns tusentals minnen, för pappa Allan var en person som tog stor plats i sina barns liv. Nästan för stor.

Alex målar en oerhört tydlig bild av Allan. När jag läser boken känns han så nära att jag nästan kan ta på honom, höra hans röst. I mina ögon framstår Allan som en romantisk, sentimental, stark, svag, begåvad och komplicerad människa. Och Alex verkar beundra honom gränslöst. Romantiskt. Sentimentalt.

Kanske är det bara ett berättargrepp. Hur som helst är det bra. Det är lättläst, flytande, blir aldrig tråkigt eller jolmigt. Trots den översvallande ömhet Alex känner för sin pappa och trots de ibland rent idylliska beskrivningarna av familjelivet har han alltid en fot utanför bilden, fast så diskret att man knappt tänker på det. Han väjer inte heller för att beskriva det svåra: utbrotten, missbruket, grälen och oron. Men han har förlåtit sin pappa för allt.

Jag försökte hålla min bild av Alex Schulman utanför läsningen, men det var inte helt lätt. Han är en så påtaglig person, och har väckt många olika känslor hos mig långt innan jag läste boken. Jag har visserligen inte läst någon av hans tidigare, beryktat elaka bloggar, men när jag följer bloggen om livet som pappa till lilla Charlie Schulman pendlar jag mellan hopp och förtvivlan. Han är briljant, rolig och känslig ena stunden, och stockdum nästa. Och alltid lite lurig. Men det försöker jag bortse från när jag läser "Skynda att älska", jag vill gärna tro att den är uppriktig och rak.

Läs den för all del, om du inte gjort det redan – den har sålt i minst 80 000 ex, så jag kanske predikar för de redan frälsta. Det är en mycket fin och rörande skildring av kärlek, tvivel och sorg.

Här är en intressant recension av boken, och intervju med Alex Schulman, i Norrköpings Tidningar.

(från min LibraryThing-sida)

Interpunktionshjälp, tack!

Hallå, jag behöver hjälp med kommateringen. Ser det här rätt ut?

Den pyttelilla salongen hade en intim och familjär stämning: där trängdes tre små frisörskor; en långsmal frisör; den mörklockige, hårbröstade och guldkorsbehängde Sebastian; en nagelfixerska; en gammal farbror som hjälpte till där det behövdes samt, under de två timmar jag befann mig där, sju kunder inräknat mig, varav två var ett par långbenta brunbrända lockiga sambadansöser.

Det blir en faslig massa semikolon, men om jag ersätter dem med komman blir det väl fel när man kommer till den mörklockige och hårbröstade Sebastian?

Igelkottens elegans, av Muriel Barbery

Ibland köper man en bok fast man egentligen tvivlar på att den ska vara så fantastisk som alla säger. Oftast har man rätt. De mest hajpade böckerna är oftast en besvikelse. Ta Paulo Coelho, ta Stieg Larsson eller Liza Marklund: det är en massa surr, men ingen honung. Men ibland blir man glatt överraskad. "Igelkottens elegans" var lite väl stillsam i början, men tog sig efter ett tag och visade sig vara helt briljant. Fransk och pratig, men briljant.

"Igelkottens elegans" handlar om två kvinnor som bor i samma hyreshus i ett överklassområde i Paris: en portvaktstant och en tolvåring. Båda döljer sina sanna jag för sin omgivning. Portvaktstanten Renée älskar skönhet i alla former, främst i konst, film och musik, men gömmer sig bakom en murrig portvaktstantfasad där tv-såpor, en tjock katt och ett vresigt sätt är de främsta dimridåerna.
Tolvåriga Paloma är en hypersmart tjej som inte liknar någon annan i sin familj, och som tycker sig ha genomskådat vuxenvärlden, livet och universum. Hon planerar i det tysta att begå ett prydligt självmord – och sätta eld på sin våning – den dag hon fyller tretton. Det enda hon finner värt att söka efter i tillvaron är Den Perfekta Rörelsen, vad det nu är. Och liksom portvakten har hon en förkärlek för det japanska.

Det kanske låter pretentiöst, men det är filosofi på högsta nivå. Kunskap om filosofi till och med, fast inte på det där irriterande sättet som Dan Brown har när han undervisar, när han låter sin fyrkantige hjälte förklara omständligt för sin kvinnliga sidekick och inleder varenda mening med hennes namn: "Jo Sophie, du förstår att ..." Tvärtom kom jag på mig själv flera gånger med att tänka: Åh, tänk om man haft Muriel Barbery som lärare i filosofi. Eller konstvetenskap, eller språk. Och det var innan jag läste att hon faktiskt är filosofilärare. Lyckos hennes elever!

Det är också en rolig och skarp analys av den franska överklassen och kultureliten. Och faktiskt även en spänningsroman, med många personteckningar och förvecklingar. Jag skrattade högt åt flera drastiska och bisarra scener, och grät åt andra, tragiska.

Boken är skriven i dagboksform, och växlar mellan Renée (översatt av Marianne Öjerskog) och Paloma (översatt av Helén Enqvist).

Jag ger "Igelkottens elegans" fyra och en halv stjärna. Fyra för att den är tankeväckande, spännande, rolig och sorglig, plus en halv stjärna till för språket, som jag åtminstone tror är vackert redan i original (åh om jag hade haft Muriel Barbery i franska!) och som även i översättning är skönt att läsa.


(från min LibraryThing-sida)

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, av Jonas Jonasson

Allan Svensson fyller hundra år idag, men han tänker inte vänta på att personalen på ålderdomshemmet ska komma med tårta och sång. Istället kliver han ut genom balkongfönstret - och varför inte? Han har levt ett långt och händelserikt liv, och vet att man kommer långt bara genom att tala sanning. Annars hade det kanske inte gått så bra med Mao, Truman, Kim Jong Il, Einsteins bror och alla de andra som han träffat och hjälpt under sitt sekel på jorden.

"Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" är rolig, lättsam och lärorik, om man tar den med en nypa salt. Jag frågar alltid efter roliga böcker i bokaffären, böcker som får mig att skratta högt, som en Jeeves & Wooster eller en Discworldbok kan göra. Den här boken fick mig inte att skratta högt, men den var klurig och smårolig på varenda sida. Och lite spännande - Allans rymning skakar om både polisen och den undre världen, och liken ligger som strössel i Allans gammelmansdarriga spår.


(från min LibraryThing-sida)

Doktor Jekyll och Mister Högläsare

Jag vet inte vad som flög i mig häromdagen, men jag fick plötsligt för mig att jag ville läsa högt en bit av vad jag hade skrivit samma dag. Så fort jag hade tänkt tanken blev den helt oemotståndlig, så efter middagen tog jag mod till mig och frågade de sju andra (familj och vänner) om de kunde tänka sig att lyssna på lite av dagens författarmöda. Det ville de jättegärna, påstod de, så jag hämtade datorn och läste ett stycke om när vi var i Himalaya och en av oss höll på att dö av höjdsjuka.

Först var jag tvungen att fråga en familjemedlem om det var ok att jag valde just den biten, eftersom h*n spelar en viktig roll i händelserna jag skriver om, och dessutom har uttryckt tveksamhet till att jag ska få ta med dem i boken. H*n sa att det var helt okej eftersom vi alla är nära vänner, så jag läste. Det var inte långt alls, knappt 500 ord, men det fick helt godkänt och efteråt utbröt en intressant diskussion om integritet, publicitet, personliga gränser och vem som har rätt att beskriva ens liv.

Nästa dag, igår alltså, kände jag suget igen. Till min förvåning insåg jag att jag har en inre bild av Författaren som läser upp sina alster för den andäktiga familjen varje kväll, kanske vid den sprakande brasan. Jag har ingen aning om var jag fått det ifrån, men det är en mycket lockande bild. Och helt emot mitt vanliga författarjag – inte så att jag förringar mitt skrivande, men jag brukar inte glänsa med det heller.

Hur som helst blev frestelsen för stor, så jag erbjöd mig efter middagen att läsa ett nytt stycke. Några av vännerna hade åkt härifrån, och en av de som var närvarande talar inte svenska, så jag översatte texten till knackig engelska. Återigen handlade det mest om en i familjen, men hon verkade helt nöjd med hur hon blev beskriven och hade bara synpunkter på hur händelsen (när hon jagade en enorm kackerlacka i flera timmar i Japan) hade gått till "i själva verket".

Efteråt frågade ett av barnen om det nu skulle bli högläsning varje kväll. "Bara om ni ber på era bara knän", svarade jag, väl medveten om att det aldrig kommer att hända.

Så nu får vi se hur länge jag kan hålla det löftet.

Med familj och manus i Franrike

Sitter på en bergstopp i Frankrike och skriver. Det är både härligt och svårt.

Härligt för att det är en så vacker och fantastisk plats: vi vaktar ett hus som ligger tyst, avskilt och naturskönt. Det finns bara vi och huset. Inga grannar, närmsta byn ligger ett par kilometer bort och består av tio hus. Ibland kan man höra en traktor på långt håll, eller fåraherdens rop i skymningen. Jag kan sitta vid min arbetsplats i ett stort luftigt rum där mitt skrivbord står framför ett öppet fönster med utsikt över fält och ängar, gå och lägga mig i hängmattan för att läsa en bok eller gå ner till poolen för att svalka av mig efter en hård dags arbete. I teorin skulle jag kunna få hur mycket gjort som helst.



Svårt för att det inte funkar i praktiken. Det finns så många trevliga distraktioner här. Inte i form av jobb och tråkiga måsten, klockor eller nöjesliv - jag surfar bara minimalt, tänker aldrig på jobbet, tittar ytterst sällan på klockan och kan inte titta på tv eftersom tv:n står i samma rum som hunden. Däremot finns det andra människor här, såna som jag visserligen träffar ganska ofta eftersom de är min familj eller nära vänner, men som jag inte alltid har tid att verkligen vara med när jag är hemma och jobbar.

Men nu har jag ju det. Så jag sitter med min dator i köket för det mesta. Det är ju här alla är. Här de lagar mat, spelar kort, surfar, diskuterar kniviga problem, letar efter sina badkläder, städar, pratar, filosoferar, skrattar, bråkar. Jag vet att jag borde sitta uppe i det luftiga rummet, men min familj är roligare. Alltså skriver jag här. Och blir avbruten hela tiden, men det gör inget. Det kanske tar lite längre tid att bli klar med manuset, men jag får vara med de jag gillar mest.



PS Jag KAN tydligen inte skriva "Frankrike" utan att fokusera enormt på stavningen, det blir ALLTID "Franrike" och så måste jag peta in ett till k i efterhand. Kan det vara något freudianskt? Är jag rädd för k-tangenten?

Hur låter detta?

Det här fick jag i mailen idag. Senast någon ville köpa plats i min blogg blev det ett inlägg om Candy Kalsong, som jag skrev helt gratis.

From: Diamondbet SEO
Subject: Köpa blogginlägg

Jag är intresserad av att köpa ett blogginlägg på din blogg. Inlägget kommer innehålla en liten text med några länkar som jag eller du kan skriva, det är helt upp till dig. Du kan så klart redigera paragrafen lite så att den passar din blogg men så länge länkarna är intakta och inlägget har något med poker eller casino att göra så är vi nöjda.
Du kommer att få ersättning på 200kr för denna paragraf och det är ju bra med pengar för det arbetet. Hur låter detta?

Tvåhundrakr! Inte illa. Om jag skriver tio paragrafer, får jag 2000kr då? Det ska väl inte vara så svårt att få till tio paragrafer som har något med poker eller casino att göra.

Nej, jag skojade bara. Poker är ute. Jag skulle aldrig skriva om något som är ute.

Det ena och det andra

Sommardagarna virvlar förbi som svettiga dervischer, jag går upp tidigt varje morgon och jobbar, röjer ur min mammas kartonger, städar i och ur lägenheter, sätter upp tavlor, fyller i papper, ringer samtal och gör listor på allt jag ska hinna denna sista vecka innan semestern. Ingen tid för roligheter alls. Men så här dags på dygnet gör jag en liten tidsbubbla åt mig och läser en eller två bloggar, kastar ett getöga på Facebook, tummenuppar och kommenterar lite här och var innan det är dags för tandborsten och sängen.

Nyss läste jag de senaste kommentarerna på Lottens dialogpost, och kom ihåg (ytterligare) ett samtal som gjorde stort intryck på mig. Det var mycket kärnfullt, eller pregnant skulle man kunna säga.

Samtalet utspelade sig mellan två äldre damer som satt mitt emot mig på tunnelbanan och betraktade mig med stort missnöje. Detta var 1983, jag var 20 år (fast såg ut som 15) och väntade mitt första barn. Jag var i cirka åttonde månaden och hade slitna jeans med ett stort hål på knäet.

Damerna stirrade på revan i mina jeans, sen på magen och sen på revan igen. Sen sa den ena damen, lite lagom högt så där:
- Kan man det ena, så borde man kunna det andra.
Så nickade de åt detta och stirrade sen ut genom fönstret.

Jag hade gärna velat höra om de verkligen menade "ha sex" och "sy", och hur dessa i så fall hängde ihop, men jag skulle av på nästa station så jag hann inte fråga, och fick aldrig veta.

Min mamma, Silvia och en afton i Underlandet

Min mamma fick en inbjudan till ALMA-priset i våras, och efter mycket tvekan tackade jag ja å hennes vägnar. Tvekan för att jag inte visste då om hon skulle bli sämre och kanske inte alls orka med det, men också för att jag inte har varit ute med henne själv så länge, en hel kväll, sen hon hamnade i rullstol. Samtidigt ville hon verkligen gå dit, varje gång jag frågade. Och det kändes som en fin och värdig avslutning på en del av hennes liv, den del där hon var en viktig del av svensk barnkultur. Så vi tackade ja, som sagt, och rullade in i Konserthuset i förrgår kväll. Min svärmor var med som stöd och vi lyckades efter en del krångel med rullstolsplatserna komma tillrätta.

Årets vinnare av ALMA-priset är Kitty Crowther, en helt fantastisk illustratör vars stil påminner om Axel Scheffler, Tove Jansson och Maurice Sendak. Min mamma kände inte till henne, och vi satt ganska långt från scenen så jag är inte säker på hur mycket hon såg av illustrationerna heller. När vi kom in i salongen frågade min mamma om Alice hade kommit ännu. Jag vet inte om hon trodde att hon sa Astrid i stället för Alice, eller om hon frågade efter Alice i Underlandet, men jag svarade att varken Alice eller Astrid var där.

På den gamla goda tiden kände min mamma Astrid Lindgren, och en gång när jag kom hem från skolan satt Astrid i vårt kök med sin och min mammas vän Margareta Strömstedt och några andra tanter. De fnissade och sa att de brukade kalla sig för Sexklubben, möjligen för att de var sex stycken.

Hur som helst: strax efter att vi satt oss i Konserthuset kom Silvia in i salongen, och i stort sett hela publiken reste sig upp. Min mamma sa väldigt högt i tystnaden: Vad var det som hände nu?, och jag lutade mig fram mot henne och viskade så högt jag kunde: Det var drottning Silvia som kom in! Vem? hoade min mamma. Drottning Silvia, sa jag – och mindes i samma ögonblick att min mamma är kvinnan som blev utslängd från en presskonferens -67 när hon hade duat kungen, och som på 70-talet ibland hördes kalla drottningen för "lyxfnask". Åh nej nej nej, kom inte ihåg kom inte ihåg kom inte ihåg bad jag inom mig brinnande, och antingen kom hon inte ihåg eller så tyckte hon att tillfället kanske inte var rätt, för hon sa inget mer om saken.

När prisutdelningen med musik och dans och film och kungligt tjohej var slut rullade vi ut i foajen och minglade. Det var många av hennes gamla vänner och bekanta där, flera som kom fram och hälsade. Allt som allt blev det en fin kväll.

PS Inger Edelfeldt har skrivit om Kitty Crowther och ALMA-kvällen här, och här ligger mina bilder från prisutdelningen.

Mer om samtal

Alla sorts samtal är bra, skrev jag, och det håller jag fast vid. Med ett undantag: samtal om bantning. Det är det enda ämnet som kan få mig att vända på fläcken. Om du vill bli av med mig: prata om tårtbiten du åt igår och hur många kalorier och kolhydrater den innehöll. Viktsnack är samtalets motsvarighet till muzak, lika ointressant och bedövande tråkigt.

Men allting annat går! Och eftersom man måste börja någonstans kan man gärna börja med vädret, om det känns bra. Här har vi otroligt mycket att lära av tanter. Tanterna är retorikens stöttepelare, de är den grund på vilket alla samtal vilar. Som min favorittant till exempel, hon med Runar och Carola. Eller en annan urgammal tant på en annan busshållplats för några dagar sen, som fick alla i kuren att börja prata med varandra, jämföra busshändelser och le mot varandra. Bara för att hon började att prata med mig om vädret.

Man kan bli förvånad ibland. En vän som jag uppfattar som otroligt social, nyfiken och vänskaplig berättade att han absolut inte vet hur man håller ett samtal levande. "Det slutar alltid med att jag tar över samtalet", sa han. "Jag vet liksom inte vilka frågor jag ska ställa, när någon berättar något. Även när jag går igång på det dom har sagt så kopplar jag det till mina egna tankar och idéer".

Han var rädd att verka för burdus och ointresserad, och ville ha förslag på följdfrågor. "Du har alltid så bra frågor", sa han, "hur gör du?"

Jag tänkte att jag är genuint nyfiken, förutom det faktum att jag har jobbat i många år som journalist och har lärt mig ganska mycket om dialogens teknik och struktur. I nästan alla samtal utgår jag från att jag verkligen kan lära mig nånting nytt av att lyssna på jag du pratar med, även när det verkar osannolikt. Jag vill faktiskt veta hur det kommer sig att personen gör det hon eller han gör, hur det började, hur det går till eller hur det känns. Om den man pratar med uttrycker en åsikt eller en känsla är det bara att ta den åsikten eller känslan på allvar, och ta reda på mer!

Det viktigaste är förstås att lyssna. Man får bestämma sig för att hålla sig själv på mattan, helt enkelt. Oavsett vilka roliga eller smarta idéer man får när man lyssnar, så måste de vänta. Man måste fokusera på att faktiskt höra, förstå och komma ihåg vad den andra personen pratar om.

Det här är säkert grundkurs för många. Självklart och enkelt. Men några av oss måste öva, öva och öva! Till exempel tog det mig många år att förstå att det finns folk som blir stressade av att få hypotetiska frågor (typ Vad skulle du välja; att få evigt liv eller att vara lycklig hela tiden men dö ung?). Jag tycker sånt är jätteroligt och skulle inte tveka att svara på en sån fråga även från en fullkomlig främling. Men nu har jag förstått att många människor tror att de blir testade och inte tycker att det är ett dugg kul.

Läs vad andra skriver om: tanter, samtal, dialog, kallprat.

Som språkpoliser till en sockerbit

Hurra, jag får gå på Språkforum igen, mot att jag gör rikligt med reklam för det och tur var väl det för det kostade skjortan i år. Men det är säkert värt varenda skjortknapp! Sådan storheter som Lisa Förare Winbladh och Jonas Hassen Khemiri (vad är det med språkföreläsare och dubbla efternamn förresten? Två av de andra föreläsarna heter Alma Hjertén Soltancharkari och Emma Leeb-Lundberg, ser jag nu. Faktum är att det är tio föreläsare med sammanlagt fjorton efternamn, och två av dem heter Ola. Det måste betyda något.) och många andra lärda kvinnor och män ska prata om så intressanta ämnen som metaforer, standardiserat språk, begripliga instruktioner, kreativa felskrivningar, läget på regelfronten och könsneutralt språk. (Hoppas de tar upp hen! I motsats till det fåniga ordet snippa verkar inte etablissemanget vara med på noterna här.)



Förra året lyssnade jag andäktigt till bland andra Fredrik Lindström och Mikael Parkvall när de mässade och gnällde och orerade om dialekter. (Lotten beskrev det helt förtjusande, läs här.)

Jag vet inte varför det är så himla spännande med ord och uttal och språk, men det är det. Kanske har det något att göra med att jag blev uppklådd av göteborgska ungdomar när jag var liten och vägrade säga tjäx. Mitt brinnande intresse för språk kanske började där, i en liten snyftande hög på en västkustsk brygga.

Läs vad andra skriver om språk, kex, göteborgare.

Ett samtal om samtal

Hur ska ett samtal vara? Finns det dåliga samtal? Och varför verkar det ibland som om den man pratar med bara sitter och väntar på att få säga någonting själv?

För flera veckor sedan åt jag lunch med två människor som har en ganska obeveklig inställning till samtal. Den ena var min kollega Folke, 56, den andra min yngsta dotter Julia, 17. De är båda mycket bra lyssnare: de är uppmärksamma, avbryter inte, är med hela vägen. Folke är dessutom helt orädd när det gäller att stänga av yttre störningar: på bussen på väg till lunchen bad han hövligt en äldre professor att inte avbryta vårt samtal mer, efter att han för tredje gången frågat oss om när bussen egentligen skulle vara framme.

Nu satt vi i alla fall och pratade om bra och dåliga samtal. Julia har inget tålamod med folk som inte lyssnar, som hela tiden verkar vara någon annanstans i tankarna. Folke höll med, och tillade: "Jag är helt ointresserad av samtal som inte handlar om någonting verkligt, något som berör". De var helt överens om att kallprat är bortkastad tid, och likaså det som Folke kallar "jag har-samtal":

- Jag har just varit i Madrid.
- Jaså! Jag har också varit i Madrid, i förra veckan faktiskt.
- Ja, jag var och såg Madrid-Barca, en helt fantastisk match.
- Mm, jag såg Barcelona–Torremolinos förra året, ojojoj!

Här var jag tvungen att protestera. Visst är det fantastiskt när man pratar med någon om verkligt betydelsefulla och personliga saker. Folkes och mitt samtal på bussen handlade om mod: modet att bryta upp, och modet att stanna kvar. Fast hade vi bara känt varandra i några timmar delade vi djupt kända känslor och erfarenheter med varandra, i ett samtal så intressant att inte ens en sällskapssjuk äldre professor fick avbryta. Jag hamnar ganska ofta i den sortens prat; kanske för att jag inte har så breda vallgravar omkring mig, kanske för att jag dras till folk som är likadana.



Men jag har den största respekt för kallprat och jag-har-samtal. Visserligen är jag inte alls lika bra som Julia på att lyssna. Jag har ofta ett halvt öra riktat utåt: mot andras konversationer, telefoner som ringer, nån som kan vilja mig något. Speciellt när jag är stressad. Och det far ofta omkring tusen andra tankar i mitt huvud, de allra flesta associerade till det vi pratar om, men inte alla. Ibland tänker jag också på tvätten eller på någon annans smärta eller på nånting viktigt jag måste komma ihåg, vad var det nu?

Det är ju dåligt förstås, i alla fall när någon som vill ha min fulla uppmärksamhet inte får den. Jag vet att det är mer än en gång jag har missat viktiga saker på grund av det. Ibland för att personen som hade tänkt att berätta något för mig helt enkelt tappade tålamodet.



Men även om jag inte alltid är hundra procent där så räcker 95 ganska långt, och jag bryr mig alltid. Detta visar jag ofta genom att säga "jag har". Tillexempel:

- Stackars dig! Jag vet hur ont det gör, jag stukade tån en gång
- Du är rörmokare alltså? Jag såg några intressanta rör häromdagen
- Vilken bra idé! Man skulle kunna göra en film av det, jag känner en tjej som
- Madrid! Där har jag aldrig varit, men jag har hört att det ska vara

Visst, det kan ju tolkas på två sätt. Man kan se det som ett självupptaget sätt att bara föra tillbaka ljuset på sig själv hela tiden. Men man kan också se det som ett sätt att bekräfta den andre som talar, att visa att man har lyssnat och förstått vad den andre pratar om.

Både kallprat och "jag har"-samtal fungerar dessutom som byggstenar. Varje "säger du det", "ja min moster brukade", "fint väder vi har" och liknande är en liten sten i ett brobygge, och när bron är klar och man känner att den är stabil kan man mötas på mitten och prata om riktiga, viktiga saker och ting.

Jag har fler funderingar om det här, snart kommer nästa del som ska handla om bland annat små tanter, en god vän som vill lära sig att konversera, vänskap och det enda samtalsämnet som får mig att vända på en femöring.

Tills dess får du gärna samtala om vad du tycker! Här i kommentarerna, eller i din egen blogg. Är du bra på att lyssna? Hur ska ett bra samtal ska vara? Vad är ett dåligt samtal?

Läs vad andra skriver om: samtal, dialog, kallprat.

Bokutlottning: Hungerflickan

Det finns en bra sak med att vara sjuk, och det är att man hinner läsa böcker. (Om man inte har hög feber förstås.) Häromdagen låg jag nerbäddad med en tråkig, trist och långtråkig förkylning, men det fanns en alldeles underbar bokhög på bordet bredvid mig och jag hann faktiskt plöja hälften.

Först läste jag Hungerflickan av Hillevi Wahl. Boken är i stort sett självbiografisk, fast huvudpersonen heter Irmeli, och handlar om hennes tonårstid. I början av boken har Irmeli flyttat ifrån sin mamma som är alkoholist, och bor med sin pappa som är periodare. Hon reser till USA ett år som utbytesstudent, bor i två olika dysfunktionella familjer och kommer hem igen.
Irmeli har svåra ätstörningar; hon tröstäter mängder av onyttig mat och kräks sen upp den igen.

Jag har inte läst Hillevis tidigare böcker, men jag läste ofta och gärna allt hon skrev i Snack på föräldraNätet, back in the days. Hon skriver oerhört bra, tätt och spännande. Av någon anledning trodde jag inte att jag skulle bli så fascinerad av en bok som handlar om missbruk, men jag kunde inte sluta vända blad.

Hillevi har varit rar nog att ge mig ett extra ex av boken för utlottning samt ett grönt kuvert för utskick. Så skynda dig nu att skriva en kommentar här: försten som skriver och kan svara på frågan "Vilket förlag ger ut Hungerflickan?" vinner boken!

Bokutlottning: Qvinna i världen

Varje onsdag går jag på qigong hos Ingrid Frideborgsdotter. Det är en av veckans bästa timmar och jag skulle dö om jag inte fick gå dit tror jag. Men nu var det inte det jag skulle skriva om, utan om Ingrids och fotografen Maja Suslins fantastiska bok och livsprojekt: Qvinna i världen.



Ingrid och Maja bestämde sig för 14 år sedan för att lära känna en ung kvinna i varje världsdel, och skildra hennes vardagsliv under 50 år, i text och bild. På hösten 1998 reste de till Sydafrika och träffade Jasminah, och bodde hos henne och hennes familj i en månad. 1999 lärde de känna Hoang lan Huong i Vietnam, året därpå träffade de Santusa Atahuichi Choque i Bolivia. 2001 följde de svenska Vilda Kvist, 2002 reste de till Cooköarna och bodde hos Toumiti Matangaro Makita. Två år senare fick de kontakt med Larina Pelbath från USA.



Planen är att åka tillbaka till varje kvinna en gång vart tionde år. Än så länge har de hunnit med ett till besök i Sydafrika hos Jasminah. Projektet kommer att vara fullbordat år 2046. Fatta! Femtio år och minst sex kvinnor. Vilket roligt och spännande uppdrag de har gett sig själva!

Nu har resorna blivit en mycket vacker bok, med Majas bilder och Ingrids texter. Jag lottar ut två ex av boken, och du kan vinna den om du skriver i kommentarerna och svarar på frågan: Vilken plats skulle du helst vilja bo på, utom där du bor just nu? Du får gärna beskriva varför också. Om det blir fler än två som svarar väljer jag enväldigt ut vinnarna.

PS/ Jag var på kombinerad fotoutställning och utgivningsfest för boken för ett par veckor sen. Maja och Ingrid visade bilder och berättade bland annat om bakgrunden till projektet, nämligen att Ingrid hade drabbats av insikten om hur få kvinnoöden som skildrats genom historien, jämfört med berättelser om män.

Sedan bad de publiken att ställa frågor. En äldre man ville genast fråga flera olika saker, och hans sista fråga var: Varför var det bara kvinnorna som fick vara med i boken? Varför inte deras manliga släktingar? Ingrid förklarade igen att de ville fokusera (för omväxlings skull) på kvinnor, och att männen visst var med här och där, om än i bakgrunden.

Mannen såg skeptisk ut. En annan äldre man kunde inte heller släppa känslan av att blivit orättvist behandlad, och frågade: Men hur tänkte ni, när ni valde att skriva om sex kvinnor, i stället för tre kvinnor och tre män? Visst måste ni ha övervägt det i alla fall?

Egentligen var det kanske sorgligt, men jag tyckte ändå att det var lite lustigt också. /DS