Ett samtal om samtal

Hur ska ett samtal vara? Finns det dåliga samtal? Och varför verkar det ibland som om den man pratar med bara sitter och väntar på att få säga någonting själv?

För flera veckor sedan åt jag lunch med två människor som har en ganska obeveklig inställning till samtal. Den ena var min kollega Folke, 56, den andra min yngsta dotter Julia, 17. De är båda mycket bra lyssnare: de är uppmärksamma, avbryter inte, är med hela vägen. Folke är dessutom helt orädd när det gäller att stänga av yttre störningar: på bussen på väg till lunchen bad han hövligt en äldre professor att inte avbryta vårt samtal mer, efter att han för tredje gången frågat oss om när bussen egentligen skulle vara framme.

Nu satt vi i alla fall och pratade om bra och dåliga samtal. Julia har inget tålamod med folk som inte lyssnar, som hela tiden verkar vara någon annanstans i tankarna. Folke höll med, och tillade: "Jag är helt ointresserad av samtal som inte handlar om någonting verkligt, något som berör". De var helt överens om att kallprat är bortkastad tid, och likaså det som Folke kallar "jag har-samtal":

- Jag har just varit i Madrid.
- Jaså! Jag har också varit i Madrid, i förra veckan faktiskt.
- Ja, jag var och såg Madrid-Barca, en helt fantastisk match.
- Mm, jag såg Barcelona–Torremolinos förra året, ojojoj!

Här var jag tvungen att protestera. Visst är det fantastiskt när man pratar med någon om verkligt betydelsefulla och personliga saker. Folkes och mitt samtal på bussen handlade om mod: modet att bryta upp, och modet att stanna kvar. Fast hade vi bara känt varandra i några timmar delade vi djupt kända känslor och erfarenheter med varandra, i ett samtal så intressant att inte ens en sällskapssjuk äldre professor fick avbryta. Jag hamnar ganska ofta i den sortens prat; kanske för att jag inte har så breda vallgravar omkring mig, kanske för att jag dras till folk som är likadana.



Men jag har den största respekt för kallprat och jag-har-samtal. Visserligen är jag inte alls lika bra som Julia på att lyssna. Jag har ofta ett halvt öra riktat utåt: mot andras konversationer, telefoner som ringer, nån som kan vilja mig något. Speciellt när jag är stressad. Och det far ofta omkring tusen andra tankar i mitt huvud, de allra flesta associerade till det vi pratar om, men inte alla. Ibland tänker jag också på tvätten eller på någon annans smärta eller på nånting viktigt jag måste komma ihåg, vad var det nu?

Det är ju dåligt förstås, i alla fall när någon som vill ha min fulla uppmärksamhet inte får den. Jag vet att det är mer än en gång jag har missat viktiga saker på grund av det. Ibland för att personen som hade tänkt att berätta något för mig helt enkelt tappade tålamodet.



Men även om jag inte alltid är hundra procent där så räcker 95 ganska långt, och jag bryr mig alltid. Detta visar jag ofta genom att säga "jag har". Tillexempel:

- Stackars dig! Jag vet hur ont det gör, jag stukade tån en gång
- Du är rörmokare alltså? Jag såg några intressanta rör häromdagen
- Vilken bra idé! Man skulle kunna göra en film av det, jag känner en tjej som
- Madrid! Där har jag aldrig varit, men jag har hört att det ska vara

Visst, det kan ju tolkas på två sätt. Man kan se det som ett självupptaget sätt att bara föra tillbaka ljuset på sig själv hela tiden. Men man kan också se det som ett sätt att bekräfta den andre som talar, att visa att man har lyssnat och förstått vad den andre pratar om.

Både kallprat och "jag har"-samtal fungerar dessutom som byggstenar. Varje "säger du det", "ja min moster brukade", "fint väder vi har" och liknande är en liten sten i ett brobygge, och när bron är klar och man känner att den är stabil kan man mötas på mitten och prata om riktiga, viktiga saker och ting.

Jag har fler funderingar om det här, snart kommer nästa del som ska handla om bland annat små tanter, en god vän som vill lära sig att konversera, vänskap och det enda samtalsämnet som får mig att vända på en femöring.

Tills dess får du gärna samtala om vad du tycker! Här i kommentarerna, eller i din egen blogg. Är du bra på att lyssna? Hur ska ett bra samtal ska vara? Vad är ett dåligt samtal?

Läs vad andra skriver om: samtal, dialog, kallprat.

Bokutlottning: Hungerflickan

Det finns en bra sak med att vara sjuk, och det är att man hinner läsa böcker. (Om man inte har hög feber förstås.) Häromdagen låg jag nerbäddad med en tråkig, trist och långtråkig förkylning, men det fanns en alldeles underbar bokhög på bordet bredvid mig och jag hann faktiskt plöja hälften.

Först läste jag Hungerflickan av Hillevi Wahl. Boken är i stort sett självbiografisk, fast huvudpersonen heter Irmeli, och handlar om hennes tonårstid. I början av boken har Irmeli flyttat ifrån sin mamma som är alkoholist, och bor med sin pappa som är periodare. Hon reser till USA ett år som utbytesstudent, bor i två olika dysfunktionella familjer och kommer hem igen.
Irmeli har svåra ätstörningar; hon tröstäter mängder av onyttig mat och kräks sen upp den igen.

Jag har inte läst Hillevis tidigare böcker, men jag läste ofta och gärna allt hon skrev i Snack på föräldraNätet, back in the days. Hon skriver oerhört bra, tätt och spännande. Av någon anledning trodde jag inte att jag skulle bli så fascinerad av en bok som handlar om missbruk, men jag kunde inte sluta vända blad.

Hillevi har varit rar nog att ge mig ett extra ex av boken för utlottning samt ett grönt kuvert för utskick. Så skynda dig nu att skriva en kommentar här: försten som skriver och kan svara på frågan "Vilket förlag ger ut Hungerflickan?" vinner boken!

Bokutlottning: Qvinna i världen

Varje onsdag går jag på qigong hos Ingrid Frideborgsdotter. Det är en av veckans bästa timmar och jag skulle dö om jag inte fick gå dit tror jag. Men nu var det inte det jag skulle skriva om, utan om Ingrids och fotografen Maja Suslins fantastiska bok och livsprojekt: Qvinna i världen.



Ingrid och Maja bestämde sig för 14 år sedan för att lära känna en ung kvinna i varje världsdel, och skildra hennes vardagsliv under 50 år, i text och bild. På hösten 1998 reste de till Sydafrika och träffade Jasminah, och bodde hos henne och hennes familj i en månad. 1999 lärde de känna Hoang lan Huong i Vietnam, året därpå träffade de Santusa Atahuichi Choque i Bolivia. 2001 följde de svenska Vilda Kvist, 2002 reste de till Cooköarna och bodde hos Toumiti Matangaro Makita. Två år senare fick de kontakt med Larina Pelbath från USA.



Planen är att åka tillbaka till varje kvinna en gång vart tionde år. Än så länge har de hunnit med ett till besök i Sydafrika hos Jasminah. Projektet kommer att vara fullbordat år 2046. Fatta! Femtio år och minst sex kvinnor. Vilket roligt och spännande uppdrag de har gett sig själva!

Nu har resorna blivit en mycket vacker bok, med Majas bilder och Ingrids texter. Jag lottar ut två ex av boken, och du kan vinna den om du skriver i kommentarerna och svarar på frågan: Vilken plats skulle du helst vilja bo på, utom där du bor just nu? Du får gärna beskriva varför också. Om det blir fler än två som svarar väljer jag enväldigt ut vinnarna.

PS/ Jag var på kombinerad fotoutställning och utgivningsfest för boken för ett par veckor sen. Maja och Ingrid visade bilder och berättade bland annat om bakgrunden till projektet, nämligen att Ingrid hade drabbats av insikten om hur få kvinnoöden som skildrats genom historien, jämfört med berättelser om män.

Sedan bad de publiken att ställa frågor. En äldre man ville genast fråga flera olika saker, och hans sista fråga var: Varför var det bara kvinnorna som fick vara med i boken? Varför inte deras manliga släktingar? Ingrid förklarade igen att de ville fokusera (för omväxlings skull) på kvinnor, och att männen visst var med här och där, om än i bakgrunden.

Mannen såg skeptisk ut. En annan äldre man kunde inte heller släppa känslan av att blivit orättvist behandlad, och frågade: Men hur tänkte ni, när ni valde att skriva om sex kvinnor, i stället för tre kvinnor och tre män? Visst måste ni ha övervägt det i alla fall?

Egentligen var det kanske sorgligt, men jag tyckte ändå att det var lite lustigt också. /DS

Thank you Peter O'Donnell, for letting me be part Modesty

A surprising amount of people look nothing like who they really are. The little old lady next to you on the bus might actually be the Queen of Sheba. The handsome, tattooed guy at the cash registry in the supermarket might be a shy and poetic elf. Take me for example: to the unsuspecting eye, I might look like an ordinary middle-aged mom, but on the inside, I'm Modesty Blaise.

Modesty never loses her head, no matter what happens. Modesty never gets needlessly anxious. Modesty always knows what to do. She's sensitive, but always keeps her balance.

To those of you who're now smirking and thinking that that sounds pretty unlike me: you're not completely wrong. I'm not as cool as Modesty, but that's okay. Without her I'd be a reed in the wind, a cow on the ice, a rubber duck on the ocean. She's helped me keep my grip on many occasions, both trivial and some fairly adventurous. "What would Modesty do?" I've thought, and then I've let her steer my actions. Modesty herself doesn't have any children, but she has been an invaluable support for me as a mother. When the kids had accidents I already knew (after having read innumerable Modesty books and comics) how to pre-empt blood poisoning, prevent snakebites and treat gunshot wounds, stubbed toes and splinters in fingers.



1. Modesty done in watercolour by my favourite, Jim Holdaway 2. Modesty constellation, drawn (and signed!) by Enrique Romero. Click to enlarge the images.

Of course I'm not the only one who likes Modesty. (There are probably a ton of secret Modestys walking the streets all around the world.) A couple of years ago my youngest daughter and I made a journey to London and met up with a bunch of other Modesty-lovers, and were guided around town by an expert in all things Modesty (and all things London, MI5 and MI6; very interesting!)

The man who created Modesty Blaise is called Peter O'Donell, and it's his 90th birthday today. Congratulations, Mr. O'Donnell, and a deeply felt thank-you for a life with the best internal compass in the world.

PS My daughter, who'd hardly read a line or panel of Modesty before our London trip, became thoroughly educated and got two beautiful limited edition T-shirts in the mail a few days later. Unfortunately none of them in mom-size.



PPS. Those of you who aren't already familiar with how Modesty came wandering out from the desert as a child, and her career as the leader of a crime syndicate and how she met Willie and Tarrant, can read it here or watch this short video (found via Nattens bibliotek):



More Modesty:

• Modesty Blaise News
  
• Modesty-wiki
  
• Modesty på svenska Wikipedia
  
• Agent X9-bloggen
  
• Sussies Modesty Blaise-index

See what other people are writing about modesty blaise

Att bli gammal på 2000-talet

Min mamma fick amputera sin ena fot och halva benet häromdagen. Det som började som trycksår på hälarna när hon blev sängliggande efter en operation i slutet av oktober blev så illa omhändertaget att de till slut var tvungna att ta bort höger fot och benet upp till knäet.

Hon flyttade in på ett servicehus i september förra året, för att jag ville det. Jag började bli så orolig över hennes alltmer nyckfulla minne och vad som skulle kunna hända henne hemma och på de dagliga promenaderna till olika caféer. Jag märkte snart att sjukvården inte alls fungerade på servicehuset – allting annat var bra, men läkaren och sjuksköterskan som skulle ta hand om alla gamlingarna var stressade och otillräckliga. "Jag har 197 patienter när jag är här två gånger i veckan, jag hinner bara träffa de mest akuta" sa läkaren till mig.

Efter bara några veckor där ramlade min mamma och bröt höften. Hon blev nekad rehabilitering – varför har jag fortfarande inte riktigt fattat – och kom alltså inte upp på benen igen. Hennes kontaktperson på servicehuset sa flera gånger till mig att hon var orolig för såren på fötterna som inte ville läka, och bad mig säga till sjuksköterskan, vilket jag gjorde. Men det hjälpte tydligen inte. Min mamma fortsatte att vara svag och dålig och har åkt in på Södersjukhuset minst fem gånger till sedan dess och legat på fyra olika avdelningar. Både ortopeder och kirurger har tittat på hennes fötter, men det har inte heller hjälpt.

Igår ringde de mig från servicehuset och sa att de lämnat in en Lex Maria-anmälan mot sig själva. Det är bra att det blir en utredning, men jag undrar om inte Södersjukhuset också borde utredas. De sista månaderna har jag pratat med så många läkare och sköterskor där som inte har hunnit läsa journalen och knappt hunnit lyssna.

Lördag morgon, grubbel & lista

Vaknar och sneglar på klockan: kvart i åtta, lite för tidigt en lördagsmorgon. Allt är tyst så jag har nog ändå vaknat av mig själv, himlen är ljust blå utanför fönstret. Ser att den andra sidan av sängen är tom, eller snarare att det ligger en massa ren tvätt där istället för mannen som brukar ligga där när jag vaknar, just det, han reste österut igår, undrar om han kommit fram till sitt hotell än? Drar till mig mobilen och kollar världsklockan - den är 13:42 i Bangkok, då hör han nog av sig snart. Och dottern som också reser österut idag, tillbaka hem från sin kärleksö, hoppas hon också hör av sig. Fast jag vet att hon inte har kunnat ladda mobilen så det blir nog inget förrän vi ses ikväll. Tänker på min mamma. Får en boll av oro i magen.

Går upp och tar på mig morgonrocken. Lägenheten är tyst, stilla och otroligt välstädad. Med tanke på att sonen hade fest här igår är det helt fantastiskt, finare än det var igår. Han måste ha städat flera timmar i natt. Det var en lite mer högljudd fest än vanligt, men jag var så enormt trött så jag somnade ändå så fort jag la huvudet på kudden igår natt. Vaknade till en gång när någon skrattade högt men somnade direkt igen. Det enda spåret efter kalaset är en guldfolieklädd ölkapsyl på bordet vid min dator, jag tar med den ut i köket och slänger den innan jag sätter på tevatten.

Tidningen ligger redan framme på köksbordet så det blev nog väldigt sent, antingen för sonen eller andra dottern som kanske har tittat på film hela natten i sitt rum, det händer ibland. Jag tar fram Saltåbrödet och skär två skivor; te, juice och två rostade mackor (en med kaviar, en med mandelsmör) är min favoritfrukost. Bläddrar igenom tidningen medan tevattnet kokar. Mobilen piper. Tre sms: ett från mannen som skriver att han är framme och att vi ska höras senare. Ett från en avlägsen släkting som jag aldrig träffat men som skriver och vill tacka för att begravningen igår blev fin. Skönt att höra. Min morbror dog i mitten av februari och jag har hållit i allt det praktiska: begravningen, dödsboet och allting. Men han ville begravas i Småland, i samma grav som sin hustru som dog för 20 år sedan, och det skedde igår. Det har varit en mycket att tänka på, visserligen har begravningsbyrån skött allt det praktiska men jag har ändå suttit i oändliga samtal med prästen, stenhuggaren, vännerna, kantorn, juristen, släktingarna och så vidare. Man ska bestämma hur dödsannonsen ska se ut, vilken musik som ska spelas, hur mycket smörgåstårta som ska beställas till minnesstunden, vilken kista, vilka blommor. Allt sånt. Och jag hade kunnat låta någon av kusinerna ta på sig jobbet men jag tänkte att jag lär mig hellre det här nu, så vet jag åtminstone vad som måste göras när min mamma dör.

Tredje meddelandet var från en vän till min mamma som undrade varför hon inte svarar i telefon. Min mamma är på sjukhus, igen, och igår sa läkaren till mig att de vill ta av hennes ena fot. De måste göra det om hon inte svarar på penicillinet, sa läkaren, annars riskerar hon att dö av blodförgiftning. De hade frågat vad hon ville själv och hon ville behålla foten. Det vill alla, sa läkaren, åtminstone tills de hunnit smälta beskedet. Så idag ska jag cykla till sjukhuset och sitta hos min mamma och se om hon vill prata om sin fot. Jag vet inte vad jag ska säga till henne.

Jag tar med tekoppen och mackorna till datorn och öppnar gmail, skype, tweetdeck och facebook. Skriver om min orosboll i magen på fb, får omedelbart respons och tröst. Läser mail om hur viktigt det är att vaccinera flickor med Gardasil, skriver på kom-ihåg-listan att jag måste hitta mer fakta om HPV-vaccin, är skeptisk. Nästa mail är från en tjej som är fotograf, vi hade ett möte igår om ett gemensamt bokprojekt och hon är glad och optimistisk. Boken är bara en av alldeles för många bollar i luften: just nu har jag flera bokmanus, två radioprogram, en tidning och ett antal debattartiklar svävande på olika nivåer i min tankekarta. Men man måste göra roliga saker, särskilt när livet är tungt. Man kan inte bara jobba och städa och ta hand om andra. Man måste vara tillsammans med folk man gillar, läsa och lyssna på saker man blir glad av.

Nu ska jag göra en lista på saker jag blir glad av, förutom de självklara som min familj, mina vänner, creme brulee och att det är vårdagjämning i kväll, så att jag kan bli glad när jag kommer hem igen från sjukhuset.


Glad lista
• Salem al Fakir - Good Song & ännu bättre video
• Intervju med geniet Isaac Asimov
• Den underbara geten (och apan)
• Hurra!-listan på Spotify
• Lou Reed i tweed
• xkcd
• The Oatmeal (mera mera)

Tröstande ord

Det slog mig häromdagen att jag kanske är den sortens person som man måste lära känna väldigt väl för att gilla. Detta meddelade jag familjen i kväll när vi åt middag. Men de höll inte med.

- Det tror jag inte, sa ett av barnen. - Snarare är du väl en sån som är lätt att tycka om med en gång? SEN kanske det kommer en mellanperiod när folk upptäcker hur konstig du är, men när de har vant sig vid det så gillar de dig säkert igen.

¡Dígame!

I måndags gick en av mina önskedrömmar i uppfyllelse, nämligen den att få sitta och lyssna på ett föredrag som hålls på ett annat språk, med en simultantolk i hörlurarna. (Ja jag vet, jag har konstiga önskedrömmar och är inte hundra på grammatiken. Men sshh nu.) Det var precis så underbart som jag hade föreställt mig, och framförallt lärde jag mig hur stor skillnad det är på en bra och en mindre bra simultantolk.

Det började i söndags med att jag och yngsta dottern flög till Madrid. Jag skulle vara med på ett jobbmöte, och hon skulle hänga med på ett hörn. På planet dit övade vi vår oerhört bristfälliga spanska och blev ganska nöjda med resultatet - vi skulle trots allt bara vara i Spanien i knappt tre dagar och då klarar man sig ganska hyfsat på ¿Dónde está el baño?, Yo soy un hombre sincero, Me gusta la guitarra, ¡Dígame! och ¡Vale!

På måndagsmorgonen blev jag hämtad av en buss till mötet och körd till ett ståtligt skolbibliotek utanför staden. Det såg precis ut som i mina önskedrömmar, med u-formade bord, delegater från Europas alla hörn och en liten svensk flagga där jag och min kollega skulle sitta. I en av de tre små garderoberna längst bort på bilden satt sex små simultantolkar, varav två tolkade till engelska, två till franska och två till spanska. Föredragen och deltagarnas kommentarer var på spanska, engelska, franska och italienska. Vi hade ställt in våra översättningsmanicker på engelska, så när föredragen var på engelska blev det tyst i lurarna, men de allra flesta talarna var spanjorer.

Och det var nu jag plötsligt förstod vad som skiljer agntolken från vetetolken. Den ena hummade, tvekade, rapade (bara en gång, men ändå!) och gjorde långa pauser medan hon drack vatten eller letade efter sina glasögon. Hon sa "seminars" istället för "symptoms" flera gånger, översatte "Estados Unidos" med "United Stations" och kallade Barajas flygplats för "Abrajas". Dessutom hade hon en sömnig amerikansk röst och det var nästan omöjligt att hålla sig vaken när hon tolkade.

Den andra var aldrig mer än några sekunder efter talaren, och tvekade aldrig. Dessutom lyckades hon anpassa hastigheten efter spanjorernas smattrande tal (fast tydligen är det bara en illusion att spanskan är ett snabbare språk). Hon var så perfekt att man glömde bort henne ibland, och blev förvånad över att män med yviga mustascher kunde låta precis som Renée Zellweger i "Bridget Jones".

I en av pauserna gick jag till båset för att uttrycka min beundran för deras väldigt svåra jobb, och för att de kunde hålla tillbaka impulsen att översätta det tröttsamma och pompösa svamlet hos vissa talare med "bla bla bla". Då fnissade de och sa att de inte alltid kunde det, men att tricket var att stänga av mikrofonen först.

På vår andra kväll gick dottern och jag ut och gjorde Madrid osäkert. Bland annat åt vi chocolate con churros klockan ett på natten. Ska det vara äventyrligt så ska det.

idepedia

I ett parallellt universum är jag en genialisk uppfinnare som har ett stim av assistenter i sitt kölvatten, och varje gång jag får en lysande idé så slänger jag bara ut den åt en av assistenterna som omedelbart antecknar och rusar iväg till sitt lilla labb och uppfinner den, och jag kan forsa vidare och tänka ut nya underbara idéer.

I det här universat får jag nöja mig med att slänga upp idéerna (lysande eller ej) på Idepédia och hoppas att de inbringar mig miljoner eller bättre karma nån dag. Läs och förundras över idéer sprungna ur min hjärnas mörkaste vrår (tänk djuphavsgrotta med uppjagade lysmaskar), som tex det tonårsdottersvänliga och smarta duschdraperiet, den underbara räkningsroboten som förvandlar din gråa vardag till en dans på rosor, det fiffiga nattbläcket som ger författare de extra arbetstimmar på natten de så väl behöver och många andra förunderliga ting.

Läs vad andra skriver om uppfinningar, idépedia

Vad jag skulle behöva tid till

Ibland tänker jag på vad jag skulle göra om jag hade mycket pengar. Bygga ett luftskepp, starta en föräldrabyrå och ha fantastiska fester är några av förslagen. Resa upp nästan alla pengarna (igen) kanske. Ha råd med riktig rehabilitering till min mamma.

Men betydligt oftare tänker jag på att jag behöver mer tid. Jag skulle vilja ha ett extra dygn varje vecka, när resten av världen stod still!

Då skulle jag



• läsa alla böcker i min olästa böcker-lista
• skriva
• sortera min galna bokhylla
• sortera mina elftiåttatusen bilder
• sortera alla kartonger som är fulla med papper
• lära mig stenografi
• cykla runt stan och ta bilder
• lära mig kinesiska, japanska och ryska
• läsa mig ner till noll olästa i min RSS-läsare
• städa skafferiet
• skriva mer

Sen, när resten av världen började röra på sig igen skulle jag säga till familjen: Idag tänker jag inte sitta nånting vid datorn. Det är mycket roligare att fika och ta långa promenader. Kom så går vi!

Vad skulle du göra?

Jag bara lôver och lôver

Jag är verkligen dålig på nyårslöften: trots att jag bara lovar vartannat år och bara saker som borde vara väldigt lätta att uppfylla (som 2007 års löfte: att gå mer på bio, göra godare efterätter och tillbringa mer tid i sängen, eller det från 2009, att bli lika kort som Mrs Li) så har jag inte klarat att hålla ett enda löfte mer än några veckor. Jag är en usel mask.

Men nu har jag blivit tipsad om 6 Changes och nu ska det bli andra bullar.

Min första förändring är att jag ska skriva mer. Hurra!

Du blir vad du tänker i doktor Parnassus huvud (och på riktigt)

Till att börja med: Terry Gilliams nya film The Imaginarium of Doctor Parnassus är precis så fantastisk som man kan förvänta sig. Mannen är ju ett geni, och har regisserat filmer som Time Bandits, Brazil, Baron Munchausens äventyr, The Fisher King, De 12 apornas armé och Fear and Loathing in Las Vegas. Lysande är vad han är.



I den nya filmen, The Imaginarium of Doctor Parnassus, har en munk ingått en pakt med djävulen: munken får evigt liv mot att han lämnar ifrån sig sitt förstfödda barn när det fyller sexton år. Han ångrar förstås sitt löfte när dagen är inne för djävulen att hämta dottern, och ingår istället ett vad med fanskapet om vem som kan vinna flest själar. Under namnet Doktor Parnassus skapar han ett Imaginarium där vilsna själar kan få en vision om vad de skulle kunna bli – om de väljer rätt – och reser runt med det i London, tillsammans med dotter, dvärg och medhjälpare.

Filmen är vacker, magisk, bisarr, svart och skönt snurrig. Och budskapet är, precis som i Gilliams andra filmer, att du skapar din värld med dina tankar. Var försiktig med vad du önskar, det kan bli sant!



En viktig ingrediens i filmen är att Heath Ledger, som spelar en av huvudrollerna, dog under inspelningen. Men för att rädda filmen spelade Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrel in delar av Ledgers roll, och det är gjort så fint och magiskt att man bara vill skratta högt när man ser det.

Så! Glöm nu inte att boka biljetter. Man bör se den på bio. Man bör se den.

Här ett klipp med Terry Gilliam och alla hans filmer

Fler bilder och filmklipp här

Se vad andra skriver om Doktor Parnassus, Terry Gilliam, film, tankens kraft, magi, djävulen, Heath Ledger

Bah humbug!

När barnen var små lästa jag Dickens "En Julsaga" för dem varje jul, som en adventskalender med ett avsnitt varje dag. När vi upptäckte att den spelades på en engelsk teater i stan ville vi genast se den, och det blev nästan som en jultradition. Vi gick tre år i rad, sen slutade den spelas.

Men nu är den tillbaka i Stockholm igen, och igår gick jag och äldsta dottern och såg den. Och den var lika rolig och härlig som förr! Nu är det nog försent att få biljetter eftersom den spelas för sista gången ikväll, men vi kommer att fortsätta att se den varje jul och vi rekommenderar alla andra att göra det också.

Charles Dickens skrev A Christmas Carol 1843, men berättelsen är helt tidlös. Snål gammal gubbe inser att det är roligare att vara snäll (kanske inte så sannolikt men ändå upplyftande). "Alla som är griniga borde se den här", tyckte dottern. "Och alla som vill komma i julstämning".

Delar av den engelsk- och skönsjungande ensemblen på Maximteatern

Läs vad andra skriver om teater, jul, julsaga, A Christmas Carol, bah humbug, Charles Dickens

Var fick de kået ifrån?

R, O, C – K?
Se fler bilder av anna_t här!