Resfeber

Borde egentligen packa men fastnade i topplistan för breven från Jorden till Gliese581d. Men iallafall, packningen! Önskar att jag vore som Garbo och kunde slänga ner bara en pyjamas, lite salt och en tandborste. Men min väska är full som en alika. Fast jag bara ska sitta i ett hus och skriva hela dagarna.

Är jätteglad att få åka men har samtidigt resångest, som alltid. Vill egentligen inte alls vara ifrån familjen. Vaknade i natt och började tänka på hur varmt det är i Grekland just nu. Jag som inte gillar värme. Det är 33 grader på dagarna och 25 på nätterna, skriver Christos, ta med solkräm och myggmedel. Jag kommer inte att kunna sova på nätterna. Och tänk om jag får influensa och 40 graders feber. 40 + 33, det blir 77, det är mycket feber. Och så börjar det säkert brinna för att det är så varmt och torrt, så ska jag försöka springa ur huset med sjuttisju graders feber, jag får kasta mig i havet och då dör jag direkt, spricker som en upphettad sten. Så där låg jag tänkte i säkert en halvtimme innan jag tog mig samman och tvingade mig att tänka på alla filmer jag har sett om brittiska damer som åker till Grekland varje sommar och målar, de sitter minsann med en stråhatt under ett träd med ett glas ouzo eller vad det är och ser svala ut. Kan de där gamla skrutttanterna så kan väl jag! Det ska bli roligt, säger jag, roligt!

Därför tänker jag inte vaccinera mig

De senaste veckorna är det flera som har frågat om jag tänker vaccinera mig, eller vad jag tror om svininfluensan. Kanske för att jag jobbar på MSB och förväntas ha någon slags insider-kunskap. Det har jag inte, och jag har ingen medicinsk utbildning, men däremot sitter jag hela dagarna och sorterar information om influensa A (H1N1) från olika myndigheter och media och lägger ut på Krisinformation.se:s influensasida. Så jag har hyfsad överblick.

Svaret på frågan om jag tänker vaccinera mig är nej. Inte som det ser ut just idag, i skrivande stund.

Istället kommer jag att försöka låta bli att bli smittad. (Den som blir uttråkad av kloka råd och vill gå direkt på kontroversen kan hoppa över följande punktlistor!)

Jag tänker bygga upp mitt immunförsvar
Vi är beväpnade redan när vi föds, med ett kraftfullt vapen mot virus och bakterier: vårt immunförsvar. Det finns all anledning att hålla det blankt, vasst och skinande. Gör så här:
• få så mycket sol som möjligt
• få i dig laktobaciller (Probioplex finns på hälsokosten) och naturliga vitaminer, särskilt C- och D-vitamin.
• ät och sov så mycket du behöver
• gör roliga saker! Varje gång du skrattar skapas fler vita blodkroppar i ditt inre vilket stärker immunförsvaret. Om du inte kan komma på någon egen anledning att skratta kan du lyssna på de här galna och smittsamma skratten (via 365saker.se)
• stress är inte bra för immunförsvaret så försök stanna upp när du blir stressad och andas OHM AH OUM
• grönt te är bra, jag lever just nu på jasminte
• ta echinacea (t. ex. Kan Jang) vid första symtom på krasslighet

Jag tänker ha bacillskräck
När man blir smittad av ett influensavirus är det oftast för att man har andats in virus som någon annan har nyst eller hostat ut. Virusen kan inte färdas särskilt långt (de kan ju inte flyga utan surfar snarare på host- och nysdropparna) så det gäller att
• undvika folkmassor där man inte kan komma undan smittspridare
• att tvätta händerna varje gång man kan ha tagit i nånting som virusen nyligen har landat på. Tvål och vatten räcker bra, om man vill vara alltid redo kan man ha med sig handsprit eller Tea Tree Oil handrengöring, finns på Body Shop, lagom liten att ha i fickan
• tricket är framförallt att tvätta händerna innan man petar sig i näsan, det kan man tipsa barnen om också. Virusen kommer ju in i kroppen framförallt genom ögon-näsa-mun.

Anledningen till att jag inte vill vaccinera mig är att nackdelarna med att vaccinera sig än så länge verkar överväga nackdelarna med att bli sjuk.

För det första är influensa A(H1N1) i de allra flesta fall en lindrig influensa, betydligt mildare än den (visserligen brutalt jobbiga) säsongsinfluensan. Orsaken till att den fått seriemördarstatus i media är att den betydligt mer smittsam än den vanliga (eftersom den är ny och nästan ingen är immun mot den) och att den i väldigt enstaka fall ger elaka följdsjukdomar. Kanske också för att den började med att en massa unga människor dog i Mexiko – men frågan är varför de dog. Det första kända fallet rapporterades redan i februari (en mexikansk bebis fick det och klarade sig helt oskadd) men dödsfallen verkade väldigt plötsliga när de dök upp i svensk press i april. Det känns fel att jämföra mexikansk och brittisk folkhälsa med svensk. Jag tror att de allra flesta normalfriska svenskar som får viruset kommer att klara sig väldigt bra, om de sköter om sig som de ska. Smittskyddsinstitutet (SMI) skriver: "De allra, allra flesta kommer alltså att klara sjukdomen bra om viruset inte förändras, och de finns inget som talar för att detta håller på att ske".

För det andra vaccinerar jag mig inte i onödan, och särskilt inte med ett vaccin som är så otestat som det mot A(H1N1). Det ger inget garanterat skydd mot influensan, det innehåller en del substanser som känns tveksamma (som till exempel skvalen och tiomersal/kvicksilver), och jag känner mig inte alls övertygad om att det inte kan visa sig att det här vaccinet har biverkningar som man inte har räknat med. Det hände förra gången man vaccinerade mot svininfluensa och vissa av de vaccinerade fick Guillain-Barrés Syndrom (GBS), trots att läkemedelsexperterna var lika tvärsäkra då som de är nu.

Alla i vår familj vaccinerade sig mot TBE när vi bodde i skärgården, och alla barnen har fått DTP och MPR (fast inte förrän de var tre år), plus att vi tog en massa shots när vi var ute och reste. Så jag är inte kategoriskt emot att vaccinera, jag vill bara inte ta läkemedel som jag inte är säker på att de gör mer nytta än skada.

Om jag inte vaccinerar mig måste jag naturligtvis ta konsekvenserna av det. Det är min medborgerliga plikt att inte smitta andra, i den mån det är möjligt. Jag måste hålla mig borta från bebisar, gravida och allmänt skruttiga. Jag kan inte gå till jobbet (eller vara med andra än familjen) om jag känner att jag håller på att bli sjuk, och inte förrän jag är helt frisk + en eller två dagar. Det är i mitt tycke det största problemet, oavsett smittan och oavsett om folk vaccinerar sig eller inte – att så många fortsätter att lämna sina barn på dagis eller till skolan fast barnen inte är friska, eller går till jobbet fast de vet att de smittar. Det är nån sjuk svensk tradition att man ska gå till jobbet om man så håller på att tappa både armar och ben, och så länge vi sväljer våra treo och alvedon istället för att protestera kommer arbetsgivarna aldrig att göra det lättare att vara frisk. "Det är pinsamt att sjukskriva sig" säger Anna Brandt i DN och uttrycker vad många känner, men det pinsamma är ju att man utsätter andra, vuxna eller barn, för smitta.

Så där har ni mina skäl. Det här är ingen rekommendation. Jag försöker göra ett informerat val för egen del, även om jag måste välja på pest och kolera. Man ska absolut inte gå emot det som känns rätt bara för att någon annan säger det. Gör som du vill, helt enkelt!

Det här har blivit så långt redan, så jag ska inte gå in långt på vad jag tycker om den svenska regeringens strategi att bemöta en pandemi med massvaccinering som främsta åtgärd. Men betänk att i flera av de länder som inte har haft råd att lägga miljarder på vaccin har man istället lagt budgeten på att låta exempelvis gravida vara hemma. Sverige borde ta bort karensdagen, fasa ut dagis- och skolstarterna över flera månader och ge tillfällig föräldrapenning till alla som håller sina barn hemma på grund av smitta.

Till sist vill jag vara tydlig med att det här är mina helt privata åsikter som inte återspeglar min arbetsgivares inställning.

Intressant läsning om influensa A(H1N1) och vaccinet
Intervju med epidemiolog Tom Jefferson, Cochrane-institutet
Cochrane-institutet om (H1N1)
Yahoo News: Europe fast-tracking swine flu vaccine
SvD: ”Vi är drabbade av en osund syn på sjukdom”
SvD: "Perspektiv: Basfakta glöms i pandemilarmet"
DN: "Vaccineringen bygger på ekonomisk kalkyl"
Smittskyddsinstitutet: Hur allvarlig är den nya influensan?

Läs vad andra skriver om influensa A(H1N1), svininfluensa, vaccin, hälsa.

Frågor och svar om svininfluensan

Har ni semester eller? Är det skönt? Själv jobbar jag i mitt anletes svett*. Hinner absolut inte skriva annat än extremt korta meddelanden på Twitter, Facebook och såna ställen.

Men nu när jag ändå jobbar ska jag passa på och göra reklam för Influensa A (H1N1)-fliken på Krisinformation.se. Vi har en FAQ-sida som börjar bli väldigt fyllig. Och de svar man inte hittar där kan man få direkt eller via mail om man ringer 020 20 20 00. Jättebra om ni ringer och ställa kloka och frågvisa frågor! Myndigheterna behöver alla kloka frågor de kan få.

Jag kommer att skriva mer om influensan snart, om mina egna tankar om vaccinet och sånt. Så snart jag hinner.

* Klart jag inte sitter och jobbar i en svettpöl. Det är bara ett uttryck.

Se vad andra skriver om svininfluensa, H1N1, krisinformation

Om Anna W, bebisars sömn och att tänka själv

Några av de som kommenterade min post om Sömnmetoder på katastrofens rand menade att jag inte har en aning om hur Anna Wahlgrens Sova-hela-natten-metod ser ut idag. Jag har inte sett filmerna, men det jag läste på metodsidan kändes ändå väldigt bekant. Nu gick jag tillbaka och kopierade en bit text därifrån, här i förkortat skick:

"Metoderna: Fasta - och tillräckliga - sovtider. En attityd av självklarhet hos de vuxna. Egen säng efter "smekmånaden"; eget rum efter senast fem månader. Nu knyts den trygga sömnen till barnet självt, inte till de vuxnas fysiska närvaro. Mycket skratt och glädje inför en kort och saklig läggning. Mörkt, så att inga synintryck stör. Tyst, övertygande, rogivande vaggning eller "buffning" av lämpligt slag – barnet ska tystna och slappna av i hela lilla kroppen inom två minuter. Först därefter kan den lilla våga somna och sova lugnt."

Om jag skulle läsa det här för första gången idag skulle jag till exempel genast välja bort regeln om att barnet ska ha ett eget rum. Man måste alltid tänka själv, så är det bara. Man måste alltid känna efter: känns det här rätt för mig? Finns det något i råden från Anna Wahlgren / BVC / min grannes svärfar som inte känns bra, som jag ska välja bort?

När vi använde Anna W:s metod som den beskrevs i Barnaboken, när min yngsta dotter var bebis för sexton år sen, tog vi fasta på principerna och tillämpade dem på ett sätt som kändes rätt. Så här gjorde vi:

"Min dotter var 10 månader och sov i en egen säng i samma rum som sina tre syskon. Hon var extremt kvällspigg och ville alltid komma upp tusen gånger efter att jag nattat henne. Av olika anledningar samsov vi inte då. Jag var helt galet trött den här perioden, kände mig yr och lättretlig på dagarna och mådde nästan illa av utmattning på kvällarna. Jag hade börjat känna att jag blev arg när hon inte ville sova, och det kändes inte alls bra.

Den natten jag startade kuren nattade jag henne, men när hon sen ville komma upp gick jag inte in och tände och tog upp henne som jag annars brukade. Istället gick jag in och la henne ner igen, buffade henne lite, sa godnatt med låg röst och gick ut igen. Detta upprepades flera gånger, jag minns inte exakt nu men kanske fem gånger under kvällen och tre gånger till under natten. Hon skrek och var arg några gånger. Jag väntade lite längre än vanligt innan jag gick in, några minuter kanske. Nästa natt vaknade hon och skrek en gång, men somnade direkt när jag kom in och buffade henne. Tredje natten sov hon hela natten, och alla nätter därefter. Någon månad senare, när hon lärde sig att gå, fick hon en ny låg säng som hon kunde komma och gå som hon ville från, och kom in till oss på natten ibland, oftast utan att väcka mig."

Idag är jag till hundra procent för samsovning, och alla andra "metoder" som bygger på idén om att bebislivet blir enklare om man anpassar det efter det mest ursprungliga livets principer.

Det är trots allt så att bebisar kan sova när de föds. De måste kunna sova, det är en överlevnadsstrategi. De måste kunna sova, äta, vara med de vuxna hela tiden, anpassa sig till de vuxnas överlevnadsbehov. Som det såg ut på stenåldern. Däremot är inte bebisar anpassade till den sortens liv vi lever idag, med arbeten, mataffärer, sekundvisare, stress, tv, lampor, lägenheter och så vidare. Ju mer man kan följa minsta motståndets lag under bebistiden, ju mer man kan låta livet vara så primitivt och enkelt som möjligt, ju mer blir den tiden njutningsfull, avslappnad.

Om man av någon anledning har fått stora sömnproblem och sovrutinerna har kajkat ur helt, trots att man samsover, rekommenderar jag Anna W:s metod. Så som den bör tolkas för just din situation. Den är ljusår att föredra framför femminutersmetoden, skrikmetoden och sömnmedel. Den bygger på tanken på att rutinerna har hamnat helt i olag, och att man så snabbt och smärtfritt som möjligt ska komma tillbaka till normalläget. Den bygger på att man är kärleksfull och respektfull mot barnet, och inser att det inte är barnets fel att sömnen har blivit kaotisk. Den är en bro tillbaka över den brinnande floden.

Artikeln i DN var onyanserad och otydlig. Det är många, många som har en uppfattning om Anna W utan som bara baseras på vad de har läst att andra har skrivit om henne. Jag håller inte med om allt hon skriver, kanske inte ens hälften. Men jag gillar henne som person, jag vet att hon har ett fantastiskt handlag med bebisar och barn, och framförallt beundrar jag hennes enorma RESPEKT för barn och barns behov. Och hennes mod, att alltid säga vad hon tycker utan att vara rädd för vad andra ska tänka om henne.

Bra länkar om samsovning:

• Barnläkaren Sarah Buckley svarar i Mothering
• Professor James McKenna, expert på samsovning, svarar i Mothering
• Mer i Mothering om sömn och samsovning
• Läs boken "Mitt barn och jag", finns att köpa på förlaget Röd Fågel
• Min recension av "Mitt barn och jag" här

Läs vad andra skriver om sömn, sömnmetoder, Anna Wahlgren, samsovning, barn

Sömnmetoder på katastrofens rand

Allt om barn har idag en hårt vinklad och tendensiös artikel om Anna Wahlgrens sömnmetoder. Den sätter inte sömnmetoden i sitt sammanhang och nämner inget om de andra metoder som rekommenderas av barnläkare, och har inte med ens en bokstav om vilket kaos man kan befinna sig i som utmattad förälder.

Jag har använt Anna W:s metod vid ett tillfälle för sexton år sedan. Den fungerade som en dröm. Den var det enda vettiga alternativet i den situation vi befann oss i då. Den var det minst kränkade av de alternativ som jag då uppfattade fanns. Den var över på en natt.

Anna W:s metod måste sättas i ett sammanhang. Den är till för föräldrar i kris. Den är en livräddare. Den är tusen gånger bättre än fem-minuters-metoden, sömntabletter eller långvariga försök att tvinga barn att sova i egen säng. Rätt utförd tar den oftast en natt, högst tre nätter.

Om jag fick en bebis igen skulle jag förhoppningsvis inte hamna i en sån sömncirkus som jag gjorde för sexton år sen, eftersom jag idag skulle ha helt andra förväntningar på bebisåren, och jag skulle sova tillsammans med mina barn. Om man sover nära sina barn - i samma säng eller tätt intill i samma rum - så minimerar man risken för att sömnproblem ska uppstå över huvud taget. Men det handlar också om vad man har för förväntningar.

Samsovning är tveklöst den bästa, mest effektiva och minst konfliktfyllda metoden som finns. Men för alla de föräldrar som passerat gränsen, som är vettlöst sömnlösa, som är på förtvivlans brant, som tror att de kommer att bli galna om de inte får sova och som inte har någon som kan avlasta dem på ett vettigt sätt - för dem och deras bebisar är Anna Wahlgrens sömnmetod, utförd rätt i högst tre nätter, en riktigt bra livräddare. Så snart den är utförd kan man gå tillbaka till normalt, respektfullt samsovande.

Läs vad andra skriver om sömn, sömnmetoder, Anna Wahlgren, samsovning, barn

Sanningen om sjuttitalisterna

Såg Henrik Schyfferts föreställning The 90's igår. Den var bra, överraskande ärlig och rolig. Jag som är född 62 kände igen mig i många detaljer, och fick många ledtrådar till hur vi som är födda på 60- och 70-talen har präglats av tidsandan.

Men jag hade hoppats att få veta mer om varför sjuttitalisterna är så ... lågintensiva.

Det är någonting jag har insett alldeles nyligen. Jag känner ganska många som är födda på 70-talet, men umgås oftast med 60- och 80-talister. Men just i år har jag varit på tre tillställningar, varav två middagar, där jag var den enda över 35. Trevliga kvällar, med trevliga människor. Ni som är födda på 70-talet är generellt väldigt väluppfostrade, artiga och vänliga. Ni är hyfsat framgångsrika, smarta och roliga. Här har vi den där berömda ironin. Ni kan föra långa samtal utan att höja ett ögonbryn, och så visar det sig att det bara var på skämt.
Men det är väldigt stillsamt. Ni är lågintensiva. Det händer liksom inget!

Brevid er verkar vi sextitalister som druckna dårar. Vi höjer rösten, eller skriker i mun på varandra på våra middagar, innan vi ens har börjat dricka. Vi spiller ut saker, skrattar så vi ramlar av stolen och blir dödligt osams över småsaker. Vi är inte särskilt lyckade, men vi är lyckliga (eller olyckliga) så att det syns och hörs. Egotrippade, finns det de som säger.

När jag upptäckte det här blev jag lite orolig. Varför är ni så tysta? Är sjuttitalisterna en förtryckt generation? Får ni inget utrymme? Är ni klämda mellan oss bullriga, besvärliga sextitalister och våra känslosamma, kaxiga åttitalsbarn? Har det att göra med att ni är den första dagisgenerationen? Måste ni hävda er genom att bli rikare än vi? Eller är jag helt ute och cyklar?

PS Rubriken skulle egentligen ha varit "Spaningen om 70-talisterna", men det lät så lamt.

PPS Det här handlar inte om just dig! Utan om de andra.

PPPS Inget av ovanstående är ironiskt. Jag vill gärna ha riktiga svar.

PPPPS Uppdatering: Bloggvärldsbloggen har just nu tema: ålder. Håll utkik efter fler ålderstankar där!

Unga eller gamla föräldrar - alla barn ska vara välkomna

Jag skrev i förra veckan om alla fördelar det finns med att bli förälder när man är ung. Jag fick några kommentarer här, några på Twitter och några i mailen. En anonym person skrev att det var illa nog att såna som jag blev föräldrar innan jag hade fattat vad livet handlar om, och att jag borde skämmas som vill förstöra det som mödravården försöker bygga upp.

Jag skäms inte en sekund, och jag tror inte att mödravården önskar att jag ska skämmas heller.

Naturligtvis finns det fördelar med att få barn när man är över 25 också. Naturligtvis är det ingen garanti att man blir en "bättre" förälder för att man är under 25. Jag känner många helt fantastiska föräldrar som har fått barn sent i livet, frivilligt eller ofrivilligt. Det handlar inte om individer här.

Unga föräldrar får ta så mycket skit idag, så jag tyckte att det behövdes lite tonårsföräldra-propaganda. Som motvikt till exempelvis filmer som den här sinnessjuka propagandafilmen på YouTube, producerad av hälsovårdsmyndigheterna i engelska Leicester, där cirka var tjugonde artonåring blir gravid per år. (BBC News skriver om filmen här.) Maken till barnfientlig smörja har sällan skådats. Leicester är en av de mest invandratäta städerna i England, och man behöver inte vara överdrivet misstänksam för att undra vilka värderingar som frodas bland stadens äldste.

Dessutom finns det anledning att diskutera den ökande medelåldern hos förstagångsföräldrar, även om de generellt är underbara och kloka människor. Statistiken från SCB visar att:

• 1973 var de svenska förstföderskorna i snitt 23 år. Färre än 2 procent var över 35 år.
• 2003 var de svenska förstföderskorna i snitt 28 år. Cirka 11 procent var över 35 år.
• 2006 var de svenska förstföderskorna i snitt 29 år gamla. (Jag vet inte hur många procent som var över 35, men på BB Stockholm är 53 % av alla födande mellan 31–35 år, 13 % är mellan 36–40 år och 4 % är 41 år eller äldre).

Orsakerna är framförallt två:

1) Ekonomin har förändrats till det sämre för unga föräldrar. I en mycket läsvärd artikel i Upsala Nya Tidning säger Thomas Lindh, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och forskningsledare för temat "Ekonomisk utveckling och fördelning i det åldrande samhället" vid Institutet för Framtidsstudier, att den största höjningen av förstföderskornas snittålder har skett under samma period som stora ungdomsgrupper drabbats av försämringar i studiemedelssystemet, avskaffandet av bostadssubventioner och en hårdare arbetsmarknad.

2) Det ses som ett allt större projekt att bli förälder. Trenden idag är att man är ansvarslös mycket längre i sitt liv. Först är man barn tills man är 16-17, sedan ungdom tills man är 30. Att få barn är ett enormt stort steg. Allt roligt är slut för alltid. Man kan aldrig vara fri mer. Och man måste bli en perfekt förälder, med pengar på banken och ett lyckligt och stabilt äktenskap.
Historikern Kristina Engwall är också intervjuad i UNT:
- Man väntar tills den perfekta mannen eller kvinnan dyker upp. Och när man väl fått barn är det viktigt att ge sina barn en perfekt barndom. Livet innehåller i dag så många fler valmöjligheter, vilket i sig kan leda till beslutsångest och stress. För många handlar det om att välja rätt hela vägen och att det får ta den tid det tar.

Men det där väntandet kan alltså drabba både de blivande föräldrarna och samhället i stort.

- Om man väntar för länge med att försöka få barn kan man hinna bli infertil under tiden. Många vuxna tror att nedgången i kvinnans fertilitet inträffar först vid 45 års ålder. I själva verket sjunker den stadigt efter cirka 25 års ålder. (källa: BarnTotal.se)

- Beslutet att skjuta på graviditeten ökar risken för att det barn som föds inte är friskt. (källa: Fertilitetsguiden)

- Vi får fler åldringar som måste försörjas av den arbetande befolkningen, som i sin tur minskar, säger Tomas Lind i UNT-artikeln.

Han och andra av de forskare som intervjuats är inne på att samhället borde satsa på ungdomar och unga föräldrars villkor, och att sjukvården borde informera unga människor om att de inte ska vänta för länge med att bli föräldrar.

Återigen: Det handlar inte om att man är en sämre förälder för att man är över 30. Det handlar om att tillåta, inte att förbjuda. Vi behöver börja se på barnafödande och föräldraskap som någonting positivt, naturligt och enkelt. Vi måste bygga ett arbetsliv och ett samhälle som inkluderar barn och föräldrar. Föräldrar måste sänka kraven på sig själva och inse att det är tid och respekt som barn behöver, inte pengar och perfektion. Arbetsgivarna måste sluta tvinga isär barn och föräldrar. Staten måste satsa mycket mer på föräldrar, kanske genom bidrag och subventioner. Göra det billigare att plugga och bo. Vi måste hjälpa varandra mer och ta hand om varandras barn.

Man talar om att alla barn måste vara välkomna. Låt oss ännu hellre sträva mot nolltolerans - inga barn ska vara ovälkomna.

Läs vad andra skriver om barn, föräldraskap, tonåringar, unga föräldrar, gamla föräldrar, barnvänligt samhälle.

Skrivbordsbidrag

Mitt bidrag till Raz' skrivbordstävling, via Lotten.
Så här har det sett ut sen jag såg Prerafaeliterna på Nationalmuseum (missa inte om du är i Stockholm!). Målningen heter Isabella och är målad av John Everett Millais.

Heja unga föräldrar!

Idag har jag gått och tänkt på alla fördelar som finns med att vara ung förälder.

- Man är stark och energisk när man är ung

- Man har inte hunnit vänja sig vid att bara behöva ta hänsyn till sig själv - det blir inte en lika stor omställning att sätta bebisens behov främst

- Man behöver inte ge upp ett intressant jobb och karriär

- Man är inte lika ängslig

- Man tycker inte att föräldraskapet är så märkvärdigt

- Man är fortfarande öppen för att lära sig

- Graviditet, förlossning och amning är ofta mycket lättare när man är mellan 15 och 25

- Man har lätt att bli med barn, och hinner få fler om man vill ge barnet syskon

- Ens egna föräldrar är inte för gamla för att hjälpa till och vara delaktiga

- När barnen blir tonåringar är inte åldersskillnaden så enorm

- När barnen flyttar hemifrån har man fortfarande ett långt liv kvar för att resa och göra roliga saker

- När man får barnbarn är man fortfarande tillräckligt stark för att orka vara tillsammans med dem och ta hand om dem

Grattis alla som blir unga föräldrar!

Tänk om tonåringarna skulle ställa samma krav på oss

Snart är det Valborg, till alla tonåringars föräldrars stora sorg. Systembolaget kör med sitt vanliga dubbel-tänk och gör reklamfilm med en psykolog som uppmanar föräldrarna att sätta gränser - för sina barn.

Samtidigt citerar man Folkhälsoinstitutet som säger att vart femte barn i Sverige lever i en familj med förhöjd alkoholkonsumtionen. Och eftersom vuxna är barns förebilder, är risken stor att dessa barn ska få alkoholproblem senare i livet, skriver man.

Det låter ganska troligt. Barn gör ju inte som man säger - de gör som man gör! Min generation fick inte heller dricka när vi var unga. Ändå är det tydligen minst var femte av oss som har alkoholproblem.

Kanske är det sant att alkoholdebuten sker allt tidigare. Enligt Socialstyrelsen togs i fjol 507 barn i åldern 0—14 år in i sjukhusens slutenvård för alkoholintag. Det är lätt att få panik som vuxen.

Lösningen är - som vanligt - att sätta gränser. För sina tonåringar. Nolltolerans gäller. Lås in barnen om det behövs. Gör vad som helst - bara du slipper ta ansvar för ditt eget drickande.

PS Mitt snack om unga och alkohol i P1 i fredags

Tänk om vi inte behöver vara så rädda

Det finns mycket att oroa sig för, stora och små saker. När man blir förälder upptäcker man tusentals nya orosmoment. Det är så mycket som kan hända den lilla bebisen, krypbarnet, tultaren - för att inte tala om barnen som kan gå och springa själva, som kan försvinna på en sekund.

Och svenska föräldrars oro verkar bara öka, trots att de är mer pålästa än någonsin och trots att svenska barn lever förhållandevis trygga och ofarliga liv. Jag läste på alltombarn.se att "oro för barnen" kom högst på listan när Vi Föräldrar nyligen gjorde en undersökning om de största föräldrafrågorna.

Det gäller även brittiska och amerikanska föräldrar. Artikeln berättade att brittiska forskare varnar för att föräldrar idag överbeskyddar sina barn. En studie, utförd av organisationen Play England, visade att hälften av alla brittiska barn hindras av sina föräldrar att klättra i träd. 17 procent av barnen får inte leka kull eller jaga varandra. Enligt studien får en del barn inte ens leka kurragömma för sina ängsliga föräldrar.

Det finns naturligtvis motkrafter. Föräldrar som anser att rädslan är överdriven och smittar av sig på barnen, gör dem mindre motståndskraftiga. Många föräldrar tror att deras barn har en självbevarelsedrift och att den måste få stärkas, övas och slipas.

Exempel från USA är mamman/kolumnisten Lenore Skenazy, som orsakade amerikansk folkstorm och utsågs till "USA:s sämsta mamma" när hon lät sin 9-årige son åka tunnelbana själv i New York. Sedan startade hon bloggen "Free Range Kids", läs den!

Tidningen Mothering rapporterar om amerikanska föräldrar som flyttar till så kallat co-housing, områden där man bor i egna hus men tar gemensamt ansvar för att barnen ska få röra sig fritt och ändå vara trygga.

Visst finns det saker att vara orolig för. Stora faror som miljöförstöring, krig och orättvisor. Små saker också för all del. Jag har själv alltid varit en riktig filifjonka och oroat mig för allt möjligt.

Men det viktiga är att inte låta rädslan ta överhanden. Redan de gamla romarna visste det: det enda man verkligen behöver vara rädd för är rädslan. Rädslan gör oss mer sårbara, mindre klartänkta. Om vi är rädda gör smärtan mer ont.

Det finns många förklaringar till att vi blir allt mer osäkra. Vissa säger att det beror på att vi får allt mindre tid att känna efter, tänka efter, testa våra gränser. Vi har så mycket annat för oss när barnen är små att vi inte hinner låta dem utforska världen i sin egen takt. Om vi tog oss den tiden skulle vi upptäcka att de kan betydligt mer än vi tror.

Andra menar att vi strävar efter allt mer perfektion och kontroll. Vi tror (kanske omedvetet) att vi kan eliminera all smärta, både fysisk och själslig. Därmed blir vi också allt mer sårbara för smärtan, och allt räddare för den.

En del går ännu längre och tror att makthavare odlar och underhåller rädslan. Media till exempel säljer inte lika bra när det handlar om lycka och trygghet, därför handlar tidningar och tv mer om våld, risker och katastrofer. Affärsmän tjänar på vår rädsla för att de kan sälja saker (larm, grindar, hjälmar, piller och så vidare). Politiker ser hellre att folk oroar sig än att de engagerar sig.

Hur som helst är det värt att fundera på. Vad är du rädd för? Varför är du rädd? Vad skulle hända om du slutade att vara rädd för det?

Vill man bli fin får man se suddigt

Köpte nya solglasögon häromdagen, för att det var soligt och de var billiga (59:50 på Indiska) .

De var ganska fina också, och jag tror iallafall att jag ser intressant och modern ut när jag har de på mig. Dessutom blir allting lite rosa och gyllene när jag har dem på mig. Och lite suddigt, eftersom de inte är slipade och jag egentligen behöver ganska starka glas, iallafall på ena ögat.

Så här ser stan ut när jag cyklar omkring i solen. Det är kanske inte så trafiksäkert, men vad gör man inte för att vara moderiktig.

Jag har faktiskt ett par slipade solglasögon också, men dem kan jag inte hitta just nu. De kanske ligger i en låda som jag borde städa. Men det är ett annat par solglasögon jag egentligen drömmer om. De är alldeles för dyra, och måste beställas från utomlands, och inte ens där kan man köpa dem för de är slutsålda. Men man kan väl drömma?

Har ni sett nånting så tjusigt nån gång?

Föräldrar behöver stöd av andra föräldrar

Regeringen har anslagit 70 miljoner kronor till stöd för föräldrar. Med anledning av det ringde P1:s Studio Ett till mig igår (eftersom jag var med och startade det första svenska föräldranätet) och ville att jag skulle svara på varför det behövs mer föräldrastöd. Har föräldrar blivit osäkrare nu för tiden?

Jag svarade att jag tror att svenska föräldrar generellt är mer osäkra idag, om man jämför med två, fem eller tio generationer sedan.

Inte så konstigt heller. Vi får ju ingen som helst träning på att vara föräldrar innan vi får barn! Vare sig det gäller att byta blöjor, amma, få bebisar att sova lugnt, lirka med arga sexåringar eller få förtroendefulla relationer med tonåringar. Vi träffar knappt några barn om vi inte utbildar oss (eller arbetar med) barn. Vi går helt enkelt direkt från att vara bekymmerslösa tonåringar (upp till 30+), rakt in i tillvaron som ansvarstagande föräldrar.

I de perioder och kulturer där man har levt/lever tillsammans med folk i alla åldrar omkring sig från morgon till kväll, där får man all den där kunskapen utan att ens tänka på det. Så har vi också haft det i vår kultur, för inte så länge sedan. Man fick barn tidigt, vilket betydde att man fortfarande hade familjen omkring sig som kunde stödja och hjälpa. Och redan innan dess, från det att man var liten, hade man oftast ansvar för några som var ännu mindre.

Nu är det många som aldrig ens har hållit i en bebis när de blir föräldrar. Hur ska man då veta om man gör rätt eller fel?

Det här sättet att leva gör oss också väldigt beroende av de så kallade experterna. Vi tror att man måste vara utbildad för att kunna ta hand om barn. Vi vågar inte ens lita på våra instinkter. Till och med experterna själva verkar tvivla på att föräldrar är tillräckligt kunniga för att ta hand om sina barn på bästa sätt.

Men så är det ju inte. Vi kanske är ovana, men det enda vi behöver är stöd i form av andra med mer erfarenhet än vi själva. Andra föräldrar som kan visa oss, utan att vi känner oss otillräckliga.

Det allra bästa vore om man hade allt det där omkring sig hela tiden. Både innan och efter att man får barn. I brist på det tror jag att föräldraforum är jättebra. Där träffar man andra, helt vanliga mammor och pappor, som har gjort viktiga erfarenheter och har kunskap som man kan lära sig av - utan att vara experter.

Men det bästa av allt är något som de flesta upptäcker efter ett tag - att man inte bara har frågor, utan också svar. Att man kan hjälpa andra!

Fast riktigt allt det där hann jag förstås inte säga i radion. Här kan man lyssna på vad jag (och Anna Wahlgren) svarade i Studio Ett.

Läs vad andra skriver om föräldrastöd och barn

Min anledning att släcka ljuset ikväll

I kväll är det Earth Hour. Hoppas att alla släcker ljuset och att det är en stjärnklar himmel, så att vi får se Vintergatan.