Boken
mitt barn och jag är skriven av
Anna Elheim och utgiven 2008 på förlaget
Röd Fågel. Det är en ganska tunn liten bok, enkelt och billigt gjord med svartvita bilder. Man läser den på några timmar - men den ger mycket att tänka på.
Små barns behov har inte förändrats sedan människans urålder, men vår kulturs moderna livsstil utgår inte från de behoven, menar Anna Elheim. Därför skriker våra barn mer än de gör i andra kulturer. Genom att härma de andra kulturernas sätt att ta hand om sina bebisar kan vi göra livet lättare för våra barn - och för oss själva.
De metoder hon beskriver är bland annat att bära barnet i sjal i stället för att köra det i barnvagn, att amma så ofta och länge barnet vill och att sova nära varandra istället för att ha barnet i ett eget rum.
Till att börja med håller jag med om allt det här. Som småbarnsförälder började jag delvis i fel ände men upptäckte med tiden vad som fungerade, och då menar jag verkligen fungerade, utan att sätta några dåliga spår.
Jag kan också intyga att
på hela vår resa jorden runt var det bara i de mer "civiliserade" länderna (Singapore, Australien och Nya Zeeland) som vi hörde barn skrika eller gnälla. Det var verkligen påtagligt för oss alla, och jag funderade mycket på hur vår kultur skiljer sig från resten av världen när det gäller kommunikationen mellan barn och föräldrar. Det jag såg var att man i många andra länder har mer kroppskontakt, mycket tid tillsammans och stor tolerans för barns behov. Tillsammans verkar det vara faktorer som eliminerar barnskrik.
Jag tyckte alltså att innehållet var mycket bra och viktigt. Det som skymde sikten lite var att källangivelserna var väldigt otydliga och att boken var dåligt korrläst. Men det är inte jätteviktigt i sammanhanget.
Det som jag verkligen har grubblat på de senaste dagarna är hur det egentligen kan komma sig att vi inte alla bara gör det så här enkelt för oss. Varför många av oss - de flesta? - krånglar till det i onödan med våra barn och får skrikande, ledsna bebisar, och känner oss frustrerade och ledsna själva.
Anna Elheim skriver att vi egentligen redan vet vad vi borde göra som nyblivna föräldrar. Hon kallar det för vår "inre visdom".
Vi har alla en inre visdom om hur vi knyter an till våra barn och tar hand om dem genom livet. Men vi är alla också påverkade av vår egen uppväxt och samhällets normer - där forskningsrapporter och trender ofta har stor påverkan på hur vi är som föräldrar.
Jag är böjd att hålla med om den inre vissheten. Om vi inte hade en medfödd, intuitiv känsla för hur man ska ta hand om bebisar skulle inte människosläktet ha överlevt så länge. Men varför är det så svårt att agera på den där känslan? Hur djupt kan den vara begravd?
Bara intuitionen kanske inte räcker. Känslan behöver ständig återkoppling och förstärkning, och det får den genom härmning, inlärning och upprepning. Men idag har många av oss aldrig hållit i en bebis när vi själva blir föräldrar. Om vi inte har haft småsyskon har vi inte sett våra föräldrar trösta, mata och sova med bebisar.
Bebisen själv hjälper också till, med
sin intuitiva kunskap av vad den behöver, och skickar de signaler den förmår. Men om vi aldrig har fått det ingnuggat hur de där signalerna ser ut, eller hur man gör för att besvara dem på ett bra sätt, då hjälper inte det heller.
Den allra största utmaningen är om våra föräldrar inte heller hade en självklar kunskap om hur man svarar på små barns behov. Då har vi inte ens en egen, inre hågkomst om hur ett bra samspel mellan barn och förälder går till.
Vi blir väldigt mycket nybörjare som föräldrar om vi inte har en egen känsla av hur man gör. Och väldigt utlämnade till hur andra
tycker att man ska göra. Då får man hoppas att det är någon som själv har en bra och god känsla inombords - inte någon som själv inte har fått sina behov tillfredsställda, eller någon som vill tjäna pengar på ens osäkerhet.
Jag skrev förut att jag själv började delvis i fel ände när jag blev mamma första gången. Jag var total nybörjare, utan några förebilder eller erfarenheter. En del saker gjorde jag på ren känsla, bara för att det kändes så obetvingligt och rätt - och de blev rätt. Som till exempel att amma ofta och länge. Kanske hade jag också egna positiva minnen av att ha blivit fritt och lyckligt ammad.
Men en del saker läste jag mig till, eller gjorde som jag blev tillsagd. Många av dem blev väldigt fel. Som till exempel att inte låta bebisen sova nära mig efter de första månaderna, fast vi hade sovit så bra ihop innan. Jag blev tillsagd att det var dags att vänja av honom vid att äta på nätterna, och att han var gammal nog att sova i en egen säng, helst i ett eget rum. Att jag skulle bära tillbaka honom på nätterna om jag hade ammat. Våra nätter efter det blev ett helvete: han grät och jag grät, och ingen av oss sov. Det tog flera månader innan han vande sig. Månader som vi kunde ha sovit tryggt tillsammans istället.
När jag läser Anna Elheims bok idag önskar jag att jag haft och läst den innan jag ens fick barn. Eller att jag haft en Anna Elheim i mitt liv som kunde inspirerat mig till att göra det enda rätta - att lyssna på vad mitt lilla barn behövde allra mest, och utan förebråelser ge det. Det är allt som behövs faktiskt.
Jag hoppas att många ska läsa Annas bok och bli inspirerade.
Köp den här! Här kan du läsa
en intervju med Anna i tidningen Hennes.
Läs vad andra skriver om mitt barn & jag, Anna Elheim, barnuppfostran, bebisar, föräldraskap, nyfödda, amning, sömn
Om jag vore barnläkaren skulle jag börja med att fråga om de hade testat den allra, allra enklaste lösningen på sina jobbiga sovproblem: att sova tillsammans, utan att känna skuld och oro. Jag kanske skulle ge dem ett recept på en bredare säng, om det behövdes.
