Kvinnliga förebilder, eller inte

På tåget ner till Ö-Helena hittade jag en tidning som någon hade glömt - nummer två av Passion for Business som jag citerade här. Jag läste den på min tågbrits och blev så upprörd att jag var tvungen att läsa långa stycken högt för värdfamiljen och gästerna när jag kom fram, för att höra om det var jag som var galen eller tidningen.

Det första upprörande var att ägaren och chefredaktören Anna Bråkenhielm (som jag inte känner) i sin ledare fullkomligt hänger ut och förolämpar sin förra chefredaktör Carina Nunstedt (som jag inte heller känner) . Skälet är att Nunstedt valde att säga upp sig direkt efter sin semester. Men Anna, så gör man bara inte! Hur besviken man än är. Oproffsigt är bara förnamnet.

Det andra, mycket värre upprörande, var en intervju med Christina Liljeström, vd för Svenska handelskammaren i London, under rubriken "Passionerade". Jag tror att hon ska vara en slags förebild för unga kvinnor som vill göra karriär. Här måste jag ha med ett ganska långt citat - det är nästan hela intervjun. Rubriken är Jag var bara mammaledig i fyra månader.

"Att göra business handlar för mig om ett commitment, ska man göra karriär kan man inte vara hemma i 1,5 år. Det är ett tufft klimat här i London och det finns ingen förståelse för familjelivet. Dessutom fick jag myror i kroppen av att sitta hemma och amma. Under min mammaledighet hade jag hela tiden kontakt med kontoret. Och min dotter reste med mig till sex olika länder. Karriären betydde allt för mig innan jag fick barn, och den betyder fortfarande väldigt mycket! Jag är en extrem tävlingsmänniska.

Jag har en barnflicka på heltid och det fungerar bra nu, men första tiden när Lovisa var bara 5-6 månader var väldigt jobbig. Hon vägrade ta flaska, så barnflickan fick komma till jobbet så jag kunde amma var tredje timme. Allt kändes mörkt.
Jag hetsade hem vid 19 för att lägga Lovisa, och gick sen ofta ut igen för att hålla i Handelskammarens kvällsevenemang.
När jag slutade amma blev allt mycket lättare. Min man jobbar med private investment och reser mycket. Vi försöker ha en kväll per vecka som vi viker för familjen.

Jag tror mycket på kvinnliga nätverk. Jag gick en fantastisk managementutbildning för kvinnor. De andra deltagarna hade fått barn och fick mig att känna att det skulle gå att kombinera."

På bilden ser man en kvinna i svart kavaj, rosa blus och dyra men diskreta smycken. Hon sitter lite hopkrupen.

Hur kan man hålla fram den här historien som ett ideal? Den är ju jättesorglig. Snudd på skräckexempel.

Läs vad andra skriver om passion for business, anna bråkenhielm, carina nunstedt, mammaledighet, karriär, kvinnliga nätverk, commitment

Goda råd till kvinnor

Läser senaste numret av Passion for Business (en riktig tandgnisslare, återkommer till det) och artikeln där tidningens ägare Anna Bråkenhielm intervjuar Liza Marklund. Liza får frågan vad som är de bästa tipsen för tjejer som vill undvika "de värsta minorna som många tjejer går på i jobbet", och svarar:

"Prioritera och planera! Du kan inte göra allt. Om du satsar på både barnen och karriären så måste du välja bort andra saker som shopping, tjejkvällar, träning, alkohol, stora middagar - en massa sociala trevligheter helt enkelt, annars går du in i väggen så det sjunger om det. Minns att snälla flickor kommer till himlen. Alla andra kan gå hur långt som helst. Guldmedalj i klysch-VM, men sant likafullt."

Jag har grubblat en hel eftermiddag, men jag förstår fortfarande inte vad hon menar.
Några rader längre ner beskriver hon den perfekta chefen:

"Hon måste vara väldigt kvinnlig - och tydlig i sin kvinnlighet. Gärna volangblusar. Titta på Amelia Adamo och SEB:s vd Annika Falkegren. Ta fram volangerna! Sedan får inte det kvinnliga bli för tydligt."

Enligt artikeln har Liza en viss ironi i rösten, men det står inte vad ironin gäller.
Och om likformigheten bland maktkvinnorna i näringslivet:

"Alla ser precis likadana ut. Alla är blonda med fönat hår och smala midjor. Inget fel i det, jag ser ju ut så själv. Men så bra vet jag inte om det är."

Nä. Va? Betyder det någonting? Vad?

Läs vad andra skriver om journalistik, Passion for Business, Liza Marklund, karriär, barn, kvinnokampen, makt

Livspusslet

Hur hinner folk jobba heltid och blogga samtidigt? Jag fattar inte.

Nya bilder på flickr (test)

Kollar bara om koden funkar, så att det ska gå att lägga upp bilder enkelt.

Något lustigt hände på väg från Rosenbad

Klockan 12:54
Genomblöt av höstregnet parkerar jag min fina cykel utanför Information Rosenbad , men upptäcker att dörren är låst.

Korsningen Drottninggatan/Fredsgatan - snygg port, men fel.

Jag ska vara med på ett jobbmöte klockan 13 i konferensrummet Rotundan men har ingen annan adress än Rosenbad, och det här är uppenbarligen fel dörr. Ringer en kollega som googlar fram att det ska vara på Rosenbad 4, som ligger på andra sidan huset.

Snart händer det, på X/Rosenbad 4

Klockan 12:57
Hittar porten och ser mig om efter en parkeringsplats till cykeln. Cirka fem meter bort står en annan cykel låst vid ett lågt staket, men det är mitt i ösregnet, och tänk om det kommer en skummis och snor den? Man vet inte vilka konstiga typer som stryker runt här nere i city. Jag låser raskt fast min fina hoj i stuprännan utanför dörren och skyndar in till mötet.

Klockan 16:40
Mötet är slut och jag skyndar genom den stora receptionshallen mot trappan till entren. På långt håll ser jag en stor svart bil parkerad precis utanför dörren, som just öppnas av en livvakt. Efter livvakten kommer kommer Fredrik Reinfeldt samt en flicka med en stor väska. Jag hejdar mig före trappan, för att inte skrämma livvakten, och står åt sidan och ser snäll ut. Det verkar inte övertyga livvakten - han tittar på mig och alla andra i receptionen med samma stålblick, men sveper förbi och slussar statsministern mot hissen. Jag fortsätter nerför trappan och ut genom porten.

Klockan 16:42
Cykeln är borta! Det finns inte ett spår av den kvar! Det är som om den aldrig har existerat!

Klockan 16:42,5
Springer tillbaka och viftar åt killen i receptionen. - Hallå, du, har du sett min cykel?
Killen rodnar och säger att jag måste prata med gruppchefen. Gruppchefen dyker strax upp och visar sig vara en uniformerad, otroligt vänlig man. Han skakar min hand och säger att jag hade parkerat lite olyckligt.
- Men jag såg inga skyltar! Inte den minsta lilla skylt!
- Jag vet, svarar den vänliga gruppchefen (vi kan kalla honom Håkan). - Men du vet, det kommer ministrar här hela tiden. Säkerhetsfolket blev oroliga när de såg cykelväskorna. Bombpatrullen fick komma hit och vi fick spärra av hela entren.
- Va?! Men ... min cykel ... och det sitter ju miljöpartimärken på cykelväskan! Då kan det väl inte vara några bomber i, försökte jag resonera förnuftigt.

Snälla fina cykeln med dotterns mp-märken på

Håkan höll med och trodde att det säkert var därför de inte hade låtit bombroboten åka ut med min cykel till Gärdet och sprängt den i småbitar. Istället hade de klippt upp låset och rullat iväg med den till ett närbeläget garage, där jag några minuter senare kunde hämta min fullständigt oskyldiga cykel.

Galet va! Visst, jag kanske skulle ha fattat att det inte var världens bästa cykelparkering. Men det fanns verkligen inga skyltar, och det stod ju en annan hoj bara några meter bort.

Klockan 17:15
Cyklar hem på den misstänkta terroristcykeln. Försöker att se så ofarlig ut som möjligt för att inte skrämma eventuella mötande ministrar.

Läs vad andra har skrivit om cyklar, bomber, Rosenbad

PS Kärleksfulla hälsningar till inspiratriserna Lotten och Helena.

London calling

Uppdaterat: Femte dagens morgon i London; jag hade tänkt rapportera efter varje dag men har slocknat som en lågenergilampa i hotellets mjuka duntäcken varje kväll, utmattad efter promenaderna, sevärdheterna, tubtransporterna och den allmänna Londonstorheten. Men nu ska ni få höra:

Första dagen kom vi fram redan nio lokal tid till Heathrow, köpte våra Travelcards för tunnelbanan och fick sen stå och hänga i tio minuter utanför spärrarna för att klockan skulle bli halv tio så att korten skulle börja gälla.

En minut kvar!

Hotellet var en trevlig överraskning: billigt (för att vara hotell, 80 pund natten för ett twin room) men ändå bra! Jag kan verkligen rekommendera det. Rummen är stora för att vara i London (man kan stänga dörren utan att behöva ställa ut skorna först), sängarna är sköna och har stora duniga extrakuddar, frukosten är helt okej, personalen är supervänlig och det är fri, bra wifi överallt i huset. Samt ligger det busnära u-stationerna Bayswater och Queensway. Och två minuter från världens kanske skönaste park, Kensington/Hyde Park.

Så när vi hade packat upp studsade vi genast ut i den. Där fanns ekorrar, svanar, kråkor och helt överraskande två knallgröna papegojor. Och en liten herre som vandrade omkring bland träden.

xxx

Förvånande grön papegoja :: Vandrande gråsvart farbror

Sen gick vi på teater och såg The Mousetrap. Det var första gången för Julia, andra för mig och 23277:nde för skådespelarna. (Ja, de måste vara jättegamla!) Innan föreställningen är helt slut får man lova att inte avslöja för någon vem som var mördaren. Men ni är ju mina vänner så ni kan säkert bevara hemligheten: det var överste Senap som gjorde det, med en stångkorv i skafferiet.

Om varje föreställning får i genomsnitt tre minuters applåder, hur lång skulle den sammanlagda applåden bli? Och hur många blåsor skulle man få i händerna?

Andra dagen sov vi länge och gick sedan till Harrods och köpte hundra burkar te och dreglade över allt galet godis och fnös åt juvelerna.

xxx

Anna i teparadiset :: Gröna gelepäron och annat sofistikerat snask

Efter en hälsosam lunch på glass, mackor och nötter åkte vi till Madame Tussauds vaxkabinett och spenderade några timmar där med att ta jätteroliga bilder på oss själva tillsammans med Tom Cruise, Richard Branson, Shakespeare, drottning Victoria och många andra som också var där. Bilderna med Julia på är roligast men dem får jag inte visa.

xxx

Drottning Victoria är inte en av mina favoriter, och inte lyssnar hon när man försöker förklara heller.

Tredje dagen hann vi springa runt ett varv inne i Westminster Abbey (där alla vandrar runt med små telefoner och stirrar i taket, men det är i själva verket radiomanicker med Jeremy Irons inuti som talar om för en att man ska titta i taket, och vad det är man då ser) innan vi skulle träffa Modesty Blaise-gänget. Det var ju en av de två anledningarna till resan, att gå en promenad i Modesty och Willies fotspår; se alla gränder där de smugit på juveltjuvar, alla eleganta restauranger där de ätit lunch med spionchefer och alla parker där sadistiska knarkslavmördare de brottat ner i ett buskage och oskadliggjort, för alltid.

xxx

Modesty Blaise-listmedlemmarna, förklädda till vanliga turister :: Guiden Kim berättar hemlisar utanför Ministry of Defence

Fantastiskt nog hade vi en äkta, certifierad Londonguide med oss, som inte bara hade läst alla MB-böcker utan dessutom kunde berätta massor av andra intressanta saker om alla platser vi såg. Visste ni till exempel att MI6 söker nya rekryter på sin webbplats, att det blev stor oro bland herrarna på Ian Flemings herrklubb när man 1973 fattade beslutet att låta kvinnor äta lunch där och att det fanns två VIP-skyddsrum i källaren på Ritz Hotel under kriget: ett för snarkande VIP-gäster och ett för ickesnarkande?

xxx

Londonpojkar

Dessutom fick vi veta en bakväg till 10 Downing Street - framsidan är sedan snart 20 år avstängd från allmänheten med höga kravallstaket och många poliser. Men på baksidan stod bara en jättesnäll polis som log stort när vi bad att få ta en bild på honom och Julia.

Efter fyra timmars promenad ramlade vi in på en pub där två farbröder som var Peter O'Donnells svärson och goda vän bjöd på öl och där jag åt Sunday roast lamb och Yorkshire pudding, som visade sig vara ganska likt pannkaka. Sen gick vi vidare till Europas största bokhandel Waterstone's och sen på jättebio och såg Brideshead Revisited, som var hyfsad.

Fjärde dagen åkte vi till Science Museum, som man aldrig hinner vara tillräckligt på, vi fick tillochmed hoppa över lunchen.

xxx

Notera hur het min hjärna är!!! :: Maskin för tillverkning av After Eight

Sedan tubade vi hem för att byta om till tjusiga kläder och sen vidare till Brown's för att dricka te. Te på Brown's är nånting alldeles galet. För det första är det dyrt. Men hör här vad man får för sina surt förvärvade slantar:

Afternoon tea is legendary at Brown's. Ever since James Brown established his hotel for 'genteel' folk over 170 years ago and Agatha Christie enjoyed it whilst writing 'At Bertram's Hotel' here, afternoon tea in The English Tea Room has become a British institution.

Relax to the sounds from the Baby Grand Piano and indulge in Brown's award-winning Traditional Afternoon Tea which consists of a choice of 17 teas, including Brown's own blend, along with succulent finger sandwiches, an assortment of delicate pastries, fruit and plain scones with clotted cream and strawberry jam, as well as a choice of freshly baked cakes from the trolley.

För det andra blir man tjock som ett troll av att dricka te på Brown's. Kanske inte av själva teet, men av alla de ovan nämnda gurksnittar, ostsnittar, scones med kluttad grädde och sylt, makaroner (kaksorten), maränger, chokladtårtor, fruktkakor och annat som rullas in på silvervagnar och guldbrickor i en diskret men aldrig sinande ström. Om man bara råkar höja ett ögonbryn kommer de farande med mera kakor. Och kanske lite mer te? Champagne? Kluttad grädde?

xxx

Man har inte druckit te förrän man har druckit det i fåtöljen där Agatha Christie sörplade det under antecknandet av sina deckare på Browns. Tyvärr, så är det bara.

Man måste liksom göra det en gång i livet (eller två, tre eller fyra, beroende på hur många tegalna barn man har).

Idag åker vi hem igen, men först ska vi promenera på South Bank och köpa lite souvenirer. London är alltid trevligare än man minns det, och den här gången var det dessutom varmt och soligt alla fem dagarna. Vi har gått utan jacka varenda dag! Så vi är glada fast trötta i fötterna!

Slut på London-rapporten!

Modemedveten i höga stövlar och bygghjälm

Efter att ha gått till jobbet i två veckor klädd som en journalist (läs slusk) bestämde jag mig för att göra ett ryck och snofsa upp mig. Eftersom jag verkligen hatar att handla kläder (får panik i provrum, misstänker att expediterna är utsända av Satan och tycker att allt över 300 kronor är på tok för dyrt) har jag hittat på det optimala sättet att ändå bli klädd: jag tvingar med mig P ut i affärerna. Hans uppgift där är att nicka eller skaka på huvudet åt de kläder jag pekar på, samt rycka på axlarna åt priset. Efter en sån övning kom jag hem häromdagen med en superfin kappa, en kofta, en klänning och mina första riktiga höga stövlar. "Folk kommer att tro att du är modemedveten", kommenterade yngsta dottern.

Superfina kappan från Indiska + en aldrig så liten skymt av X-IT-stövlarna

Hon ångrade sig när jag stolt mannekängade med mitt allra senaste fynd; en kinesisk bygghjälm, inköpt vid ett besök på utställningen Spirande vita nätter på Bonniers Konsthall. Den är inte bara ett konstverk utan även snygg samt stötdämpande, vilket är bra eftersom jag cyklar till jobbet.

Jag vill ju inte ge folk en felaktig uppfattning.

Mitt verkliga förhållande till mode är att jag är uppriktigt intresserad av snygga och roliga kläder (jag kan tex följa efter folk en extra sväng på cykel för att studera deras intressanta hattar) men lika ovillig att följa det rådande modet. Häromdagen läste jag på en skobutiks hemsida följande föreskrifter:

"Ska man ändå visa mycket ben och ha mycket vidd i kjolen finner man ett bra tillfälle att låta nylonstrumpor i glada färger lysa upp. Till hösten ser vi mycket lila och vinrött, men i den ursprungliga 60-talslooken återfinns ofta även de vita stumpbyxorna. Välj antingen samma färg på strumporna som på din enfärgade trapeze-klänning, eller låt dem spela med och lägga till ännu en dimension till kontrasterna i färgblocken.
När höstvindarna så småningom oundvikligen börjar vina är det förstås en cape som ska på. Den bärs med armbågshöga skinnhandskar och på huvudet sitter baskern stadigt. Rosetter, rundade kragar eller krås i halsen är annars några av få godkända utsmyckande detaljer.
Håret bärs utkammat naturblont i mittbena eller klipps i mjuk lugg eller kortare pojkaktig page. Läpparna blekt rosabeiga, ögonen antingen naturliga eller målade med skarp flytande kajal för den grafiska känsla."

Spelande strumpor och krås i halsen? Nja va. Höga stövlar och bygghjälm känns mycket mera jag.

Utan kofta i Göteborg (uppdaterad med Christian och mojito)

Nu sitter jag på tåget hem från Göteborg, världens kanske trevligaste stad. Jag fick den absolut sista platsen på tåget, i bortersta hörnet av familjevagnen. Brevid mig sitter en tonårstjej som är hungrig, trött och allergisk mot nästan allting, speciellt högljudda småbarn. Nyss ställde sig en knatte brevid henne och frågade "Vad gör du? Vad gör du? Vad gör du?" fast hon inte gjorde någonting alls utom att tugga lite på sin mobil. Hon stirrade på honom utan att svara tills han leddes bort av sin mamma.

Helena & Christian mitt i Majorna

Det var roligt att vara på bokmässa, speciellt när man inte var inne på själva mässan som är stor och svettig och rörig. Jag bodde tillsammans med Lotten hos snälla Helena och hennes totaltrevliga familj. Första kvällen gick jag med Lotten på prisutdelningsfest där fel tidning vann (det skulle såklart ha varit Språktidningen).

Vem ska egentligen hålla i micken?

Andra kvällen blev jag bjuden på middag hos urgamla kompisar i Lerum, och däremellan var det bloggträffar, barmingel och rundvandringar i Göteborg.

Lotten suger i sig en fransk mojito och kommer strax att bli galen, full och ramla omkull.

Och bokmässan förstås, i sällskap med NoS-Lena och Karin. Roligaste föreläsningarna var SF-kanonen (se nedan), Cecilia Hagen/Denise Rudberg och Plura Jonsson/Ebba Forsberg. Plura var kul och intressant men hade alldeles fel - han sa att konsten går före nästan allt annat och att man därför inte kan ta hänsyn till vad ens vänner eller familj tycker om det man skriver på sin blogg.

Cecilia Hagen och Denise Rudberg

Iallafall var det en rolig helg! Det var roligt att vara alldeles på egen hand, med nya stövlarna och väskan packad med outfits, speciellt utvalda av dottern. (Tyvärr kunde jag inte ha koftan alls, förlåt Isabel men det var så varmt på bokmässan, värsta tropiska hettan!)
I väskan fanns också tre böcker som jag trodde att jag skulle läsa ut på tåget. Jag hade sett framför mig hur jag skulle sitta i fullkomlig underbar ensamhet och läsa hela vägen ner till Göteborg, men självklart satt jag och pladdrade med mina resgrannar större delen av resan istället.

Så även på nu hemresan. För en stund sen frågade jag tonåringen om hon skulle äta och så gick vi tillsammans till restaurangvagnen, men de hade ingen laktosfri mat alls, inte ens en banan. Dåligt SJ! Hon var iallafall en väldigt rar fjortonåring som kom från Skinnskatteberg, tydligen den tråkigaste byhålan i världen. Hon ville plugga till stylist och flytta till Skåne där det kanske händer lite mer än i Skinnskatteberg. Eftersom hon skulle byta tåg i Örebro och få vänta där mer än en timme gav jag henne boken som jag fick av dig Helena, hon blev jätteglad! Hoppas det var okej, hon berättade lite om sin familj och jag tror att den kommer att passa henne perfekt.

SF-kanon

Svenska science fiction-läsare har fått en egen litteraturkanon. Maths Claesson och Glenn Petersen, två av SF-bokhandelns grundare, höll ett föredrag på bokmässan idag där de räknade upp de tio viktigaste böckerna inom science fiction. Så här såg deras kanon ut:

1. Mary Shelley - Frankenstein
2. H G Wells - The Time Machine
3. George Orwell - Nineteen Eighty-Four
4. Alfred Bester - The Stars, My Destination
5. Ray Bradbury - Martian Chronicles
6. Robert Heinlein - Stranger In A Strange Land
7. Kim Stanley Robinson - Red Mars / Green Mars / Blue Mars
8. William Gibson - Neuromancer
9. Iain M Banks - Consider Phlebas
10. Ian McDonald - River of Gods

Det var en högst personlig lista förstås, och många i publiken skakade på huvudet och muttrade när deras favoböcker inte fanns med. Jag saknade böcker av Isaac Asimov, Arthur C Clarke, Philip K Dick, Douglas Adams, Harry Harrison, Neil Stephenson, Jan Lars Jensen och Mikael Niemi, för att bara nämna några som satt sin prägel på science fiction.
Mina medlyssnare Lena och Karin undrade varför de stora kvinnliga sf-författarna hade blivit förbisedda: var var till exempel Ursula K LeGuin, Joanna Russ och Tanith Lee? Lena misstänkte att Shelley bara fått vara med som alibi och krävde bättring till nästa kanon, vilket utlovades.
Själv ser jag LeGuin som mer fantasy än SF, men hon är så viktig så man måste kanske skapa en fantasy-kanon bara för att få henne kanoniserad. Om jag skulle välja en kanonbok av en kvinnlig sf-författare skulle det bli The Annunciate av Severna Parke. Den är så märklig och före sin tid, med lesbiskt sex, knark och dystopiskt nanotech, så den borde vara med.

Läs vad andra skriver om science fiction, böcker, litteratur, kanon, sf

Har du gett Alvedon?

Sommaren 1984, när M var ett år gammal, vaknade han en natt när vi var på landet och var varm som en kamin. När jag tog tempen på honom nästa morgon hade han 40 grader. Jag packade ner honom i vagnen och rullade snabbt iväg till den enda doktorn på ön, en semestrande barnläkare. "Ta det lugnt", manade han, "och kom ihåg de tre V:na - Vätska, Vila och Värme. Inga febernedsättande piller, för om febern går ner för snabbt kan man få kramper".

Det där körde vi sen på alla fyra barnen. Aldrig en värktablett. Värme, vätska, vila, citronomslag, frisk luft, c-vitamin och förkylningste fungerade tillräckligt bra. Lökomslag om de hade ont i öronen. Puss och blås och kanske en saga om de fått en sticka eller slagit sig. Det verkade bra både för att bygga upp deras tålighet och immunförsvaret. Inte så att de aldrig var sjuka, men inte lika ofta som en del andra barn och framförallt gick det över snabbt, ofta på en dag

Men varje gång jag pratade med sjukvårdsupplysningen eller vårdcentralen - vare sig jag ringde om ett ovanligt stort myggbett, hosta, pricksjukdomar eller stukad fot, oavsett vad som hade hänt - var det första de frågade, alltid och ofelbart: Har du gett Alvedon?

De första tio gångerna svarade jag nej och blev tvungen att slösa bort flera viktiga minuter på att förklara och försvara mitt beslut att inte ge Alvedon. Efter det svarade jag "javisst" och kunde gå direkt på de relevanta råden.

Det finns absolut tillfällen när det är rätt och riktigt att ge värkmedicin eller febernedsättande. Men när man pratar med barnsjukvården kan man få för sig att de har andelar i Astra Zeneca. Våra barn är iallafall levande exempel på att man kan klara sig lika bra i stort sett helt utan värktabletter.

Idag hade bland andra DN och AB artiklar om ny forskning som visar att för mycket Alvedon kan orsaka astma. DN:s Karin Bojs skriver också om att febern fyller en funktion.

PS Jag tror inte på Emla heller.

Läs vad andra skriver om feber, Alvedon, barn, barnsjukdomar

Uti hundrade år

När jag cyklade till jobbet i morse kände jag mig så himla glad! Hösten fanns som en föraning i luften men det var inte kallt, himlen var ganska blå, människorna som gick sina morgonstråk såg snälla ut och cykeln gick bra. I backen ner mot Karl Johans Torg gick det jättefort, så fort att två kostymkillar som gick i cykelbanan fick hoppa undan. Yiihaa!!! ville jag skrika men jag vågade inte för om jag skulle ramla av cykeln.

Vi har inte direkt firat min födelsedag idag, visserligen är jag en födelsedagoman men vi hade ingen tid för alla jobb och möten och träningar som hade lyckats tjocka ihop sig just den här dan. Det blir tårta i helgen istället, och kanske några presenter om jag har varit snäll i år. Hej familjen, här är några presentförslag!

• Modesty Blaise-affisch
• super-tekokare med olika grader
• wifi-hittar-tröja
• solburk
• cykellampa
• "Rendevous with Rama" av Arthur C Clarke
• "En läkares samvete" av Lars H. Gustafsson
• "Jesus son" av Denis Johnson
• "The Art of Detection" av Laurie R. King
• "Se Neapel och sedan dö" av Tomas Lappalainen
• "Fierce Invalids Home from Hot Climates" av Tom Robbins
• "The Book - On the Taboo Against Knowing Who You Are" av Alan W. Watts
• nästan vad som helst från Indiska
• en kamel kanske?
  
• eller nåt annat
  

Det enda jag saknade idag var min pappa. Han ringde alltid och sjöng på våra födelsedagar, en liten visa som ha hade hittat på själv och som var en blandning av olika födelsedagssånger som han sjöng med sin skrovliga röst. Jag hörde den i huvudet hela dagen, men det är inte samma sak. Hej Pappi i himlen, försök hitta en telefon däruppe nästa gång!

Hur som helst, det var en skön dag idag. Hoppas verkligen inte att jorden går under just nu när allt är så trevligt!

Nervarvad till tårna

I förrgår satt jag i solen i fyra timmar och lyssnade på ingenting. Blundade, tänkte lite, läste några sidor i en bok, blundade igen. Så kan det vara när man bor i en fjällstuga många mil från ära och redlighet. Om solen lyser, och det gjorde den de sista fyra dagarna. Inga mygg var det heller, bara blåbär, tystnad, solsken och källvatten.

... ...

Jag vaknade klockan fem på mornarna och gick och la mig vid tio, strax efter skymningen. Vi hade ingen tv, inget internet, ingen klocka. Dagarna gick ändå! Man måste hämta vatten, fiska, grilla fisken, värma vatten och diska. Hugga ved. Tömma ut slaskvattnet. Koka te. Vinka till samegrannen och hans hund när de far förbi i sin lilla båt. Kasta macka.

Himla skönt var det. Men nu är jag tillbaka i stan, åtta dagar senare, och i morgon börjar jag på nytt jobb. Vi hörs när vi hörs! Har ni några kul bloggträffar på gång så är jag med!

Hösten kommer att börja med en stor smäll

Till alla som går omkring och gnäller om att hösten redan är här säger jag bara: håll truten med er. Låter jag sträng? Det är jag inte; bara förkyld. Förkylda människor har inget tålamod, istället är huvudet fullt av snor och baciller. Jag hasar omkring i mjukisbyxor och gör av med fler pappersnäsdukar än en snuvig myrslok. Jag har tillochmed sockor på mig inomhus, så illa är det.

För det andra kan det inte vara höst, eftersom det inte har varit min födelsedag ännu. Den åttonde september är den sista sommardagen, lägg det på minnet. Sen kan det bli höst hur mycket det vill.

För det tredje kan det bli en väldigt kort höst, om man ska tro vissa dysterkvistar. Den 21 oktober kommer två partiklar farande i hög hastighet och krockar med varandra någonstans utanför Genève. Det är partikelfysikforskare som roar sig på detta vis, men dysterkvistarna tror att resultatet kan bli ett svart hål, eller att det ska uppstå konstig materia. Dessutom kommer det förmodligen att bli jättetrångt i CERN-anläggningen när alla tidsresenärer plötsligt kommer farande i sina droskor och rymdkapslar. Första testkrocken går av stapeln den 10 september, tur att jag redan haft min födelsedag då!

Det är alltså sommar nu, och de här sista sommardagarna ska jag vara i fjällen. Mannen är stugvärd och jag ska åka upp och hålla honom sällskap sista veckan. Måste bara bli frisk först. Man kan inte ligga och skrällhosta i en fjällstuga. Och jag blir verkligen helt seg av den här snuvan. Nyss letade jag förvirrat efter påsen med Pandalakrits fast den stod rakt framför näsan. Borde kanske lägga mig en stund igen.

Lappar på kylskåpet

Hemma hos en familj jag känner i Australien sitter det fina lappar överallt i huset. Familjen består av en italiensk pappa, en svensk mamma och två rara ungar. De är vänliga, rättframma och generösa - när vi kom och hälsade på (sex personer!) fick vi bo hos dem och blev bjudna på middagar och kalas.

Det sitter alltså lappar på många ställen i huset; i badrummet, i barnens rum, på kylskåpet och lite varstans. Lapparna är utskrivna från datorn och handlar om olika levnadsregler och livsvisdomar. Hur man ska vara som familj, vad som är tillåtet hemma hos dem. Det mesta är tillåtet: att vara ledsen, att vara arg, att vilja vara ifred, att vara glad, att kramas. På en av lapparna står det att det alltid finns någon som kan hålla om en om man är ledsen i detta hus.

I vårt hus finns det bara lappar om vem som ska diska och när nån ska komma ihåg att gå till tandläkaren. Jag skulle vilja sätta upp fina kärleksfulla lappar, med blommor och krusiduller på, om hur det är tillåtet att kramas och vara glad och arg hemma hos oss. Det skulle bli hemskt pinsamt om jag försökte. Mina barn skulle tro att jag hade blivit helt galen och att min inre hippie hade brutit ut fullkomligt. Sanningen är att jag är en riktig kram-, lapp- och blomhippie, men av någon gudomlig försyn har jag hamnat i en familj av hårdföra, välklädda pragmatiker. (Som jag älskar jättemycket och lär mig av varje dag och som är glada och arga och kramas ofta).

Nu kommer jag inte ihåg precis vad det stod på lapparna i huset i Melbourne, men via Malach hittade jag en livsvisdom som passar sig ovanligt bra för att skriva ut med krusiduller och sätta upp på kylskåpsdörren. Jag ska göra det nån tidig morgon, innan de välklädda har vaknat.

Ten Rules for Being Human

by Cherie Carter-Scott

1. You will receive a body. You may like it or hate it, but it's yours to keep for the entire period.

2. You will learn lessons. You are enrolled in a full-time informal school called "life."

3. There are no mistakes, only lessons. Growth is a process of trial, error, and experimentation. The "failed" experiments are as much a part of the process as the experiments that ultimately "work."

4. Lessons are repeated until they are learned. A lesson will be presented to you in various forms until you have learned it. When you have learned it, you can go on to the next lesson.

5. Learning lessons does not end. There's no part of life that doesn't contain its lessons. If you're alive, that means there are still lessons to be learned.

6. "There" is no better a place than "here". When your "there" has become a "here", you will simply obtain another "there" that will again look better than "here."

7. Other people are merely mirrors of you. You cannot love or hate something about another person unless it reflects to you something you love or hate about yourself.

8. What you make of your life is up to you. You have all the tools and resources you need. What you do with them is up to you. The choice is yours.

9. Your answers lie within you. The answers to life's questions lie within you. All you need to do is look, listen, and trust.

10. You will forget all this.