Idag har jag inte tid att blogga, jag måste ta min get och min apa och öva på att stå på en kopp på en lina. Vi kan det nästan perfekt nu, men apan är fortfarande inte helt säker på sitt handstående.
2013-02-01
Fjälldrömmar
Första gången jag gick med P i fjällen trodde jag att jag skulle dö. Det var två mil till stugan och varje gång jag föll ihop i en liten gnällande hög sa han "Nu är det bara lite kvar!" vilket ju var helt osant. Jag var typ 25 och hade inköpt snygga promenadskor i röd mocka. Vadå, skulle vi inte promenera kanske? Vem vill ha fula kängor? Halvvägs uppför tredje backen grävde jag hysteriskt fram hårborsten och mascaran ur ryggsäcken och kastade dem på marken – jag hade just insett att de bara var dödvikt i ödemarken och jag orkade inte bära ett milligram mer än nödvändigt. (Jag fick naturligtvis plocka upp dem igen. Man ska inte skräpa ned uti naturen.)
Men det blev ändå många fler somrar i fjällen. P jobbar som stugvärd åt STF vart och vartannat år och då åker vi andra upp och bor en vecka eller två i hans stugvärdsstuga. Varje år är det olika stugor.
Och nu har jag fått fjällen i blodet. Det börjar surra som mygg i kroppen i januari varje år. Fjällen suger. Den krispiga luften, vädret som växlar från timme till timme, de vilda urgamla bergen. Renarna, fiskarna, hararna. Det iskalla vattnet i sjöarna. Tystnaden. Veden man måste hugga. Fridfullheten. Framförallt den.
Men det blev ändå många fler somrar i fjällen. P jobbar som stugvärd åt STF vart och vartannat år och då åker vi andra upp och bor en vecka eller två i hans stugvärdsstuga. Varje år är det olika stugor.
Och nu har jag fått fjällen i blodet. Det börjar surra som mygg i kroppen i januari varje år. Fjällen suger. Den krispiga luften, vädret som växlar från timme till timme, de vilda urgamla bergen. Renarna, fiskarna, hararna. Det iskalla vattnet i sjöarna. Tystnaden. Veden man måste hugga. Fridfullheten. Framförallt den.
 |
| klicka på bilden för att komma till fjälldrömmar |
2013-01-31
Doktor Karma svarar: Hur möta en arg fotgängare?
 |
| Dr Karma, Esq. |
Jag stannade, förbluffad, och kunde inte få fram ett ord. Efter tre sekunders ilsket blängande satte han tillbaka hörlurarna och stampade vidare. Nu undrar jag: Vad borde jag ha svarat, för att bibehålla mitt goda karma?
Signatur "Rådvill cyklist"
SVAR: Kära Rådvilla cyklist! För det första vill jag säga att du inte bara verkar sakna råd utan även trafikvett. Om man inte kan cykla i cykelbanan så finns det bara en sak att göra: led cykeln! Men jag vill inte låta för sträng. Jag förstår att du inte menade illa; du vidtog alla mått och steg (utom att kliva av hojen då) för att inte orsaka de mötande fotgängarna någon skada. God karma!
Jag vill också tacka dig för en intressant fråga. Hur bemöter vi rasande, ovänliga och ohyfsade människor på ett sätt som inte försämrar, utan förbättrar den universella karman? Det beror naturligtvis på. I just detta fall ser jag att det finns flera olika metoder. Vi ska granska dem var och ett.
1. Med raseri. Så fort du såg att han tänkte skälla ut dig kunde du ha hoppat av cykeln, gått fram och gett honom en rak höger. (Det hade förmodligen smärtat dig mer än det smärtat honom, om du inte hade använt en boxhandske förstås.) Dock är det dålig karma att slå folk på käften, särskilt om man gör det för att slippa höra deras åsikter.
Karmapoäng: 0
2. Med en snärtig replik. Det är mycket frestande att svara någonting dräpande när man blir utskälld (särskilt om den skällande har rätt), och man kommer alltid på det perfekta svaret för sent. Till exempel kunde du ha svarat: "Där är den ju! Som jag har letat!" eller "Hör du inte klockan? Hör du inte klockan?" (eller något ännu mer lustifikt, kom med ett bättre förslag själv om du nu är så himla fiffig). Men retsamhet och hån är inte heller bra. Respektlöshet förmörkar sinnet och gör världen till en sämre plats.
Karmapoäng: 0
3. Med en varm korv. Alla blir glada över att få en varm korv.
Karmapoäng: 15 (25 om det är en sojakorv)
4. Med kärlek. Kärlek är svårt. Vad är kärlek? Det är också svårt att krama någon som står och vevar och skriker. Man kan börja med något lättare, som en slängkyss, eller en kärleksfull gåva (se varm korv ovan). Risken är dock överhängande att det inte är äkta kärlek man känner utan något slags passivt/aggressivt substitut som förhåller sig till kärlek ungefär som en påse Liptons till handplockade teblad från Himalayas sluttningar.
Karmapoäng: 0 (om det inte är äkta kärlek förstås, det är värt minst 7 poäng)
5. Med oohm ah uhm. Ödmjukhet är bra för karmat, men det ska vara rätt sort. Att till exempel ge efter för den rasande och svänga upp på den isiga cykelbanan eller börja gråta och slänga cykeln i kanalen är inte bra för den rasandes karma. Det stärker honom i den falska tron att han kan utöva reell makt genom att ryta och härska. Den sanna karmacyklisten ramlar inte i känslofällan. Hen förstår att det inte finns någon som kan "vinna" när känslorna (egna eller andras) redan tagit överhanden. Istället är det universum som vinner, när cyklisten nickar för att bekräfta att meddelandet är uppfattat, utan att stanna och utan att väja. Om det känns svårt att bibehålla ett meditativt lugn kan det hjälpa att mumla "oohm ah uhm", alternativt sjunga "Ta mig till havet" medan man cyklar vidare.
Karmapoäng: 100
Det var allt för idag från Doktor Karma. Skicka in era frågor så får ni svar när ni får svar. Au revoir!
2013-01-30
Saliga äro de som få kommentarer
Så här skrev Susanne i en kommentar i lördags:
"Jag läser nog det mesta du skriver, fast jag kommenterar sällan (aldrig?)."
Susanne! Jag blir väldigt glad för att du läser. Och väldigt tacksam för ett livstecken!
Att skriva så att andra kan läsa det är alltid lite nervöst. Inte bara: Kommer någon att gilla det här? utan också: Kommer någon ens att läsa det här?
Det är som att ställa sig på en scen och tala om det man har i sitt hjärta och sitt huvud, utan att ha en aning om det ens sitter någon i publiken. Visst var det någon som rörde sig där borta? Eller var det bara en reflex i mina glasögon?
Man kan förstås se på sina statistiksidor att det har blivit sidvisningar. Men vad är en sidvisning? Det låter lite som en våg som rullar över en sten i strandkanten: svalt, försvinnande. Det är inte som att vattnet stannar upp och bara "Men oj vilken intressant sten! Undrar vad den handlar om? Den verkar lovande på andra sidan också, få se ..."
Nej, kommentarer är det enda man vill ha. Den minsta lilla kommentar uppskattas, till och med ett "Kul!" är så otroligt välkommet. Det behöver inte ens vara en snäll kommentar, den kan vara syrlig eller tvärtemot (men helst inte elak förstås).
Dumt nog kommenterar jag inte själv så ofta som jag borde. Ibland för att jag inte hinner skriva så långt som jag vill, ibland för att jag blir blyg och tror att min kommentar skulle verka okunnig, ibland för att det känns som det inte finns något att tillägga. Men jag försöker alltid visa att jag har gillat genom att trycka på någon stjärna, gillat-knapp eller liknande.
Därför tyckte jag att Joakim Jardenbergs uppmaning var så lysande! Kommentera mera, skriver han, och lovar att lämna minst fem kommentarer per dag på #blogg100-bloggarna. Minst tre ska jag försöka hinna med. Det är ännu saligare att giva!
"Jag läser nog det mesta du skriver, fast jag kommenterar sällan (aldrig?)."
Susanne! Jag blir väldigt glad för att du läser. Och väldigt tacksam för ett livstecken!
Att skriva så att andra kan läsa det är alltid lite nervöst. Inte bara: Kommer någon att gilla det här? utan också: Kommer någon ens att läsa det här?
Det är som att ställa sig på en scen och tala om det man har i sitt hjärta och sitt huvud, utan att ha en aning om det ens sitter någon i publiken. Visst var det någon som rörde sig där borta? Eller var det bara en reflex i mina glasögon?
Man kan förstås se på sina statistiksidor att det har blivit sidvisningar. Men vad är en sidvisning? Det låter lite som en våg som rullar över en sten i strandkanten: svalt, försvinnande. Det är inte som att vattnet stannar upp och bara "Men oj vilken intressant sten! Undrar vad den handlar om? Den verkar lovande på andra sidan också, få se ..."
Nej, kommentarer är det enda man vill ha. Den minsta lilla kommentar uppskattas, till och med ett "Kul!" är så otroligt välkommet. Det behöver inte ens vara en snäll kommentar, den kan vara syrlig eller tvärtemot (men helst inte elak förstås).
Dumt nog kommenterar jag inte själv så ofta som jag borde. Ibland för att jag inte hinner skriva så långt som jag vill, ibland för att jag blir blyg och tror att min kommentar skulle verka okunnig, ibland för att det känns som det inte finns något att tillägga. Men jag försöker alltid visa att jag har gillat genom att trycka på någon stjärna, gillat-knapp eller liknande.
Därför tyckte jag att Joakim Jardenbergs uppmaning var så lysande! Kommentera mera, skriver han, och lovar att lämna minst fem kommentarer per dag på #blogg100-bloggarna. Minst tre ska jag försöka hinna med. Det är ännu saligare att giva!
2013-01-29
Med Krisinformation, i tiden
Idag skickar jag er bara vidare till Krisinformation.se:s blogg där jag bloggade igår. Lite lamt, jag vet, särskilt som texten där handlar om medborgare och motståndskraft och är en re-write av en tidigare bloggpost härifrån.
Men ni som inte redan sett den får lära känna Krisinformation-bloggen! Som vi har planerat för och frågat efter i tre år. Så lång tid tog det innan 1) cheferna kände sig trygga med att vi skulle blogga och 2) vi hade tid att sätta igång.
Jobbar man på en krismyndighet så kommer det liksom alltid saker i vägen. En jordbävning, ett askmoln, en influensa eller nåt annat dumt.
I alla fall är vi väldigt stolta över den och blir jätteglada för alla som läser och kommenterar. Vi har inte vågat anta #blogg100-utmaningen, just för att vi alltid måste räkna med en kris som slukar all arbetstid. Men en eller ett par texter i veckan försöker vi få till.
Men ni som inte redan sett den får lära känna Krisinformation-bloggen! Som vi har planerat för och frågat efter i tre år. Så lång tid tog det innan 1) cheferna kände sig trygga med att vi skulle blogga och 2) vi hade tid att sätta igång.
Jobbar man på en krismyndighet så kommer det liksom alltid saker i vägen. En jordbävning, ett askmoln, en influensa eller nåt annat dumt.
I alla fall är vi väldigt stolta över den och blir jätteglada för alla som läser och kommenterar. Vi har inte vågat anta #blogg100-utmaningen, just för att vi alltid måste räkna med en kris som slukar all arbetstid. Men en eller ett par texter i veckan försöker vi få till.
2013-01-28
Nyårslöften 2013
Ni vet att man har till februari på sig att komma på sina nyårslöften va?
Jag har nu slutligen filat klart på mina nyårslöften för 2013 och de är som följer (uppdaterat med
):
Jag har nu slutligen filat klart på mina nyårslöften för 2013 och de är som följer (uppdaterat med
):- Läsa Gunnar Ekelöf (nån gång måste jag ju göra det)
- Träffa trevliga människor oftare
- Gå mer på teater
- Resa till Barcelona
- Ta emot fler couchsurfare
- Ta fler bilder på främlingar (som vill det)
- Göra kortfilmen som jag har drömt om i fem år
- Bli tydligare med vad jag vill, och hur jag vill ha det
- Ta nyårslöften på allvar
 |
| Främling nr 2, villigt plåtad utanför Konsum Mariatorget i somras (ni vet sommar, när det är varmt) och tillagd i Flickr-gruppen 100 Strangers |
2013-01-27
Diskussion viktigare än religion
Min familj gillar att diskutera, våra middagar blir ofta till långa debatter om till exempel politik, språk, film, tidsresor, böcker, katters onda planer att ta över världen, vegetarianism, det bästa sättet att resa eller religion. Religionsdebatterna blir ofta ganska högljudda – inte för att vi diskuterar på vad vi tror på, utan för att vi diskuterar själva religionen. Jag för min del har en väldigt dyster och negativ bild av alla sorters religiösa samfund.
Science fiction-bloggaren Åka på Landet Annien skrev för ett år sen om hur hon tolkar det att vara kristen, och vi hade en dialog om det i kommentarsfältet. Jag hittade den diskussionen igen för ett tag sen och fick lust att skriva mer om religion. Jag går ändå och tänker på det mycket nu för tiden när så många konflikter tycks handla om religion och vad andra människor tror på, och vems gudar och skrifter som är de rättaste.
För mig betyder alltså religion att man organiserar troende på särskilda sätt. Jag gör helt och hållet skillnad på troende och religion. För mig får man tro på precis vad man vill. Själv tror jag på en kraft som utgår från allt som lever och har levt på den här planeten, på kärlek och respekt och på en helhet som är större än delarna. Men om någon (mot förmodan!) kom till mig och sa: Anna, det där låter så himla rätt, kan vi inte försöka omvända fler till din tro, kan vi inte skriva en bok om hur man ska förhålla sig till den där kraften och bygga ett tempel med ett stort hjärta på taket och servera muffins där varje söndag? så skulle jag tacka nej, vänligt men bestämt. Jag tror på tankeutbyte, inte missionerande. För mig är religion något som motverkar tankeutbyte, utveckling av tron och samarbetet kring att bygga ett paradis.
Jag känner (just nu i alla fall) att religion är något som kan vara väldigt farligt.
Nu menar jag inte att den som kallar sig religiös (eller kristen, muslim, jude etc) är ond eller farlig bara därför, självklart inte. Det har som sagt inget med deras tro att göra. Många människor som jag verkligen gillar kallar sig religiösa och är ändå både kloka och snälla.
Och jag förstår att kyrkan, församlingen, ritualerna, symbolerna, skrifterna och allt det där som hör till religionen är viktiga för många som tror. Att de i bästa fall är utgångspunkt för diskussioner och utveckling av idéer.
Jag vet att många som jobbar i församlingar gör enormt mycket bra saker för sina medmänniskor och att deras arbete ofta är helt avgörande för att människor i utsatta lägen ska få skydd, mat, tak över huvudet och så vidare.
Jag vet också av egen erfarenhet hur lockande det är att tillhöra en gemenskap. Vilken värme och trygghet det finns i att tillhöra en viss förening, klubb, församling. Vilken styrka man känner i att vara många. Hur skönt det är att vara bland folk vars idéer och tankar man delar, som bekräftar det man tror.
Men. Mitt problem är just det där med “gemenskap”. För så fort det finns en gemenskap så finns det också ett utanförskap. Så fort man baserar sin gemenskap på idéer, symboler, språk och ritualer som är de "rätta" symbolerna och idéerna, så snart man har skapat ett “vi” så har man automatiskt ett “de andra” som inte talar språket, förstår symbolerna, är med i gemenskapen.
Det här är inget stort problem alls om man pratar om fotbollsklubbar, spelföreningar, läsecirklar eller de flesta andra gemenskaper som i liten eller ingen utsträckning handlar om vad som är Sant och Rätt. Om den Sanna tron, de Rätta handlingarna. Men när det gäller vad man tror på, ja då vet vi ju hur viktigt det har varit, sen många årtusenden, att ha RÄTT. Att övertyga andra, eventuellt med våld. Och, eller, vända ryggen åt dem som inte tror på samma sak.
Varför kan man inte bara tro, och låta andra tro på det de vill? Är det för att man känner sig mindre säker, så länge någon annan tror på något annat? Och i så fall: vad är det för farligt med att tvivla? Få nya idéer?
Åka skriver klokt om att ha en gemenskap som inte skapar klyftor:
"Jag tror att detta faller under kategorin av saker som man inte bara kan ha utan ständigt måste återerövra. Gemenskap är värdefullt (motsatsen till ensamhet), och något vi människor instinktivt försöker bygga. Vill man inte att gemenskap ska leda till onödiga kategorier och att upprätta barriärer är det något man måste jobba på medvetet hela tiden. (...) All kultur för med sig en viss grad av elitism eller vad man ska kalla det, eftersom det alltid finns saker man kan vara mer eller mindre invigd i. Det enda vi kan göra är väl att ständigt hjälpa varandra att se när det leder till dåliga saker och försöka motverka dem."
Men jag är pessimistisk. I praktiken ägnar de flesta människor mycket mindre tid åt det än att själva passa in i gruppen. Dessutom finns det i själva exkluderandet, sorterandet i “vi och dom” något som (för väldigt många, kanske alla) förstärker känslan av gemenskap.
Just för att språk, symboler och ritualer är viktiga för att bygga gemenskap, och för att gemenskap (och flocktrygghet) är grundläggande och kanske det viktigaste vi har, så kan de också bli fruktansvärt exkluderande och skapa avgrunder mellan oss människor, förvandla oss till fiender.
Jag tror att kollektivet är livsviktigt, att solidaritet är nödvändigt, att styrkan finns i mängden. Men jag tror att vi måste ha enorm respekt för individen och hens val, baserade på unika erfarenheter, känslor och tankar. När det gäller så personliga saker som sexualitet, tro och moral tror jag att vi borde komma överens om att diskutera och lära av varandra mycket mer än att låta några få bestämma hur det ska vara och försöka passa in.
Varför inte bara låta alla ha sin egen tro, och göra oss av med namn som kristendom, judendom och islam? Låt varje kyrka bli en plats för meditation och bön på vars och ens villkor. Och för ständig diskussion och tankeutbyte.
För ett riktigt utbyte av tankar — till exempel om vad Jesus ville uppnå, eller hur vi kan tjäna mänskligheten och få brödet att räcka till alla — så måste de inblandade visa att de verkligen är beredda att lyssna, och kanske ändra sig om det visar sig att “de andra” har ett bättre förslag.
Såna diskussioner skulle jag vilja se överallt, på gator och torg, i kyrkor och styrelserum. Det tycker jag är mycket bättre än religion.
Science fiction-bloggaren Åka på Landet Annien skrev för ett år sen om hur hon tolkar det att vara kristen, och vi hade en dialog om det i kommentarsfältet. Jag hittade den diskussionen igen för ett tag sen och fick lust att skriva mer om religion. Jag går ändå och tänker på det mycket nu för tiden när så många konflikter tycks handla om religion och vad andra människor tror på, och vems gudar och skrifter som är de rättaste.
För mig betyder alltså religion att man organiserar troende på särskilda sätt. Jag gör helt och hållet skillnad på troende och religion. För mig får man tro på precis vad man vill. Själv tror jag på en kraft som utgår från allt som lever och har levt på den här planeten, på kärlek och respekt och på en helhet som är större än delarna. Men om någon (mot förmodan!) kom till mig och sa: Anna, det där låter så himla rätt, kan vi inte försöka omvända fler till din tro, kan vi inte skriva en bok om hur man ska förhålla sig till den där kraften och bygga ett tempel med ett stort hjärta på taket och servera muffins där varje söndag? så skulle jag tacka nej, vänligt men bestämt. Jag tror på tankeutbyte, inte missionerande. För mig är religion något som motverkar tankeutbyte, utveckling av tron och samarbetet kring att bygga ett paradis.
Jag känner (just nu i alla fall) att religion är något som kan vara väldigt farligt.
Nu menar jag inte att den som kallar sig religiös (eller kristen, muslim, jude etc) är ond eller farlig bara därför, självklart inte. Det har som sagt inget med deras tro att göra. Många människor som jag verkligen gillar kallar sig religiösa och är ändå både kloka och snälla.
Och jag förstår att kyrkan, församlingen, ritualerna, symbolerna, skrifterna och allt det där som hör till religionen är viktiga för många som tror. Att de i bästa fall är utgångspunkt för diskussioner och utveckling av idéer.
Jag vet att många som jobbar i församlingar gör enormt mycket bra saker för sina medmänniskor och att deras arbete ofta är helt avgörande för att människor i utsatta lägen ska få skydd, mat, tak över huvudet och så vidare.
Jag vet också av egen erfarenhet hur lockande det är att tillhöra en gemenskap. Vilken värme och trygghet det finns i att tillhöra en viss förening, klubb, församling. Vilken styrka man känner i att vara många. Hur skönt det är att vara bland folk vars idéer och tankar man delar, som bekräftar det man tror.
Men. Mitt problem är just det där med “gemenskap”. För så fort det finns en gemenskap så finns det också ett utanförskap. Så fort man baserar sin gemenskap på idéer, symboler, språk och ritualer som är de "rätta" symbolerna och idéerna, så snart man har skapat ett “vi” så har man automatiskt ett “de andra” som inte talar språket, förstår symbolerna, är med i gemenskapen.
Det här är inget stort problem alls om man pratar om fotbollsklubbar, spelföreningar, läsecirklar eller de flesta andra gemenskaper som i liten eller ingen utsträckning handlar om vad som är Sant och Rätt. Om den Sanna tron, de Rätta handlingarna. Men när det gäller vad man tror på, ja då vet vi ju hur viktigt det har varit, sen många årtusenden, att ha RÄTT. Att övertyga andra, eventuellt med våld. Och, eller, vända ryggen åt dem som inte tror på samma sak.
Varför kan man inte bara tro, och låta andra tro på det de vill? Är det för att man känner sig mindre säker, så länge någon annan tror på något annat? Och i så fall: vad är det för farligt med att tvivla? Få nya idéer?
Åka skriver klokt om att ha en gemenskap som inte skapar klyftor:
"Jag tror att detta faller under kategorin av saker som man inte bara kan ha utan ständigt måste återerövra. Gemenskap är värdefullt (motsatsen till ensamhet), och något vi människor instinktivt försöker bygga. Vill man inte att gemenskap ska leda till onödiga kategorier och att upprätta barriärer är det något man måste jobba på medvetet hela tiden. (...) All kultur för med sig en viss grad av elitism eller vad man ska kalla det, eftersom det alltid finns saker man kan vara mer eller mindre invigd i. Det enda vi kan göra är väl att ständigt hjälpa varandra att se när det leder till dåliga saker och försöka motverka dem."
Men jag är pessimistisk. I praktiken ägnar de flesta människor mycket mindre tid åt det än att själva passa in i gruppen. Dessutom finns det i själva exkluderandet, sorterandet i “vi och dom” något som (för väldigt många, kanske alla) förstärker känslan av gemenskap.
Just för att språk, symboler och ritualer är viktiga för att bygga gemenskap, och för att gemenskap (och flocktrygghet) är grundläggande och kanske det viktigaste vi har, så kan de också bli fruktansvärt exkluderande och skapa avgrunder mellan oss människor, förvandla oss till fiender.
Jag tror att kollektivet är livsviktigt, att solidaritet är nödvändigt, att styrkan finns i mängden. Men jag tror att vi måste ha enorm respekt för individen och hens val, baserade på unika erfarenheter, känslor och tankar. När det gäller så personliga saker som sexualitet, tro och moral tror jag att vi borde komma överens om att diskutera och lära av varandra mycket mer än att låta några få bestämma hur det ska vara och försöka passa in.
Varför inte bara låta alla ha sin egen tro, och göra oss av med namn som kristendom, judendom och islam? Låt varje kyrka bli en plats för meditation och bön på vars och ens villkor. Och för ständig diskussion och tankeutbyte.
För ett riktigt utbyte av tankar — till exempel om vad Jesus ville uppnå, eller hur vi kan tjäna mänskligheten och få brödet att räcka till alla — så måste de inblandade visa att de verkligen är beredda att lyssna, och kanske ändra sig om det visar sig att “de andra” har ett bättre förslag.
Såna diskussioner skulle jag vilja se överallt, på gator och torg, i kyrkor och styrelserum. Det tycker jag är mycket bättre än religion.
2013-01-26
Lördag. Vem är jag?
Jag har beredskap idag, vilket betyder att jag sköter omvärldsbevakningen för Krisinformation.se där jag jobbar. Minst tre gånger om dagen ska jag kolla ett stort antal källor (TT, RSOE, SOS Alarm, dagstidningar, kvällstidningar, myndigheter, SMHI och många andra) för att se om en kris är på väg att segla upp, logga vad jag har hittat och publicera nyheter på vår hemsida, i vår Twitterkanal och på vår Facebooksida om det händer något viktigt. Jag måste kunna ta mig till jobbet snabbt om det händer något om det så är mitt i natten, och jag måste ha beredskapstelefonen på dygnet runt.
En bra ursäkt för att sitta vid datorn hela dagen, helt enkelt. Och ett bra tillfälle att fundera på vad jag ska skriva om alla de kommande97 96 dagarna som är kvar på #blogg100-utmaningen. Att ha en blogg är lite som att ha ett husdjur, man måste ägna sig åt den regelbundet, annars blir den dyster och tappar tänderna (konstig liknelse men kom gärna upp med något bättre istället för att höja överlägset på ett ögonbryn! Särskilt som jag aldrig lyckats lära mig att bara höja på ett ögonbryn, jag ser mer ut som Yoda än som Liz Taylor när jag försöker). Men det är lätt att tappa fart. Jag får ofta för mig att det jag hade tänkt skriva är för fånigt, för kort, för dåligt underbyggt, för ointressant. Tänk om du som läser tycker att jag är fånig, kort och ointressant? Jag vill skriva texter varje dag som är intressanta, eleganta, precis lagom långa och helst ska de också orsaka världsfred. Men det är svårt!
Dock är det ingen idé att börja grubbla över vilket intryck man får av mig på bloggen. Den är spretig och det stämmer väldigt väl med vem jag är. Jag skriver mycket om barn och föräldraskap, om politik och relationer, om böcker och om min släkt, döden, drömmar och en massa annat (se taggmolnet till höger). För det är sånt jag tänker på och gillar.
Mycket är nonsens, annat grubbel. De mest lästa texterna här handlar om skoltrötthet, krisövningar och vaccin. De har sammanlagt över 4000 visningar. Om jag ville att fler skulle läsa här kanske jag borde skriva mer om sånt. Men det vill jag inte! Jag vill skriva om vad som faller mig in, och jag vill att ni som gillar även konstiga nonsenssaker ska bli glada. Och så får man förstås önska. Vill du läsa om nåt särskilt här? Sex, tidsresor, skarpsill? Kan jag locka med enhörningar, gamla brev eller dammsugartrick?
En bra ursäkt för att sitta vid datorn hela dagen, helt enkelt. Och ett bra tillfälle att fundera på vad jag ska skriva om alla de kommande
Dock är det ingen idé att börja grubbla över vilket intryck man får av mig på bloggen. Den är spretig och det stämmer väldigt väl med vem jag är. Jag skriver mycket om barn och föräldraskap, om politik och relationer, om böcker och om min släkt, döden, drömmar och en massa annat (se taggmolnet till höger). För det är sånt jag tänker på och gillar.
 |
| Symbolisk bild av bloggen och min hjärna |
2013-01-25
Polytetrafluoretenhjärna
Jag har ett arbetsminne som en häst. (Har hästar bra arbetsminne? Kan vi ha det som en hypotes så länge iallafall? Det lät så bra.) Om du till exempel lägger fram 20 olika föremål på en bricka framför mig och sen tar bort dem (eller blandar upp dem med en massa nya) så kommer jag ihåg förvånansvärt många.
Men det kan inte vara vilka saker som helst: ju bättre jag förstår mig på dem, och ju mer mönster det är i dem, desto lättare går det. Helst ska det vara bokstäver och ord, då blir jag som ungen i Kod Mercury och bara zoooom memorerar allting. Det kan också vara chokladbitar, men helst mörk choklad med likör i. (Jag saknar också impulskontroll. Enda anledningen till att jag skulle ha klarat marshmallowtestet när jag var liten var att jag aldrig har gillat marshmallows.)
Så det är ju bra, jag kan komma ihåg långa konversationer ordagrant (om de var intressanta), memorera långa ocr-nummer och kortföljder, upptäcka mönster i intriger etc etc. Jätteanvändbart? Inte så ofta.
Och tyvärr har jag långtidsminne som en fluga. Eller så är min hjärna gjord av teflon, eller så är det något annat fel. Om jag inte fokuserar på var jag lägger en grej så är den så gott som försvunnen för alltid. Nu har jag ägnat ett oförsvarligt antal timmar de senaste veckorna åt att leta efter ett Mycket Viktigt Papper som jag borde ha lagt på ett ställe för Mycket Viktiga Papper Som Inte Får komma Bort. Men ligger det där? Nix. Ligger det någon annanstans? Vet inte. Varför sa jag inte högt till mig själv "Nu lägger jag det HÄR" och märkte ut platsen på en karta och scannade in kartan och skickade den till Evernote? Varför varför varför? När jag blundar och försöker skapa minnesbilder blir det bara hemskt, jag ser alla möjliga scener där jag slänger pappret i pappersinsamlingen, använder det till att tända en brasa med och klipper tårtpapper av det.
Här är lite olika tester om man vill trösta sig med att man iallafall kan komma ihåg hur många frukter och chihuahuor det låg på brickan:
Det sista är jättedeprimerande eftersom en apa är tusen gånger smartare än man själv.
Men det kan inte vara vilka saker som helst: ju bättre jag förstår mig på dem, och ju mer mönster det är i dem, desto lättare går det. Helst ska det vara bokstäver och ord, då blir jag som ungen i Kod Mercury och bara zoooom memorerar allting. Det kan också vara chokladbitar, men helst mörk choklad med likör i. (Jag saknar också impulskontroll. Enda anledningen till att jag skulle ha klarat marshmallowtestet när jag var liten var att jag aldrig har gillat marshmallows.)
Så det är ju bra, jag kan komma ihåg långa konversationer ordagrant (om de var intressanta), memorera långa ocr-nummer och kortföljder, upptäcka mönster i intriger etc etc. Jätteanvändbart? Inte så ofta.
Och tyvärr har jag långtidsminne som en fluga. Eller så är min hjärna gjord av teflon, eller så är det något annat fel. Om jag inte fokuserar på var jag lägger en grej så är den så gott som försvunnen för alltid. Nu har jag ägnat ett oförsvarligt antal timmar de senaste veckorna åt att leta efter ett Mycket Viktigt Papper som jag borde ha lagt på ett ställe för Mycket Viktiga Papper Som Inte Får komma Bort. Men ligger det där? Nix. Ligger det någon annanstans? Vet inte. Varför sa jag inte högt till mig själv "Nu lägger jag det HÄR" och märkte ut platsen på en karta och scannade in kartan och skickade den till Evernote? Varför varför varför? När jag blundar och försöker skapa minnesbilder blir det bara hemskt, jag ser alla möjliga scener där jag slänger pappret i pappersinsamlingen, använder det till att tända en brasa med och klipper tårtpapper av det.
Här är lite olika tester om man vill trösta sig med att man iallafall kan komma ihåg hur många frukter och chihuahuor det låg på brickan:
- http://w3.psychology.su.se/betula/testa_ditt_minne.html
- http://neutralx0.net/home/mini04.html
- http://cognitivefun.net/test/5
- http://games.lumosity.com/chimp.html
Det sista är jättedeprimerande eftersom en apa är tusen gånger smartare än man själv.
2013-01-24
Hundra dar av pratsamhet
Igår antog jag alltså utmaningen på Bisonblogg om att skriva 100 blogginlägg i rad. Jag och jättemånga andra ska på så sätt försöka komma tillbaka till det dagliga bloggandet. Så här är reglerna:
Så fort jag hade tryckt på anmälningsknappen ångrade jag mig, men då var det ju så dags. Somliga straffar Gud meddetsamma.
Det är förstås inte omöjligt. Med tanke på att jag har 112 påbörjade blogginlägg i Utkast-mappen till exempel. Å andra sidan är säkert de flesta helt hopplösa eftersom jag inte längre kommer ihåg vad jag menade med rubriker som "En dum, två snälla", "Maskhål" eller "Mördade den som väckte honom".
Men okej, man kan inte mer än försöka och det blir säkert kort, ogenomtänkt, tråkigt och alldeles alldeles underbart ibland.
Idag är det fortfarande uppvärmning känner jag. Jag stretchar lite och lägger upp den här gamla gamla godingen så länge:
Gretas TV-programshow med Anders och Putte ger: Det var en gammal, gammal gumma, som hade en gammal, gammal ... ja en sån där
Ses i morgon!
- #Blogg100 startar onsdagen den 23 januari 2013
- Varje dag, 100 dagar i rad, måste minst ett nytt inlägg publiceras på din egen blogg.
- Tagga varje inlägg med taggen #blogg100
- Det finns inga krav på hur långt inlägget ska vara. (Ett inbäddat youtubeklipp är också ett inlägg).
Så fort jag hade tryckt på anmälningsknappen ångrade jag mig, men då var det ju så dags. Somliga straffar Gud meddetsamma.
Det är förstås inte omöjligt. Med tanke på att jag har 112 påbörjade blogginlägg i Utkast-mappen till exempel. Å andra sidan är säkert de flesta helt hopplösa eftersom jag inte längre kommer ihåg vad jag menade med rubriker som "En dum, två snälla", "Maskhål" eller "Mördade den som väckte honom".
Men okej, man kan inte mer än försöka och det blir säkert kort, ogenomtänkt, tråkigt och alldeles alldeles underbart ibland.
Idag är det fortfarande uppvärmning känner jag. Jag stretchar lite och lägger upp den här gamla gamla godingen så länge:
Gretas TV-programshow med Anders och Putte ger: Det var en gammal, gammal gumma, som hade en gammal, gammal ... ja en sån där
Ses i morgon!
2013-01-23
Vad var det nu med att tänka efter
2012-12-20
Julevangelium
Läser Åsa Linderborg om hur hon förföljs av hatare när hennes tidning granskar de högerextrema. Det är skrämmande, sorglig läsning. Många med mig läser den och många frågar sig: Hur blir det så här? Var kommer det här hatet ifrån? Hur blir de här människorna så fyllda av svart, oförsonligt hat?
Men jag är inte förvånad. Vi skördar bara vad vi har sått. Vårt samhälle bygger på konkurrens i stället för samarbete. Vilket betyder att man blir antingen vinnare eller förlorare. Vi är många som hänger i naglarna däremellan, och har fullt upp med att hänga kvar. Men förlorarna, de som ger upp, vad har de för människovärde? Vad har de för anledning att känna kärlek, tillit, framtidstro, respekt?
Hjalmar Söderberg sa det så kristallklart i Doktor Glas:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Trollen, de främlingsfobiska, de impotenta kvinnohatarna – de vill alla bli fruktade för att de inte har någon som helst beundran eller kärlek att vänta sig. De har inget annat att hävda sig med. De blir råttor som gnager på andra människor, i brist på självkänsla och egenvärde.
Det är därför jag mår illa av alla mina vänstervänner som säger sig vilja sätta hårt mot hårt, "det får vara nog nu", man ska "sätta ner foten", "går det inte att diskutera med dem får man väl ta till våld".
Jag vill också få ett slut, jag vill precis lika mycket som de stoppa rasismen, kvinnohatet och allt det mörka. Men det går inte att göra genom att ta till våld, inte genom att ytterligare marginalisera. Man tränger bara in råttorna i ett hörn och gör dem ännu mer aggressiva. Och det är ett jättemisstag, ett livsfarligt misstag.
Ibland tror jag att hela mänskligheten är dömd att gå under för att vi genom hela vår historia har trott att det finns något som heter att vinna. Man kan inte vinna över andra, särskilt inte i längden. Det finns inget sätt att få slut på våld genom att trycka ner det. Man kan bara samarbeta, få andra med sig: inte med våld eller tvång utan av egen fri vilja. Det är absolut enda sättet.
God jul.
Men jag är inte förvånad. Vi skördar bara vad vi har sått. Vårt samhälle bygger på konkurrens i stället för samarbete. Vilket betyder att man blir antingen vinnare eller förlorare. Vi är många som hänger i naglarna däremellan, och har fullt upp med att hänga kvar. Men förlorarna, de som ger upp, vad har de för människovärde? Vad har de för anledning att känna kärlek, tillit, framtidstro, respekt?
Hjalmar Söderberg sa det så kristallklart i Doktor Glas:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Trollen, de främlingsfobiska, de impotenta kvinnohatarna – de vill alla bli fruktade för att de inte har någon som helst beundran eller kärlek att vänta sig. De har inget annat att hävda sig med. De blir råttor som gnager på andra människor, i brist på självkänsla och egenvärde.
Det är därför jag mår illa av alla mina vänstervänner som säger sig vilja sätta hårt mot hårt, "det får vara nog nu", man ska "sätta ner foten", "går det inte att diskutera med dem får man väl ta till våld".
Jag vill också få ett slut, jag vill precis lika mycket som de stoppa rasismen, kvinnohatet och allt det mörka. Men det går inte att göra genom att ta till våld, inte genom att ytterligare marginalisera. Man tränger bara in råttorna i ett hörn och gör dem ännu mer aggressiva. Och det är ett jättemisstag, ett livsfarligt misstag.
Ibland tror jag att hela mänskligheten är dömd att gå under för att vi genom hela vår historia har trott att det finns något som heter att vinna. Man kan inte vinna över andra, särskilt inte i längden. Det finns inget sätt att få slut på våld genom att trycka ner det. Man kan bara samarbeta, få andra med sig: inte med våld eller tvång utan av egen fri vilja. Det är absolut enda sättet.
God jul.
2012-12-05
Sverigedemokrater, rasister, journalister och motstånd
I förrgår kväll var jag på Publicistklubbens debatt "Efter järnrören", där Stina Dabrowski intervjuade en panel med Linus Bylund (pressekreterare för Sverigedemokraterna), Lena Sundström, Ehsan Fadakar (Nyheter 24) och Björn Häger. Frågan var hur journalister bör granska SD, och Stina var noga med att det inte skulle bli en debatt som handlade om "är SD rasister" vilket var ganska svårt (och stundtals la en våt filt över diskussionen).
På vägen hem hade jag och X en intensiv diskussion som vi har haft flera gånger förut. Han höll med Lena Sundström, och Henrik Arnstad som satt i publiken, om att man visserligen inte kan tiga ihjäl dem men att man inte heller kan bemöta dem som vilket annat parti som helst. Och att man inte kan gå med på att "ta debatten om invandringen", eftersom det är att köpa deras argument och spela på deras planhalva. Han menar att man måste sätta stopp någonstans för människor som inte går att nå med förnuftiga argument, och att man till slut måste säga åt dem att hålla käften, eller rent av ta till våld för att stoppa dem.
X och jag stod tillsammans i en motdemo vid Salemmarschen förra året, och efter den kvällen insåg jag att jag inte vill ta till något som helst våld, varken verbalt eller fysiskt. För jag tror att man bara skapar mera våld av det.
Jag tror att Sverigedemokraterna är ett typiskt missnöjesparti, i bemärkelsen att de som röstar på SD är besvikna och frustrerade människor som känner sig förtryckta, marginaliserade, fråntagna något. Det kommer alltid att finnas missnöjespartier, och det kommer alltid att finnas människor som känner sig marginaliserade. Ofta har de helt rätt. I ett samhälle där konkurrensen hyllas måste det finnas förlorare. Men många av de som tillhör förlorarna (de som inte har pengar, utbildning, kontakter, framgång) kan inte eller vågar inte se de verkliga orsakerna. Istället ger de sig på de som är ännu svagare, ännu mer förtryckta, och skyller problemen på dem.
Att journalisterna, makthavarna, de som har sitt på det torra ser ner på dem gör dem bara ännu mer övertygade. Vänd dem ryggen, skratta åt dem, slå dem på käften, fängsla dem: de blir bara ännu mer övertygade om att de har rätt, att de är utsatta, att de blir lurade och förtryckta. De är det perfekta exemplet på "det som inte dödar härdar". De blir hårdare, sluter leden, suger i sig föraktet och omvandlar det till energi. Som du och jag också skulle göra om vi upplevde oss förtryckta.
Journalisterna har enormt stor makt, mer än många av dem vill erkänna själva. Men det finns en gräns för deras inflytande. De kan inte uppfostra folk till rätt åsikter. Och man kommer bara så långt med hån. Särskilt när man som Expressen i sin järnrörsserie angriper partitoppars personligheter, snarare än deras politik: man riskerar att göra dem till martyrer. Men ibland hjälper det inte ens med saklighet. Min kollega tipsade mig om Olle Stenholms intervju med Bert Karlsson 1991, där Stenholm fullständigt smulade sönder Karlssons argument och avslöjade honom som en okunnig tölp. Många tänkte nog att det skulle vara ett dråpslag för Ny Demokrati. Ingen vill väl rösta på ett parti där partiledaren inte ens kan förklara sitt eget partiprogram? Men i själva verket steg deras popularitet med flera procent efter intervjun. NyD:s väljare var inte intresserade av partiprogrammet, de var nöjda med att vara en förbannad, förtryckt grupp med drag under galoscherna. På samma sätt är SD för många partiet för de mobbade, de som äntligen får ge igen. De stoppar fingrarna i öronen och skriker "shalalala", även inför kalla fakta.
Men det betyder inte att alla gör det. Det finns alltid någon som lyssnar. Medierna måste fortsätta att granska, men med torrt på fötterna, pålästa reportrar som ställer rasisteliten mot väggen och följer upp påståenden med nödvändiga motfrågor. Inte i svala morgonsoffor där tiden aldrig räcker till för intelligent analys, och inte i flåsiga debattprogram där deltagarna skriker sig blå. Journalister måste ta sitt ansvar, vara redaktörer, visa på otydligheterna, förklara sammanhangen, ge hela bilden och låta det ta så lång tid som behövs för att reda ut begreppen och smula sönder argumenten. Lördagsintervjun i P1 är en förebild.
SD:s väljare då? Ska man inte ta dem på allvar, som Ehsan Fadakar och Björn Häger förespråkade på PK-debatten. Är det inte viktigt att intervjua "mannen på gatan"? Måste inte journalisterna försöka sätta sig in hur SD-sympatisörerna har det i Borlänge och Tomelilla? Jo, självklart. Men inte utan motstånd. Inte utan sammanhang. Inte i nån Vi5:a eller på tre minuters micktid hos Belinda. Det bästa svenska exemplet vi har är Täppas Fogelberg, som lyssnar med respekt på de missnöjda i Ring P1 men som inte låter dem komma undan med sina huvudlösa påståenden. Mer sånt. Låt människor komma till tals, lyssna artigt. Men visa bestämt var skåpet ska stå.
Kollegan säger att vänstern har misslyckats med att fånga upp förlorarna i konkurrenssamhället. "Vänsterns största misstag var att släppa A-pressen", säger han. "Förr var det Byggnads egen tidning som skrev om hur arbetarklassen och underklassen drabbades av kapitalismen. Nu är det Byggnads som har de flesta SD-anhängarna, och ingen som ifrågasätter deras förklaringsmodeller. Journalistiken, såväl som motståndet, måste komma underifrån."
Jag menar att motståndet måste komma överallt ifrån. Vi måste alla göra motstånd. Men med respekt! Det är det svåraste av allt. Det betyder inte att respektera hatiska åsikter, dumhet eller olagliga handlingar. Men man måste respektera människan bakom åsikterna och handlingarna. Den sårbara, den som reagerar med hat om den inte tas på allvar. Man måste lyssna. Man måste ta debatten, överallt, hela tiden. Svara i kommentarsfält, i bussköer, på fikarasten, på Facebook och Twitter. Inte låta kommentarerna stå oemotsagda, så att rasisterna tror att tystnaden betyder att "alla tycker som vi egentligen".Det handlar inte om att stå med en pekpinne eller vara överseende. Man kan gärna vara fruktansvärt tydlig med sitt motstånd, men man kan inte hålla för öronen. Man kan visa känslor, visa att man blir upprörd, ledsen, förbannad, men inte håna, inte ignorera. Man måste komma med motargument, visa tydligt var man står, var vi de allra flesta står. Slå upp alla dörrar, lysa ner i mörkret, dra upp alla lik ur garderoben, släpa fram trollen i ljuset och visa tydligt: vi är de allra flesta. Vi tycker inte att era åsikter funkar. Vi vill andra lösningar. Vi hör er, och vi vill också förändra villkoren, men inte på bekostnad av de ännu svagare. Vi vill göra så här, och vi vill att ni försöker göra det tillsammans med oss. För tillsammans är vi starkast.
"Du vill släppa in djävulen i ditt hem" säger X upprört. Nej, men jag tror att när man tagit Fan i båten så måste man ro honom i land. Och vi har redan bjudit in Fan i vår båt, med detta jävla orättvisa samhälle som vi har byggt oss, där man bara klarar livhanken genom att trampa på andra. Så därför måste vi ta diskussionen med honom under hela roddturen. Försöker vi kasta honom överbord så välter han båten, och tiger vi så kommer han att göra våra liv till ett ännu värre helvete, helt ostört. Det är bara att kavla upp ärmarna och ro, och argumentera, gräla, bemöta. Lyssna, argumentera och ro. Det är min och din uppgift.
På vägen hem hade jag och X en intensiv diskussion som vi har haft flera gånger förut. Han höll med Lena Sundström, och Henrik Arnstad som satt i publiken, om att man visserligen inte kan tiga ihjäl dem men att man inte heller kan bemöta dem som vilket annat parti som helst. Och att man inte kan gå med på att "ta debatten om invandringen", eftersom det är att köpa deras argument och spela på deras planhalva. Han menar att man måste sätta stopp någonstans för människor som inte går att nå med förnuftiga argument, och att man till slut måste säga åt dem att hålla käften, eller rent av ta till våld för att stoppa dem.
X och jag stod tillsammans i en motdemo vid Salemmarschen förra året, och efter den kvällen insåg jag att jag inte vill ta till något som helst våld, varken verbalt eller fysiskt. För jag tror att man bara skapar mera våld av det.
Jag tror att Sverigedemokraterna är ett typiskt missnöjesparti, i bemärkelsen att de som röstar på SD är besvikna och frustrerade människor som känner sig förtryckta, marginaliserade, fråntagna något. Det kommer alltid att finnas missnöjespartier, och det kommer alltid att finnas människor som känner sig marginaliserade. Ofta har de helt rätt. I ett samhälle där konkurrensen hyllas måste det finnas förlorare. Men många av de som tillhör förlorarna (de som inte har pengar, utbildning, kontakter, framgång) kan inte eller vågar inte se de verkliga orsakerna. Istället ger de sig på de som är ännu svagare, ännu mer förtryckta, och skyller problemen på dem.
Att journalisterna, makthavarna, de som har sitt på det torra ser ner på dem gör dem bara ännu mer övertygade. Vänd dem ryggen, skratta åt dem, slå dem på käften, fängsla dem: de blir bara ännu mer övertygade om att de har rätt, att de är utsatta, att de blir lurade och förtryckta. De är det perfekta exemplet på "det som inte dödar härdar". De blir hårdare, sluter leden, suger i sig föraktet och omvandlar det till energi. Som du och jag också skulle göra om vi upplevde oss förtryckta.
Journalisterna har enormt stor makt, mer än många av dem vill erkänna själva. Men det finns en gräns för deras inflytande. De kan inte uppfostra folk till rätt åsikter. Och man kommer bara så långt med hån. Särskilt när man som Expressen i sin järnrörsserie angriper partitoppars personligheter, snarare än deras politik: man riskerar att göra dem till martyrer. Men ibland hjälper det inte ens med saklighet. Min kollega tipsade mig om Olle Stenholms intervju med Bert Karlsson 1991, där Stenholm fullständigt smulade sönder Karlssons argument och avslöjade honom som en okunnig tölp. Många tänkte nog att det skulle vara ett dråpslag för Ny Demokrati. Ingen vill väl rösta på ett parti där partiledaren inte ens kan förklara sitt eget partiprogram? Men i själva verket steg deras popularitet med flera procent efter intervjun. NyD:s väljare var inte intresserade av partiprogrammet, de var nöjda med att vara en förbannad, förtryckt grupp med drag under galoscherna. På samma sätt är SD för många partiet för de mobbade, de som äntligen får ge igen. De stoppar fingrarna i öronen och skriker "shalalala", även inför kalla fakta.
Men det betyder inte att alla gör det. Det finns alltid någon som lyssnar. Medierna måste fortsätta att granska, men med torrt på fötterna, pålästa reportrar som ställer rasisteliten mot väggen och följer upp påståenden med nödvändiga motfrågor. Inte i svala morgonsoffor där tiden aldrig räcker till för intelligent analys, och inte i flåsiga debattprogram där deltagarna skriker sig blå. Journalister måste ta sitt ansvar, vara redaktörer, visa på otydligheterna, förklara sammanhangen, ge hela bilden och låta det ta så lång tid som behövs för att reda ut begreppen och smula sönder argumenten. Lördagsintervjun i P1 är en förebild.
SD:s väljare då? Ska man inte ta dem på allvar, som Ehsan Fadakar och Björn Häger förespråkade på PK-debatten. Är det inte viktigt att intervjua "mannen på gatan"? Måste inte journalisterna försöka sätta sig in hur SD-sympatisörerna har det i Borlänge och Tomelilla? Jo, självklart. Men inte utan motstånd. Inte utan sammanhang. Inte i nån Vi5:a eller på tre minuters micktid hos Belinda. Det bästa svenska exemplet vi har är Täppas Fogelberg, som lyssnar med respekt på de missnöjda i Ring P1 men som inte låter dem komma undan med sina huvudlösa påståenden. Mer sånt. Låt människor komma till tals, lyssna artigt. Men visa bestämt var skåpet ska stå.
Kollegan säger att vänstern har misslyckats med att fånga upp förlorarna i konkurrenssamhället. "Vänsterns största misstag var att släppa A-pressen", säger han. "Förr var det Byggnads egen tidning som skrev om hur arbetarklassen och underklassen drabbades av kapitalismen. Nu är det Byggnads som har de flesta SD-anhängarna, och ingen som ifrågasätter deras förklaringsmodeller. Journalistiken, såväl som motståndet, måste komma underifrån."
Jag menar att motståndet måste komma överallt ifrån. Vi måste alla göra motstånd. Men med respekt! Det är det svåraste av allt. Det betyder inte att respektera hatiska åsikter, dumhet eller olagliga handlingar. Men man måste respektera människan bakom åsikterna och handlingarna. Den sårbara, den som reagerar med hat om den inte tas på allvar. Man måste lyssna. Man måste ta debatten, överallt, hela tiden. Svara i kommentarsfält, i bussköer, på fikarasten, på Facebook och Twitter. Inte låta kommentarerna stå oemotsagda, så att rasisterna tror att tystnaden betyder att "alla tycker som vi egentligen".Det handlar inte om att stå med en pekpinne eller vara överseende. Man kan gärna vara fruktansvärt tydlig med sitt motstånd, men man kan inte hålla för öronen. Man kan visa känslor, visa att man blir upprörd, ledsen, förbannad, men inte håna, inte ignorera. Man måste komma med motargument, visa tydligt var man står, var vi de allra flesta står. Slå upp alla dörrar, lysa ner i mörkret, dra upp alla lik ur garderoben, släpa fram trollen i ljuset och visa tydligt: vi är de allra flesta. Vi tycker inte att era åsikter funkar. Vi vill andra lösningar. Vi hör er, och vi vill också förändra villkoren, men inte på bekostnad av de ännu svagare. Vi vill göra så här, och vi vill att ni försöker göra det tillsammans med oss. För tillsammans är vi starkast.
"Du vill släppa in djävulen i ditt hem" säger X upprört. Nej, men jag tror att när man tagit Fan i båten så måste man ro honom i land. Och vi har redan bjudit in Fan i vår båt, med detta jävla orättvisa samhälle som vi har byggt oss, där man bara klarar livhanken genom att trampa på andra. Så därför måste vi ta diskussionen med honom under hela roddturen. Försöker vi kasta honom överbord så välter han båten, och tiger vi så kommer han att göra våra liv till ett ännu värre helvete, helt ostört. Det är bara att kavla upp ärmarna och ro, och argumentera, gräla, bemöta. Lyssna, argumentera och ro. Det är min och din uppgift.
2012-11-04
Barnfrihet är ett obehagligt ord
Fyra barn valde att komma till mig, nu är den yngsta 20 och den äldsta 29. Jag var 20 när den första föddes och längtade inte alls efter barn med hjärnan – var snarare rädd för barn – men kroppen ville annorlunda, det var tredje gången jag blev gravid och jag ville inte göra fler aborter. Jag är otroligt tacksam för att jag blev förälder så tidigt och att jag knuffades in i det så huvudstupa, att jag inte hade tid att fundera på det eller inse vad det skulle innebära, då hade jag aldrig vågat.
Jag har inga synpunkter på att andra väljer att själva inte bli föräldrar – då är det betydligt värre med folk som blir föräldrar och inte tar sitt ansvar för det. Det som däremot stör mig är själva diskussionen, inte att den finns, men hur många argumenterar.
Ordet "barnfrihet". Det skrämmer mig. Att enstaka individer väljer bort barn är en sak. Att samhällen väljer bort barn är en helt annan sak, och jag tycker att det börjar bli allt tydligare att det är dit vi är på väg. Allt oftare hör jag just ordet "barnfrihet" och ser det som ett tecken på att vi är på väg mot en kultur där barn blir allt mindre viktiga, allt mer ses som små problem, betungande, hinder i karriären, hinder i livet. Något man vill vara fri från. Och vem vill inte vara fri?
Jag håller inte alls med om att samhället är bra för barn eller att barn är extra välkomna idag. Det kapitalistiska/kommersiella samhället älskar barnfamiljer, men det betyder inte att barn är viktiga på riktigt, eller fyller någon riktig funktion. Vi har gjort ett jättestort nummer av barn, och av att bli föräldrar, men i och med det har vi också avnormaliserat föräldraskapet. Fyllt det med måsten, regler, tillbehör, produkter som i själva verket bara är trams och som tynger ner oss och gör oss osäkra. Så att vi måste köpa ännu fler böcker, gå ännu fler kurser, baka ännu bättre bullar.
Inte undra på att de som inte har barn undrar vad det är som är så roligt.
Men livet med barn behöver inte alls se ut så. Jag var hemma i tolv år med barnen och gjorde "karriär" efter det. Jag har rest jorden runt med mina barn. Jag har valt mitt liv i väldigt hög utsträckning, och mina barn har inte varit problem utan tillgångar. (Däremot har jag fått brist på pengar, och det har varit slitigt men jag skulle ändå aldrig välja pengar före barnen.) Mina barn är några av de mest roliga, begåvade, kärleksfulla och modiga människor jag känner, och jag är djupt tacksam för varenda minut jag har haft med dem. Och då menar jag varenda minut, de jobbiga inräknade.
Ingen vet hur någon annans liv skulle vara med eller utan barn (jag hade kunnat vara en barnlös stenrik ascool Nobelpristagare idag, eller en barnlös sorglig halvalkad journalist, eller död) så jag ser verkligen ingen anledning att ifrågasätta enskildas val. Men jag tycker att vi bör ifrågasätta trenden. Varför? För att ett samhälle där barn inte är viktiga medborgare är ett kallt samhälle, ett som inte tar människor på allvar. Det räcker inte att vi ser barn och föräldrar som potentiella kunder eller att vi bygger fler och bättre dagis så att föräldrarna kan jobba mer. Om vi vill att världen ska bli en bättre och tryggare plats måste vi se till att barn får den plats de förtjänar: den naturliga och självklara platsen i ett samhälle där alla barn är allas barn. Där barn inte behöver skrika och leva rövare för att bli sedda och hörda. Där deras behov ses som självklara att prioritera för att de ska bli så bra, empatiska och starka människor som de kan bli. Där kärlek inte handlar om saker, utan om respekt och ansvar.
Det är inte barns fel att det är jobbigt att ha barn (om man med jobbigt menar stress, prestationskrav etc). Vi får skylla oss själva som skapar såna förutsättningar. Barn FÖREDRAR faktiskt att få slinka in i de vuxnas liv ganska omärkligt, naturligt, och bli tagna för de resursfulla individer de är. De har inte bett om att få sänka sina föräldrars lön, stressa föräldrarna med hämtning och lämning, göra det dyrare för föräldrarna att resa etc. Upplever man det så att ha barn får man se över sitt liv: det går att ändra till motsatsen.
(Den här bloggposten kom till i en hast när jag insåg att min kommentar på Fredrik Wass bloggpost om "barnfrihet" började bli alldeles för lång!)
Jag har inga synpunkter på att andra väljer att själva inte bli föräldrar – då är det betydligt värre med folk som blir föräldrar och inte tar sitt ansvar för det. Det som däremot stör mig är själva diskussionen, inte att den finns, men hur många argumenterar.
Ordet "barnfrihet". Det skrämmer mig. Att enstaka individer väljer bort barn är en sak. Att samhällen väljer bort barn är en helt annan sak, och jag tycker att det börjar bli allt tydligare att det är dit vi är på väg. Allt oftare hör jag just ordet "barnfrihet" och ser det som ett tecken på att vi är på väg mot en kultur där barn blir allt mindre viktiga, allt mer ses som små problem, betungande, hinder i karriären, hinder i livet. Något man vill vara fri från. Och vem vill inte vara fri?
Jag håller inte alls med om att samhället är bra för barn eller att barn är extra välkomna idag. Det kapitalistiska/kommersiella samhället älskar barnfamiljer, men det betyder inte att barn är viktiga på riktigt, eller fyller någon riktig funktion. Vi har gjort ett jättestort nummer av barn, och av att bli föräldrar, men i och med det har vi också avnormaliserat föräldraskapet. Fyllt det med måsten, regler, tillbehör, produkter som i själva verket bara är trams och som tynger ner oss och gör oss osäkra. Så att vi måste köpa ännu fler böcker, gå ännu fler kurser, baka ännu bättre bullar.
Inte undra på att de som inte har barn undrar vad det är som är så roligt.
Men livet med barn behöver inte alls se ut så. Jag var hemma i tolv år med barnen och gjorde "karriär" efter det. Jag har rest jorden runt med mina barn. Jag har valt mitt liv i väldigt hög utsträckning, och mina barn har inte varit problem utan tillgångar. (Däremot har jag fått brist på pengar, och det har varit slitigt men jag skulle ändå aldrig välja pengar före barnen.) Mina barn är några av de mest roliga, begåvade, kärleksfulla och modiga människor jag känner, och jag är djupt tacksam för varenda minut jag har haft med dem. Och då menar jag varenda minut, de jobbiga inräknade.
Ingen vet hur någon annans liv skulle vara med eller utan barn (jag hade kunnat vara en barnlös stenrik ascool Nobelpristagare idag, eller en barnlös sorglig halvalkad journalist, eller död) så jag ser verkligen ingen anledning att ifrågasätta enskildas val. Men jag tycker att vi bör ifrågasätta trenden. Varför? För att ett samhälle där barn inte är viktiga medborgare är ett kallt samhälle, ett som inte tar människor på allvar. Det räcker inte att vi ser barn och föräldrar som potentiella kunder eller att vi bygger fler och bättre dagis så att föräldrarna kan jobba mer. Om vi vill att världen ska bli en bättre och tryggare plats måste vi se till att barn får den plats de förtjänar: den naturliga och självklara platsen i ett samhälle där alla barn är allas barn. Där barn inte behöver skrika och leva rövare för att bli sedda och hörda. Där deras behov ses som självklara att prioritera för att de ska bli så bra, empatiska och starka människor som de kan bli. Där kärlek inte handlar om saker, utan om respekt och ansvar.
Det är inte barns fel att det är jobbigt att ha barn (om man med jobbigt menar stress, prestationskrav etc). Vi får skylla oss själva som skapar såna förutsättningar. Barn FÖREDRAR faktiskt att få slinka in i de vuxnas liv ganska omärkligt, naturligt, och bli tagna för de resursfulla individer de är. De har inte bett om att få sänka sina föräldrars lön, stressa föräldrarna med hämtning och lämning, göra det dyrare för föräldrarna att resa etc. Upplever man det så att ha barn får man se över sitt liv: det går att ändra till motsatsen.
(Den här bloggposten kom till i en hast när jag insåg att min kommentar på Fredrik Wass bloggpost om "barnfrihet" började bli alldeles för lång!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
