Kan man ha för många böcker?

Eller är det bara att sätta upp fler bokhyllor?

Det känns som en fråga som kan dela mänskligheten i två delar, ungefär som "är glaset halvtomt eller halvfullt". Vilken sort är du?

Idag fick vi hem det tredje och sista lasset böcker från P:s mamma som var snäll och lagrade halva vårt hem medan vi var ute och reste. Tolv kartonger. Det är roligt att packa upp dem, jag blir glad när jag hittar böcker som jag inte kom ihåg att vi hade. Titta, här är ju alla Agatha Christie-böckerna! Och Roald Dahl, och Dickens. Hoppsan - vi hade tydligen tre ex av A Christmas Carol. Och tre Idioten, och tre Odyssén.

Som synes har jag bara hunnit packa upp böckerna vars författare börjar på A-H, sen fick jag ta en paus. Dumt nog kom jag inte ihåg att lådorna var numrerade, så jag började med att packa upp låda 3 och 4. Ack! När jag upptäckte mitt misstag och började ställa upp låda 1 (Douglas Adams–Paul Auster) fick jag börja med att flytta alla redan uppställda böcker ner två hyllor. Tyvärr räckte det inte för att böckerna i låda 2 (Frank Baum–Michael Connelly) skulle få plats. Det var bara att flytta ALLA böcker en gång till.

Frågan är vad jag ska ta mig till när jag kommer till låda 12 (fakta: språk). Vi fick göra oss av med de ärvda, stora bokhyllorna när vi flyttade - de var för höga helt enkelt. Så nu har vi bara 44 hyllmeter Billy att spela med, och då ska alla papper och pärmar från gamla arbetsrummet få plats också. Det kommer aldrig att gå! (Och då har vi ändå ställt upp alla barnböcker på vinden - tjugo fulla banankartonger.)

Så nu är frågan - för många böcker, eller för lite bokhyllor?

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bokhyllor

Ingen kan föda bättre än du

I söndags kom en debattartikel in i Aftonbladet, undertecknad av mig och fem andra personer, bland annat forskare, födselpedagoger och en barnmorska. En lite längre version finns nu att läsa på föreningen Föräldraskaps hemsida, och (inom kort) på sidan En Bra Start.

Artikeln handlade om den seglivade myten om att det är farligt att föda barn, så farligt att man måste vara under noggrann övervakning av experter på ett sjukhus när man föder.
Att en helt normal graviditet och förlossning plötsligt kan förvandlas till en kamp på liv och död.
Att kvinnor själva saknar kunskap om att föda.

Vi har gått på den, allihop. Jag trodde benhårt på den ända tills mitt andra barn föddes.

Det är många som inte håller med mig om att vi blir lurade. De känner sig inte lurade. De är glada för att vi har så bra förlossningssjukvård i Sverige, för att annars skulle många fler barn och mammor skadas och dö. Många av dem tror också att vår artikel pekar ut dem som misslyckade, för att de har fött med kejsarsnitt eller sugklocka. Så är det absolut inte. Det handlar inte ALLS om det. Om du hör till de som känner dig utpekad ber jag dig om en till chans att förklara mig.

Sedan ungefär 60 år åker alla svenska kvinnor till sjukhus när de ska föda barn. Inte för att det är gratis, för att maten är så god eller för att sängarna är så sköna, utan för att vi har fått höra sen vi var små att det är så man gör. Man åker till sjukhus för det är där barnmorskan finns idag. De har flyttat dit, där läkarna och apparaterna finns. Varför finns de just på sjukhuset? Det måste ju vara för att att det kan vara farligt att föda barn.

Föreställ dig att det vore samma sak när man skulle köra bil (vilket det kanske borde vara med tanke på att det skadas och dör betydligt fler mammor i trafiken än på förlossningen varje år). Att du, fast du hade tagit körkort och kanske kört bil i många år, skulle ha en trafikexpert med i bilen varje gång du skulle åka någonstans, och att du aldrig vågade köra längre än tre kilometer från ett sjukhus.

Eller att du inte skulle vara betrodd om att kunna idrotta utan överinseende och stöd. Om dina tränare var helt övertygade om att du inte skulle kunna gå en hel match i fotboll eller basket utan deras expertis och avancerade tekniska hjälpmedel. "Det är väldigt riskabelt", skulle de säga, "plötsligt kanske något går fel så att du skadar dig själv eller dina medspelare." Du skulle nog inte känna dig så kaxig då, när du stapplade ut på planen.

Om någon då sa till dig att "men det är väl bara att spela, du behöver inte vara kopplad till alla de där maskinerna, herregud, vi är ju gjorda för att springa!" så skulle du kanske känna dig ganska misslyckad. Du som inte ens kunde dribbla i dina automatiska skor utan att vricka fötterna.

ELLER så skulle du bli nyfiken. Och kanske tänka "- ja vad tusan, jag kanske är bättre på det här än jag tror. Om människan inte vore konstruerad för att utan hjälpmedel kunna sova, äta, fly, föröka sig och föda så hade vi inte funnits här nu. Jag kanske har lyssnat på fel personer, såna som vill hålla mig tillbaka. De kanske har sina randiga skäl till att jag ska känna mig beroende av dem."

Vad vi säger i vår artikel är INTE att alla kvinnor kan föda lätt och smärtfritt och riskfritt, eller att alla borde föda hemma, eller att läkare och apparater alltid är onödiga. Läkare behövs verkligen i många fall, och alla förlossningar kan inte sluta lyckligt. Vi skriver INTE att du som var rädd när du födde barn är misslyckad, att du som födde med kejsarsnitt är misslyckad, att bara de som föder medan de dansar på en sommaräng är riktiga kvinnor. Jag har också fött på sjukhus, varit rädd och fått bedövning. Jag är inte det minsta misslyckad för det, och jag var så oerhört lycklig och tacksam över barnet jag fick.

Men sen upptäckte jag att de där personerna som skulle bevaka min säkerhet - de var mer till hinder än till hjälp. Jag kunde faktiskt föda bättre och enklare utan dem och deras maskiner.

Inte för att jag hade bättre utbildning än dem. Inte för att jag var smartare, inte för att jag hade läst på. Det var ingenting i min hjärna som hjälpte mig, snarare tvärtom. Istället vågade jag ge min kropp ansvaret. Jag hade upptäckt att jag hade en del inbyggda funktioner som gick igång när de behövdes, som till exempel att kunna amma (även om det tog mycket tid och många tårar innan det kom igång). Och det visade sig att min kropp visste precis vad den skulle göra. Det gjorde ont, vilket är ganska vanligt om man inte är fullkomligt avslappnad. Men det var inte farligt, och jag var inte det minsta rädd.

Tredje gången jag skulle föda såg jag till och med fram mot förlossningen. Så tycker jag att alla skulle få känna.

Men om jag inte hade haft en vän som berättade för mig om hur annorlunda det kunde vara att föda barn, jämfört med hur det var för mig första gången, då hade jag aldrig ens kommit på tanken att försöka. Och då hade jag aldrig fått vara med om känslan av triumf, när min kropp gjorde jobbet istället för att vara ett hinder. Och då hade jag aldrig börjat fundera på varför nästan alla kvinnor är så rädda för att föda så att de bara vill göra det om doktorn är med. Varför de inte tror att de själva har en inbyggd barnafödarmaskin.

Jag tycker absolut inte att du är misslyckad - isåfall är jag lika misslyckad själv. Jag kan inte veta någonting om just dig och dina förutsättningar. Du kan mycket väl höra till de cirka 20 - 40 % som verkligen har behov av förlossningsvården som den ser ut idag, och jag är glad att den finns när den behövs.

Men tänk i alla fall tanken. Du kanske har mer kunskap i dig än du tror.


Läs även andra bloggares åsikter om födsel, förlossning, förlossningsrädsla, förlossningsskräck, debatt, barn, föräldraskap. Inlägget pingat till intressant.se.

Dagarna på Waltic

Nu är Waltic slut, jag har varit volontär i fyra dagar och är också slut. Men det var väldigt roligt. Jag har suttit i presscentret och servat journalister med pressmeddelanden, datorhjälp och förmedlat intervjuer med författare. Vi var tre stycken där: jag, Matilda (som i vanliga fall är poet och kulturkritiker) och Kerstin (som i vanliga fall är gammal Expressenräv och håller kurser i hur man skriver deckare).

Kerstin & Matilda, dag 1 när vi fortfarande var pigga

Kongressen var till för författarna och översättarna, inte för förlagen eller för läsarna (de hade en egen festival). Det märktes på deltagarna att de tyckte att det var roligt att få en hel kongress bara med och för varandra. Drygt 600 personer från 60 länder var med och föreläste eller samtalade om skrivande, översättning, ordets makt, yttrandefrihet och många andra ämnen. Jag har lyssnat på bland andra Jonas Hassen Khemiri, Hans Rosling, Shaun Tan, Dava Sobel, Mia Couto, Shailja Patel, Taslima Nasrin och Philip Pullman.

Philip Pullman berättar om berättandets minsta beståndsdelar

Det var många som ville höra Pullmans föreläsning, men på pressträffen senare var det skandalöst nog bara fyra journalister. Vi som var där fick i alla fall veta att det är en ny bok om Lyra Belacqua på gång som ska heta The Dust och som troligen kommer om ett par år. Vi fick också veta vad Pullmans egen daimon är för slags djur.

* * *

Det hände en jätterolig sak i en av fikapauserna: jag stod brevid en av de utländska författarna, en vacker, mörkbrun afrikansk kvinna, och två svenskar i hennes sällskap. Afrikanskan hade just tagit första tuggan på en chokladboll och höll förtjust upp den mot svenskarna.

- This is delicious! utropade hon. - What is it called?

Båda svenskarna rodnade upp till hårfästet.

- Swedish balls, svarade den ena hastigt.
- No no! avbröt den andra, lika stressad. - Black balls!

* * *

På kvällen den andra dagen blev alla delegater och volontärer bjudna på buffé i Stadshuset. Trots att jag har bott i Stockholm i hela mitt liv har jag aldrig varit inne i Blå Hallen eller Gyllene Salen. Det var helt fantastiskt vackert och storslaget!

. .

God mat, hungriga författare och Mälardrottningen helt i guld

Mitt huvud är fortfarande så fullt med intryck från kongressen, det känns som om det ska ramla ut ord ur öronen om jag skakar på huvudet. Som tur är var det många journalister och bloggare som skrev bra och intressant från Waltic, bland annat DN:s Ola Larsmo och gänget på bokhora. Läs mer där!

Kerstin tapetserar med press- och bloggklipp

Läs även andra bloggares åsikter om Waltic, Jonas Hassen Khemiri, Hans Rosling, Shaun Tan, Dava Sobel, Mia Couto, Shailja Patel, Taslima Nasrin, Philip Pullman, Lyra Belacqua, chokladbollar, Stadshuset, Ola Larsmo, bokhora

Goda nyheter

Solen skiner!

Det finns förvånande jord på Mars!

Litteraturfestivalen och WALTIC börjar om ett par timmar! (Jag ska jobba där som volontär i fyra dagar.)

Och vår debattartikel om att media och sjukhuskulturen förvandlar kvinnor från genialiska kraftpaket till patienter är på Aftonbladet debatt idag!


Läs även andra bloggares åsikter om solsken, väder, rymden, forskning, Mars, Litteraturfestivalen, WALTIC, Stockholm, förlossning, födsel, Barnmorskorna, förlossningsrädsla, debatt, Aftonbladet.

Snaran dras åt

Först FRA-lagen, som i praktiken innebär att det blir lagligt för tjänstemän att läsa våra mail och lyssna på våra telefonsamtal. Förespråkarna säger att det bara är de som har orent mjöl i påsen som kommer att avlyssnas, och att allt rent mjöl ska silas bort och förstöras. Det är bara ljug, och om någon verkligen tror på det så är de verkligen blåögda. Efter mina arton månader på en svensk myndighet vet jag att hur det ska vara och hur det verkligen är är två helt olika saker. I praktiken kommer man inte att varken filtrera eller förstöra "överflödig" information.
Desutom vill jag inte ha mina brev lästa av någon utomstående alls, oavsett om den informationen anses ointressant och läggs åt sidan.
Även om vi har en snäll och laglydig regering idag så är de inte säkert att vi alltid kommer att ha det så. Fortsätter vi att vara så här mjäkiga kan vi få betydligt hårdare politiker, och betydligt hårdare inriktning på avlyssningen. Enligt Sifo är de flesta svenskar negativt inställda till FRA-lagen. Det gäller att vi visar det i handling också! Gå med i nätverket Svart måndag (länken går till en Facebooksida, eller gå till deras diskussionsforum), och gå gärna med i demonstrationen i morgon lördag, klockan 12 på Sergels torg.

Sedan Europaparlamentets förslag att registrera alla bloggare. Marianne Mikko (s) som kom upp med förslaget verkar inte vara riktigt ... påläst. "Möjligheten att gå i svaromål till en blogg måste stärkas för demokratins skull. Man bör kunna replikera på samma sätt som man kan göra i till exempel tidningar. Jag tror inte på envägskommunikation", säger hon till Ekot. Marianne: det är bloggar som det är enkelt att replikera i, inte tidningar.
Även här kan du göra din röst hörd. Europaparlamentet läser kommentarerna de får - skriv dit!

Och så dyker frågan om PKU-registret upp igen, och vem som ska ha rätten till det. När vi föräldrar lät våra barn bli stuckna i foten (jo, även hemmfödda barn blir PKU-stuckna) var det under förutsättning att blodproven skulle användas till forskning, ingenting annat. Ändå har registret använts i andra sammanhang flera gånger. En gång för att underlätta identifieringen av offer för tsunamin i Thailand, vilket de flesta tyckte var helt rimligt, men också vid olika tilfällen för att identifiera brottslingar med hjälp av DNA.
Nu funderar regeringen på att polisen kanske behöver kunna ta vävnadsprover från PKU-biobanken i beslag. Enligt Dagens Medicin har cirka 3,3 miljoner svenskar lämnat sitt blod och sitt DNA till registret. Om en lagändring går igenom kommer polisen att få tillgång till alla de proverna.
Många tycker att alla ska skynda sig att begära att få sitt blodprov förstört. Frågan är inte enkel. Om man har gett sitt barns blod som en gåva till forskningen, borde man inte bli tillfrågad om man vill att polisen ska få använda det då? Eller är det bara bra att polisen får bättre vapen mot brottslingar? Kan det bli fler oskyldiga som fälls av misstag? Här är en intressant PKU-diskussion på Jaiku som Morris startade.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, FRA-lagen, övervakning, avlyssning, Svart Måndag, Europaparlamentet, Marianne Mikko, bloggar, envägskommunikation, PKU, PKU-registret, politik, barn, forskning, Jaiku. Inlägget pingat till intressant.se.

Förbryllelsen

Näe. Jag fattade inte. Hur hängde mordet i skogen ihop med våldtäkten i partilägenheten? Vad ville Troels berätta för Brix om bilden? Och vad menade Vagn med att han gjorde det i huset?

Läs även andra bloggares åsikter om Brottet, Forbrydelsen, Sara Lund, tv, slut, obegripligheter

Om att driva igenom en lag mot folkets vilja

En ung vän har skrivit en debattartikel om FRA som han kommer att skicka till tidningarna idag, han har likt många andra fått ett litet hopp om att det faktiskt går att förändra, går att göra sin röst hörd. Jag läste texten och tyckte att den var bra, den tar upp en viktig sak som inte så många verkar tänka på: att det får farliga konsekvenser om man driver igenom en lag som är så lite förankrad hos folket. Ett utdrag ur artikeln:

"En av de mest bekymrande aspekterna av den nya FRA-lagen är det oerhört ogenomtänkta sätt på vilket politikerna tycks ha kommit fram till beslutet att rösta igenom den. De är enligt deras egen utsago i många fall osäkra på om de gör rätt. De har inte ens kommit i närheten av att förankra eller bygga upp stöd för den varken hos allmänheten eller i staten.

Dessa omständigheter är de värsta tänkbara inför ett lagförslag. Att stifta en lag är en mycket stor sak, vars effekter är permanenta och som aldrig någonsin kan tas tillbaka.

Tillämpningen av lagen kan teoretiskt stoppas - FRA som myndighet skulle till exempel kunna läggas ner av en framtida regering, och militär underrättelsetjänst i allmänhet skulle kunna regleras. Men tillvägagångssättet - att driva igenom ett lagförslag mot folkets vilja - blir prejudicerande.

Vårt politiska system har alltid byggt på förutsättningen att lagar ska stiftas med en stor försiktighet och endast efter ytterst noggran övervägning. Om FRA-lagen går igenom blir det inte bara oändligt mycket lättare att få igenom liknande eller ännu värre lagstiftning i framtiden, den kommer även att för alltid skänka handlingsutrymme åt övervakare och polismyndigheter som kan peka på den för att berättiga tvivelaktig verksamhet.

Att låta FRA-lagen stiftas är inte bara att låta politikerna få sin vilja igenom i ett fall. Det är att för evigt sänka ribban för myndigheterna i sina betänkligheter om folkviljan, människors integritet, om offentligt ansvar, om offentlig tjänst och om etik i allmänhet."

Om den inte kommer in i tidningarna har ni i alla fall kunnat läsa en del av den här. Glöm inte att gå till Riksdagshuset för att lyssna på debatten i morgon, och till demonstrationen vid voteringen i övermorgon!

Läs vad andra skriver om FRA, FRA-lagen, signalspaning, politik, debatt, demokrati, prejudikat, lagstitfning, säkerhet, massavlyssning. Pingat till intressant.se

Ett slängigt tidningsspråk

Det finns en till DN-journalist som är speciell, på ett speciellt vis. Hon heter Susanna Hellberg och har en avdelning som heter Skafferiet i DN Bostad varje fredag, med en lång och fem-sex korta notiser om inredningsprylar opch trender. Tyvärr lägger inte tröga dn.se ut hennes sida på nätet, så jag scannade in en notis. Det går nämligen inte att beskriva hennes språk på ett rättvist sätt - det måste läsas direkt.

Klicka för större bild!

Ordet som ligger närmast till hands är narkotiskt - orden snurrar, virvlar och blixtrar som en LSD-tripp i en sextiotalsfilm, meningarna verkar bara knappt hänga ihop och här och där hoppar ett hurtigt tillrop fram som en kanin ur en hatt, hej! Vissa veckor är hon mer lågmäld, andra skriver hon som en kapplöpningshare i ett kaleidoskop. (Ursäkta, men det smittar av sig!) Allra bäst blir det när man läser högt.

För tydlighetens skull: jag gillar verkligen Susanna Hellbergs texter. I början förstod jag inte hur hon kunde få skriva i superstrikta DN, men antagligen har hon många fans som precis som jag verkligen ser fram mot hennes trallande och skuttande på fredagarna. Man blir glad! Min hemliga dröm är att Susanna Hellberg och Johan Esk ska få kommentera EM-matcherna i fotboll tillsammans.

Läs även andra bloggares åsikter om Susanna Hellberg, Johan Esk, Dagens Nyheter, dn.se, språk, journalistik, EM i fotboll.

Björk är bra

- Åh vad jag tycker hon är bra, sa jag till de andra vid frukostbordet när jag läste i tidningen att Nina Björk fått ett pris. - Nina Björk är verkligen en person jag beundrar, tänk om jag kunde skriva så klart och klokt som hon! Hon är nästan min idol tror jag, ja det är hon.

Familjen tuggade eftertänksamt på sina rostade mackor.

- Har du någon idol, frågade jag vänligt min man. Jag tänkte att han kanske satt och funderade på vem han såg upp till mest.

- Nej, det har jag inte. Jag tror inte på idoler. Klart man kan beundra någon, men inte så att de blir ens idol. Det är lite osunt, sa han och rynkade pannan så att kaffet skvalpade i koppen.

Så jag vill bara klargöra här att jag absolut inte ser Nina Björk som min idol. Hon bara skriver lite bra. Just nu väntar jag på att dn.se ska lägga ut hennes text "Tvånget att begära" från gårdagens kulturdel.

Läs även andra bloggares åsikter om Nina Björk, idoler

Fredrik och grupptrycket

Yngsta dottern visade mig ett mail igår som hon hade skickat till Fredrik Schulte, en av de moderater som har möjlighet att påverka omröstningen om FRA-lagen på onsdag. Hon ville veta vad jag trodde: skulle Fredrik läsa det och tänka igenom det en gång till?

Så här skrev hon:

Hej! Jag heter Julia Finnsiö, och jag kontaktar dig angående FRA-lagen som röstas om på onsdag. Jag vet inte ens om det här mailet kommer att nå fram till dig innan onsdag, men jag hoppas.

Jag läste i Aftonbladets artikel att du är emot lagen, men röstar för för att undvika politisk kris, och jag har full förståelse för hur du tänker: "det kommer ändå att gå igenom förr eller senare - varför gå emot mitt parti för att motverka den här lagen, som ändå kommer att drivas igenom senare". Ändå måste jag starkt uttrycka min fasa över detta uttalande.

Jag undrar ändå om du inte i grund och botten tror på det faktum att man måste stå för sina åsikter. Du har blivit framröstad som en ledamot - varför? För att du är en moderat? Nej. För att väljarna gillar det du står för. Om man bara röstade på dig för att du var "en till moderat" så skulle det lika gärna kunna sitta 97 kloner av en enda moderat i riksdagen i fyra år, alla som röstade samma sak. Men det gör det inte.

Ta det förtroendet som väljarna har placerat hos dig och använd det till något nyttigt, något bra, något som jag är säker på du vet djupt nere i botten av din själ är RÄTT, och rösta MOT FRA-förslaget! Jag ber dig nu, som medmänniska. Använd förnuftet. Du vill inte skapa osämja i partiet? Okej, föreställ dig det här:

Det är ett gäng med mellanstadieungar på en skola, och ledaren vill gå och köpa cigg. Det är nämligen coolt att röka och ledaren har nu bestämt att alla i gänget ska börja göra det. Många gillar idén, de känner att det är coolt. Men Fredrik, 10 år, tycker inte att det är ett bra förslag. Han har nu ett val framför sig, ett skakande val: antingen kan han gå med gänget och köpa cigg, eller så kan han stå för sin sak, deklarera att han tycker att det här är fel, och vägra gå och köpa cigaretterna. Om han går med så kommer han att börja röka, inte bli utstött från gänget eller skapa problem, men om sextio år kommer han att dö av lungcancer. Om han inte går med kanske ledaren blir sur, hans kompisar kanske kollar snett och tycker att han är en barnunge, men om sextio år sitter han fridfullt i sitt hem, hostat har han inte gjort sedan han hade en lätt förkylning för ett par månader sedan och allt är frid och fröjd.

Jag frågar dig nu, vad tycker du att Fredrik ska göra? Ska han stå för sin sak, eller ska han kuvas under grupptrycket?

Du har otaliga människors stöd. Glöm vad som förväntas av dig, och gör det som du i ditt hjärta vet är rätt. Och det där med att sossarna i grunden står för förslaget - du vet att det bara är en ursäkt. Ja, det var Thomas Bodström som kom fram med förslaget, men tror du ärligt att det skulle röstas igenom av vänstern?

Fredrik Schulte, jag ber dig nu, som medborgare och som människa: snälla, snälla... stoppa FRA-förslaget.

Med förhoppningsfulla hälsningar, Julia Finnsiö"

Jag svarade att det nog hjälpte lite grann att skriva brev till politiker, man kan aldrig veta säkert om det blir läst men om ingen skriver så händer det ju garanterat ingenting.

I morse läste jag om Fredrik i Dagens Nyheter (bara i papperstidningen, men många andra artiklar om FRA-frågan finns på dn.se). Alla de sju intervjuade unga moderaterna säger att de ska rösta ja, men flera av dem verkar bara göra det för att ledaren tycker att det är coolt.

Här finns sidan stoppa FRA-lagen nu, med hjälp och anvisningar för dig som också vill skriva ett brev för att påverka.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA-lagen.

saga & marie

strangers: saga & marie
Se fler bilder av anna_t här!

Det här är Saga och hennes matte Marie som jag träffade på Café Agueli häromdagen. Jag tyckte att de var väldigt lika, och vackra, och bad att få ta en bild. Bilden är med i Flickr-gruppen 100 strangers. Många häftiga bilder finns på projektets hemsida, 100 Strangers.

Sömnmetoder

Katerina Janouch har skrivit en bra krönika om att sova tillsammans med sina barn, och Hillevi Wahl har kommenterat klokt. Här är mina synpunkter:

Att sova är nödvändigt för att överleva, och därför måste minsta bebis behärska sovandets teknik. Man behöver alltså inte lära sina barn att sova (eller äta för den delen). Alla bebisar sover när de behöver det, om de känner sig trygga och inte blir störda. Däremot kan det vara knepigt för föräldrarna att hitta bra sovtider som passar med barnens sömnrytm. Vi lever ju inte precis nåt enkelt naturliv, där man kan anpassa vardagen helt efter sina egna och barnens kroppsliga behov. Vi som är föräldrar idag ska klara av så mycket mer - vi ska arbeta på bestämda tider, sköta alla våra papper och saker, åka hit och dit, umgås med folk, titta på tv, vara som alla andra. Vi kan inte bara lägga oss ner och vila när våra primitiva ungar känner att de behöver sova, eller ha med dem överallt och låta dem sova när de vill.

Dessutom har vi en (ganska modern) tradition i Sverige att låta våra bebisar sova i egna sängar, ofta i egna rum. (Jag har skrivit tidigare om James McKennas forskning om co-sleeping och om fördelarna med att sova tillsammans här.) Men ju längre avståndet är till det sovande barnet, desto mer energi går det åt till att få det att somna och att själv få tillräckligt med sömn.

Så det som borde vara enkelt blir hopplöst svårt. Med fyra barn har jag haft alla typer av vaknätter.

Första barnet föddes samma år som Barnaboken kom ut. Jag gillar Anna Wahlgren och håller inte med om att hennes buffningstips och sömnråd måste innebära att man överger barnet. (Mer om det strax.) Men hon (liksom nästan alla på den tiden) hörde definitivt till den gamla skolan, som varnade för att låta barnen sova i samma säng. Eftersom jag trodde på dem blev mina nätter ofta sömnlösa. Jag var tvungen att nattamma sittande i en stol - om jag skulle amma i sängen fanns det stor risk att jag skulle somna. Sen måste jag vanka omkring med honom tills han somnade igen, och försiktigt lägga ner honom i sin egen säng. Han vaknade nästan alltid när jag la ner honom, och så började vi om. Stackars barn, otroligt dumt av mig.

Andra barnet sov på nätterna. Oftast hela nätterna, ibland i sin egen säng, ibland i vår. Det hände att jag låg och petade på honom för att han skulle vakna. Jag fick för mig att han kanske var hungrig utan att veta om det. Då öppnade han ett sömnigt öga, suckade lite och somnade om. Ett ytterst märkligt barn.

Med det tredje barnet hade jag blivit mycket bättre på att gå på känsla. Det kändes rätt att bära henne på ryggen, så vi använde nästan aldrig barnvagn. Det kändes rätt att låta henne sova med oss, så hon sov med oss. Syskonen också, när de kände för det. Hon åt ofta på nätterna men eftersom hon redan låg brevid mig i sängen behövde jag knappt vakna för att amma henne. Jag var för det mesta utvilad och allting kändes enkelt.

Fjärde barnet ställde alltig på huvudet igen. Just när jag trodde att jag hade koll! Att jag var värsta supermamman! Då kom denna envisa lilla varelse och tog ner mig på jorden igen. Hon gjorde allting annorlunda. Till exempel hade hon inte tid att äta på dagarna, för då fanns det för mycket att titta och lyssna och pilla på (syskonen, saker, ansikten, träd, vad som helst). Så hon åt hela nätterna, när det var mörkt och tyst. Om jag somnade medan vi ammade skrek hon. Hon var ofta arg och tyckte att servicen var rätt dålig. Livet var intensivt med fyra barn mellan 0-9 år och jag var sjukt trött, men det här barnet ville fortfarande hålla igång hela nätterna. Efter sju-åtta månader höll jag på att falla ihop. Då hade vi testat allt vi kunde komma på. Det som återstod, förutom att sälja henne till slavhandlare, var en trenätterskur, specialdesignad för just oss av snälla underbara Anna Wahlgren. Vi följde den till punkt och pricka och den ANDRA natten sov hon från midnatt till halv sex, den tredje natten från elva till sju. Efter det var livet ljust och lyckligt igen, och det energiska barnet kunde fokusera sin energi på att klättra upp på stegar, tugga i sig visdom ur böcker och uppfinna nya sätt att hålla familjen alert på dagtid istället.

Så jag tycker att sömnkurer kan fylla en funktion. Om det är alternativet till att ryta åt sina barn, dra dem hårt i vagnen, vara en zombie på dagarna och så vidare. Och om man först har prövat (i minst ett par veckor) den självklara, naturliga sömnmetoden: att sova tillsammans!

Läs även andra bloggares åsikter om bebisar, barn, föräldraskap, sömn, sova tillsammans, co-sleeping, sömnmetoder, Anna Wahlgren, Barnaboken

Svensk väderångest

Ut i solen med dig! Det är min inre röst som hörs igen. Typ varje kvart när jag sitter vid datorn. Som svensk är man helt väderskadad - man kan ju inte sitta inne när det är VARMT, för vem vet när värmen kommer nästa gång? Man måste alltid göra allt på en gång: picknick, sola, bada, utflykt, träffas på stan. Man vågar inte skjuta upp nånting, inte ens en vecka. Idag är det sol och över trettio grader, visst, men till helgen kan det lika gärna bli snöstorm. Vi har det som folket i Ray Bradburys novell om planeten där det alltid regnar, alltid utom en dag vart sjunde år. Den dagen sitter man inte och jobbar.

Igår var jag inomhus hela dagen, fast det var varmt och soligt och himmelen utan en prick. Dels hade jag faktiskt varit ute hela dagen innan, så det så, och dels hade jag massor av roliga datorsaker att göra: skriva brev och artiklar, fixa bloggar och ladda upp bilder från nationaldagen på Flickr.
Men den där rösten! Den kan jag inte få tyst på.

Läs även andra bloggares åsikter om sol, väder, svenskhet, Bradbury, Flickr, dåligt samvete, själens furir

Om de kan läsa har de en chans

Läs även andra bloggares åsikter om fruktflugor, läskunnighet