Sojakorv och djungelvrål

Vad enkelt det var när kidsen var små och man fick bestämma allting själv! Spaghetti med köttbullar är nyttigt, bestämde man, och då fick alla äta spaghetti med köttbullar. Nu är alla stora och bestämmer själva, men det är jag som går och handlar* och måste tyda allas kråkfötter på inköpslistan och köpa alla konstiga saker.

Just nu är det en som är vegetarian, en som inte vill ha nånting med mjölk i och en som måste ha sojakorv med fullkornsbröd, ketchup och djungelvrål till frukost varje dag. Vi har fyra sorters flingor i skafferiet, tre sorters salami i kylskåpet, fem olika brödsorter i brödskåpet och inte mindre än 14 olika teer i tehyllan. För att alla ska kunna äta sina favoritmackor och dricka sina favorit-teer.

Vi äter nästan alltid middag tillsammans, och då äter alla det som P lagar, fast om det är kött i så gör han en vegoversion också. Och om det är tomatsås till pastan gör han tomatsåsen brevid, eftersom vi har en i familjen som inte äter tomatsås men gärna dränker bianco-pastan i parmesan istället. Han är snäll! Jag kommer inte ens ihåg vem som gillar skinka och vem som hatar lök. "Efter alla år, mamma, hur kan du inte komma ihåg det" säger de förnärmat men faktum är att jag vägrar att lägga det på minnet.

* för att det står på Vem ska göra vad-listan: Veckohandla 2 ggr / veckan - Anna

Läs även andra bloggares åsikter om mat, diet, kostcirkeln, middag, te, familjeliv

Balkongen klar, kom och fika!

Nu i helgen blev vi äntligen klara med balkongen. Den är inte så stor, och den har inte riktigt det jorddjup jag skulle önska, men den är ändå tröst för en hortoman i stadsexil. Egentligen började renoveringen för flera veckor sen när vi la på ett trägolv, men sen kom det saker emellan och det var inte förrän i veckan som jag kunde få lift ut till Zetas och släpa hem jord, krukor och växter.

Vi satte upp hyllor, fiffade till stolar och bord, drog sladdar och planterade, band upp, grävde, sådde och vattnade. Dottern förevigade arbetet.

före

efter

Nu är det nästan klart, jag ska bara hitta ekologiska körsbärstomatplantor till den tomma krukan, en liten hylla till buddhagubben och rökelse och en spegelmosaik till väggen som inte syns i bild. Men det går alldeles utmärkt att fika på balkongen redan nu, säg till när ni är i stan bara!

Läs även andra bloggares åsikter om balkong, plantering, trädgård, fika

Kan jag be att få tala med en riktig person

Lyssna på det här, det är helt galet. Jag skulle ringa polisen en dag förra veckan. Min mamma hade tappat bort sitt färdtjänstkort och tjejen på färdtjänstkontoret sa att jag skulle ringa 114 114 och polisanmäla kortet.

Jag ringde 114 114. En automatisk röst svarade "numret fungerar inte, var god kontrollera numret".

Så jag ringde Telia för att felanmäla. Det är ju inte så bra om det är fel på polisens nummer. En automatisk röst hos Telia bad mig att säga mitt ärende.

"Jag vill felanmäla ett nummer", sa jag till automaten, men då svarade hon "Vill du felanmäla ett abonnemang?". "Nej", sa jag, "det är ett nummer som är trasigt". "Förlåt, jag uppfattade inte frågan" svarade rösten. "Numret jag ringer till fungerar inte!" försökte jag. "Vill du felanmäla ett abonnemang?" sa rösten igen.

Den här automaten var helt hopplös. Vad jag än försökte med förstod den inte alls. Jag provade allt möjligt och blev mer och mer frustrerad.

Till slut tappade jag tålamodet. "IDIOT!" ropade jag in i telefonen. "Okej. Vänta ett ögonblick, så blir du kopplad", svarade rösten genast.

Ganska konstigt tycker jag! Det kan ju tolkas som om det faktiskt finns någon som heter Idiot, som jobbar på Telia. Eller som att man kan ringa och bli kopplad till en idiot.

Jag blev inte kopplad till en idiot utan till en supportkille. Han pratade visserligen som en sengångare men verkade för övrigt normal, och kunde dessutom förklara vad som hänt: polisens nummer är inte 114 114 som jag hade fått höra, utan 114 14.

Andra bloggar om: Telia, automater, idioter, 11414

Ni missade väl inte Juliadagen igår?

Min yngsta dotter (som heter Julia, by the way) visade mig den här Wikipediaartikeln igår.


(klicka på bilden för att se den på Flickr i flera storlekar)

Från och med nu ska jag aldrig missa Juliadagen igen.

Obeskrivlig utsikt

a room with a view
Se fler bilder av anna_t här.

Det var svårt att fokusera på mötet i fredags. Jag satt vid fönstret och försökte komma på en rubrik till den här bilden.

Medelåldersgrisen

Var på Författarcentrums vårmingel för ett ett tag sen. Fick cykla omkring i Östermalmskvarteren flera varv innan jag hittade det, lilla Stenbocksgatan ligger väl gömd. Därinne var det mest tanter, jättetrevliga tanter, och en och annan farbror. Tre av tanterna omringade mig och vi pratade om bokförlag, konst, barn och barnbarn. När jag sa att jag var 45 år blev de helt häpna. - Va! Vi trodde att du var mycket yngre! Du rör dig så ungdomligt!
- Ehh ... hurdå? - Du håller din jacka så här, visade den ena damen och höll sin jackärm i handen.

Ett ungdomligt grepp: tröj- eller jackärmen drages ned och hålles mot handflatan med ett lätt tryck av fingrarna.

Det fick mig att fundera. För ett par veckor sen satt jag på tunnelbanan och lyssnade på två tonårsbrudar som kritiskt granskade reklamen för Rolling Stones nya skiva Shine a light.

Den gamle och magen

- T-shirt och tajta jeans, sa den ena tjejen och rynkade på sin lilla näsa. - Han är väl ändå över femti. Eller sexti.
Den andra skakade sorgset på huvudet. - Medelålderskris. De kan inte acceptera att de är gamla helt enkelt.

- Meh! ville jag ropa, men var tvungen att gå av i samma nu då tåget nått min destination Mariatorget. - Hallå! hade jag sagt annars. - Det var vi, eller de menar jag, som uppfann tajta jeans och t-shirt. Ni bara härmas ju! Kan väl inte vi hjälpa att ni inte kan komma på nåt eget. Jeans, tatueringar, Star Wars: det mesta fanns innan ni var påtänkta ens.
Men det vet ni inte. Ni tror (precis som vi gjorde i er ålder) att det är ni som har hittat på ALLTING själva. Och så tittar ni på oss, som bara fortsätter att se ut som vi alltid gjort, med våra jeans och våra munkjackor. Och så skakar ni sorgset på era lockiga huvuden och mumlar medelålderskris.

Tillochmed bilar fanns det förr i tiden. James Dean fanns också, ett kort men underbart ögonblick. Sniff.

Men sen började jag undra. Vi kanske är den första generationen som inte svidar om till medelålderskläder när vi kommer i medelåldern? Kan det vara så? Var det annorlunda förr? Fanns det liksom en viss ålder då man förväntades börja klä sig som en tant eller farbror? Är det isåfall förklaringen till att alla tanter och farbröder klär sig som gamla tanter och farbröder? Eller ser de likadana ut som de alltid gjort? Och vad är medelåldern förresten?

Andra bloggar om: mode, jeans, ålder, medelålder, medelålderskris, james dean

Anna testar bildspel: Kung Fu i Kungsan

/test/

Bilder från när Songshan Shaolin (kungfu-klubben där familjen tränar) hade uppvisning i Kungsan i lördags.

Bilderna på Flickr här.

/slut test/

Mer om att ha eget rum

Precis, det finns fördelar med att bo trångt också. Malin Bergström påpekar klokt i DN.

Trångbodda, schmångbodda

Nej men det här med att bo trångt. Svenska myndigheter verkar tro att det är så illa så att man kan dö av det. Ibland tror jag att Folkhems-Sverige fortfarande inte riktigt har hämtat sig från digerdöden. Att lortkontrollanterna fortfarande oroligt kikar in genom gardinerna, smyger ett diskret behandskat finger över dörrkarmen för att försäkra sig om att snusket inte är på väg att dränka oss igen. "Sanitera mera" viskar de till varandra som igenkänningstecken, och sprejar lite så att allt otyg ska dö. De kan inte slappna av förrän alla svenska familjer sitter fastbältade i sina sittriktiga soffor med tvättbar klädsel och minst 56, 3 centimeter mellan varandra. Var sak på sin plats! Gärna familjeliv och relationer, men först en steril öken i varje hem.

Mina barn kommer att tycka att det är jätteskönt när de hittar egna lägenheter. Det är helt rätt, de är vuxna eller snart vuxna och vill ha sitt eget. Men som bostadsmarknaden ser ut i Stockholm idag kan de få vänta. Av alla unga vi känner som har flyttat hemifrån, alla barnens och våra kompisar under 25, är det inte en enda som har hittat sitt boende själv. De flesta bor inneboende, hos sin pojk/flickvän eller i en lägenhet som deras familj äger. Jag borde ha ställt barnen i HSB-kö när de var bebisar, men det gjorde jag inte. Däremot har de tre äldsta stått i Bostadsförmedlingens kö sen de var 18, och en av dem har fått ett erbjudande på sex år, om en alldeles för dyr lägenhet på nedre botten väldigt långt från jobbet.

Men det kommer såklart att lösa sig! Och ungarna kommer att dra en lättnadens suck när de kan packa ihop sina kartonger och hänga upp sin hatt på sin alldeles egna hatthylla. Jag gissar att några av dem kommer att njuta i fulla drag. Ett par av dem kommer att tycka att det plötsligt blev väldigt, väldigt tyst. Lite väl ödsligt! När man har bott tillsammans så många så länge som vi, då vänjer man sig vid att det alltid finns någon att bråka med, skratta med, fråga, hjälpa och bara vara med.
Och det är inte så bara.

Trångbodda? Vi? Javisst!

Enligt Boverket ska alla barn i familjen ha ett eget sovrum, annars är man trångbodd, skriver Dagens Nyheter idag. Bra! Då kanske Boverket kan komma hit med några rum åt oss? Vi är sex vuxna och halvvuxna personer på tre sovrum och ett vardagsrum, som man egentligen inte får räkna.
Inte för att jag tror en sekund på Boverkets svarta teorier om att man får stress, konflikter och hemlöshet; ängslan, oro och försämrad motståndskraft; tuberkulos, magcancer och ytterst ett kortare liv av att bo tätt inpå varandra. Jag tror tvärtom att det är utvecklande för familjelivet. Men det blir ganska stökigt, och man hittar aldrig sina papper eftersom någon sover på dem! Så vi tar tacksamt emot alla extra rum som Boverket vill att vi ska ha.

Apropå vad som är sant i livet

Ibland är teater bara bäst. Det är inte alltid man orkar masa sig dit, och så är det ganska dyrt. Men ibland finns det ingen ursäkt för att låta bli, och det är till exempel när Stadsteatern spelar Vildanden av Henrik Ibsen. (Det finns ingen ursäkt för att inte ha sett en Ibsenpjäs heller, förrän man är så gammal som jag. Pinsamt är vad det är!)

Så här såg det ut på biljettfronten när jag tittade nyss:

Tor 2008-05-22 19.00 Stora scenen Ett fåtal platser kvar
Fre 2008-05-23 19.00 Stora scenen Platser kvar
Sön 2008-05-25 19.00 Stora scenen Platser kvar
Ons 2008-05-28 18.00 Stora scenen Platser kvar
Lör 2008-05-31 18.00 Stora scenen Platser kvar
Tis 2008-06-03 19.00 Stora scenen Platser kvar
Lör 2008-06-07 18.00 Stora scenen Platser kvar
Tis 2008-10-21 18.00 Stora scenen Platser kvar
Ons 2008-10-22 19.00 Stora scenen Platser kvar

Skynda nu och boka direkt. Obs! Ta med stor näsduk. Var beredd på heta diskussioner i pusen om hur sanningen bäst ska serveras. (Glöm inte att boka pausfika i förväg, annars går hela pausen åt till att stå i snigelkö.) Johan Rabaeus är fantastisk. Ingwar Hirdwall är fantastisk. Josefine Ljungman är helt overkligt bra. Alla skådespelarna är trovärdiga, och ingen pratar eller springer konstigt. Det känns inte alls som teater - det känns som att råka gå förbi en öppen dörr in till nåns liv och inte kunna slita sig ur fläcken.

Ingen riktig respekt alls

Vi började diskutera datorspel efter middagen igår. Jag är kompakt ointresserad och ganska nöjd med det. Jag menar, om jag dessutom började spela på datorn så skulle man ju snart få skära loss mig från tangentbordet. Ingen i familjen fattar varför jag inte älskar att spela Oblivion, Mortal Kombat, BioShock och annat som de kan sitta med i timmar. Av nån anledning blir jag aldrig tillräckligt fascinerad - det enda som var på vippen att dra ner mig i spelträsket var NeverHood, men det finns knappt kvar längre och lika bra var det. Jag har musiken på cd och spelar den gärna och högt när jag städar.
Vi kom iallafall in på att de som gör Mortal Kombat hade försökt snylta på Shaolinmunkarnas rykte i Mortal Kombat: Shaolin Monks. Dålig stil, men det visar ju att Shaolinklostret inger stor respekt.

Jag: Tänk om det fanns ett Mortal Kombat: Anna Toss.
Familjen: Ahaha! Vad skulle man göra i det spelet? BLOGGA ihjäl den andra? Ditt värsta move: en bloggpost.
Jag: Nu är ni orättvisa! Jag skulle ha en massa moves.
Familjen: Som?
Jag: Som att pipa dem i magen, lägga krokben och sånt.
Familjen: Säga att de ser ut som gamla telifoner. Tjata på dem att ställa in disken.

Mitt liv som hamster

Lyckades göra mig av med en massa urvuxna barnsaker på vinden genom att maila folk jag känner med barn i rätt ålder. En snowboard, en skateboard, ett par inlines och en flytväst blev genast tjingade. Funderar på att starta en mailinglista där man kan tala om vad man har över eller vill ha, vore inte det skönt?

Fast urvuxna kläder har vi inga att ge bort. De mest älskade är för slitna, de tråkiga går till Myrorna och de fina spar jag i kartonger på vinden till när barnen själva får barn. (De kommer säkert bara att vilja ha allting nytt till sina knoddar men jag spar ändå, man vet ju aldrig. De vill kanske läsa mina gamla serietidningar också, och lyssna på kassettbanden som deras föräldrar gillade när de var små, så jag spar dem med för säkerhets skull.)

På vinden står också kartonger med leksaker och gosedjur som ALDRIG får slängas, hur skulle det se ut, och en bebiskorg som mina barn, och jag, och min mamma, och min mormor, har sovit i. Inte samdigt förstås.



Samt en massa annan bråte.

amor cubana :: ordlös onsdag

amor cubana
Se fler bilder av anna_t här, eller kolla in resebloggen.

Mitt bidrag till Nejmas Ordlös Onsdag-blogg på temat Stolthet.

Det här gänget kom fram till mig på en gata i Guanabo, utanför Havanna på Cuba. "Vi är kära och glada", sa de, "ta ett kort på oss, du får det i present!" De var verkligen typiska kubaner: kära, glada och stolta.