Jag grät i morse när jag läste Kristian Petris berättelse om sin pappas sista dagar i äldrevården. Precis som jag grät av ilska och sorg när jag läste Jonas Gardells krönika Vad väger en kissblöja?, och Inger Edelfeldts text om vårdvalsen. För att det kan vara precis så illa när man har en gammal och sjuk förälder. För att det kan vara ännu värre.
Sen tänkte jag på något annat. På hur mycket jag bråkade och höll på, för att min mamma skulle få rimligt god vård. För att hon skulle få komma bort från Tanto servicehus till Ersta till exempel. För att hon skulle få stanna kvar på sjukhuset några dagar till när hon knappt var kontaktbar efter sin operation. För att sjuksköterskan på Tanto inte skulle glömma att ge henne medicinerna. För att de skulle se till att inte liggsåret blev värre så att hon måste amputera andra benet också. Och så vidare och så vidare. Jag ringde, tjatade, skällde, pratade högt och argt med läkare i sjukhuskorridoren, skrev och överklagade, lämnade meddelanden, gick på möten, var besvärlig.
Och varje gång tänkte jag på alla som inte vågar bråka. Alla som är för väluppfostrade, eller som är rädda för att det ska bli värre för deras anhöriga om de ställer krav. Jag var också rädd för det, men jag kände inte att jag hade något val. Dessutom är jag van att vara envis och ifrågasätta. Jag vet att det nästan alltid är rätt, fast det kan vara obehagligt.
Det finns de som engagerar sig mycket mer än jag gjorde, som vågar vara ännu tuffare Men de allra flesta gör inte det, de bara hoppas att det ska finnas nån rättvisa, att det ska bli bra till slut.
Och så blir det inte det.
Vi måste hjälpa varandra att bråka!
2011-11-19
Big on Östermalm
Som ni märker kommer det en strid ström av tankar nu efter veckor av bloggtorka. Så går det när jag plötsligt får en lördagkväll framför datorn med bara mig själv i rummet, ingen som tillrättavisar mig eller karaktärsdanar mig för fem öre. Haha! Nu ska jag ta tillfället i akt att modeblogga, det var länge sen.*
Häromdagen var jag på Östermalm och gick in i ett kontorshus. Iförd min visserligen vackra men mycket hippieaktiga vinterjacka från Indiska och med min rosa väska slängd över axeln. Då mötte jag en dam på väg ut, en snygg och riktig dam i pälskrage, slät hy och stort silverblont hår.
– Vilken härlig väska! utbrast hon på klingande östermalmska. – Man blir verkligen glad när man ser den!
Här är underverket. Jag har alltid trott att det var en gammal finsk Marimekko-väska men nu när jag tittar på etiketten står det Torben Ørskov & Co, så det är nån gammal dansk historia alltså.
Så nu vet ni hur man gör succé på Humlegårdsgatan.
* närmare bestämt hösten 2008
Häromdagen var jag på Östermalm och gick in i ett kontorshus. Iförd min visserligen vackra men mycket hippieaktiga vinterjacka från Indiska och med min rosa väska slängd över axeln. Då mötte jag en dam på väg ut, en snygg och riktig dam i pälskrage, slät hy och stort silverblont hår.
– Vilken härlig väska! utbrast hon på klingande östermalmska. – Man blir verkligen glad när man ser den!
Här är underverket. Jag har alltid trott att det var en gammal finsk Marimekko-väska men nu när jag tittar på etiketten står det Torben Ørskov & Co, så det är nån gammal dansk historia alltså.
Så nu vet ni hur man gör succé på Humlegårdsgatan.
* närmare bestämt hösten 2008
Hippocleides cares not!
Ibland känner jag att jag aldrig vill skriva ett ord till, eftersom det aldrig kan bli lika bra som det Herodotus skrev. (Det är inte jätteofta, och det brukar gå över ganska snabbt.)
Herodotus levde i Sydeuropa på 400-talet före vår tideräkning. Han var en grekisk historieskrivare som reste mycket. Enligt Wikipedia kallade Cicero honom för "historieskrivningens fader". Hur som helst kunde han skriva roligt och underbart. Följande text, ur "Herodotus historia" (förlåt att jag inte lyckas översätta den från engelska), handlar om Cleisthenes som vill gifta bort sin dotter, och friaren Hippocleides som kommer på att han älskar att dansa och sprattla med benen mer än han älskar Cleisthenes dotter. Och varför inte? Det är roligt att sprattla! Hippocleides bryr sig inte!
6.129: Then when the appointed day came for the marriage banquet and for Cleisthenes himself to declare whom he selected from the whole number [of suitors for his daughter], Cleisthenes sacrificed a hundred oxen and feasted both the wooers themselves and all the people of Sikyon; and when the dinner was over, the wooers began to vie with one another both in music and in speeches for the entertainment of the company; and as the drinking went forward and Hippocleides was very much holding the attention of the others, he bade the flute-player play for him a dance-measure; and when the flute-player did so, he danced: and it so befell that he pleased himself in his dancing, but Cleisthenes looked on at the whole matter with suspicion. Then Hippocleides after a certain time bade on bring in a table; and when the table came in, first he danced upon it Laconian figures, and then also Attic, and thirdly he planted his head upon the table and gesticulated with his legs. Cleisthenes meanwhile, when he was dancing the first and the second time, though he abhorred the thought that Hippocleides should now become his son-in-law, because of his dancing and his shamelessness, yet restrained himself, not desiring to break out in anger against him; but when he saw that he thus gesticulated with his legs, he was no longer able to restrain himself, but said "You have danced away your marriage, however good your dancing, son of Tisander!" and Hippocleides answered "Hippocleides cares not!"
 |
| Heodotus och Sean Connerys hatt möttes i en tidsmaskin och blev genast djupt fästa vid varandra |
6.129: Then when the appointed day came for the marriage banquet and for Cleisthenes himself to declare whom he selected from the whole number [of suitors for his daughter], Cleisthenes sacrificed a hundred oxen and feasted both the wooers themselves and all the people of Sikyon; and when the dinner was over, the wooers began to vie with one another both in music and in speeches for the entertainment of the company; and as the drinking went forward and Hippocleides was very much holding the attention of the others, he bade the flute-player play for him a dance-measure; and when the flute-player did so, he danced: and it so befell that he pleased himself in his dancing, but Cleisthenes looked on at the whole matter with suspicion. Then Hippocleides after a certain time bade on bring in a table; and when the table came in, first he danced upon it Laconian figures, and then also Attic, and thirdly he planted his head upon the table and gesticulated with his legs. Cleisthenes meanwhile, when he was dancing the first and the second time, though he abhorred the thought that Hippocleides should now become his son-in-law, because of his dancing and his shamelessness, yet restrained himself, not desiring to break out in anger against him; but when he saw that he thus gesticulated with his legs, he was no longer able to restrain himself, but said "You have danced away your marriage, however good your dancing, son of Tisander!" and Hippocleides answered "Hippocleides cares not!"
PÅSKEGT
Fram tills för två veckor sen la jag patiens när jag behövde varva ner. Jag kan bara två patienser: Idioten och Sjuan. De la jag om och om igen tills jag var så nervarvad att jag fick bäras från bordet. Sen var det nån galning som lurade mig att börja spela Wordfeud (jag själv). Så nu gör jag det istället för att lägga patiens. Och nu börjar det bli kul, när jag inte förlorar varenda match längre.
Men häromdagen satt jag och väntade på att nån av mina tio vänner skulle lägga nån gång och blev otålig. Så jag klickade på Play with random opponent, och efter en kort stund blinkade det till "Berra_67 wants to play". (Han hette inte Berra, men nästan.) Det var ju kul tänkte jag och väntade på att han skulle börja lägga. Väntade och väntade. Efter en timme kom hans första drag, men han hade inte lagt några bokstäver. Istället hade han skrivit på chatten: "Vad snygg du är!" "Eeehh jaha, väldigt vänligt men kan vi spela istället" tänkte jag, fast jag svarade ingenting, bara väntade ett tag till och till slut började han lägga, hans första ord var FLOCK och då la jag KALLT och han la AS. Men sen flög fan i Wordfeud, det var som förbannat vilka bokstäver jag fick. Först LIBIDOS. Precis så! Och jag kunde få 60 poäng för LIBIDO för det var på rutor för både dubbla och trippla ordpoäng! Jag tvekade länge om jag skulle lägga det för det kändes som det kunde misstolkas. Men hallå, liksom. Skulle jag lägga SOLID och få bara 16 poäng för att inte verka lättfotad? Nej tack, det är faktiskt Alfapet vi spelar här, inte Catch. Sen bara fortsatte eländet. Jag fick rådbråka min hjärna för att hitta mindre slippriga kombinationer av KÅTEPSG, ÄRSEXIV, RGGARMM, BAKENT och så vidare. Ytterst pinsamt.
Till slut gick jag ut på EGGAR och hoppades att det inte skulle verka uppmuntrande, men det verkade som om Berra hade lugnat sig för han skrev bara "Tack för en bra match" och sen inget mer.
Men det var ändå sista gången jag spelar med nån jag inte känner. Alldeles för ansträngande.
Men häromdagen satt jag och väntade på att nån av mina tio vänner skulle lägga nån gång och blev otålig. Så jag klickade på Play with random opponent, och efter en kort stund blinkade det till "Berra_67 wants to play". (Han hette inte Berra, men nästan.) Det var ju kul tänkte jag och väntade på att han skulle börja lägga. Väntade och väntade. Efter en timme kom hans första drag, men han hade inte lagt några bokstäver. Istället hade han skrivit på chatten: "Vad snygg du är!" "Eeehh jaha, väldigt vänligt men kan vi spela istället" tänkte jag, fast jag svarade ingenting, bara väntade ett tag till och till slut började han lägga, hans första ord var FLOCK och då la jag KALLT och han la AS. Men sen flög fan i Wordfeud, det var som förbannat vilka bokstäver jag fick. Först LIBIDOS. Precis så! Och jag kunde få 60 poäng för LIBIDO för det var på rutor för både dubbla och trippla ordpoäng! Jag tvekade länge om jag skulle lägga det för det kändes som det kunde misstolkas. Men hallå, liksom. Skulle jag lägga SOLID och få bara 16 poäng för att inte verka lättfotad? Nej tack, det är faktiskt Alfapet vi spelar här, inte Catch. Sen bara fortsatte eländet. Jag fick rådbråka min hjärna för att hitta mindre slippriga kombinationer av KÅTEPSG, ÄRSEXIV, RGGARMM, BAKENT och så vidare. Ytterst pinsamt.
Till slut gick jag ut på EGGAR och hoppades att det inte skulle verka uppmuntrande, men det verkade som om Berra hade lugnat sig för han skrev bara "Tack för en bra match" och sen inget mer.
Men det var ändå sista gången jag spelar med nån jag inte känner. Alldeles för ansträngande.
Lördagspredikan
Fast jag måste förtydliga en sak, efter att ha gnällt lite i föregående inlägg om hur lite tid jag har. Jag är inte hundra procent effektiv. Jag jobbar inte hela tiden. Jag är inte sjukt upptagen varenda minut och jag stressar inte jättemycket och har inte en miljon bollar i luften. Iallafall försöker jag att inte göra det, eftersom det värsta jag kan tänka mig är att lämna efter mig en dödsruna med texten "Hon hade alltid en miljon bollar i luften och sen en dag pang bara tvärdog hon, det var väl himla synd". Jag vill gärna tänka på mig själv som en fokuserad, harmonisk, meditativ för att inte säga sävlig gammal ko. Som kommer att leva i hundrafemtio år och ha gott om tid de sista femtio åren att blogga, flickra, twittra, sortera gamla fotoalbum, städa, läsa, gå på intressanta föreläsningar, ta stärkande promenader och naturligtvis även sova åtta timmar per dygn. Allt har sin tid.
Fredag! Igen?
De senaste veckorna har det blivit fredag igen, utan att jag har fattat hur, vecka efter vecka. Såhär:
– Va, är det fredag igen?
– Hallå, är det redan fredag?
– Men vaf... hur kan det vara fredag redan?
Veckorna har kort sagt slungat sig efter varandra, hack i häl eller vad nu veckor har längst ner. Det kan ju tyckas behagligt med bara en massa fredagar, men dessvärre har även fredagarna, lördagarna och söndagarna försvunnit med ett schlurp in i det svarta hål som heter november.
Därför har jag inte hunnit blogga (Hör och lär, SJ! Svarta hål ska det vara, inte att lokföraren har försovit sig) och därför har jag inte göra nånting eller läsa böcker eller tänka en vettig tanke.
Och nu är det redan lördag. Bara en sån sak.
– Va, är det fredag igen?
– Hallå, är det redan fredag?
– Men vaf... hur kan det vara fredag redan?
Veckorna har kort sagt slungat sig efter varandra, hack i häl eller vad nu veckor har längst ner. Det kan ju tyckas behagligt med bara en massa fredagar, men dessvärre har även fredagarna, lördagarna och söndagarna försvunnit med ett schlurp in i det svarta hål som heter november.
Därför har jag inte hunnit blogga (Hör och lär, SJ! Svarta hål ska det vara, inte att lokföraren har försovit sig) och därför har jag inte göra nånting eller läsa böcker eller tänka en vettig tanke.
Och nu är det redan lördag. Bara en sån sak.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
