Fångad på bild

På den där streetfotokursen försökte jag få en diskussion om hur man kan kombinera bra resultat med respekt för andra människors önskan att inte bli fotograferade. Jag har flera närstående som verkligen hatar att bli plåtade så det betyder mycket för mig.

Men jag fick inga riktigt bra råd - de flesta deltagarna på kursen verkade tycka att "är man ute på stan får man skylla sig själv" och en tjej gick så långt som att tycka att om folk stod och grät, kysstes eller blödde på stan så var det ok att gå fram och ta en bild.

Jag har funderat mycket på varför många inte vill bli fotograferade. Jag gillar det inte särskilt mycket själv, och viker nästan alltid undan eller håller upp handen om jag ser någon okänd stå och rikta en kamera mot mig. När jag hörde talas om Moa Karlbergs utställning med bilder som hon tagit i smyg på folk som gått förbi ett skyltfönster blev jag arg. Så gör man inte!

Mer om utställningen

Men varför inte egentligen? Vem bestämmer över min avbild? Varför finns det folk som känner att deras själ blir tillfångatagen av kameran? Jag har nära (helt civiliserade, moderna) vänner som upplever att kameran är ett vapen, att den som plåtar stjäl ett ögonblick av deras tid utan att ha fått lov först.

Att bli avbildad när man inte var beredd, när man inte hade fokus på situationen och garden uppe, det är ju att ha blivit fångad i ett ögonblick av försvarslöshet, av svaghet. Förevigad, för evigt. Om man sen blir upphängd till allmän beskådan ... För visst är det en skillnad också där? Om jag tar en bild i smyg av dig, och bara visar den för några få. Eller lägger ut den som publik bild på Flickr.

När vi var i Kina hände det ofta att folk ville ta bilder på oss, framförallt på våra tonåringar. Glatt leende la de armen om en son eller dotter och sa "det här ska jag visa för alla mina vänner, de kommer att bli så imponerade över att jag har en pojkvän/flickvän från Amerika!" Så nu finns de i vem vet hur många kinesiska (och japanska och indiska) fotoalbum.

Det kanske inte är så farligt. Det finns ju också de som bara tycker att det är roligt att bli plåtade, som fullkomligt kastar sig fram för att vara med. Men hur stor hänsyn ska man ta?

Själv insåg jag på fotokursen att det var mer obehagligt att en bild på någon i smyg, än att gå fram och fråga. Nästa stora utmaning blir att fråga, och sen vara så snabb och så cool att den som blir fotograferad inte hinner bli osäker och strama upp sig för mycket.

Bruce Gilden är en känd gatfotograf i New York.

Han springer fram och blixtrar folk i ansiktet på väldigt nära håll, och smiter genast iväg som en otäck liten vessla. Hör och se honom förklara sin metod på den här videon.

En annan amerikan, Walker Evans, var också intresserad av folk i små och stora städer. Hans stil verkar ha varit mer respektfull, även när han plåtade utan att fråga först.

Alabama Tenant Farmer Wife [Allie Mae Burroughs], 1936

Photography Collection, Harry Ransom Humanities Research Center ,
The University of Texas, Austin

Från serien Labour Anonymous, studies of pedestrians in Detroit, Michigan,
publicerad i Fortune magazine 1946.
© Walker Evans Archive, The Metropolitan Museum of Art

Skoja bara

I fredags morse stod jag i en fullpackad tunnelbanevagn, på väg till jobbet. Framför mig stod en barnvagn med en påpälsad treåring i. Pappan, en söderhipster med keps och tv-glasögon satt på sätet bredvid. Treåringen babblade på på treåringars vis:

– Pappa, titta!
– Mhm.
– Pappa, titta!
– Pappa är trött.
– Va?
– Pappa är trött.
– Sova på jobbet?
– Haha ja det skulle vara skönt men det får man inte. Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Pappa köpa ... sova ... sova ... köpa säng!
– Nu ska vi snart gå av.
– Vill inte gå av ...
– Vi ska gå till dagis, det blir väl kul?
– Neejeeee vill inteeee ...
– Gillar du inte dagis?
– Nej!
– Men du som alltid brukar leka där med Emma och Sigge.
– NEJ!
– Nehe så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– Så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?

Jag fick bita ihop för att inte skrika SKÄRP DIG! till pappan. Det var som att se Kenny Starfighter fast på riktigt. Han verkade inte elak, bara helt okänslig för sitt barns sätt att kommunicera. Kanske han skämdes lite för att svara på barnets frågor, om han hade varit en 50-talspappa kanske han hade sagt till barnet "Tyst nu Tommy, det där pratar vi om när vi kommer hem."

Men nu var han en typisk 70-talspappa, och är det nånting som är typiskt för sjuttiotalister så är det att de knappt kan prata utan att vara ironiska. Helt obegripligt för oss gamlingar, men de kan sitta genom en hel middag och säga de mest häpnadsväckande saker till varandra utan att någon höjer ett ögonbryn. 70-talisterna har gett deadpan ett ansikte, så att säga.

När mina kids var små stod det i alla handböcker att barn inte kunde förstå ironi förrän de var 13 år. Nu finns det forskning som tyder på att vissa barn kan hantera ironi redan när de är så små som fyra år, om det inte är fråga om ren sarkasm. Men jag vet inte jag. Att många barn har sinne för humor väldigt tidigt är en sak, och det finns säkert ungar som är vana och fattar även ironi. Men ändå!

Det här är ingen allmän dissning av föräldrar som är födda 1970–1979. Av vad jag har sett är nog sjuttisarna på många vis bättre föräldrar än vad vi var: coolare, mjukare och mer jämlika med sina barn. De verkar lyssna och ha stor respekt för vad barnen vill.

Så därför undrar jag: hur går det ihop med ironi och underskruvar? Är Kennypappor och Kennymammor typiska moderna föräldrar, lika vanliga som lattemammor och lattepappor? Och kommer det isåfall att driva Generation Z till terapisofforna? Vad tänker ni?

Vem är egentligen den där Baba?

Härmapor fattar bättre, skriver Språktidningen i sitt senaste nummer. Hurra för det säger jag, eftersom jag är en härmapa. Det är lättare att förstå ett språk eller en dialekt om man härmar den, enligt nederländska forskare som har låtit försökspersoner lyssna till 100 meningar på en dialekt som de inte förstod. Vissa fick upprepa meningarna genom att härma dialekten, andra på sin egen dialekt. De som hade försökt härma det de hörde hade lättare att förstå vad det betydde. Inte så konstigt kanske, men fiffigt! Det ligger nånting i det där att smaka på ord, att ha dem i munnen och rulla omkring dem. Man gör dem till sina helt enkelt, och får hjärnan att ta dem mer för givet. Det är säkert väldigt individuellt hur man lär sig ett språk, men på mig stämmer det där precis. Jag härmar det jag hör även om jag inte förstår det, och rätt som det är står meningen klar.

Det var nog det som hände på bokmässan förra året, när jag träffade översättaren Helena Hansson just när hon hade fått ett samtal från en olycklig journalist. Journalisten hade just intervjuat Petina Gappah från Zimbabwe och ställt frågan: What question do you get most often? (Vilken fråga får du oftast?) och Petina hade svarat: What is Baba like?

Journalisten hade inte förstått vad det betydde, men vågade inte erkänna det. Så efter intervjun ringde hon upp Helena, som har översatt Petinas bok An Elegy for Easterly (Sorgesång för Easterly). Och nu satt Helena och Lotten och funderade på vad det kunde betyda: What is Baba like? Jag föll in i grubblet och tuggade på orden. Kunde baba betyda pappa? Var Baba en kändis i Zimbabwe? Vad gör man när man babar? Så där höll vi på.

Men plötsligt trillade poletten ner! Jag hade rullat omkring den där meningen så länge på tungan, och plötsligt sa min hjärna klart och tydligt: What's Zimbabwe like? Det som vi hade tagit för ett uttalat "is" var i själva verket ett "Zim", och "baba" var ett snabbt uttalat "babwe". Helena skyndade sig att ringa journalisten som blev jätteglad och bekräftade att det måste vara rätt, det stämde med fortsättningen av svaret.

Nu när jag skriver det låter det enkelt, men jag lovar att vi höll på att få fnatt innan vi kom på det!

Mer bokblogg: Alexiad, import, vem har Jung?

• Letade efter boken "Alexiaden" häromdagen eftersom en i familjen har önskat sig den länge. Hittade den på Bokus, men det var bara ett litet problem: den kostar 2206 kronor. Något billigare på Adlibris: 1660 kronor. Som tur var fanns den begagnad på Amazon.co.uk för bara 11 pund.

• Funderar på att slå ihop min gamla bokblogg med den här, importera hit alla poster alltså. Gillar att läsa "Böcker som osynliga familjemedlemmar" och "Böcker som berör" igen och vem vet, det kanske det är fler som gör. Funderar på hur jag kan assimilera även mina recensioner på LibraryThing hit.

• Visst var det någon av er kära vänner och läsare som hade köpt den där fantastiska stora röda Jung-boken? Vem det nu var, har du skrivit nånting om den? Jag är så nyfiken på den.

Bokblogg: Atwood, Hansson, Hjulström med flera

Jag har alldeles för många böcker på gång just nu, men de har liksom bara ramlat över mig. Le Ton beau de Marot av Douglas Hofstadter räknas inte riktigt, för den ligger uppslagen på bordet i vardagsrummet och läses av vem som råkar vilja läsa just för stunden. Det spelar nämligen ingen roll var man slår upp den, det står alltid något intressant. Jag fick låna den en vacker dag för hundra år sen av Jonas Söderström och har hemskt nog aldrig lämnat tillbaka den – först skulle bara sonen läsa den, sen dottern, sen jag igen och så vidare ... Men nu har jag tagit mig själv i örat och beställt en egen från adlibris, så nu ska Jonas få tillbaka sitt ex. (Eller den nya kanske? Jag är rädd att hans har blivit ganska tummat vid det här laget :(

Margaret Atwoods The Year of the flood började jag läsa igår och är ett lån både från biblioteket och en vän som kanske inte vill ha sitt namn med här (får man egentligen låna ut sina bibblaböcker?). Det är mitt andra Atwood-försök: jag läste Oryx och Crake i somras och störde mig så mycket på översättningen att jag knappt kunde koncentrera mig på själva boken. (Ordet nassonger som kommer igen flera gånger i början utan närmare förklaring visar sig vara namnet på jättelika genmanipulerade grisar: pigoons i orginalet. Och så vidare. Hu.)

Fick Vips så blev det liv av Bob Hansson i julklapp men har inte hunnit läsa mer än några sidor. Det är inte bokens fel; det är för att jag har den som kvällslektyr. Nu för tiden är jag så trött när jag går och lägger mig att jag mycket sällan hinner läsa mer än en sida innan jag tvärsomnar, ofta med boken på näsan. Det är väl åldern antar jag, håhå jaja.

Köpte Tickling the English av irländaren Dara Ó Briain på Belfasts flygplats sist och hade tänkt ge till dottern. Måste bara läsa ut den först för den är rolig. Också på nattduksbordet, så det kan ta ett tag Isabel :o

Tredje boken i kvällshögen: Henrik Fexeus bok om påverkan: När du gör som jag vill. Läser den med ännu större intresse efter föreställningen i fredags, som ännu inte har släppt taget om mina tankar.

Carin Hjulströms Finns inte på kartan köpte jag häromdagen i Konsumkön, mot bättre vetande och trots löfte om köpstopp på böcker, för att en recensent på omslaget uppgav att han "skrattade sex gånger på de första 40 sidorna" och jag saknar verkligen böcker som får mig att skratta. Tyvärr har jag och Magnus Utvik på SVT Godmorgon Sverige inte alls samma humor, verkar det som. Det är en bra bok, men jag skrattar inte.

Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth är en av mina absoluta favoritböcker och jag har skrivit om den förut. Just nu har jag den som tunnelbanebok. Den ska tydligen komma som film i år, det ser jag fram mot.

Jag har en bunt tidningar under läsning också. Det här är mina favoritmagasin, de som jag prenumererar på eller köper regelbundet.

Äventyr (tidigare Äventyrliga familjer), Situation Stockholm, Språktidningen, Filter och Mothering.

Ska-läsa-högen:

• Summan av kardemumman av Zac O'Yeah
• Sorgesång för Easterly av Petina Gappah
• Culture of fear av Barry Glassner
• Shikasta av Doris Lessing
• Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt
• Insekt av Claire Castillon
• Baudolino av Umberto Eco
• Mandelkärnan av Inger Alfvén
  
• Till sista andetaget av Anne Swärd
• Tonåringar av Ingrid Gråberg och Jenny Klefbom

Nyligen-lästa-högen:

• Mahatma! av Zac O'Yeah
• Med livet framför sig av Emile Ajar
• Kafka on the shore av Haruki Murakami
• With Child av Laurie R King
• The mating season av P G Wodehouse
• The Book on the Taboo on Knowing Who You Are av Alan Watts
• Eat Pray Love av Elizabeth Gilbert
• Radhusdisco av Morgan Larsson (för Breakfast Book Club)
• Bluffen av Unni Drougge (inte med på bilden, också för BBC)
• Att älska henne ... av Alex Schulman (inte med på bilden, också för BBC)
• Connected av Nicholas A. Christakis

Lördag, soffhörn, sinnesförvirring

Lördag. Har parkerat mig i soffan med en hög böcker och tidningar, bärbara datorn, tekopp och knäckemacka. Mannen knattrar i köket. De andra sover. Solen som lyste upp mitt hörn nyss och gjorde skärmen till en spegel har dragit vidare och skiner nu på de snöskottande männen på taket utanför. Tänker ligga här hela dagen och läsa, skriva och prata med folk som kommer förbi. Det känns bra.

Dottern och jag var på Sinnescirkus igår, en föreställning med mentalisten Henrik Fexueus. Vi var inbjudna som bloggare och var uppmanade att infinna oss klockan 17 prick. Väl där visade det sig att föreställningen inte började förrän 19, och inte var slut förrän 22. Irriterande tyckte vi, men när föreställningen var slut 22:08 stod vi upp och applåderade så att händerna sved och ångrade inte en minut av kvällen.
"Så jag lika starstruck ut som du när jag fick min bok signerad" frågade dottern efteråt. "Förmodligen" mumlade jag, "men sschh nu, jag försöker komma ihåg vad han sa till den där tjejen som fick hålla i boken."
Ja ni fattar att det var helt lysande. Jag säger det igen om ni inte fattade: det var lysande. Har legat halva natten och försökt komma på hur han gjorde det. Inget trolleri, bara manipulation.

Vad mer? SAMÖ-övningen gick bra. Vi satte hård press på myndigheterna. Somliga klarade sig bra, andra mindre bra. Streetfotokursen var rolig men dyr. Har recenserat här, vet inte om det är läsbart för folk utanför Facebook. Här är min favoritbild från kurshelgen:



och här fler bilder.

Nu ska jag återgå till bokhögen! Ajöss på en stund!

Medborgare och motståndskraft

Ett av mina favoritord nu för tiden är medborgare. I mitt jobb på myndigheten handlar det mycket om medborgarna: medborgarens rättigheter, medborgarens ansvar, medborgarens inneboende styrka. Att vara medborgare är att vara med. Att räknas både som individ och tillsammans med andra. Utan medborgare, inget samhälle.

Ett annat favoritord är resiliens. Fram till i går har jag skrivit och sagt det på engelska (resilience) eftersom jag aldrig har hört någon säga det på svenska. Förra veckan skrev jag att det betyder "motståndskraft och återhämtningsförmåga". Igår läste jag i Språktidningen att resiliens anses vara ett svenskt nyord. Där förklarar man det så här:

Förmågan att stå emot och återhämta sig från störningar kallas resiliens.
Resiliens används oftast av psykologer och miljöforskare för att beteckna motståndskraft och förmåga till återhämtning. Ordet kommer från engelskans resilience, som också kan betyda 'elasticitet' och 'spänst'. Ordet används inom områden som ekologi, ekonomi och psykologi. I Veckans affärer dyker ordet upp i en artikel om jämställdhet: "Bolag med större mångfald har större resiliens, större förmåga att hantera kriser, fler perspektiv på beslutsfattande, fler motröster och större förmåga att rekrytera talanger av båda könen."

I mitt jobb handlar det mycket om hur medborgarna (och därmed samhället) kan bli mer resilienta, i bemärkelsen förebygga, hantera och återhämta sig från olyckor, kriser och katastrofer. Min tanke är att man som medborgare blir mer motståndskraftig och tålig ju mer delaktig man känner sig. Ju mer man vet om hur man ska ta hand om sig och andra. Ju mer man förstår hur samhället fungerar. Jag tror att en medborgare som känner sig införstådd och delaktig också känner ansvar.

Hur kan myndigheterna få medborgarna att känna sig mer delaktiga då? Ett sätt är att ge mer insyn. Visa hur kvarnarna mal. Visa att de som jobbar på myndigheterna också är medborgare.

Det finns många bra exempel på hur det kan se ut. Ett är hur redaktionen på Krisinformation.se använder sin dialogkanal på Twitter. Ett annat hur Mattias Jansson, kommunchef i Katrineholm, jobbar.