Interpunktionshjälp, tack!

Hallå, jag behöver hjälp med kommateringen. Ser det här rätt ut?

Den pyttelilla salongen hade en intim och familjär stämning: där trängdes tre små frisörskor; en långsmal frisör; den mörklockige, hårbröstade och guldkorsbehängde Sebastian; en nagelfixerska; en gammal farbror som hjälpte till där det behövdes samt, under de två timmar jag befann mig där, sju kunder inräknat mig, varav två var ett par långbenta brunbrända lockiga sambadansöser.

Det blir en faslig massa semikolon, men om jag ersätter dem med komman blir det väl fel när man kommer till den mörklockige och hårbröstade Sebastian?

Igelkottens elegans, av Muriel Barbery

Ibland köper man en bok fast man egentligen tvivlar på att den ska vara så fantastisk som alla säger. Oftast har man rätt. De mest hajpade böckerna är oftast en besvikelse. Ta Paulo Coelho, ta Stieg Larsson eller Liza Marklund: det är en massa surr, men ingen honung. Men ibland blir man glatt överraskad. "Igelkottens elegans" var lite väl stillsam i början, men tog sig efter ett tag och visade sig vara helt briljant. Fransk och pratig, men briljant.

"Igelkottens elegans" handlar om två kvinnor som bor i samma hyreshus i ett överklassområde i Paris: en portvaktstant och en tolvåring. Båda döljer sina sanna jag för sin omgivning. Portvaktstanten Renée älskar skönhet i alla former, främst i konst, film och musik, men gömmer sig bakom en murrig portvaktstantfasad där tv-såpor, en tjock katt och ett vresigt sätt är de främsta dimridåerna.
Tolvåriga Paloma är en hypersmart tjej som inte liknar någon annan i sin familj, och som tycker sig ha genomskådat vuxenvärlden, livet och universum. Hon planerar i det tysta att begå ett prydligt självmord – och sätta eld på sin våning – den dag hon fyller tretton. Det enda hon finner värt att söka efter i tillvaron är Den Perfekta Rörelsen, vad det nu är. Och liksom portvakten har hon en förkärlek för det japanska.

Det kanske låter pretentiöst, men det är filosofi på högsta nivå. Kunskap om filosofi till och med, fast inte på det där irriterande sättet som Dan Brown har när han undervisar, när han låter sin fyrkantige hjälte förklara omständligt för sin kvinnliga sidekick och inleder varenda mening med hennes namn: "Jo Sophie, du förstår att ..." Tvärtom kom jag på mig själv flera gånger med att tänka: Åh, tänk om man haft Muriel Barbery som lärare i filosofi. Eller konstvetenskap, eller språk. Och det var innan jag läste att hon faktiskt är filosofilärare. Lyckos hennes elever!

Det är också en rolig och skarp analys av den franska överklassen och kultureliten. Och faktiskt även en spänningsroman, med många personteckningar och förvecklingar. Jag skrattade högt åt flera drastiska och bisarra scener, och grät åt andra, tragiska.

Boken är skriven i dagboksform, och växlar mellan Renée (översatt av Marianne Öjerskog) och Paloma (översatt av Helén Enqvist).

Jag ger "Igelkottens elegans" fyra och en halv stjärna. Fyra för att den är tankeväckande, spännande, rolig och sorglig, plus en halv stjärna till för språket, som jag åtminstone tror är vackert redan i original (åh om jag hade haft Muriel Barbery i franska!) och som även i översättning är skönt att läsa.


(från min LibraryThing-sida)

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, av Jonas Jonasson

Allan Svensson fyller hundra år idag, men han tänker inte vänta på att personalen på ålderdomshemmet ska komma med tårta och sång. Istället kliver han ut genom balkongfönstret - och varför inte? Han har levt ett långt och händelserikt liv, och vet att man kommer långt bara genom att tala sanning. Annars hade det kanske inte gått så bra med Mao, Truman, Kim Jong Il, Einsteins bror och alla de andra som han träffat och hjälpt under sitt sekel på jorden.

"Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" är rolig, lättsam och lärorik, om man tar den med en nypa salt. Jag frågar alltid efter roliga böcker i bokaffären, böcker som får mig att skratta högt, som en Jeeves & Wooster eller en Discworldbok kan göra. Den här boken fick mig inte att skratta högt, men den var klurig och smårolig på varenda sida. Och lite spännande - Allans rymning skakar om både polisen och den undre världen, och liken ligger som strössel i Allans gammelmansdarriga spår.


(från min LibraryThing-sida)

Doktor Jekyll och Mister Högläsare

Jag vet inte vad som flög i mig häromdagen, men jag fick plötsligt för mig att jag ville läsa högt en bit av vad jag hade skrivit samma dag. Så fort jag hade tänkt tanken blev den helt oemotståndlig, så efter middagen tog jag mod till mig och frågade de sju andra (familj och vänner) om de kunde tänka sig att lyssna på lite av dagens författarmöda. Det ville de jättegärna, påstod de, så jag hämtade datorn och läste ett stycke om när vi var i Himalaya och en av oss höll på att dö av höjdsjuka.

Först var jag tvungen att fråga en familjemedlem om det var ok att jag valde just den biten, eftersom h*n spelar en viktig roll i händelserna jag skriver om, och dessutom har uttryckt tveksamhet till att jag ska få ta med dem i boken. H*n sa att det var helt okej eftersom vi alla är nära vänner, så jag läste. Det var inte långt alls, knappt 500 ord, men det fick helt godkänt och efteråt utbröt en intressant diskussion om integritet, publicitet, personliga gränser och vem som har rätt att beskriva ens liv.

Nästa dag, igår alltså, kände jag suget igen. Till min förvåning insåg jag att jag har en inre bild av Författaren som läser upp sina alster för den andäktiga familjen varje kväll, kanske vid den sprakande brasan. Jag har ingen aning om var jag fått det ifrån, men det är en mycket lockande bild. Och helt emot mitt vanliga författarjag – inte så att jag förringar mitt skrivande, men jag brukar inte glänsa med det heller.

Hur som helst blev frestelsen för stor, så jag erbjöd mig efter middagen att läsa ett nytt stycke. Några av vännerna hade åkt härifrån, och en av de som var närvarande talar inte svenska, så jag översatte texten till knackig engelska. Återigen handlade det mest om en i familjen, men hon verkade helt nöjd med hur hon blev beskriven och hade bara synpunkter på hur händelsen (när hon jagade en enorm kackerlacka i flera timmar i Japan) hade gått till "i själva verket".

Efteråt frågade ett av barnen om det nu skulle bli högläsning varje kväll. "Bara om ni ber på era bara knän", svarade jag, väl medveten om att det aldrig kommer att hända.

Så nu får vi se hur länge jag kan hålla det löftet.

Med familj och manus i Franrike

Sitter på en bergstopp i Frankrike och skriver. Det är både härligt och svårt.

Härligt för att det är en så vacker och fantastisk plats: vi vaktar ett hus som ligger tyst, avskilt och naturskönt. Det finns bara vi och huset. Inga grannar, närmsta byn ligger ett par kilometer bort och består av tio hus. Ibland kan man höra en traktor på långt håll, eller fåraherdens rop i skymningen. Jag kan sitta vid min arbetsplats i ett stort luftigt rum där mitt skrivbord står framför ett öppet fönster med utsikt över fält och ängar, gå och lägga mig i hängmattan för att läsa en bok eller gå ner till poolen för att svalka av mig efter en hård dags arbete. I teorin skulle jag kunna få hur mycket gjort som helst.



Svårt för att det inte funkar i praktiken. Det finns så många trevliga distraktioner här. Inte i form av jobb och tråkiga måsten, klockor eller nöjesliv - jag surfar bara minimalt, tänker aldrig på jobbet, tittar ytterst sällan på klockan och kan inte titta på tv eftersom tv:n står i samma rum som hunden. Däremot finns det andra människor här, såna som jag visserligen träffar ganska ofta eftersom de är min familj eller nära vänner, men som jag inte alltid har tid att verkligen vara med när jag är hemma och jobbar.

Men nu har jag ju det. Så jag sitter med min dator i köket för det mesta. Det är ju här alla är. Här de lagar mat, spelar kort, surfar, diskuterar kniviga problem, letar efter sina badkläder, städar, pratar, filosoferar, skrattar, bråkar. Jag vet att jag borde sitta uppe i det luftiga rummet, men min familj är roligare. Alltså skriver jag här. Och blir avbruten hela tiden, men det gör inget. Det kanske tar lite längre tid att bli klar med manuset, men jag får vara med de jag gillar mest.



PS Jag KAN tydligen inte skriva "Frankrike" utan att fokusera enormt på stavningen, det blir ALLTID "Franrike" och så måste jag peta in ett till k i efterhand. Kan det vara något freudianskt? Är jag rädd för k-tangenten?

Hur låter detta?

Det här fick jag i mailen idag. Senast någon ville köpa plats i min blogg blev det ett inlägg om Candy Kalsong, som jag skrev helt gratis.

From: Diamondbet SEO
Subject: Köpa blogginlägg

Jag är intresserad av att köpa ett blogginlägg på din blogg. Inlägget kommer innehålla en liten text med några länkar som jag eller du kan skriva, det är helt upp till dig. Du kan så klart redigera paragrafen lite så att den passar din blogg men så länge länkarna är intakta och inlägget har något med poker eller casino att göra så är vi nöjda.
Du kommer att få ersättning på 200kr för denna paragraf och det är ju bra med pengar för det arbetet. Hur låter detta?

Tvåhundrakr! Inte illa. Om jag skriver tio paragrafer, får jag 2000kr då? Det ska väl inte vara så svårt att få till tio paragrafer som har något med poker eller casino att göra.

Nej, jag skojade bara. Poker är ute. Jag skulle aldrig skriva om något som är ute.

Det ena och det andra

Sommardagarna virvlar förbi som svettiga dervischer, jag går upp tidigt varje morgon och jobbar, röjer ur min mammas kartonger, städar i och ur lägenheter, sätter upp tavlor, fyller i papper, ringer samtal och gör listor på allt jag ska hinna denna sista vecka innan semestern. Ingen tid för roligheter alls. Men så här dags på dygnet gör jag en liten tidsbubbla åt mig och läser en eller två bloggar, kastar ett getöga på Facebook, tummenuppar och kommenterar lite här och var innan det är dags för tandborsten och sängen.

Nyss läste jag de senaste kommentarerna på Lottens dialogpost, och kom ihåg (ytterligare) ett samtal som gjorde stort intryck på mig. Det var mycket kärnfullt, eller pregnant skulle man kunna säga.

Samtalet utspelade sig mellan två äldre damer som satt mitt emot mig på tunnelbanan och betraktade mig med stort missnöje. Detta var 1983, jag var 20 år (fast såg ut som 15) och väntade mitt första barn. Jag var i cirka åttonde månaden och hade slitna jeans med ett stort hål på knäet.

Damerna stirrade på revan i mina jeans, sen på magen och sen på revan igen. Sen sa den ena damen, lite lagom högt så där:
- Kan man det ena, så borde man kunna det andra.
Så nickade de åt detta och stirrade sen ut genom fönstret.

Jag hade gärna velat höra om de verkligen menade "ha sex" och "sy", och hur dessa i så fall hängde ihop, men jag skulle av på nästa station så jag hann inte fråga, och fick aldrig veta.

Min mamma, Silvia och en afton i Underlandet

Min mamma fick en inbjudan till ALMA-priset i våras, och efter mycket tvekan tackade jag ja å hennes vägnar. Tvekan för att jag inte visste då om hon skulle bli sämre och kanske inte alls orka med det, men också för att jag inte har varit ute med henne själv så länge, en hel kväll, sen hon hamnade i rullstol. Samtidigt ville hon verkligen gå dit, varje gång jag frågade. Och det kändes som en fin och värdig avslutning på en del av hennes liv, den del där hon var en viktig del av svensk barnkultur. Så vi tackade ja, som sagt, och rullade in i Konserthuset i förrgår kväll. Min svärmor var med som stöd och vi lyckades efter en del krångel med rullstolsplatserna komma tillrätta.

Årets vinnare av ALMA-priset är Kitty Crowther, en helt fantastisk illustratör vars stil påminner om Axel Scheffler, Tove Jansson och Maurice Sendak. Min mamma kände inte till henne, och vi satt ganska långt från scenen så jag är inte säker på hur mycket hon såg av illustrationerna heller. När vi kom in i salongen frågade min mamma om Alice hade kommit ännu. Jag vet inte om hon trodde att hon sa Astrid i stället för Alice, eller om hon frågade efter Alice i Underlandet, men jag svarade att varken Alice eller Astrid var där.

På den gamla goda tiden kände min mamma Astrid Lindgren, och en gång när jag kom hem från skolan satt Astrid i vårt kök med sin och min mammas vän Margareta Strömstedt och några andra tanter. De fnissade och sa att de brukade kalla sig för Sexklubben, möjligen för att de var sex stycken.

Hur som helst: strax efter att vi satt oss i Konserthuset kom Silvia in i salongen, och i stort sett hela publiken reste sig upp. Min mamma sa väldigt högt i tystnaden: Vad var det som hände nu?, och jag lutade mig fram mot henne och viskade så högt jag kunde: Det var drottning Silvia som kom in! Vem? hoade min mamma. Drottning Silvia, sa jag – och mindes i samma ögonblick att min mamma är kvinnan som blev utslängd från en presskonferens -67 när hon hade duat kungen, och som på 70-talet ibland hördes kalla drottningen för "lyxfnask". Åh nej nej nej, kom inte ihåg kom inte ihåg kom inte ihåg bad jag inom mig brinnande, och antingen kom hon inte ihåg eller så tyckte hon att tillfället kanske inte var rätt, för hon sa inget mer om saken.

När prisutdelningen med musik och dans och film och kungligt tjohej var slut rullade vi ut i foajen och minglade. Det var många av hennes gamla vänner och bekanta där, flera som kom fram och hälsade. Allt som allt blev det en fin kväll.

PS Inger Edelfeldt har skrivit om Kitty Crowther och ALMA-kvällen här, och här ligger mina bilder från prisutdelningen.