Tänk om tonåringarna skulle ställa samma krav på oss

Snart är det Valborg, till alla tonåringars föräldrars stora sorg. Systembolaget kör med sitt vanliga dubbel-tänk och gör reklamfilm med en psykolog som uppmanar föräldrarna att sätta gränser - för sina barn.

Samtidigt citerar man Folkhälsoinstitutet som säger att vart femte barn i Sverige lever i en familj med förhöjd alkoholkonsumtionen. Och eftersom vuxna är barns förebilder, är risken stor att dessa barn ska få alkoholproblem senare i livet, skriver man.

Det låter ganska troligt. Barn gör ju inte som man säger - de gör som man gör! Min generation fick inte heller dricka när vi var unga. Ändå är det tydligen minst var femte av oss som har alkoholproblem.

Kanske är det sant att alkoholdebuten sker allt tidigare. Enligt Socialstyrelsen togs i fjol 507 barn i åldern 0—14 år in i sjukhusens slutenvård för alkoholintag. Det är lätt att få panik som vuxen.

Lösningen är - som vanligt - att sätta gränser. För sina tonåringar. Nolltolerans gäller. Lås in barnen om det behövs. Gör vad som helst - bara du slipper ta ansvar för ditt eget drickande.

PS Mitt snack om unga och alkohol i P1 i fredags

Tänk om vi inte behöver vara så rädda

Det finns mycket att oroa sig för, stora och små saker. När man blir förälder upptäcker man tusentals nya orosmoment. Det är så mycket som kan hända den lilla bebisen, krypbarnet, tultaren - för att inte tala om barnen som kan gå och springa själva, som kan försvinna på en sekund.

Och svenska föräldrars oro verkar bara öka, trots att de är mer pålästa än någonsin och trots att svenska barn lever förhållandevis trygga och ofarliga liv. Jag läste på alltombarn.se att "oro för barnen" kom högst på listan när Vi Föräldrar nyligen gjorde en undersökning om de största föräldrafrågorna.

Det gäller även brittiska och amerikanska föräldrar. Artikeln berättade att brittiska forskare varnar för att föräldrar idag överbeskyddar sina barn. En studie, utförd av organisationen Play England, visade att hälften av alla brittiska barn hindras av sina föräldrar att klättra i träd. 17 procent av barnen får inte leka kull eller jaga varandra. Enligt studien får en del barn inte ens leka kurragömma för sina ängsliga föräldrar.

Det finns naturligtvis motkrafter. Föräldrar som anser att rädslan är överdriven och smittar av sig på barnen, gör dem mindre motståndskraftiga. Många föräldrar tror att deras barn har en självbevarelsedrift och att den måste få stärkas, övas och slipas.

Exempel från USA är mamman/kolumnisten Lenore Skenazy, som orsakade amerikansk folkstorm och utsågs till "USA:s sämsta mamma" när hon lät sin 9-årige son åka tunnelbana själv i New York. Sedan startade hon bloggen "Free Range Kids", läs den!

Tidningen Mothering rapporterar om amerikanska föräldrar som flyttar till så kallat co-housing, områden där man bor i egna hus men tar gemensamt ansvar för att barnen ska få röra sig fritt och ändå vara trygga.

Visst finns det saker att vara orolig för. Stora faror som miljöförstöring, krig och orättvisor. Små saker också för all del. Jag har själv alltid varit en riktig filifjonka och oroat mig för allt möjligt.

Men det viktiga är att inte låta rädslan ta överhanden. Redan de gamla romarna visste det: det enda man verkligen behöver vara rädd för är rädslan. Rädslan gör oss mer sårbara, mindre klartänkta. Om vi är rädda gör smärtan mer ont.

Det finns många förklaringar till att vi blir allt mer osäkra. Vissa säger att det beror på att vi får allt mindre tid att känna efter, tänka efter, testa våra gränser. Vi har så mycket annat för oss när barnen är små att vi inte hinner låta dem utforska världen i sin egen takt. Om vi tog oss den tiden skulle vi upptäcka att de kan betydligt mer än vi tror.

Andra menar att vi strävar efter allt mer perfektion och kontroll. Vi tror (kanske omedvetet) att vi kan eliminera all smärta, både fysisk och själslig. Därmed blir vi också allt mer sårbara för smärtan, och allt räddare för den.

En del går ännu längre och tror att makthavare odlar och underhåller rädslan. Media till exempel säljer inte lika bra när det handlar om lycka och trygghet, därför handlar tidningar och tv mer om våld, risker och katastrofer. Affärsmän tjänar på vår rädsla för att de kan sälja saker (larm, grindar, hjälmar, piller och så vidare). Politiker ser hellre att folk oroar sig än att de engagerar sig.

Hur som helst är det värt att fundera på. Vad är du rädd för? Varför är du rädd? Vad skulle hända om du slutade att vara rädd för det?

Vill man bli fin får man se suddigt

Köpte nya solglasögon häromdagen, för att det var soligt och de var billiga (59:50 på Indiska) .

De var ganska fina också, och jag tror iallafall att jag ser intressant och modern ut när jag har de på mig. Dessutom blir allting lite rosa och gyllene när jag har dem på mig. Och lite suddigt, eftersom de inte är slipade och jag egentligen behöver ganska starka glas, iallafall på ena ögat.

Så här ser stan ut när jag cyklar omkring i solen. Det är kanske inte så trafiksäkert, men vad gör man inte för att vara moderiktig.

Jag har faktiskt ett par slipade solglasögon också, men dem kan jag inte hitta just nu. De kanske ligger i en låda som jag borde städa. Men det är ett annat par solglasögon jag egentligen drömmer om. De är alldeles för dyra, och måste beställas från utomlands, och inte ens där kan man köpa dem för de är slutsålda. Men man kan väl drömma?

Har ni sett nånting så tjusigt nån gång?

Föräldrar behöver stöd av andra föräldrar

Regeringen har anslagit 70 miljoner kronor till stöd för föräldrar. Med anledning av det ringde P1:s Studio Ett till mig igår (eftersom jag var med och startade det första svenska föräldranätet) och ville att jag skulle svara på varför det behövs mer föräldrastöd. Har föräldrar blivit osäkrare nu för tiden?

Jag svarade att jag tror att svenska föräldrar generellt är mer osäkra idag, om man jämför med två, fem eller tio generationer sedan.

Inte så konstigt heller. Vi får ju ingen som helst träning på att vara föräldrar innan vi får barn! Vare sig det gäller att byta blöjor, amma, få bebisar att sova lugnt, lirka med arga sexåringar eller få förtroendefulla relationer med tonåringar. Vi träffar knappt några barn om vi inte utbildar oss (eller arbetar med) barn. Vi går helt enkelt direkt från att vara bekymmerslösa tonåringar (upp till 30+), rakt in i tillvaron som ansvarstagande föräldrar.

I de perioder och kulturer där man har levt/lever tillsammans med folk i alla åldrar omkring sig från morgon till kväll, där får man all den där kunskapen utan att ens tänka på det. Så har vi också haft det i vår kultur, för inte så länge sedan. Man fick barn tidigt, vilket betydde att man fortfarande hade familjen omkring sig som kunde stödja och hjälpa. Och redan innan dess, från det att man var liten, hade man oftast ansvar för några som var ännu mindre.

Nu är det många som aldrig ens har hållit i en bebis när de blir föräldrar. Hur ska man då veta om man gör rätt eller fel?

Det här sättet att leva gör oss också väldigt beroende av de så kallade experterna. Vi tror att man måste vara utbildad för att kunna ta hand om barn. Vi vågar inte ens lita på våra instinkter. Till och med experterna själva verkar tvivla på att föräldrar är tillräckligt kunniga för att ta hand om sina barn på bästa sätt.

Men så är det ju inte. Vi kanske är ovana, men det enda vi behöver är stöd i form av andra med mer erfarenhet än vi själva. Andra föräldrar som kan visa oss, utan att vi känner oss otillräckliga.

Det allra bästa vore om man hade allt det där omkring sig hela tiden. Både innan och efter att man får barn. I brist på det tror jag att föräldraforum är jättebra. Där träffar man andra, helt vanliga mammor och pappor, som har gjort viktiga erfarenheter och har kunskap som man kan lära sig av - utan att vara experter.

Men det bästa av allt är något som de flesta upptäcker efter ett tag - att man inte bara har frågor, utan också svar. Att man kan hjälpa andra!

Fast riktigt allt det där hann jag förstås inte säga i radion. Här kan man lyssna på vad jag (och Anna Wahlgren) svarade i Studio Ett.

Läs vad andra skriver om föräldrastöd och barn