Rätt bloggar vann!

Jag stod i en hiss i går kväll, tillsammans med två vänner som tjafsade hela hissresan ner. - Du kommer att vinna! - Nej, du! - Nej, du vinner!

Det visade sig att båda hade rätt. En annan sida vann Kulturbloggpriset i kategorin bästa bokblogg, och Lotten vann som bästa övriga kulturblogg.

På galamiddagen hade jag båda pristagarna till bordet och kände mig som en groupie nobelpristagarledsagare.

Middagen var i stort sett en bloggträff, och därför ordnades en bloggservett. Beskådas här:

Bloggservett, sid 1


Bloggservett, sid 2

Strax efter midnatt hamnade vi på Söders Hjärta där Lotten absolut skulle kramas med en häftig italiensk champagnedrickande hårdrockare. Beskådas här:

Salute!

Nu är det dags för nästa bloggträff. Man har ett sjå.

Israels premiärminister skiter i konventionerna

I Nürnbergprocessen, den första av Nürnbergrättegångarna, ställdes krigsförbrytare från Nazityskland inför rätta. Idag finns Geneve- och Haagkonventionerna för att i möjligaste mån förhindra att krigande stater skadar och dödar oskyldiga eller beter sig mer bestialiskt än vad som anses absolut nödvändigt. Det finns de som är emot konventionerna och som anser att FN inte ska lägga sig i enskilda staters affärer, men man skulle ju kunna tro att regeringen i Israel inte skulle höra till dem.

Men så är det i alla fall. Israels premiärminister Ehud Olmert har lovat att alla israeliska soldater som deltog i det tre veckor långa kriget mot Gaza ska garanteras åtalsimmunitet. Israeler ska alltså inte kunna ställas inför rätta för krigsförbrytelser.

- Befälhavare och soldater som skickades till Gaza måste få veta att de går fullständigt säkra från olika tribunaler och att Israel ska hjälpa dem och skydda dem, sade Olmert i söndags enligt DN.

Läs vad andra skriver om Israel, Olmert, krigsförbrytelser, FN, Gaza

Kulturfyran: gripande och sövande

Den här veckan frågar Kulturfyran efter filmer och böcker som har varit ovanligt gripande eller ovanligt tråkiga. Här är mina svar:

1. Vilken film har gripit dig mest?
Svår fråga eftersom det finns så många bra, starka filmer. Brazil är nog en av de häftigaste filmupplevelser jag haft. Scenen när barnen blir förgiftade i Der Untergang är en av de mest förfärliga. Hästen från havet är den mest romantiska. När jag var 13 sprang jag ut från visningen av A Clockwork Orange för att jag blev så upprörd av våldet och stämningen.

Hästen från havet: irländsk, romantisk, sorglig & underbar

2. Har du somnat i någon film någon gång?
Nej, men mitt i en Bruce Springsteen-konsert. Eller jo, när jag gick på bio med barnen när de var små, då somnade jag ganska ofta i biostolen. Sen blev jag väckt till eftertexterna av nåt av barnen som ryckte mig i armen och viskade "mamma, vakna, du missade slutet!"

3. Har du läst någon bok du inte kunde slita dig ifrån?
Ganska många. Senast var det The Beginning Place av Ursula K LeGuin. När jag tänker efter vilka böcker som har berört mig extra starkt är det två som dyker upp: 1984, av George Orwell, och Peter Pohls Jag saknar dig, jag saknar dig. När jag var tonåring och läste Jack Kerouacs On the road tyckte jag så mycket om den att jag aldrig ville att den skulle ta slut. Därför stängde jag igen boken när det var två sidor kvar, och har fortfarande inte läst slutet :)

4. Har du tyckt någon bok varit så hopplöst dålig eller illa skriven att du inte läst klart den?
Nja, de riktigt hopplösa brukar man känna igen redan på första sidan och därför välja bort. Jag är rätt envis och läser helst klart även illa skrivna böcker om det bara finns nånting annat, eller en förhoppning om att något annat ska dyka upp. Dan Browns Da Vinci-koden var irriterande dåligt skriven men spännande. Den sämsta boken jag har läst på länge var Tjuvarnas marknad av Jan Guillou. Den blev jag särskilt arg på eftersom det kändes som om den var skriven på dålig svenska med flit, och eftersom karaktärerna kändes så klyschiga.
Jag går inte gärna ut från dåliga filmer heller, men under Så som i himmelen hade jag väldigt svårt att sitta kvar ända till slutet. Den var riktigt usel.

Stora gulliga gnagarpriset

Det är så mycket galor nu, bloggalor, kulturbloggsgalor, tvgalor och vem vet allt. Galor galore, skulle man kunna säga. Men jag bryr mig egentligen inte alls om vem som har den bästa bloggen, bästa ägget eller bästa manliga birollen. Jag vill bara dela ut ett pris till GULLIGASTE GNAGAREN. Därför ber jag er att rösta nu, och de nominerade är:

Pacarana (Dinomys branickii)
Pacaranan är väldigt sällsynt och lite närsynt. Och hur gullig som helst. Det står i Wikipedia att den kommunicerar genom att skramla med tänderna, men det kan bero på att artikeln är översatt från tyska.


Kapybara (Hydrochaeris hydrochaeris)
Vår vän Capy. Behöver jag säga något mer.


Surikat (Suricata suricatta)

Jag vet, surikaten är tekniskt sett ingen gnagare. Men den är så bedårande. Du har väl sett den där dokumentärfilmen där en hel familj surikater kommer ut ur sin lya tidigt på morgonen och ställer sig i en rad och spanar, och så blir några av dem så sömniga så att de ramlar omkull? Höjden av gullighet.

Röstningen går till så att du blundar jättehårt, krokar ihop lillfingrarna och utropar namnet på den valda gnagaren högt tre gånger. Sen är det klart. Juryn kommer att tänka länge och väl, och sedan dela ut priset i någon djungel (eller på en savann eller vid en flod).

Söndagsfynd

Läser tidningen, städar lådor, läser flöden och hittar saker.

- Embryo i ordaffären

- Assar gör det obegripliga begripligt



- King Crimson spelar Prelude: Song of the gulls

- och till sist ett av de bästa kreditkorten jag nånsin ägt, från tiden då Spray skulle ta över världen och måla den rosa.



Förutom att ställa ut giraffer på olika ställen i stan köpte man även Gröna Lunds berg- och dalbana och delade ut åkkort till alla medarbetare. Lycka.

"mitt barn & jag" av Anna Elheim

Boken mitt barn och jag är skriven av Anna Elheim och utgiven 2008 på förlaget Röd Fågel. Det är en ganska tunn liten bok, enkelt och billigt gjord med svartvita bilder. Man läser den på några timmar - men den ger mycket att tänka på.

Små barns behov har inte förändrats sedan människans urålder, men vår kulturs moderna livsstil utgår inte från de behoven, menar Anna Elheim. Därför skriker våra barn mer än de gör i andra kulturer. Genom att härma de andra kulturernas sätt att ta hand om sina bebisar kan vi göra livet lättare för våra barn - och för oss själva.

De metoder hon beskriver är bland annat att bära barnet i sjal i stället för att köra det i barnvagn, att amma så ofta och länge barnet vill och att sova nära varandra istället för att ha barnet i ett eget rum.

Till att börja med håller jag med om allt det här. Som småbarnsförälder började jag delvis i fel ände men upptäckte med tiden vad som fungerade, och då menar jag verkligen fungerade, utan att sätta några dåliga spår.

Jag kan också intyga att på hela vår resa jorden runt var det bara i de mer "civiliserade" länderna (Singapore, Australien och Nya Zeeland) som vi hörde barn skrika eller gnälla. Det var verkligen påtagligt för oss alla, och jag funderade mycket på hur vår kultur skiljer sig från resten av världen när det gäller kommunikationen mellan barn och föräldrar. Det jag såg var att man i många andra länder har mer kroppskontakt, mycket tid tillsammans och stor tolerans för barns behov. Tillsammans verkar det vara faktorer som eliminerar barnskrik.

Jag tyckte alltså att innehållet var mycket bra och viktigt. Det som skymde sikten lite var att källangivelserna var väldigt otydliga och att boken var dåligt korrläst. Men det är inte jätteviktigt i sammanhanget.

Det som jag verkligen har grubblat på de senaste dagarna är hur det egentligen kan komma sig att vi inte alla bara gör det så här enkelt för oss. Varför många av oss - de flesta? - krånglar till det i onödan med våra barn och får skrikande, ledsna bebisar, och känner oss frustrerade och ledsna själva.

Anna Elheim skriver att vi egentligen redan vet vad vi borde göra som nyblivna föräldrar. Hon kallar det för vår "inre visdom".

Vi har alla en inre visdom om hur vi knyter an till våra barn och tar hand om dem genom livet. Men vi är alla också påverkade av vår egen uppväxt och samhällets normer - där forskningsrapporter och trender ofta har stor påverkan på hur vi är som föräldrar.

Jag är böjd att hålla med om den inre vissheten. Om vi inte hade en medfödd, intuitiv känsla för hur man ska ta hand om bebisar skulle inte människosläktet ha överlevt så länge. Men varför är det så svårt att agera på den där känslan? Hur djupt kan den vara begravd?

Bara intuitionen kanske inte räcker. Känslan behöver ständig återkoppling och förstärkning, och det får den genom härmning, inlärning och upprepning. Men idag har många av oss aldrig hållit i en bebis när vi själva blir föräldrar. Om vi inte har haft småsyskon har vi inte sett våra föräldrar trösta, mata och sova med bebisar.

Bebisen själv hjälper också till, med sin intuitiva kunskap av vad den behöver, och skickar de signaler den förmår. Men om vi aldrig har fått det ingnuggat hur de där signalerna ser ut, eller hur man gör för att besvara dem på ett bra sätt, då hjälper inte det heller.

Den allra största utmaningen är om våra föräldrar inte heller hade en självklar kunskap om hur man svarar på små barns behov. Då har vi inte ens en egen, inre hågkomst om hur ett bra samspel mellan barn och förälder går till.

Vi blir väldigt mycket nybörjare som föräldrar om vi inte har en egen känsla av hur man gör. Och väldigt utlämnade till hur andra tycker att man ska göra. Då får man hoppas att det är någon som själv har en bra och god känsla inombords - inte någon som själv inte har fått sina behov tillfredsställda, eller någon som vill tjäna pengar på ens osäkerhet.

Jag skrev förut att jag själv började delvis i fel ände när jag blev mamma första gången. Jag var total nybörjare, utan några förebilder eller erfarenheter. En del saker gjorde jag på ren känsla, bara för att det kändes så obetvingligt och rätt - och de blev rätt. Som till exempel att amma ofta och länge. Kanske hade jag också egna positiva minnen av att ha blivit fritt och lyckligt ammad.

Men en del saker läste jag mig till, eller gjorde som jag blev tillsagd. Många av dem blev väldigt fel. Som till exempel att inte låta bebisen sova nära mig efter de första månaderna, fast vi hade sovit så bra ihop innan. Jag blev tillsagd att det var dags att vänja av honom vid att äta på nätterna, och att han var gammal nog att sova i en egen säng, helst i ett eget rum. Att jag skulle bära tillbaka honom på nätterna om jag hade ammat. Våra nätter efter det blev ett helvete: han grät och jag grät, och ingen av oss sov. Det tog flera månader innan han vande sig. Månader som vi kunde ha sovit tryggt tillsammans istället.

När jag läser Anna Elheims bok idag önskar jag att jag haft och läst den innan jag ens fick barn. Eller att jag haft en Anna Elheim i mitt liv som kunde inspirerat mig till att göra det enda rätta - att lyssna på vad mitt lilla barn behövde allra mest, och utan förebråelser ge det. Det är allt som behövs faktiskt.

Jag hoppas att många ska läsa Annas bok och bli inspirerade. Köp den här! Här kan du läsa en intervju med Anna i tidningen Hennes.

Läs vad andra skriver om mitt barn & jag, Anna Elheim, barnuppfostran, bebisar, föräldraskap, nyfödda, amning, sömn

Bokrapport 12 januari 2009

En av de få fördelarna med att vara sjuk är att man hinner läsa mer än vanligt*. Jag har nu varit nerbäddad i en vecka och har hunnit plöja en hel hög med böcker. Här är en kort sammanfattning så länge:

Fördjupade studier i katastroffysik - Marisha Pessl, 2006
mitt barn & jag - Anna Elheim, 2008
stressa ner : Tonårsboken - Eva Robild, 2008
Den motvilliga resenären - Jenny Diski, 2006
The Traveler - John Twelve Hawks, 2005

Fördjupade studier i katastroffysik (orginaltitel: Special Topics in Calamity Physics) av Marisha Pessl är en mordhistoria med många intressanta och oväntade svängar. Huvudpersonen är Blue, en sextonårig tjej som har tillbringat större delen av sin uppväxt på resande fot. Hennes mamma dog när hon var liten och nu följer hon sin pappa statsvetaren från stad till stad i USA och bor tillfälligt på de orter där han föreläser eller undervisar. På den senaste skolan finns filmläraren Hannah som har ett dunkelt förflutet, och hennes lilla krets av beundrande tonåringar. Blue dras in i deras gemenskap och där börjar allting gå galet.

Fördjupade studier ... är Pessls debutbok, och den lider av ett par olika barnsjukdomar. Till exempel är varje sida pepprad med så många metaforer, liknelser och referenser att man riskerar att tröttna ganska snabbt. (Jag löser problemet med att skumläsa dem, precis som jag glider över Tolkiens alla långdragna naturbeskrivningar i Sagan om ringen.) Den är inte heller alltid så realistisk. Men det störde egentligen inte alls min läsning, och jämfört med till exempel Dan Browns Da Vinci-koden är den ett under av trovärdig handling, dialog och personteckning.
På det stora hela är den överraskande, rolig och spännande. Och väldigt bildande i amerikansk litteraturhistoria och amerikansk kultur.

mitt barn & jag av Anna Elheim är en tunn liten bok, men med stort innehåll. Elheim skriver om hur man kan göra föräldraskapet enklare genom att ha sina barn närmare. Jag kommer att skriva en mer detaljerad recension snart.

stressa ner - Tonårsboken av Eva Robild och Mette Bohlin vänder sig till tonåringar. Jag är fortfarande halvvägs in i den och det går lite trögt, men jag återkommer med en recension.

Den motvilliga resenären (orginaltitel: On Trying To Keep Still) av Jenny Diski är en märklig bok. Det tog mig över ett halvår att läsa klart den, mest för att den bitvis är så osocial. Ändå gillar jag den. Diski är en ganska knäpp men rolig litteratur- och reseskribent. I den här boken reser hon till den engelska landsbygden, till Nya Zealand och till Lappland. Överallt söker hon ensamheten och friden, men finner den inte.

The Traveler av John Twelve Hawks hittade jag i min bokhylla häromdagen men har ingen aning om vems den är eller hur den kom dit. Jag började på den igår och den verkar spännande.

The Xanadu Talisman - Peter O'Donnell, 1981
A Quiet Place - Peggy O'Mara, 2005
Ina May's Guide To Childbirth - Ina May Gaskin, 2003
På spaning i det fördolda Indien - Paul Brunton, 1934
Julstädningen och döden / Församlingen under jorden - Margareta Strömstedt, 1984/1990
Mickes metoder - Michael Lundh, 2006

När dottern och jag var i London på vår Modesty Blaise-tripp letade jag egentligen efter The Cobra Trap men fann istället The Xanadu Talisman, även den en Modestybok av Peter O'Donnell. Modesty och Willie korsar öknar, berg och hav för att uppfylla en väns sista önskan och råkar naturligtvis ut för blodtörstiga kvinnor, shejker och pantrar. Mycket lustfyllt alltihop. Och lärorikt! Jag insåg häromdagen att jag kunnat hålla huvudet kallt som mamma i många lägen när ungarna råkat ut för olyckor just för att jag läst så många Modesty Blaise-böcker och serier. Jag visste redan hur man förebyggde blodförgiftning, motverkade skorpionbett och behandlade skottsår (för att inte tala om stukade tår och sticka i fingret).

Peggy O'Mara är sedan 1978 chefredaktör för min favorittidning Mothering. A Quiet Place är en samling essäer som oftast handlar om föräldraskap. De är eftertänksamma, otroligt varma och kärleksfulla och ibland så tänkvärda så att man blir alldeles vimmelkantig.

Ina May's Guide To Childbirth av Ina May Gaskin är en FANTASTISK bok! Jag ska återkomma till den.

Efter vår resa har jag läst allt jag kommit över om Indien, och blev tipsad om Paul Brunton som var en av de första europeiska, andliga sökarna som reste till Asien för att bli upplysta. På spaning i det fördolda Indien (orginaltitel: A Search in Secret India) är en skönt långsam tripp från guru till guru.

Julstädningen och döden och Församlingen under jorden är de två första delarna i av Margareta Strömstedts självbiografiska romansvit. Nu måste jag absolut läsa Natten innan de hängde Ruth Ellis, den tredje och avslutande boken. Himla bra!

Boken Mickes metoder av Michael Lundh har förmodligen världens mest irriterande omslag. Men innehållet är superintressant. Ber att få återkomma till den.

Rendevouz with Rama - Arthur C Clarke, 1973
Den hemlige kocken - Mats-Eric Nilsson, 2008
The art of detection - Laurie R King, 2006
Fierce Invalids Home From Hot Climates - Tom Robbins, 2001
Jesus' Son - Denis Johnson, 1992
Shikasta - Doris Lessing, 1981
Unga i hemlöshet - Ann-Marie Tung Hermelin, 2008
Rainbows End - Vernor Vinge, 2006
World Without End - Ken Follett, 2008
Äventyr på riktigt - Axel Odelberg, 2008

Den här högen består av böcker som jag fortfarande inte hunnit läsa, med undantag för Den hemlige kocken av Mats-Eric Nilsson, som jag sträckläste två febriga nätter. Skriver mer om den senare!

Och de andra också kanske. Här är jag på LibraryThing, ses där!

Läs vad andra skriver om böcker, Marisha Pessl, Anna Elheim, Eva Robild, Jenny Diski, John Twelve Hawks, Peter O'Donnell, Modesty Blaise, Peggy O'Mara, Mothering, Ina May Gaskin, Paul Brunton, Margareta Strömstedt, Michael Lundh, Arthur C Clarke, Mats-Eric Nilsson, Laurie R King, Tom Robbins, Denis Johnson, Doris Lessing, Vernor Vinge, Ken Follett, Axel Odelberg, LibraryThing

* En av nackdelarna däremot är att man blir snurrig och tror att det är förra året. Rubriken härmed ändrad till rätt årtal.

Först måste man veta hut

Jag uppskattar verkligen Mymlans inbjudan till att göra en lista med fem skäms-låtar. Tyvärr har jag inte vett att skämmas, så det blir inget. Men tack ändå!

Hur drömmer du?

För ett par år sedan skrev jag att någon borde starta en kollektiv drömtydarblogg , och nu finns det en sån: dlogg.se. (Nästan som en sanndröm!)

Men nu vill jag veta: hur drömmer du?
Är du alltid "du" i dina drömmar? Jag menar inte "du" som i riktiga du, som inte kan flyga och alltid har kläder på dig när du går och handlar och aldrig blir jagad av brevbärarkaniner.

Men är du alltid en och samma i drömmen?

Jag har ibland drömmar där jag växlar mellan olika figurer i drömmen. När jag vaknar kommer jag ihåg att jag var både mig själv och en främling i drömmen. Inte samtidigt alltså, utan vid olika tidpunkter. Ungefär som en pjäs där skådespelarna turas om i rollerna, och en person kanske spelar Hamlet i första akten, Ofelia i andra och Vålnaden i tredje.

Finns det fler som drömmer så?

Berätta gärna! Och om det är nåt annat konstigt med dina drömmar också förstås.

Så här skriver Wikipedia om drömmar. Så här skriver NE.se (med konstiga, drömlika avstavningar. Här är några av mina gamla drömmar. Här är en drömbildare (favorit i repris). Så här skriver andra om drömmar, hamlet, harar

Annas tolva

Uppdaterat: Ursäkta, jag var tvungen att ta bort alla de små youtuberutorna! De långsammade ner hela bloggen så att den knappt gick att läsa.

Häromdagen hittade jag Mymlans uppmaning att samla ihop tolv låtar som beskriver en själv eller ens liv och kunde inte sluta tänka på vilka låtar jag skulle välja. Det skulle bli svårt att hitta tolv trodde jag - jag är ju inte ens sån där musikoman som måste ha på musik hela dagarna, och jag har aldrig varit besatt av något band eller så. Men det visade sig (förstås) vara jättesvårt att välja bara tolv! Så jag följde Mymlans råd att inte tänka så mycket utan bara välja.

Här är länken till listan på Spotify, och på annat vis här:
spotify:user:annaxt:playlist:0sEatXmeX2McQbB1TQ69JW

Den här listan är inte alls en beskrivning av min musiksmak. Den är inte mina tolv favoritlåtar, eftersom flera av mina favoriter inte fanns på varken Spotify eller Youtube. Däremot är det en lista över tolv låtar som har betytt mycket nån gång i mitt liv. Vi startar när jag är riktigt liten:

1. Leonard Cohen - Bird on the wire


Sången finns på Youtube men den enda bra inspelningen jag hittade hade en konstig animerad film till. Lyssna på den på Spotify istället. Texten finns här, och direkt under den finns texten till Story of Isaac som berörde mig enormt som tioåring, och som jag fortfarande kan börja yla på utan förvarning.

Bland mina allra första minnen finns hur min mamma håller mig och dansar över vardagsrumsgolvet, till Beatles, Dylan, Mary Hopkins eller Cohen. (Ibland hoppade vi föralldel omkring till mer krigisk musik, men det försöker jag oftast glömma.) Bird on the wire får representera min barndom upp till 12 års ålder då jag köpte min första egna skiva:

2. Sweet - Ballroom Blitz


Youtubelänk. man måste nästan ha sett den här videon. Tänk att det här har varit skadligt för ungdomen.

Skivan hette Desolation Boulevard. Jag visste ingenting om Sweet när jag köpte den utom att de var just söta. Min bästis hade fått tre Sweet-singlar i födelsedagspresent så sen sprang hon och jag runt hela sommaren och skrålade på Wig Wam Bam, Little Willie och Ballroom Blitz. Are you ready, Steve?

3. Queen - Dont Stop Me Now


Youtubelänk. Så likt den förra videon, och ändå så helt annorlunda. Betydligt farligare för ungdomen!

Vår musiklärare på mellanstadiet var en tant som jämt skulle ha oss att sjunga Hava Nagila eller Barn är ett folk, och när man skulle spela instrument fick jag alltid spela triangel. Läraren på högstadiet, ett ungt skäggo, var en otrolig lättnad. Han spelade Killer Queen och Bohemian Rhapsody på hög volym och så fick vi banka på pappkartonger och plåtrör. Heja flumskolan på sjuttiotalet!
Dont stop me now hör fortfarande till en av mina favorit-pigga-upp-mig-låtar. Vem kan stanna kvar när Freddies raket far iväg?

4. Clash - Should I Stay Or Should I Go


Youtubelänk. Ni ser vartåt det barkar med min ungdom.

Clash album Combat Rock får representera några av de vilda åren. Så här såg jag ut då,



och så pratar vi inte mer om det.

5. Billie Holiday - That old devil called love


Lyssna!

1981 träffade jag två pudellockiga musikspelande människor som kom att betyda nästan hur mycket som helst i mitt liv. Den ena älskade Billie och sjöng och spelade hennes låtar så att man blev alldeles varm om hjärtat.

6. Joni Mitchell - The Dry Cleaner From Des Moines


Jag hittade ingen bra version på Youtube. Lyssna på den på Spotify istället. Den otroligt coola texten finns här, om man vill försöka sjunga med (lycka till!).

Julen 1982, när jag var nygravid med första barnet, vaknade jag varje morgon och mådde fruktansvärt illa, så illa att jag inte kunde ta mig ur sängen. Men det behövde jag inte göra heller! För jag hade ställt en bricka under sängen med kex och en liten Festis. Samt en kassettbandspelare med Joni Mitchells platta Mingus. Där låg jag sen och lyssnade och åt kex så det blev smulor i hela sängen. Joni var en nyhet för mig, det var barnets pappa som lyssnade på sån musik. Och jag som hade trott att jag hatade jazz! Nu blev det helt andra grooves i mitt liv. Om ni diggar.

7. Neil Young - Comes A Time


Youtubelänk: Neil på Kopalatset i San Fran 1978. Där såg jag honom inte, men i Globen 1982. Texten finns under länken (mer info) till höger om videon på Youtube.

Den här har jag sjungit för alla barnen som vaggsång. Den funkar som en dröm (liksom Mama Cass' Dream A Little Dream Of Me).

8. Atomic Swing - Stone Me Into The Groove


När jag tänker på åren som småbarnsförälder ser jag ofta Musikvillan framför mig, det stora kråkslottet i Lillängen där vi bodde när de första tre barnen var små. Och så hör jag Stone Me Into The Groove. Det stämmer inte riktigt egentligen, Atomic Swing-skivan A Car Crash In The Blue kom inte förrän 1993 och då hade vi redan flyttat till det lilla huset i Skuru där fyran är född. Det borde vara Frankie Goes To Hollywood, Ebba Grön, Santana, Steely Dan eller Mothers Finest jag tänker på istället. Men minnet funkar ju sådär.

9. Eagles - Journey Of The Sorcerer


Det här är inte alls nån särskilt bra låt, och inte har den betytt särskilt mycket för mig heller. Men när jag hör den är det som om någon trycker på parallella universum-knappen, och så befinner jag mig på Hjärtat Av Guld, eller Discworld eller Terminus eller något annat spejsat ställe. Douglas Adams tyckte att Eagles' banjoplonkiga låt skulle passa till BBC:s inspelning av Liftarens guide till galaxen, och det var där jag hörde den första gången. Den får representera hela min fantasivärld, fast egentligen är Neil Hannons So Long and Thanks for All The Fish mycket roligare. Här är JOTS på Youtube om man nu ska envisas.

10. Afasi & Filthy - Le Parkour


Det finns bara rätt rassliga versioner av den här låten på Youtube.Kolla lite riktig parkour istället.

Afasi & Filthy får vara all lyckomusik som jag har i öronen när jag cyklar. Jag hade jättesvårt att välja mellan den här och Teddybears Sthlm - Cobra Style. Men den här vann eftersom den handlar om parkour, som jag ska ägna mig åt i nästa liv.

11. Wolfgang Mozart - Requiem/Confutatis Maledicitis


Helt oseriöst Youtubelänkar jag till Confutatis-scenen i filmen Amadeus. Älska mig för det eller hata mig. Ibland måste man visa vem man egentligen är.

Efter att ha spjärnat emot pinsamt länge tog jag till slut ut fingrarna ur öronen när det spelades klassisk musik. Jag är fortfarande nybörjare men har lärt mig stava till Sjostakovitj, Holst, Rangström och några andra gubbar. Fast Mozart är fortfarande favorit.

12. Compay Segundo - Chan Chan


Jag vill också bli en gammal kubansk farbror som spelar gitarr när jag blir gammal.

Chan Chan ger mig fortfarande lyckorysningar, fast vi hörde den i varenda kubansk vrå. Den får vara all kubansk och karibisk musik idag.

Jättemycket kom förstås inte med. Till exempel Harry Nilsson, Cat Stevens, Simon & Garfunkel, Tom Robinson Band, Nationalteatern, Pugh Rogefeldt, Ola Magnell, Supertramp, Stan Getz, Lars Gullin, Stephen Simmonds, Philip Glass, Jon Brion, Spin Doctors, Nino Rota, Toploader, Weather Report, Jamiroquai, Yael Naim, Fleet Foxes, Hellsongs och underbara Kaizers Orchestra. Inte heller all indisk, kinesisk och japansk musik, som ofta saknas på Spotify. Men vad ska man göra!

Du som läst och lyssnat ända hit: mitt djupt kända tack. Gör en lista du med!

Rapport från en guldfiskskål

Jo, jag kom av mig. Dels var det jobbet. Det är svårt - eller jag tycker att det är svårt - att hinna med både heltidsbortajobb, familjeliv och skrivande.

Dels blir jag så otroligt lätt distraherad när jag sitter vid datorn. Jag är som en guldfisk: tre sekunders attention span. Det kanske är nån neuronbana som inte är ordentligt fastsatt och hänger och slänger där i blåsten från alla intryck, istället för att leda in uppgifterna dit de ska med fast hand. (Oj vilken konstig bild det där blev! Särskilt med guldfisken, troligen i genomskärning.)

Jag vet att det finns de som klarar att blogga varje dag och jobba och spela korgboll och vara hustru och mor och baka godisbröd. I morse slog det mig att det troligen finns en bokstavskombination för det också: SFMBD (super focused multitasking blog disorder) eller liknande. Jag har den iallafall inte. Jag blir distraherad av såna här bildmontage

och av såna här musikuppmaningar, såna här sånger om att dammsuga en katt och av såna här dansvideos. Och tusen andra saker. Så nu har jag bestämt mig för att stänga av internet ett tag. Jag har några dagars semester kvar och den tiden ska jag ägna åt att skriva bok (jag har redan en fjärdedel av manuset klart!) samt alla vanliga hemmasysslor. (Kanske att jag gör en sån där musiklista också, men sen får det vara bra! Punkt slut! Stjärnstopp!)