Barnmorskorna lotsade vant och varmt inkännande utmattade mammor och nervösa pappor genom deras livs stora upplevelse. Proffsigt och ändå med starka känslor inblandade, även från personalens sida. Ett fantastiskt yrke, med ett otroligt ansvar. Ge dem betalt därefter! Och missa inte fortsättningen.
Inte en kotte verkar ifrågasätta bilden av de födande föräldrarna som hjälplösa kollin. Ingen feminist höjer ett ögonbryn när svenska kvinnor behandlas som mindre vetande. Ingen skriver om den industrialiserade svenska förlossningsvården. Märkligt!
Självklart snyftar jag också när bebisarna föds. Livets kraft går inte stå emot, glädjen när man får bevittna ett barns födelse är berusande. Barnmorskor har det näst bästa jobbet i världen! Och ett enormt ansvar. De är i många fall oerhört kompetenta och kärleksfulla. Självklart ska de ha bra betalt och bra arbetsvillkor, det handlar inte om det.
Det jag vänder mig mot är den helt ensidiga bilden av barnafödsel som något som bör ske på sjukhus, som måste övervakas noga med många tekniska och kemiska hjälpmedel, som kräver expertisens bekymrat rynkade pannor. Jag vänder mig emot att det ses som helt normalt att man tar med sin oro in till den födande mamman, att man skrämmer upp föräldrarna - både de som tittar och de som föder.
Jag vet att det är tabu att kritisera förlossningsvården. Om jag säger att det läggs för många snitt i onödan trampar jag samtidigt tusentals snittade mammor på tårna. Men mammorna borde inte bli arga på mig utan på rutinerna i den svenska förlossningsvården, på de många politiker, läkare och forskare som inte vågar ta sitt ansvar och granska sambanden mellan dessa rutiner och besvärliga förlossningar.
Mest arg blir jag när jag läser den blogg som en barnmorskorna skriver på svt.se. Dels för att hon kommer med helt galna påståenden som att det måste bli kejsarsnitt om barnet ligger i ansiktsbjudning med näsan upp. (Det sas konstiga saker i programmet också - bland annat kunde man tolka ett uttalande av en barnmorska som att alla förstföderskor spricker, vilket är totalt nys.)
Dels för att hon vid ett par tillfällen ger uttryck för en hyfsat nedlåtande attityd mot de födande föräldrarna. En pappa blir orolig när barnmorskan vill ta hål på hinnorna. Kanske vet han att värkarbetet ofta blir våldsamt och smärtsamt när man spräcker hinnorna manuellt, och att det är något man verkligen inte bör göra i onödan. Men han möter ingen förståelse från barnmorskan:
Det går långsamt fram för min "förstis", så jag bestämmer mig för att ta hål på hinnorna för att stimulera igång mer värkar. Blivande pappan är av "lejonhannesorten" och behöver lite handpåläggning för att lugna sig och förstå att allt just nu är helt normalt. Tålamod...!
Den överlägsna tonen kanske är omedveten - jag tror faktiskt att hon menar väl. Men det är just det som är skrämmande. Många som jobbar inom förlossningsvården är helt övertygade om att de är så mycket viktigare än föräldrarna, att de alltid borde få sista ordet. Trots att det är väldigt få barnmorskor, och ännu färre politiker, forskare och läkare, som någonsin har sett en helt ostörd, opåverkad barnafödsel.
Alla vill det nyfödda barnets bästa. Men alla har inte samma tankar om hur man når dit. Frågan är varför det bara är ett sätt som får råda. Vem tjänar på att alla svenska föräldrar åker till sjukhus för att föda barn? Vem tjänar på att födande kvinnor är rädda och känner sig maktlösa, att de vill ha läkemdel och maskiner omkring sig?
