Prickchock! Njutångest! Gnällvarning!

Jag är så himla duktig och äter inte godis längre, fast mörk choklad är ju inte godis (mer frukt, va?) så det får jag äta. Susade förbi chokladhyllan idag och såg nånting med "mörk" och "ekologisk" och "grönt te", bra, det lät nyttigt och lagom ogott, det stoppade jag ner i vagnen.

Men döm om min fasa när jag nyss tog fram chokladkakan coop Prima Mörk choklad mango & green tea! Den var full av otäcka prickar, sliskigt snack och snömos. Det började redan på framsidan

Klicka! Förstora!

där den (förmodligen helt oskyldiga) produktutvecklingschefen Uta Marienhagen uttalar sig om chokladen innanför. Den smakar "äkta mango" bedyrar hon, och det är ju bra eftersom falsk mango smakar väldigt äckligt, lite som vidbränd gröt. Sen skruvar hon upp spänningen lite, sänker rösten och viskar hest:

"Bitar av mango ger en fint krispig konsistens..."

... och där bryts meddelandet. Vi får aldrig veta vad det var Uta skulle berätta om innan hon föll ner från stolen av återhållen extas.

Som ni säkert redan har anat är det språkpolisen i mig som har fått ett allergiskt anfall. De tre prickarna kallas för ellipsligatur och används för att markera nånting avbrutet. (Alla som läser Lottens blogg vet redan vad det är.)

Wikipedia har följande att säga om ellipsligaturer:

Uteslutningstecknet används också för att ange att något avbryts mitt i ett ord, eller i en mening. Då ett ord är ofullständigt skrivs tecknet tätt intill, medan om det är en mening som inte är fullständig föregås tecknet av ett mellanrum:

• "Din idi…!" – längre än så hann Patrik inte innan hans syster smällde dörren efter sig.
• "Men hur kunde … Hon var ju här alldeles nyss!"

Så förutom att det ser himla fånigt ut med tre prickar efter en mening som "Bitar av mango ger en fint krispig konsistens" så betyder prickarna (eftersom de sitter tätt intill ordet) att "konsistens" blott var början av ett ord. Min hjärna tvingas leta efter ord som börjar med "konsistens", och hittar (med hjälp av Svenska Akademiens ordlista) bara ord som inte verkar passa in det minsta i detta chokladsammanhang.

"Bitar av mango ger en fint krispig konsistensgivare"?

Av detta får min hjärna allergiska utslag. Men det hjälper inte det minsta att vända på kakan. Det blir ännu värre!

Klicka och förstora på egen risk!!!

Min hjärna försöker slita sig från sina förtöjningar. Inte bara måste jag komma på vad Se..., Dofta..., Bryt... och Smaka... ska fortsätta som för ord (förslag mottages tacksamt). Dessutom måste jag läsa all denna kväljande smörja!!!!%#*

När någon okänd person talar om för mig att jag ska SE, DOFTA, BRYTA, SMAKA, ANDAS och framförallt NJUTA (njuuuut nu, hör du det, jag står här och tittar medan du njuuter, njuuut!) blir jag tre år och vill inte njuta alls. Vill inte! Tänker inte bryta! Inte placera en liten bit på tungan! Titta här hur jag FLOMPAR av en STOR bit och glufsar i mig den medan jag håller för näsan, haha, det smakade ingenting, jag vet inte ens vad en mango är, lalalala jag hör inte!

Ja, så kan det gå.

PS Om rutan däruppe hade varit större hade jag tryckt in fler utropstecken samt orden Parentesterror! och Interjektionsattack! men nu får ni nöja er som det är.

Summa summarum

Vissa dagar märker man knappt. Andra börjar med en smäll eller ett lyckorus, och sen händer det saker hela dagen. I går var en sån dag, den sorten som börjar dåligt men som fyller på med bra tills man är helt återställd. Precis innan jag somnade gjorde jag en bra- och dåligt-lista i huvudet:

• vinkade av dottern på tåget. (Dåligt, för att jag började sakna henne innan ens dörrarna stängs.)

• blev lappad av bitter hatisk man i gul väst. (Dåligt. Dyrt och jättedåligt.)

• höll föredrag för mycket entusiastiska holländare. (Bra. Kul med holländare, särskilt glada.)

• blev uppringd av fd kollega som ville äta lunch. (Bra! Trevlig kollega och god lunch på Pong.)

• somnade nästan framför jobbdatorn halv tre. Bestämde mig för att gå hem tidigt. (Bra! Klokt beslut! Skulle inte ha gjort någon nytta sovande.)

• upptäckte att ekolivset på tvärgatan hemma har den goda muslin som inte finns någon annanstans på söder. Köpte två kartonger och hade en trevlig konversation med ekolivskassörskan. Vi konstaterade att det i vissa fall är svårt att undvika högre kostnader när man har stor familj, som tex när man ska gå på teater tillsammans eller när alla gillar den dyra goda muslin. Funderade på att gömma muslin i ett hemligt skåp, men har tyvärr inget hemligt skåp (svårt att ha hemliga skåp i stor familj). (Bra. Musli är nyttigt.)

• somnade på soffan halv sex eftersom ingen var hemma och pratade med mig. (Ganska bra, men var hemskt groggy när jag vaknar en halvtimme senare. Är dålig på att sova på dagen.)

• fick veta att dottern är välbehållen hemma igen. (Bra! Underbart!)

Allt som allt alltså: det goda segrade.

Ibland blir det bara för mycket

Körde dottern till stationen i morse. Hon var superstressad: i sista stund gick väskan sönder och hon fick laga med silvertejp, kontanterna tog slut på mobilkortet och matsäcken höll på att inte få plats i handbagaget. Vi var sena och jag tog kurvorna på tjutande däck. Klockan visade på tre minuter kvar när jag tvärnitade utanför Arlanda Express. – Du hinner, hojtade jag och slet ut väskorna medan dottern redan var framme vid den motvilliga biljettmaskinen och försökte få den att fungera. In på tåget, väskorna på bagagehyllan och ... andas. Vi hann! Skönt, fast sorgligt, för jag vill ju egentligen ha henne kvar. Men vi kramades länge och lovade att ses snart igen, nu i vår, och var har du biljetten nu då, och ring när du kommer fram, puss och kram, hejdå! Och så gick tåget, och jag gick tillbaka de tjugo stegen till bilen.

Där stod en man i gul väst och såg rasande ut.
– Det här blir dyrt för dig, sa han.
– Va, oj, varför det?
– Niohundra kronor, skrek han triumferande. Det är redan skickat och klart!
– Men vadå, jag har ju bara stått här en pytteliten stund ...
– Tre minuter! Jag har stått och tagit tid!

Det där fick mig totalt ur balans. Jag kände hur hjärtat sjönk som en sten.
– Men varför ... Om du stod här och tog tid, inte ens tjugo meter ifrån mig, kunde du inte ha sagt till då? Ropat på mig? Jag visste verkligen inte att man inte fick ...
– Det är inte mitt problem! Det står "Endast taxi" därborta!

Jag satt mig i bilen och körde iväg, helt nere i skoskaften. Jag tillochmed grät. Att folk kan vara så där. Jag fattar det inte! Inte själva böterna, även om det självklart svider något fruktansvärt att få nästan tusen spänn i böter när man har dåligt med pengar. Inte principen heller: uppenbarligen var jag så stressad att jag inte såg skylten, och får skylla mig själv. Det är säkert en befogad regel. Och han gjorde bara sitt jobb, jag menar inte att han skulle ha gjort något undantag för mig.

Men varför ÄR man så där? Varför tar man på sig sin gula väst och sin röda ilska, klockan sju på morgonen? Varför står man och tar tid? Och samlar gift i munnen som en annan lama, istället för att ropa Hallå damen, här kan du inte stå! Du måste köra fram här 30 meter!

Eller åtminstone framföra bötesbeskedet med lite medkänsla. Ledsen, jag såg att du var rädd att din dotter skulle missa tåget men jag måste tyvärr ändå ge dig de här böterna. Ta det lugnt när du kör hem nu, hoppas dottern kommer tillbaka snart.

Jag försöker vara en hyfsad person. Göra snälla bra saker. Göra folk glada om det går, se ljust på livet, universum och allting. Jag är optimist och tycker att de allra flesta jag möter är fina och coola och bra. Det finns gott hopp om mänskligheten, helt enkelt. Men ibland blir det bara för mycket. Ibland vill folk bara ösa sin bitterhet över en, det är som att springa rakt in i en vägg av ovilja. Det är verkligen synd.

Science fiction / Alternativ fiction du verkligen borde läsa

Redan på bokklubbsfrukosten i november lovade jag att sammanställa en lista över Science Fiction Du Måste Läsa. I går såg jag att jag hamnat på Rättviseförmedlingens lista över Folk som kan mycket om sci-fi – det är hög tid att leva upp till en så ärofull titel.

Så här kommer den utlovade favoritlistan! Den är uppdelad i tre sektioner: Favoriter, Goda tvåor och Andras tips.

Listorna är ordnade alfabetiskt efter författarens efternamn. Titlarna är på det språk som jag har läst dem - i det fall jag känner till titeln i orginal eller översättning skriver jag den inom parentes efter.


Mina favoriter

• Douglas Adams serie Hitch Hiker's Guide to the Galaxy (Liftarens Guide till Galaxen) är fem bästsäljande böcker, radioteater, filmer, datorspel, serier och handdukar. Det är en rolig, galen, språkskön satir över världen och oss människor. Bok 1 och 3 är roligast. Adams var en humanist, ateist, utrotningshotadedjurist och en lysande författare som dog alldeles för ung på ett gym. Man ska aldrig gå på gym.


• Isaac Asimov skrev bortåt 500 böcker när han inte arbetade som biokemist och lärare. De mest kända är serien om Stiftelsen och Robot-böckerna, men min absoluta favorit är novellen The Last Question. Robot-romanen The Naked Sun är också bra: en deckare med polisen Elijah Baley och hans robotpartner R. Daneel Olivaw; om sex och närhet, konventioner och konstgjord befruktning.

• Ray Bradbury är ännu en superproduktiv författare. Mina favoriter är dystopin Fahrenheit 451, novellen All Summer In A Day och novellsamlingarna Den Illustrerade Mannen och The Golden Apples of the Sun, där bland annat A Sound of Thunder ingår, en novell som i mitt tycke är den allra bästa att sätta i händerna på någon som vill förstå vad science fiction går ut på.

• Arthur C Clarke räknas tillsammans med Asimov och Robert Heinlein till de tre största inom SF. En av hans bästa böcker är The Light of Other Days som han skrev tillsammans med Stephen Baxter. Den undersöker vad som skulle hända om man verkligen kunde använda så kallade maskhål för att se in i andra tider.

• Suzanne Collins Hungerspelen är en dystopi om en ganska nära framtid, där medborgarna distraheras från tankar på rättvisa och uppror genom ett återkommande skådespel i tv, en livesänd kamp på liv och död mellan 24 ungdomar på en öde ö. Spännande trilogi, väldigt bra översatt från engelska av Lena Jonsson.

• Philip K. Dick är en svartsynt filosof, mest känd för sina böcker som blivit filmatiserade som Blade Runner, Total Recall, A Scanner Darkly och Minority Report som är min favorit.

• Neil Gaiman är i fantasydelen av alternativ fiction. Missa inte den ljuvliga magiska Stardust eller den absurda, roliga och kusliga Anansi Boys.

• Jag fick The Stainless Steel Rat - den första av Harry Harrisons böcker om hjälteskurken James Bolivar DiGriz – i 30-årspresent av en god vän. Hans aning om att jag skulle älska den hårdkokta och självgoda Slippery Jim var alldeles rätt.

• Även Glory Road (Ärans väg) av Robert Heinlein har en särskild plats i mitt hjärta, eftersom mannen i mitt liv jämförde mig med hjältinnan Star när vi bara hade känt varandra i några dagar (han var ung och antagligen kollrig av kärlek). Jag hade aldrig hört talas om Heinlein men ville inte visa mig okunnig, så jag skyndade mig till biblioteket och lånade allt de hade inne av honom, bland annat Magic, Inc. och Dubbelstjärna (Double Star) som är två andra favoriter. I likhet med många andra sf-författare var Heinlein verkligen en framtidsperson. Han tänkte ut och skrev om en hel massa uppfinningar, till exempel mobiltelefoner, automatiska strömbrytare, handtorkare, solpaneler, skärmsläckare, vattensängar och online-tidningar, långt innan de blev verklighet.

• Jan Lars Jensen är en kanadensisk bibliotekarie som blev galen. Det började med att han skrev Shiva 3000, en fantastisk roman som har kallats för "en korsning mellan Ramayana och Jurassic Park" och "en förödande allegori över vår egen tid". När boken började sälja oväntat mycket började Jansen oroa sig för att hinduer skulle ta illa upp av hans beskrivning i boken av de fiktiva hinduiska gudarna. Han började ligga sömnlös på nätterna, och efter några veckor gick han in i en psykos, försökte ta livet av sig och hamnade på psyket. (Efter en lång och långsam återhämtning skrev han boken Nervous System: Or, Losing My Mind in Literature.)

• Ursula Le Guin är drottningen av alternativ fiction, både inom sf och fantasy. The Dispossessed (Shevek) från 1974 är den bästa science fiction-romanen ever, i min bok. Den handlar om en ung forskare som lämnar sitt hem på den anarkistiska, feministiska planeten Anarres, inbjuden med ett generöst forskningsanslag till den rika och dekadenta grannplaneten Urras.

Fler väldigt bra böcker av Le Guin: Trollkarlen från Övärlden (Wizard of Earthsea) och de fem följande böckerna i serien om Övärlden, och The Left Hand of Darkness (Mörkrets vänstra hand).

• Jag var sexton när jag läste 1984 av George Orwell och jag har nog aldrig blivit så upprörd av en bok sedan dess. Jag slängde boken i väggen av raseri och grät floder. Det är en nattsvart och hopplös dystopi, en svidande uppgörelse med det totalitära samhället.

• Severna Parkes The Annunciate är omtumlande läsning: efteråt vill man gärna gå ut i ljuset och andas frisk luft. Det är en mörk och drömlik historia om knark, lesbiskt sex och nanoteknik.

• Min yngsta son drog in mig i Discworld (Skivvärlden) för många år sen, Terry Pratchetts bokserie om ett universum som vårat, bara lite mer skruvat. Med tiden har böckerna blivit mer finslipade i sitt humanistiska budskap. Den senaste, Nation, är visserligen inte en del av Skivvärlden, men nog så brinnande i sin uppmaning att ifrågasätta både tro och vetande, och att lyckas vara en individ utan att förminska kraften i kollektivet.
Pratchett har också skrivit den underbara historien Good Omens (Goda Omen) tillsammans med Neil Gaiman, om en ängel och en demon som tillsammans försöker förhindra jordens omedelbara undergång.

• Neal Stephensons post-cyberpunkhistoria Snow Crash kommer tvåa på min sf-lista. Förutom spänningen och den minst sagt tankeväckande framtidsvisionen är det en berättelse pepprad med fakta och teorier om språk, tungomålstalande, neurologi, religion och sumerisk mytologi. Alla som gillade Dan Browns mässande i Da Vinci-koden borde ta av sig hatten för Neal Stephenson och Snow Crash - detta är edutainment på en betydligt högre nivå.


Goda tvåor

• Isaac Asimov: Stiftelse(Foundation)-böckerna. Psykohistorikern Hari Seldon förutser galaxens undergång. Hur kan man rädda all kunskap åt eftervärlden?
• Ray Bradbury: The Martian Chronicles (Invasion på Mars). Sammanhållen novellsamling om hur människorna tvingas lämna den atombombade jorden och kolonisera Mars och marsianerna.

• Anthony Burgess: A Clockwork Orange. Med ett annorlunda slut än filmen.

• Mikhail Bulgakov: Mästaren och Margarita. Magisk realism och samhällskritik.

• Arthur C Clarke: Böckerna om Rama och 2001: A Space Odyssey (2001: En rymdodyssé) är några av de mest välskrivna, spännande och omtumlande rymdhistorierna.

• Philip K Dick: Ubik, The Man in the High Castle (Mannen i det höga slottet), Do Androids Dream of Electric Sheep? (Androidens drömmar). Hemskt och bra.

• Robert Heinlein: novellen By His Bootstraps (en av de smartaste skildringarna av problemet med tidsresor) och romanen Stranger in a Strange Land (Främling på egen planet) som har fått många nybörjare att älska science fiction. Influerade hippiekulturen med tankar om individens frihet och ansvar, sexuell frihet och annat skoj.

• Frank Herbert: Dune. En av de mest kända sf-bokserierna, om ett framtida samhälle på en ökenplanet.

• Aldous Huxley: Brave New World (Du sköna nya värld) från 1932. Om det perfekta samhället, där människorna lär sig allting i sömnen och barnafödandet är bortrationaliserat. Vem behöver robotar, när man kan droga människor till lydiga slavar.

• Ursula K Le Guin: The Lathe of Heaven (På andra sidan drömmen), The Left Hand of Darkness (Mörkrets vänstra hand) och novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters (Röster i vinden).

• Stanislaw Lem: Solaris.Psykologi, metafysik och spöken på rymdstationen.

• C S Lewis: Out of the Silent Planet (Utflykt från tyst planet). Första delen i en trilogi som Narnia-författaren skrev efter ett samtal med J R R Tolkien, där de kom överens om att Lewis skulle skriva ett rymdepos och Tolkien en historia om tidsresor.

• Mikael Niemi: Svålhålet – ytterst märklig tornedalsk sf med mycket sex och snusk.

• George Orwell: Animal Farm (Djurfarmen), svart politisk satir.

• Philip Pullmans serie His Dark Materials (Den mörka materien: Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren). Barn som reser genom parallella världar, religionskritik.

• Eric Frank Russell: Agent i rymden Humor och nonsens: Lite av Släpp fångarne loss, fast i rymden.

• Mary Shelley: Frankenstein. Tidig kritik av vad industrialismen skulle göra med människorna.

• Neal Stephenson: The Diamond Age. Utvecklingsroman och thriller. Nanoteknologi och AI.

• Theodore Sturgeon: More Than Human (Mer än människa). Sex extraordinära människor låter sina förmågor smälta sammans för att fungera som en enda organism. Fantastiskt, välskrivet och kärleksfullt.

• Jules Verne: Journey to the Center of the Earth (Resan till jordens medelpunkt) Gammal hederlig sf.

• Kurt Vonnegut: Slaughterhouse Five (Slakthus Fem) En amerikansk soldat blir tillfångatagen i Tyskland, men råkar få "tids-spasmer" och reser ut och in i olika tidsrymder. Har kallats "en av de starkaste anti-krigsskildringarna i modern litteratur". Brändes på bål när den kom ut i USA 1969.

• H G Wells: The Invisible Man (Den osynlige mannen) och The War of the Worlds (Världarnas krig). Mer klassisk sf.


Andras tips (på min snart-lista, böcker som familjen och vänner rekommenderar)

• Kingsley Amis: The Alteration. Alternativ historia: Reformationen har aldrig ägt rum.

• Margaret Atwood: The Handmaid's Tale. Feministisk, anti-totalitär nära-framtidsroman.

• Iain M Banks Culture-romaner.

• Octavia E Butler: Parable-serien, dystopiskt om en ung hyperempatisk hjältinna.

• Orson Scott Card: Ender-serien. Mänskligheten hotar att utrotas av utomjordiska insektsvarelser.

• Michael Crichton: Sphere. Psykologisk thriller om att bärga ett enormt utomjordiskt rymdskepp från oceanens botten, av (den märkliga) författaren till bland annat Jurassic Park.

• Douglas Coupland: Generation A. Nära-framtidsroman om fem personer som blir stuckna av bin, fast bin är utrotade, och blir utsatta för forskning och kändisskap.

• William Gibson: Sprawl- och Bridge-trilogierna: cyberpunk, steampunk, klassiker.

• Lian Hearn: Tales of the Otori (Sagan om klanen Otori). Fiktiv japansk historia om släkten Otoris kamp för att få makten över De Tre Rikena.

• Tanith Lee: Don't Bite the Sun. Tonåringar med fullständig frihet, inklusive att bli dödad och få en ny kropp, nytt kön och ny identitet om och om igen.

• Doris Lessing höll tydligen på att inte få Nobelpriset för att hon även skrivit science fiction. Shikasta är den första i serien Canopus in Argus-serien, om hur avancerade galaktiska kulturer experimenterar med bland annat Jorden.

• Lotta Lotass som sitter i Svenska Akademin har skrivit Tredje flykthastigheten. Jag försökte att läsa den en gång men somnade. Ska göra ett nytt försök.

• Sergei Lukyanenko: Night Watch-serien. Modern fantasy i Ryssland.

• Elizabeth Moon: Speed of Dark. Nära-framtidsthriller med en autist i huvudrollen.

• Alastair Reynolds: Revelation Space-serien. Mänskligheten har börjat kolonisera närliggande solsystem. Sf, thriller, cyberpunk.

• Kim Stanley Robinson: Mars-serien. Utopiskt, ekologiskt om terraformandet av Mars.

• Joanna Russ: The Female Man (Honmänniskan). Feministisk satir.


Det finns naturligtvis många, många fler böcker att läsa (och filmer att se) för den som vill bli upplyst om den sköna nya världen därute. Listorna här är högst personliga och begränsade till vad jag faktiskt känner till och gillar, eller vad folk jag litar på har rekommenderat. Två 100-listor finns här och här, och här kan du läsa om vilka böcker två av SF-bokhandelns grundare anser borde finnas med i en sf-kanon.

Det är inte bara "typisk" science fiction på listan. Jag har skrivit tidigare om varför jag hellre kallar det alternativ fiction eller fantastisk fiction, om någon envisas med att vilja ha ett genre-namn. Huvudsaken är att det är tankeutvidgande läsning som utgår från ett: Tänk om man kunde ...

Till sist ett citat från svenska Wikipedias ambitiösa artikel om sf:

"Sin största påverkan har genren kanske haft genom de dystopiska framtidsvisioner som skilda författare har gett uttryck för. Genom att driva utvecklingen till spets och yttersta konsekvens får författaren ett starkt vapen. Med 1984 varnade George Orwell för riskerna för ett storebrorssamhälle, Ray Bradbury kunde i Fahrenheit 451 varna för riskerna med ett alltmer strömlinjeformat mediesamhälle och Aldous Huxley beskriver i Du sköna nya värld farorna av att driva gentekniken till sin spets."

Läs sf och ligg steget före!

Enkät om böcker

Jag är med i bokklubben Breakfast Book Club (eller BBC som jag kallar den lite tufft) som träffas på VeteKatten en torsdagmorgon i månaden och diskuterar böcker, ibland tillsammans med författarna. Senast vi skulle träffas var jag insnöad i London och fick vara med på knastrig Skype-linje!

BBC-Petra skickade vidare en enkät häromdagen och nu tänkte jag besvara den. Petras egna svar kan du läsa här.

Hur många och vilka böcker fick du i julklapp i år?

En, den enda jag hade önskat mig:
Vips, så blev det liv! av Bob Hansson.

Vilka böcker gav du bort i julklapp?

Violence av Slavoj Zizek

Underbara dagar framför oss av Henrik Berggren

Blood Meridian av Cormac McCarthy

All the Pretty Horses av Cormac McCarthy

Heart of darkness av Joseph Conrad

Frankenstein av Mary Shelley

Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl

Hade du skrivit en önskelista?

Ja, den var kort och jag fick allt på den: tröja, örhängen och bok.

Fick du/eller gav du bort någon läsplatta?

Nix!

Vilken bok ser du mest fram emot under 2011?

Skymningssång i Kalahari av Lasse Berg, uppföljaren till den fantastiska Gryning över Kalahari.

Vilken är den bästa bok du läst i år?

Svårt! Jag har läst många bra böcker i år, ovanligt många eftersom jag hade en lång sommarledighet när jag hann läsa mycket. Det kan inte bara bli en bok som svar på den frågan utan tre:

Nation av Terry Pratchett. En av Pratchetts allra bästa, och den första på länge som inte är en Discworld-bok. En rolig och kärleksfull historia om individen och nationen, om tro och vetande och om att bli vuxen.

Lotsa barn: att fostra med känsla och sunt förnuft av Lars H. Gustafsson. Klokt och viktigt för föräldrar.

Connected : mänskliga relationer, sociala nätverk och deras betydelse i våra liv av
Nicholas A Christakis (översatt av Helena Hansson). Spännande och tänkvärd bok om varför vi spelar roll i varandras liv.

Jag tänker alltid vara ett civilt vittne

Häromdagen blev tre ordningsvakter friade av tingsrätten, fast det är bevisat att de använde övervåld. De tre vakterna satte handfängsel på en 19-årig kille på Vällingby tunnelbanestation, släpade in honom i ett soprum och tryckte ner hans huvud i en soptunna. Så långt är det kristallklart. Men eftersom ingen kunnat peka ut vem som gjort vad går alla tre fria.

Tidigare i december friade tingsrätten en Norrmalmspolis från åtal om misshandel, vållande till kroppsskada, olaga frihetsberövande och dataintrång. Han misstänkte en 19-årig tjej för att ha lånat ut sitt SL-kort till en kompis, och tog med in i ett så kallat avräkningsrum där hans kollega väntade. När de kom ut fem minuter senare hade tjejen brutit armen. Hon är 160 lång och vägde 40 kilo. Båda poliserna är stora och biffiga (jag såg dem i tingsrätten). De hävdade att hon råkat bryta sin egen arm, antingen genom att ha "krängt" när de höll henne "i ett löst grepp" eller att hon "ramlat mot stolen". En rättsläkare vittnade om att skadan i flickans arm måste ha uppkommit genom vridvåld och att det i princip är omöjligt att skadan skulle ha orsakats på det sätt som försvaret har angivit. Ändå friades polisen.

Det här är tyvärr inga unika händelser. Det finns visserligen många bra poliser och väktare. Jag känner många bra poliser, och en bra väktare. Men det finns också de som inte kan sätta gränser när de blir upprörda. Som tappar omdömet när adrenalinet pumpar. Som har förlorat respekten för sina medmänniskor.

De finns, och de behöver hjälp. Vi kan inte blunda för det, vi måste alla hjälpa dem. Deras chefer måste ställa mycket högre krav i sin rekrytering. Deras duktiga och kompetenta kollegor måste bli bättre på att säga ifrån när det blir fel, och föregå med gott exempel. Och vi vanliga medborgare, civila vittnen, du och jag. Vi får inte titta bort när det finns den minsta risk att den polis eller väktare som gör ett ingripande kanske är ett rötägg.

Visst, det är inte roligt att ställa sig och titta på när polisen eller väktarna gör ett ingripande. Men ibland är det nödvändigt. Man får räkna med arga ord och blickar. Det är absolut inte populärt att följa efter till vaktrummet, särskilt inte om man talar om att man tänker lyssna utanför dörren tills den fasttagne kommer ut igen. Men vad ska vi göra? Vi kan inte låtsas som det regnar. Vi vet hur det går när man låtsas som det regnar. Ingen av oss vill ha ett samhälle där poliser och väktare kan utöva övervåld, misshandla och bryta armar och ben på medborgarna utan påföljder, utan att bli avstängda från sina jobb. Eller hur?

Mitt nyårslöfte 2011 ska bli att i ännu högre grad lägga mig i. Tyst och snällt om möjligt, men envist. Utan att vara till hinder för lagens utövare, bara de som är på väg att bryta mot den. Det ska aldrig vara mitt fel att det enda som saknades var ett vittne.

• dn.se: Vakter frias trots övervåld
• svd.se: Polis åtalad, bröt armen på kvinna
• dn.se: Frustration över att få åtalade poliser fälls

Gå bra-dröm om Robyn

I natt drömde jag att Julia och jag åkte buss, när vi hörde busschauffören gnola "Det går så bra för lilla mig" och upptäckte att det var Robyn som körde bussen, höggravid och med en stor silkesturban runt huvudet. Hon kastade menande blickar på mig och strök sig över magen.

"Det kommer säkert att gå bra", sa jag lugnande. "När är det dags?"
"Vattnet gick just", svarade Robyn.

Julia och jag hjälpte Robyn av bussen och in i ett gammalt trähus. Jag bad Julia att hålla Robyn sällskap medan jag gick för att ringa min barnmorska Cayenne, som är kvinnan bakom dykmetoden. Robyn satt på huk på golvet, och Julia satt mittemot och höll hennes händer. De andades lugnt tillsammans och såg varandra djupt i ögonen.

"Det här kommer att gå bra", tänkte jag.

Drömmen på Dlogg. Wikipedia om drömmar. NE.se om drömmar. Gamla drömmar. En drömbildare. En turbaniserare. Andra om drömmar, robyn, dykmetoden

Moore is less - med feminismen som täckmantel

(tillägg till posten om #prataomdet)

Den amerikanske dokumentärfilmaren Michael Moore, som jag vanligtvis gillar, har skrivit ett skitdumt öppet brev till Sveriges regering. Syftet är att försvara Julian Assange (vars WikiLeaks jag stödjer) som är misstänkt (men inte åtalad) i en pågående utredning om sexualbrott. Moore skriver att det är oerhört fult att använda förtryck mot kvinnor som ursäkt i egna syften, men det är exakt det han gör själv!

Moore påstår att Sverige bara vill sätta dit Assange. Hans argument är att Sverige i nio av tio sexualbrottsmål inte tar till några lagliga åtgärder ("never even bother to start legal proceedings"), vilket är absolut nys, så nu när Assange riskerar åtal måste det vara något annat som ligger bakom.

Moore säger att våldtäktsmän måste älska Sverige. Han citerar bland annat en Amnestyrapport som man kan undra om han ens har läst,) och en artikel från den brittiska organisationen Women Against Rape.

Moore skriver:

• Sweden has the HIGHEST per capita number of reported rapes in Europe.
• This number of rapes has quadrupled in the last 20 years.
• The conviction rates? They have steadily DECREASED.

Som Amnesty själva skriver kan Sveriges extremt höga antal rapporterade våldtäkter förklaras av att man här rapporterar varje specifik våldtäktsHANDLING, inte bara våldtäktsfall. (De utesluter inte att det kan bero även på ett ökat antal våldtäkter, men är väldigt försiktiga med den formuleringen (sista stycket på sidan 8)). Om man tänker efter så är det en rätt extrem statistisk skillnad.

De säger också att det verkar finnas en ökad vilja att rapportera våldtäkt, och att definitionen av våldtäkt är bredare än på många andra håll.

När det gäller sista punkten skriver Amnesty att antalet rättegångar efter rapporterade våldtäkter ökar. Inte minskar! Sidan 9: In Sweden, 20 per cent of the reported acts of rape resulted in a court trial in 2008, a marked increase from the previous two years when less than 15 per cent of cases were tried by a court.

Moore ljuger vidare: "So imagine our surprise when all of a sudden you decided to go after one Julian Assange on sexual assault charges. Well, sort of: first you charged him. Then after investigating it, you dropped the most serious charges and rescinded the arrest warrant."

Det var aldrig några charges, alltså åtal eller åtalspunkter. Det fanns en misstanke mot Assange, och ett beslut om anhållande som sedan lades ner.

"Then a conservative MP put pressure on you and, lo and behold, you did a 180 and reopened the Assange investigation."

Va? Vad skulle det vara för konservativ parlamentsledamot? New York Times skriver: "The reference appears to have been to Claes Borgstrom, the lawyer for the two Swedish women, who is Sweden’s former equal opportunities ombudsman, and the spokesman on gender equality issues for the Social Democratic Party, the main opposition group in the Swedish Parliament."

Sen lägger Moore handen över hjärtat och säger: "I'm sorry if I've jumped to any unnecessary or wrong-headed conclusions in my efforts to state a very core American value: All people are absolutely innocent until proven otherwise beyond a reasonable doubt in a court of law."

Ja just det, den där fina amerikanska värdegrunden som tillåter att två miljoner fångar sitter i det gulag som kallas det amerikanska fängelsesystemet, som ser mellan fingrarna på tortyren i Guantanamo och som låter fjärrstyrda robotar döda "misstänkta militanta" varje dag.

Sverige har faktiskt ett kanske alltför generöst rättsväsende, som verkligen hellre friar än fäller. Det är därför det är så svårt att döma till exempel våldtäktsmän, vilket Amnesty och många andra med rätta beklagar.

Hela artikeln är full med fel och dumheter i samma stil. Det blir för långt att ta upp alla här, men ett av de värsta är när han på slutet skriver:

"Unless you have the evidence (and it seems if you did you would have issued an arrest warrant by now), drop the extradition attempt and get to work doing the job you've so far refused to do: Protecting the women of Sweden."

Men det HAR ju utfärdats en arrest warrant (inte bara anhållning utan även häktning)! Både tingsrätten och hovrätten har prövat frågan och slagit fast att häktningen är legitim och baserad på den tredje och näst högsta misstankegraden, "på sannolika skäl misstänkt". Bara det faktum att häktningsbeslutet överklagades, först till hovrätten och sen till Högsta domstolen, och ändå står fast, visar att det här inte är något godtyckligt beslut av någon enskild, suspekt tjänsteman på sin kammare.

Om jag trodde att Moore verkligen brydde sig om hur svenska kvinnor kan få lida för att rättssäkerheten är för stor för dem som anklagas skulle jag gärna hålla med. Men hans argument är tvärtom att rättssäkerheten är för svag för de anklagade.

Jag håller absolut med om att Assange kan vara offer för smutskastning. Men Moores förmenta feminism är bara en ursäkt för helt andra syften. Det känns väldigt gubbigt.

DN om Moores brev

Ett märkligt sammanträffande på väg till tandläkaren

Något mycket egendomligt hände mig på väg till tandläkaren härom morgonen. Eller snarare två egendomliga saker, inom loppet av några minuter. Så här var det:

Jag skulle vara hos tandläkaren klockan tio. 09:40 kom jag ut genom porten och upptäckte att jag glömt min plånbok. Åkte upp igen, letade, hittade plånboken och var tio minuter sen när jag kom ut igen och började småspringa genom snöstormen.

Min tandläkare har sin mottagning på Götgatan, precis vid Gunnarssons konditori och Skanstulls tunnelbanestation, men det tar minst en kvart att gå dit i motvind på snöbuckliga trottoarer så jag kände mig ganska jäktad. Vid övergångsstället efter Medborgarplatsen stannar en fiskbil för rött ljus. "Perfekt!" tänker jag och skuttar ut i gatan, fram till bilen. Jag knackar på rutan och öppnar dörren på passagerarsidan. "Ska du bort till fiskaffären?" frågar jag. (Göta Fisk ligger längre bort på Götgatan.) Chauffören stirrar på mig och ropar "Nej!"
"Men jag ska bara bort till Gunnarssons, kan jag åka med dit eller?" fortsätter jag. "Nej!" kvider chauffören, och jag inser att han inte vill att jag ska åka med. "Okejdå, tack ändå" säger jag och stänger dörren och lufsar tillbaka till trottoaren.

Inte helt lugnande mössa

Först där och då slår det mig att jag har betett mig lite konstigt. Anna Toss, skärp dig! tänker jag. Du är snart femti, då får man inte lifta mitt i stan! Du skrämde säkert slag på den stackars fiskmannen, komma ångande sådär i öronlappsmössa och slita upp dörren.

Jag fortsätter Götgatan fram men bara några sekunder senare hör jag någon bakom mig som ropar: "Hallå! Hallå där! Du!" Jag vänder mig om och ser två unga killar i en firmabil från ett stort telefonföretag. Den ena sticker ut huvudet genom bilfönstret och ser vilsen ut. "Vet du var Västermalmsgallerian ligger" frågar han. "Va, Västermalmsgallerian, det är ju på Kungsholmen!" svarar jag. "Då är ni på helt fel stadsdel, det här är Södermalm." "Men hur kommer man dit då?" Jag tittar på klockan. Två minuter i tio. "Jag kan förklara, men jag är jätteförsenad till tandläkaren. Kan ni köra mig dit, det är bara tre kvarter rakt fram." "Visst, hoppa in" säger killarna och skuffar ihop telefonkartongerna och ordersedlarna i baksätet. Så jag sätter mig i bilen och hinner precis förklara hur man tar sig till St Eriksgatan från Götgatan tills vi är framme vid tandläkarens port. Tio prick.

Vilken tur va?
Och ganska konstigt att jag både försöker lifta mitt i stan (har typ aldrig hänt förut) och blir upplockad av vilsekomna telefonförsäljare (har definitivt aldrig hänt förut) inom loppet av en minut. Vad är oddsen?

PS Ingen av killarna i telefonföretagsbilen hade GPS i sina mobiler! #fail

PPS Vid närmare eftertanke är jag inte alls säker på att det stod "Göta Fisk" på fiskbilen. Jag är inte ens säker på att det var en fisk på. Jag hade väldigt bråttom, som sagt.

En sån här fiskbil var det iallafall inte, så mycket är jag säker på

Lyssna på det!

En ny rörelse är född: #prataomdet. Tanken är att börja prata om det som ofta är tabu: hur det kändes när man gjorde det fast man inte ville, eller när man inte visste om man ville eller inte.

Jag tror att det är något väldigt bra. För vi är väldigt otydliga, både utanpå och inuti. Vi är sjukt dåliga på att känna efter vad vi vill, och förmedla det till andra. Inte bara när det gäller sex. Inte bara tjejer.

Och: om man är otydlig och inte säger nej kan man aldrig skylla på någon. Inte på den andra. Inte på sig själv.

Det är överhuvudtaget inte en fråga om skuld. Det är en chans att lära sig nånting viktigt om sig själv. Nånting som både killar och tjejer borde ha total koll på. För tjejer är det ofta extra svårt, i vår tid och kultur som inte uppmuntrar kvinnor att ha en egen sexualdrift. Vi förväntas inte ta egna initiativ. De flesta av oss har ingen vana att prata om vår lust eller olust. Många unga tjejer har ingen känsla för var deras gränser går, eller hur de ska förmedla det de känner. Sex är förknippat med så mycket annat: moral, tro, oskrivna regler, politik, pengar, status. Saker som hindrar en från att veta vad man verkligen vill och fatta vettiga beslut.

Tjejer måste lära sig att säga nej. Och kanske ännu viktigare: att säga ja.
Och killar borde lära sig att fråga först.

Eftersom sex är det viktigaste som finns. Vi är människor, våra liv hänger på det. Dess dragningskraft är så enorm så att vi aldrig ska kunna glömma bort det. Det är så skönt så att vi alltid ska vilja göra det. Därför borde vi ta det på största allvar! Vi borde ha ungefär dubbelt så mycket sexualkunskap som matte i skolan. Varenda tonåring borde ha kristallklart för sig vad det betyder att ha sex, med och utan skydd. Att man kan bli kär. Att man kan bli med barn. Att man kan bli sjuk. Att man kan ångra sig.

Att det bara blir svårare med alkohol. Nästan omöjligt att känna vad man verkligen vill, utöver att knulla. En stor anledning till att det är så få fällande domar i sexualbrottmål i förhållande till antalet anmälningar är att båda var berusade och inte riktigt minns vad som hände. Finns det inga rediga vittnesmål och inga bevis måste man lägga ner fallet.

Att man kan känna sig utnyttjad. Och varför det är så viktigt att reda ut vad den känslan beror på. Sina egna förväntningar? Någon annans förväntningar? Brist på tydlighet?

Jag råkade ut för en del jobbiga saker när jag var tonåring, för att jag inte hade en susning om vad jag egentligen ville. Jag sa ja fast jag menade nej, och nej fast jag menade ja. Helst lät jag killen fatta beslutet, och sen visste jag inte vad jag borde känna efteråt. Tänk om någon hade sagt till mig innan: Ta ditt ansvar! Du får göra vad du vill, så länge du respekterar dina egna känslor, och den andras. Då kan det inte bli fel. Du bestämmer över dig! Och fixar du inte det: behåll kläderna på. Tänk om jag hade haft någon vettig vuxen människa att #prataomdet med.

Jag hoppas att #prataomdet inte blir en börda, att det inte används för att skuldbelägga, att det inte återigen får människor att känna sig som offer och förövare. Det är viktigt att #prataomdet, men viktigast är att #lyssna.

Prata om det på hemsidan
Prata om det på Facebook
Prata om det på Twitter

Max den modiga luffaren

(Kom just på att jag redan har skrivit det här inlägget en gång. Men se det som en favorit i repris, som varav hjärtat är fullt och som okej då, hon får väl tjata om det där igen.)

Ibland tittar jag på mina barn och tänker att det är ändå bra märkligt hur kloka och vackra och intressanta de har blivit, trots sina föräldrar. Och modiga! Ja, jag vet. Era kids är också fantastiska. Men låt mig ändå få berätta om Max, min äldste son som verkligen har gett sig ut på äventyr. Han cyklar sig igenom Europa, utan pengar. Ja, jag vet! Det är helt galet. Men bra.

Max började resan med att rusta upp sin gamla cykel. Sen sa han upp alla avtal, abonnemang och betala alla räkningar och skulder. Med några hundringar kvar på kontot gav han sig av den 12 oktober, först med tåg till Köpenhamn och Amsterdam. Där satte han ihop cykeln och började trampa söderut. Från början hade han sällskap med med en kompis, de tog skilda vägar i Paris och sen fortsatte han ensam. Det var meningen att han skulle ha kommit iväg mycket tidigare, men livet och döden och två begravningar kom emellan.

Men nu är han redan i Spanien! I spanska Baskien, Donostia-San Sebastian närmare bestämt. En av de coolaste platser jag har varit på, och de har fantastiskt goda pintxos/tapas. Jag satte in 300 kronor till tapas till Max som en tidig julklapp. Nån måtta får det vara på att inte ha pengar att äta för.

För det är faktiskt ett riktigt experiment han gör: hur man kan klara sig utan pengar eller i alla fall överleva på minimal budget. Vad man måste kunna, hur man bygger och odlar och fixar allt man behöver själv. Vilket betyder att ibland har han faktiskt ingenting att äta, och ingen trygg plats att sova på.

Ibland vaknar Max upp på ett fält.

Ibland tältar han, ibland bor han hos soffsurfare. Hans cykel väger bortåt 40 kilo med all utrustning, men den håller fortfarande (peppar peppar) och tar honom ständigt söderut.

Till Spanien idag alltså. Nästan 150 mil på cykel.

Det är en del uppförsbackar på vägen också

Ja, jag ville bara säga det igen. Det är så coolt. Här är hans blogg.

WikiLeaks knuffar gränsen mot öppenhet

Öppenhet är viktigt. Och svårt. Det vet jag bland annat från mitt jobb på en myndighet. Hur mycket ska man berätta? Kan man visa allt och ändå verka trygg och trovärdig? Måste inte någon ta ledartröjan och peka med hela handen, utan att behöva förklara sina beslut i minsta detalj?

"Makten har alltid ett intresse av att hålla så mycket som möjligt hemligt. Inte av ondska, utan för att det blir enklare så. Var gränsen mellan öppenhet och slutenhet går, är en strid som utkämpas varje dag mellan makthavare och dem som granskar" skriver Karin Pettersson i en ledarkrönika i Aftobladet, och hon har så rätt.

När journalister och visselblåsare i andra delar av världen avslöjar makthavarna blir vi imponerade och ger dem Nobelpris. När WikiLeaks gör samma sak i vår egen kultur blir vi förskräckta. Inte ska man väl berätta sånt där om de som styr USA och Europa? Vad har de för avsikter egentligen? Vems ärenden går de?

Men hittills har jag inte sett något som gett mig anledning att tvivla på WikiLeaks avsikter. De är granskare, avslöjare, visselblåsare. De visar hur det går till i maktens korridorer. Och det är viktigt.

Däremot är Julian Assange inte jätteviktig. Eller snarare: han är inte huvudsaken. Det hänger inte enbart på honom, och hans personlighet borde inte betyda något. Jag fattar faktiskt inte varför inte WikiLeaks har sett till att ha fler frontfigurer (men kanske det är som man anar ibland, att det inte finns rum för fler än Assange där han ska verka. Eller som universums president, Zaphod Beeblebrox uttryckte det: If there's anything around here more important than my ego, I want it caught and shot now).

Jag kan inte avgöra om Assange har begått något brott mot svensk lag - för mig är det lika troligt att han är utsatt för smutskastning på grund av sin roll i WikiLeaks. Det kommer vi kanske aldrig att få veta. Samma sak gäller kvinnorna på kärandesidan. Vi får kanske aldrig veta om de ljuger, eller om de också är utsatta för smutskastning. Sofia Mirjamsdotter skriver bra om det: Glöm inte Bjästa.

Jag blev iallafall väldigt arg när jag hörde på Ekot igår att både Mastercard och VISA stoppar alla betalningar till Wikileaks. Det är inte så lätt att bojkotta VISA, särskilt inte när min bank använder deras tjänster, men jag ska i alla fall försöka.

(Värt att notera: det fungerade fortfarande att donera till WikiLeaks med VISA-kortet i går kväll. Blockaden kanske inte gäller Sverige, eller så hade den inte hunnit träda i kraft.)

Mer att läsa i WikiLeaks-flödet:

Engelska The Guardian: WikiLeaks under attack - timeline

Noam Chomsky med flera i The Drum: Open letter to Julia Gillard: re Julian Assange

Julian Assange i The Australian: Don't shoot messenger for revealing uncomfortable truths

"Every time WikiLeaks publishes the truth about abuses committed by US agencies, Australian politicians chant a provably false chorus with the State Department: "You'll risk lives! National security! You'll endanger troops!" Then they say there is nothing of importance in what WikiLeaks publishes. It can't be both. Which is it?

It is neither. WikiLeaks has a four-year publishing history. During that time we have changed whole governments, but not a single person, as far as anyone is aware, has been harmed. But the US, with Australian government connivance, has killed thousands in the past few months alone."

Sista natten med tanden

Vaknade fyra i morse av en dov smärta i käken. Som om någon hade gett mig en saftig käftsmäll medan jag sov (tittade först ilsket på P men han sov och såg fullkomligt oskyldig ut). Smärtan blev bara värre och värre, jag försökte meditera och somna om men det var kört. Klockan fem gav jag upp och tassade ut i köket. Vet ni hur visset det kan kännas när man har tandvärk mitt i mörka ensamma köket klockan fem på morgonen?

Tur att det finns internet! Googlade på akuttandvård, pigan Lina och "sprit mot tandvärk" (dagens lärdom: tro inte allt du läser på Flashback).

Ringde sjukvårdsupplysningen som sa att värktabletter nog var enda räddningen: man ska ta en som börjar på A och en som börjar på I, det är tydligen den bästa kombinationen. Höll försiktigt i huvudet så att det inte skulle ramla av. Kunde inte tänka. Kunde inte ens dricka te. Kände mig ytterst beklämd. Väntade på lindring. Kollade på ett avsnitt av Hustle och ett av Grotesco och insåg när jag skrattade högt att värktabletterna funkat hyfsat. Där ser man!

Ringde tandläkaren och fick en tid på eftermiddagen. Tassade omkring, jobbade lite och vilade lite. Åkte till tandläkaren som tittade strängt på min sista visdomstand (jag fick två när jag var 14 men sen kom det inga fler) och sa: Den måste ut. Den har åkt upp för att den inte har någon motsvarande tand i överkäken, och den har ett hål, och tandköttet runt om är inflammerat. Den ska väck bara. Kom hit i morgon halv nio så opererar jag bort den.

Aj! Nej! Fy! Det enda jag minns av förra visdomstandsutdragningen var att det gjorde nåt så @¤#* ont. Och blogade. Men tandläkaren var obeveklig. Så det var bara att traska hem och dra i sig ännu en tablettkombo. Om jag tar två till innan jag går och lägger mig (och det gör jag nog) har jag sammantaget ätit mer smärtstillande på en dag än på de sista tio åren tillsammans. Fatta hur ont det gör!!!

Nu undrar jag: vad har man visdomständer till egentligen? Hoppas att det inte är något väldigt viktigt, eller att det faktiskt gör att man blir vis. För i natt är det sista natten med visdomstanden.

PayPal: därför väljer jag WikiLeaks

Precis som Sofia, Nikke och flera andra valde jag att stänga mitt PayPalkonto häromdagen, eftersom jag inte gillar att de har blockerat WikiLeaks konto.

Jag skrev också ett brev till PayPal och förklarade varför jag inte ville använda deras tjänst längre.

Idag kom ett svar från Rachael på PayPal:

Dear Anna Toss,

Thank you for contacting PayPal. We apologise for the delay in responding to your email regarding WikiLeaks.

PayPal has permanently restricted the account used by WikiLeaks due to a violation of the PayPal Acceptable Use Policy, which states that our payment service cannot be used for any activities that encourage, promote, facilitate, or instruct others to engage in illegal activity.

We’ve notified the account holder of this action.

PayPal was not contacted by any government organization in the U.S. or abroad and asked to take this action. However, the U.S. Department of State’s November 27th letter to WikiLeaks did trigger a review of this account, which we determined to be in violation of our AUP. The letter stated that WikiLeaks activities were in violation of U.S. law.

We’re sorry that you want to close your PayPal account. If you think you might want to use PayPal in the future, it is unnecessary to close your account. You can use your account as often or as little as you wish.

There is no fee to keep your account open.

I understand your frustration regarding this matter and regret any inconvenience this might have caused.

Yours sincerely,

Rachael

PayPal

Ända sen jag såg WikiLeaks första gången 2007 har jag önskat att det skulle finnas en svensk motsvarighet. Det behövs ställen där man kan berätta anonymt om maktmissbruk i både liten och stor skala. Det är absolut livsviktigt att det finns en plats där visselblåsare är fredade.

Medan PayPal inte alls är livsviktiga.