Ibland blir det bara för mycket

Körde dottern till stationen i morse. Hon var superstressad: i sista stund gick väskan sönder och hon fick laga med silvertejp, kontanterna tog slut på mobilkortet och matsäcken höll på att inte få plats i handbagaget. Vi var sena och jag tog kurvorna på tjutande däck. Klockan visade på tre minuter kvar när jag tvärnitade utanför Arlanda Express. – Du hinner, hojtade jag och slet ut väskorna medan dottern redan var framme vid den motvilliga biljettmaskinen och försökte få den att fungera. In på tåget, väskorna på bagagehyllan och ... andas. Vi hann! Skönt, fast sorgligt, för jag vill ju egentligen ha henne kvar. Men vi kramades länge och lovade att ses snart igen, nu i vår, och var har du biljetten nu då, och ring när du kommer fram, puss och kram, hejdå! Och så gick tåget, och jag gick tillbaka de tjugo stegen till bilen.

Där stod en man i gul väst och såg rasande ut.
– Det här blir dyrt för dig, sa han.
– Va, oj, varför det?
– Niohundra kronor, skrek han triumferande. Det är redan skickat och klart!
– Men vadå, jag har ju bara stått här en pytteliten stund ...
– Tre minuter! Jag har stått och tagit tid!

Det där fick mig totalt ur balans. Jag kände hur hjärtat sjönk som en sten.
– Men varför ... Om du stod här och tog tid, inte ens tjugo meter ifrån mig, kunde du inte ha sagt till då? Ropat på mig? Jag visste verkligen inte att man inte fick ...
– Det är inte mitt problem! Det står "Endast taxi" därborta!

Jag satt mig i bilen och körde iväg, helt nere i skoskaften. Jag tillochmed grät. Att folk kan vara så där. Jag fattar det inte! Inte själva böterna, även om det självklart svider något fruktansvärt att få nästan tusen spänn i böter när man har dåligt med pengar. Inte principen heller: uppenbarligen var jag så stressad att jag inte såg skylten, och får skylla mig själv. Det är säkert en befogad regel. Och han gjorde bara sitt jobb, jag menar inte att han skulle ha gjort något undantag för mig.

Men varför ÄR man så där? Varför tar man på sig sin gula väst och sin röda ilska, klockan sju på morgonen? Varför står man och tar tid? Och samlar gift i munnen som en annan lama, istället för att ropa Hallå damen, här kan du inte stå! Du måste köra fram här 30 meter!

Eller åtminstone framföra bötesbeskedet med lite medkänsla. Ledsen, jag såg att du var rädd att din dotter skulle missa tåget men jag måste tyvärr ändå ge dig de här böterna. Ta det lugnt när du kör hem nu, hoppas dottern kommer tillbaka snart.

Jag försöker vara en hyfsad person. Göra snälla bra saker. Göra folk glada om det går, se ljust på livet, universum och allting. Jag är optimist och tycker att de allra flesta jag möter är fina och coola och bra. Det finns gott hopp om mänskligheten, helt enkelt. Men ibland blir det bara för mycket. Ibland vill folk bara ösa sin bitterhet över en, det är som att springa rakt in i en vägg av ovilja. Det är verkligen synd.