2008-08-08

Föräldrar behöver vara i flock

(Fortsättning från igår!)

För det femte: Påståendet att samvaron med barn inte skulle vara stimulerande för vuxna. Ursäkta, men det är också skitsnack. Det finns inget så berikande, om man vågar hoppa i på djupet.

Däremot kan frånvaron av andra vuxna vara förödande.

Det är här jag tror att en av knutarna ligger: i vår absurda tillvaro av små enheter, isolerade från varandra. Människan är ett flockdjur, men av kulturella och politiska skäl har vi delat upp oss i små, otillräckliga familjer istället. En liten familj städar, går och handlar och äter middag för sig själv. Vägg i vägg med nästa lilla familj som städar, går och handlar och äter middag för sig själv.

Helt vansinnigt. Vi behöver vår flock. Det är inte många som klarar av att vara helt ensamma med en bebis hela dagarna, vi är helt enkelt inte skapta för det. Det går väl an när man har fler, äldre barn, men annars är det som upplagt för osäkerhet, ensamhet, tristess, frustration och till och med uppdämda känslor som går ut över barnet. Vi behöver andra vuxna omkring oss som avlastar oss, som håller ett öga på varandra, som delar glädje, sorg, bröd och nattvak med oss. Det sägs att det behövs en hel by för att uppfostra ett barn - i varje fall behövs det flera vuxna i familjen.

I många andra kulturer består flocken av föräldrarna plus mormor, farfar, morbröder, fastrar, syskon, grannar och vänner. Men inte i Sverige. Här jobbar alla vänner och grannar. Mormor är jättegammal och bor på hemmet. Farfar bor en dagsresa bort. I brist på egna storfamiljer får dagis bli den flock som barnen behöver, och arbetsplatsen blir den vuxnes flock.

På varsitt håll alltså. Där man inte lär känna varandra. Där man ägnar sin tid åt andra som man inte ska leva sitt liv med.

Men man kan hitta andra lösningar. Ibland kräver det en del arbete, ibland har man tur. När mina barn var små hade jag tur och blev vän med två människor som också var hemma med sina barn. Vi hade tio barn allt som allt. Tillsammans med våra familjer blev det många vuxna och många barn att växa tillsammans med. Vi vuxna hade ingen som helst brist på intellektuell och själslig stimulans. Vi var också städhjälp, barnvakt, chaufför och matlagare åt varandra när det behövdes. Våra barn blev mer som kusiner än kompisar.

Jag hade till och med kunnat jobba deltid om jag ville, men det ville jag inte. Nog för att vi hade behövt pengarna, men jag hade inte klarat av att lönearbeta och ha småbarn samtidigt. Det finns säkert de som klarar det alldeles utmärkt - inte jag. Mitt fokus var på ungarna och vårt vardagsliv, och det funkade utan alltför mycket stress. När jag var tvungen att börja jobba var min yngsta fyra år. Den första tiden var mycket tuff för oss alla.

Svend (om du har orkat läsa så här långt!), ju mer jag tänker på det du skrev, desto mer sympatiskt inställd blir jag. Du är en stolt förälder och du vill hitta sätt som gör det lättare för dig att fortsätta vara det. Det tycker jag är beundransvärt, även om "varannan dag hemma - varannan dag på jobbet" inte skulle fungera för mig. Men vi är alla olika och löser våra svårigheter på olika sätt.
Däremot önskar jag att det inte vore så inne just nu med att klaga på hur tråkigt det är att vara förälder. Det är respektlöst mot barnen och jag tror inte att det är en väg till ett roligare föräldraskap.

Särskilt har jag tänkt på en sak som du skrev: att alla tjatar om "vilken fantastisk tid föräldraledigheten är (...) att det är en tid som man måste ta vara på, eftersom den aldrig kommer tillbaka". Kanske är livet så ibland, att man inte fattar vad man är med om medan det händer. Att det som kändes jobbigt, tråkigt och enformigt då kanske framstår som de viktigaste dagarna i ens liv, när allt är sammanräknat. När man har fått ett annat perspektiv.

Jag var verkligen inte glad och solig varenda dag när jag var hemma med barnen. Skriknätter, trotsutbrott, dåligt samvete, skilsmässotankar, kladdträsket och tjat till förbannelse - jag har varit där, gjort det. (Jag var aldrig uttråkad som jag minns det, men ofta utmattad och utom mig.)

Men idag är jag verkligen glad för alla dagar vi hade tillsammans. Även de dagar vi hade tråkigt eller bråkade. Jag tror, utan att veta säkert, att de dagarna kan ha varit till hjälp när barnen blev tonåringar till exempel. Hur som helst är jag glad och djupt tacksam för att jag har fått vara med när fyra så fantastiska människor växte upp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , . Pingat till intressant.se.

10 kommentarer:

  1. Jag känner igen mig.

    "Gud, jag bara måste få prata med en vuxen människa", tänkte jag många gånger när jag var hemma med barnen.

    SvaraRadera
  2. Bra skrivet, Anna!

    SvaraRadera
  3. Håller så med dig om vårt flockbehov. Jag har alltid vantrivts utan flock, antingen jag varit singel eller en del av ett par. Och alla ungar vill att alla ska bo tillsammans!

    Man vill inte lämna ungarna på dagis, det känns absurt - men det här samhället är inte byggt för ett rikt liv när man är hemma med sina barn. Det är samhället det är fel på, inte att vara med barnen när de är små. Alla kan dessvärre inte bygga en egen flock.

    SvaraRadera
  4. Jag är en extrem flockmänniska. När barnen väl är utflugna kommer jag att dra in nya flockar barn från gatan, känns det som. Vore jag inte allergiker hade jag säkert börjat samla på katter.

    (Jag har en plan. Jag ska samla på barnbarn och baka bullar varje dag, för visst är det så man lockar dem till sig? Måste kanske börja öva snart eftersom jag inte har bakat bullar mer än en handfull gånger under mina 44 år.)

    SvaraRadera
  5. pseudonaja: det är därför tonåringar är så mycket roligare än bebisar. Jag menar, bebisar är söta, men de är inte så intresserade av att diskutera världsläget.

    ullah: tack!

    ab: du har rätt i att vi har gått fel på vägen. Jag tror att vi måste göra om, och göra rätt.

    lotten: bra plan! Man kan köpa bullar på Coop också, barnbarn är så lättledda när det gäller bullar.

    SvaraRadera
  6. Min femåring kan stämma upp i snapsvisor.

    Hmmm, det är nog inte något bra, när jag tänker efter lite.

    SvaraRadera
  7. Nemen hej! Vilken glad överaskning att du ittade förbi. Hörde att du och mamma skulle på dejt härom kvällen.

    Tack för fina komplimanger! Verkligen en inspirerande blogg du har. Ska läsa igenom lite här nu tänkte jag.

    Kram Emily

    SvaraRadera
  8. Läste din blogg idag och kom håg detta från den 16...

    http://studiobelinda.blogspot.com/2008/08/finns-vi-utan-andras-gon.html

    läs andra halvan!!!

    SvaraRadera
  9. Emily, hej själv, kul att du kom hit! Hoppas du hittar nånting du gillar.

    SvaraRadera
  10. Nina, jag läste, det var intressant och bra skrivet. Har inte läst så mycket av henne, det runt omkring verkade väldigt fladdrigt!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...