Föräldrar är bäst (även om de är tråkiga)

Läser senaste numret av Mama och blir modstulen. Det verkar vara så jobbigt att ha barn. "Jag längtar ihjäl mig efter en nanny" ropar en tok-glammig supermodell på omslaget. Mycket av innehållet handlar om hur man är lyckad, eller hur man ska orka med.

Jag saknar läsning om hur roligt det är att ha barn, hur man växer som människa av att bli förälder, om allt man lär sig av sina små och stora ungar. Vilken otrolig utmaning det är. Vad det kostar, och vad man får tillbaka, om man tar sina barn på allvar. Det är det viktigaste jag har lärt mig som förälder: man måste ha tid, om man vill lära känna sina barn väl. Om jag ångrar någonting så är det att jag inte var ännu mer närvarande när mina barn var 0-14.

Det kanske är därför jag blir så trött på dagisdebatten, när den handlar om att dagis är bättre än föräldrar. Debatt förresten - det är kanske inte det rätta ordet, när mer än 80 % av alla svenska småbarn är inskrivna på dagis. Det är ju inte som att dagisföräldrarna är någon svag grupp, någon minoritet.
Samma sak med debatten om föräldraledigheten, när den handlar om hur tråkigt det är att vara hemma med sina barn. Det är så politiskt korrekt, så tidstypiskt. Så deprimerande.

Men nu är det ändå så att Svend och Lisa och många andra tycker att det är viktigt att man diskuterar hur föräldraledigheten kan göras roligare. Absolut! Jag är med på det. Men först måste vi göra upp med myten om att föräldrar och barn inte är tillräckliga för varandra. Den leder till att fler känner sig frustrerade när de är hemma med sina bebisar, och till att färre föräldrar vågar fortsätta att vara hemma när föräldraledigheten är slut. Eftersom de flesta verkar tro att det är viktigt för barn att få gå på dagis. Att de flesta barn behöver gå på dagis.

För det första vet jag av egen erfarenhet att det är skitsnack. Jag känner många, många unga människor som är smarta, roliga, sociala och trygga utan att ha gått på förskola en enda dag. Många av dem tar betydligt större ansvar för sig själva och sin omgivning än sina jämnåriga.

För det andra anser jag att det är propaganda. Staten vill ha ut föräldrarna på arbetsmarknaden så snart som möjligt, och skyr inga påtryckningsmedel.

För det tredje är det dåligt för oss föräldrar när man antyder att de flesta av oss inte räcker till. Att vi inte är tillräckligt stimulerande, inte tillräckligt roliga och pedagogiska. Det är helt sant att barn (framförallt från tre och uppåt) behöver träffa andra barn, och andra vuxna. Men det finns inget som säger att dagis är den bästa platsen för det. De barn och vuxna man träffar på dagis är nästan alltid människor som försvinner ur ens liv efter en kort tid. Såna relationer som man växer och utvecklas i uppstår sällan på dagis.

För det fjärde: JA, det finns dåliga föräldrar, så dåliga så att dagis är bättre. Väldigt alkoholiserade, psykiskt sjuka eller på annat sätt störda föräldrar. Är du en av dem? Troligen inte. Så vi pratar inte om dem nu.

Det finns också föräldrar som inte har något val alls. Som inte har eller kan få några nätverk, som känner sig helt isolerade med sina barn, avskurna från jobbet och ensamma i en liten lägenhet med en krävande ettåring. Eller föräldrar som balanserar på en ekonomisk knivsegg, som inte har några marginaler och absolut inte kan arbeta färre timmar i veckan utan att det blir kris.

För deras barn kan dagis vara räddningen. Det kan vara just det som Lena beskrev i en tidigare kommentar: "(Dagis kan) i bästa fall ersätta storfamiljen/stort och nära umgänge mellan generationer. Som stöd och hjälp även socialt, psykologiskt etc för både barn och föräldrar. I familjen tilltygade barn får träffa andra vuxna, föräldrar kan få stöd i föräldrarollen osv."

Men som sagt - nu pratar vi om de allra flesta, om oss andra. Vi som har möjlighet att välja. Som kan fundera på om det finns andra lösningar som är bättre för våra barn. Vi kanske har råd med det, eller så väljer vi självmant bort en del av vår materiella välfärd. Vi kanske har nätverk av vänner och/eller släktingar som kan och vill avlasta oss när det behövs. Vi kanske har arbetsgivare som vill att vi ska prioritera sina barn, eller arbetsplatser där det fungerar bra att ha med sig barn.

(Det här blev långt och jag måste iväg - fortsättning följer!)

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraledighet, pappaledigt, mammaledigt, barn, föräldrar, dagis, förskola, mama. Pingat till intressant.se.