2008-08-03

Ovanligt vanligt onormalt

På 80- och 90-talet hörde man ibland om amerikanska barn som hade fått diagnosen MBD, Minimal Brain Dysfunction (det som idag kallas DAMP eller ADHD). I många fall var det barn som verkligen var sjuka och som behövde hjälp och medicin för att fungera i vardagslivet. Men ett tag verkade det som om diagnoserna ställdes lite för ofta, för att man inte orkade ta tag i de verkliga orsakerna till att de här barnen inte betedde sig som önskat. Efter några år kom bokstavskombinationerna till Sverige. Kanske blev de lite för populära här också i början, men idag är det nog sällan som barn får diagnoser i onödan.

Det nya nu är vuxna med bokstavsdiagnoser. Och det finns fortfarande anledning att fundera på konsekvenserna av att man genast börjar leta efter hjärnskador när någon beter sig annorlunda eller inte riktigt klarar av det sociala och praktiska livet.

När man talar om diagnoser utgår man ofta från att det finns något som är normalt. Den som får en diagnos i form av en bokstavskombination är alltså onormal. Och det är inte bra.

Häromdagen läste jag om en mamma som hade fått diagnosen "vuxen-adhd". Hon beskrev hur hon skulle lägga i en tvätt, men kom på fem andra saker att göra på vägen och så när glömde bort tvätten. Nu hade hon fått en diagnos och tyckte att det var jätteskönt.

Beskrivningen av hennes symtom stämde bra in på mig. Det fanns en länk till ett ADHD-test på expressen.se så jag gjorde det och fick 5 rätt av 6 möjliga (jo, det stod så). Slutsatsen, enligt Expressen, var att om man får fyra poäng eller mer kan det innebära att man har vuxen-adhd och att man kanske ska vända sig till läkare eller annan specialist för utredning. Frågorna, och mina svar:
  • Hur ofta har du svårt att avsluta sista detaljerna i ett projekt när mer krävande moment avklarats? (Ibland)
  • Hur ofta har du svårt att få ordning på saker och ting när du ska göra ngt som kräver organisation? (Ibland)
  • Hur ofta har du problem att komma i tid till avtalade möten, t ex läkartid eller åtaganden? (Ibland)
  • Hur ofta undviker/skjuter du på att sätta igång med en uppgift som kräver mkt tankemöda? (Ofta)
  • Hur ofta känner du dig överaktiv och tvungen att hålla igång, som om du gick på högvarv? (Aldrig)
  • Hur ofta sitter du och plockar, eller skruvar på dig, när du är tvungen att sitta en längre stund? (Ofta)
En specialist skulle naturligtvis inte nöja sig med det här usla lilla testet, och jag skulle troligen inte få diagnosen ADHD. Att jag skjuter upp svåra uppgifter och tycker att slutet är motigast betyder ju inte att jag inte kan avsluta dem. Har jag en deadline så håller jag den. Och tvätten blir tvättad, även om det ibland innebär att jag måste stanna uppe sent och vänta på sista maskinen när jag egentligen borde sova.

Men om min hjärna nu skulle visa sig ha en gnutta för lite noradrenalin, eller vad det nu skulle vara för kemisk formel som gjorde mig till den jag är, så vill jag ändå inte ha en diagnos. Inte så länge jag kan få min vardag att fungera. Inte så länge jag bara är ovanlig eller opraktisk.

Det är bättre för oss människor att vi använder termer som ovanligt, opraktiskt eller osocialt istället för onormalt, tror jag. Och det är viktigt att vi är väldigt toleranta mot de som är ovanliga. Kanske allra viktigast att vi accepterar det ovanliga hos oss själva och försöker göra det bästa av situationen. Vi måste få välja att se våra egenheter, hur ovanliga de än är, som en del av lösningen. I stället för att se dem som ett problem.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

7 kommentarer:

  1. Du har rätt som vanligt. (Jag fick för övrigt samma "poäng" som du ...)

    SvaraRadera
  2. Tack för att du bättrar på min megalomani :)

    Det där testet blir bara dummare ju mer man tänker på det. Det är sämre än testerna man gjorde i Starlet på 70-talet.

    SvaraRadera
  3. Det finns ju mer "riktiga" test om man nu verkligen vill veta hur bra man är på att koncentera sig... där man studerar personen i fråga göra vissa arbetsuppgifter, fylleriövningar etc.

    Att skjuta upp jobbiga saker är väl förmodligen så vanligt att "alla" skulle hamna på fel sida på ADHD-gränsen....Larvigt.

    SvaraRadera
  4. Jo, såna där tester bör man ta med en rejäl näve salt, särskilt om de hittas hos Excessen.

    "Jag klarar inte av att upprätthålla livet i längre perioder trots att det är allt jag vill", skrev någon i en tråd som handlade om just ett ifrågasättande av ADHD. Och det är rätt träffsäkert. Det handlar inte om lättja eller utnyttjande, utan om att kunna fungera i vardagen.

    Alla kan nog känna igen sig i ett sånt här test och få tillräckligt med poäng för att börja fundera över ADHD, men det är stor skillnad på att ständigt vara ute i sista stund (men ändå klara av det) eller att glömma tvätten (men ändå ta hand om den), och att kapitalt misslyckas med sina rutiner. Jämt och ständigt. När det blir ett rejält hinder i vardagslivet kan det vara nödvändigt med hjälp och för att få adekvat hjälp duger det inte med en självdiagnos.

    Jag väntar på en remiss till hösten och hoppas på en utredning. Men oavsett om jag får en utredning eller ej, så känns det redan nu som att jag börjat fatta hur det står till med mig. Och det är huvudsaken.

    SvaraRadera
  5. Lena/northofsweden03 augusti, 2008 20:44

    Normal/onormal är ett begreppspar som jag tycker vi ska utmönstra ur svenska språket.

    SvaraRadera
  6. Pieter: du skriver att "Det handlar inte om lättja" och det tror jag är en viktig poäng. Det kanske finns de som verkligen ifrågasätter ADHD och andra diagnoser för att de tror att det är ett sätt att komma undan enkelt, när man isjälva verket bara är lat / slarvig / obildbar. Ungefär som när man tror att barn trotsar för att de är elaka, eller att tonåringar deppar för att de inte är ute i skogen och hugger ved tillräckligt ofta.

    Och om man själv vacklar och har dåligt självförtroende kan det nog vara skönt att få en diagnos. Då kan ju ingen komma och säga att man bara är en latmask som inte försöker tillräckligt. Plus att man plötsligt kan få tillgång till medicin och bli bättre. Till skillnad från om man är en slarver och bara borde rycka upp sig, klippa håret och skaffa ett jobb.

    Jag håller självklart med dig om att det finns grader i helvetet. Precis som du säjer är det skillnad på vanlig rörighet och på att kapitalt och jämt misslyckas med sina rutiner. Fast jag tror faktiskt att man kan ha de där obalanserna mer eller mindre - att man kan ha bara lite ADHD.

    Säg att jag har rätt - att man kan ha 20, 50 eller 80 procent obalans i aminosyrorna (eller vad det är) - då är frågan var man ska börja medicinera.

    Jag hoppas att jag har varit tydlig, men för säkerhets skull: Jag tvivlar INTE på att det finns de som har allvarliga problem som beror på fin-kemin i hjärnan. Men jag tror att vi alla kan hjälpas åt att göra livet lättare för dem, och för oss alla med 0-100 procent störningar, genom att inte dela in oss i normala och onormala, bra och dåliga, störda och ostörda. Jag tror att det är mycket viktigare att låta folk anpassa sina liv efter sin förmåga istället, och hjälpas åt mer, och ha större tolerans med oss själva och andra. Och sluta dyrka effektivitet, och sluta hålla masken så förbannat. Kärlek är vad vi behöver! Glädje!

    SvaraRadera
  7. Nu kanske det var längesedan detta inlägg skrevs men vill ändå komma med en liten kommentar.

    Håller med dig i mycket Anna. Vilken fin värld vi hade kunnat ha om alla accepterades som de är och om det till exempel fanns resurser i skolan som kunde användas på vem som helst som just då hade behov av det.

    Nu ser det tyvärr inte ut så och tack och lov att det då finns en hel del kunskap om vad det kan vara om man inte följer normerna.

    Ett barn som jag har en nära reltaion till mådde så såligt i skolan redan från första klass. Han blev ständigt klagad på, han bråkade ständigt med sina klasskamrater, han hade ingen möjlighet att ta till sig någon som helst kunskap eller värdegrund från skolan. Han fick ofta panikattacker för att han visste att han var annorlunda men inte kunde styra det. Han mådde inte bra, en sjuåring som inte mådde bra. Pågrund av att han är för tidigt född hade hans mamma lite koll på det här med ADHD. (En otroligt kärleksfull och duktig mamma för övrigt.) Han fick diagnosen, det var ADHD det handlade om. Han fick börja på Ritalin och är nu ett helt annat barn. Han är glad, kan koncentrera sig, bråkar inte, blir inte tokarg, klarar motgångar, han är helt enkelt ett lyckligt barn som orkar med sig själv och ett liv i vårt samhälle. Om en tablett glöms går han genast tillbaka till sitt ursprungliga sätt. Det som är grejen i den här historien är att även om alla runt omkring hade accepterat honom som han var så hade han fortfarande varit arg och inte haft någon impulskontroll och genom detta kanske ändå inte mått så bra...

    Tack och lov för ADHD-utredningar.
    (Hans pappa är nu också under utredning och detta förklarar så mycket. Många förstörda relationer, ingen eller mycket låg empati, betalningsanmärkningar, märkliga affärer och projekt efter projekt som aldrig blir färdiga.)

    Ps. Dopamin är ordet du letar efter. Ds.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...