2008-07-04

Ingen kan föda bättre än du

I söndags kom en debattartikel in i Aftonbladet, undertecknad av mig och fem andra personer, bland annat forskare, födselpedagoger och en barnmorska. En lite längre version finns nu att läsa på föreningen Föräldraskaps hemsida, och (inom kort) på sidan En Bra Start.

Artikeln handlade om den seglivade myten om att det är farligt att föda barn, så farligt att man måste vara under noggrann övervakning av experter på ett sjukhus när man föder.
Att en helt normal graviditet och förlossning plötsligt kan förvandlas till en kamp på liv och död.
Att kvinnor själva saknar kunskap om att föda.

Vi har gått på den, allihop. Jag trodde benhårt på den ända tills mitt andra barn föddes.

Det är många som inte håller med mig om att vi blir lurade. De känner sig inte lurade. De är glada för att vi har så bra förlossningssjukvård i Sverige, för att annars skulle många fler barn och mammor skadas och dö. Många av dem tror också att vår artikel pekar ut dem som misslyckade, för att de har fött med kejsarsnitt eller sugklocka. Så är det absolut inte. Det handlar inte ALLS om det. Om du hör till de som känner dig utpekad ber jag dig om en till chans att förklara mig.

Sedan ungefär 60 år åker alla svenska kvinnor till sjukhus när de ska föda barn. Inte för att det är gratis, för att maten är så god eller för att sängarna är så sköna, utan för att vi har fått höra sen vi var små att det är så man gör. Man åker till sjukhus för det är där barnmorskan finns idag. De har flyttat dit, där läkarna och apparaterna finns. Varför finns de just på sjukhuset? Det måste ju vara för att att det kan vara farligt att föda barn.

Föreställ dig att det vore samma sak när man skulle köra bil (vilket det kanske borde vara med tanke på att det skadas och dör betydligt fler mammor i trafiken än på förlossningen varje år). Att du, fast du hade tagit körkort och kanske kört bil i många år, skulle ha en trafikexpert med i bilen varje gång du skulle åka någonstans, och att du aldrig vågade köra längre än tre kilometer från ett sjukhus.

Eller att du inte skulle vara betrodd om att kunna idrotta utan överinseende och stöd. Om dina tränare var helt övertygade om att du inte skulle kunna gå en hel match i fotboll eller basket utan deras expertis och avancerade tekniska hjälpmedel. "Det är väldigt riskabelt", skulle de säga, "plötsligt kanske något går fel så att du skadar dig själv eller dina medspelare." Du skulle nog inte känna dig så kaxig då, när du stapplade ut på planen.

Om någon då sa till dig att "men det är väl bara att spela, du behöver inte vara kopplad till alla de där maskinerna, herregud, vi är ju gjorda för att springa!" så skulle du kanske känna dig ganska misslyckad. Du som inte ens kunde dribbla i dina automatiska skor utan att vricka fötterna.

ELLER så skulle du bli nyfiken. Och kanske tänka "- ja vad tusan, jag kanske är bättre på det här än jag tror. Om människan inte vore konstruerad för att utan hjälpmedel kunna sova, äta, fly, föröka sig och föda så hade vi inte funnits här nu. Jag kanske har lyssnat på fel personer, såna som vill hålla mig tillbaka. De kanske har sina randiga skäl till att jag ska känna mig beroende av dem."

Vad vi säger i vår artikel är INTE att alla kvinnor kan föda lätt och smärtfritt och riskfritt, eller att alla borde föda hemma, eller att läkare och apparater alltid är onödiga. Läkare behövs verkligen i många fall, och alla förlossningar kan inte sluta lyckligt. Vi skriver INTE att du som var rädd när du födde barn är misslyckad, att du som födde med kejsarsnitt är misslyckad, att bara de som föder medan de dansar på en sommaräng är riktiga kvinnor. Jag har också fött på sjukhus, varit rädd och fått bedövning. Jag är inte det minsta misslyckad för det, och jag var så oerhört lycklig och tacksam över barnet jag fick.

Men sen upptäckte jag att de där personerna som skulle bevaka min säkerhet - de var mer till hinder än till hjälp. Jag kunde faktiskt föda bättre och enklare utan dem och deras maskiner.

Inte för att jag hade bättre utbildning än dem. Inte för att jag var smartare, inte för att jag hade läst på. Det var ingenting i min hjärna som hjälpte mig, snarare tvärtom. Istället vågade jag ge min kropp ansvaret. Jag hade upptäckt att jag hade en del inbyggda funktioner som gick igång när de behövdes, som till exempel att kunna amma (även om det tog mycket tid och många tårar innan det kom igång). Och det visade sig att min kropp visste precis vad den skulle göra. Det gjorde ont, vilket är ganska vanligt om man inte är fullkomligt avslappnad. Men det var inte farligt, och jag var inte det minsta rädd.

Tredje gången jag skulle föda såg jag till och med fram mot förlossningen. Så tycker jag att alla skulle få känna.

Men om jag inte hade haft en vän som berättade för mig om hur annorlunda det kunde vara att föda barn, jämfört med hur det var för mig första gången, då hade jag aldrig ens kommit på tanken att försöka. Och då hade jag aldrig fått vara med om känslan av triumf, när min kropp gjorde jobbet istället för att vara ett hinder. Och då hade jag aldrig börjat fundera på varför nästan alla kvinnor är så rädda för att föda så att de bara vill göra det om doktorn är med. Varför de inte tror att de själva har en inbyggd barnafödarmaskin.

Jag tycker absolut inte att du är misslyckad - isåfall är jag lika misslyckad själv. Jag kan inte veta någonting om just dig och dina förutsättningar. Du kan mycket väl höra till de cirka 20 - 40 % som verkligen har behov av förlossningsvården som den ser ut idag, och jag är glad att den finns när den behövs.

Men tänk i alla fall tanken. Du kanske har mer kunskap i dig än du tror.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , . Inlägget pingat till intressant.se.

17 kommentarer:

  1. Om det var detta som föll bort i debattartikeln var det synd. (Sorry, jag orkar inte läsa hela.)

    SvaraRadera
  2. Den första versionen var fem sidor lång, men som sagt, det orkar nog inte många läsa. Så vi strök ner den i omgångar, från cirka 15 000 tecken till 4 000. Roligt i alla fall att du gillade den här biten!

    SvaraRadera
  3. Hej på dig, mkt bra artikel. Ha en underbar dag!!

    SvaraRadera
  4. Tack Daniel, fin blogg du hade också!

    SvaraRadera
  5. Nu låter det som det bara finns två saker: att vara livrädd för förlossningen och få uppleva ett sjukhus som bara kan erbjuda steril teknik ledd av stränga oförstående läkare, eller att vara trygg i sin kropp och lita på den och helst klara av allt hemma. Jag var aldrig rädd för min första förlossning, såg fram emot den med tillförsikt och trodde att allt skulle gå bra. Men ändå ville jag vara på ett sjukhus, för att inte ha långt ifrån hjälp IFALL det trots allt inte skulle gå bra. Det gick bra. Jag födde i ett litet rum med min mamma och en underbar barnmorska närvarande, som gav mig allt stöd jag önskade, inte bestämde någonting över mitt huvud och som också litade på min kropp. Sjukhus innebär inte med automatik att det måste vara frågan om stränga läkare och teknisk apparatur som styr allt. Jag upplevde en också en oerhörd kvinnogemenskap under denna förlossning.

    SvaraRadera
  6. Jag måste tillägga att jag tycker det är bra att ni försöker avdramatisera det hela. Det är orimligt att folk skall gå omkring och vara så rädda att det inte vågar föda normalt.

    SvaraRadera
  7. Puh, vad skönt att äntligen få läsa att förlossning är något naturligt och inte farligt. Jag väntar mitt första barn vilken dag som helst och överöses från alla håll om historier om plågsamma förlossningar, barn som dör i magen, fruktansvärda smärtor, nonchalant vårdpersonal, etc. etc. Klart man blir avskräckt! Jag blir mer och mer inställd på planerat kejsarsnitt nästa gång, för att slippa allt det här hemska.

    Alla behandlar det som något livsfarligt och inte något som är fullständigt naturligt.

    SvaraRadera
  8. När jag skulle föda mitt första barn 1960 (han fyller förresten 48 just idag!) var det 3%s sannolikhet att han skulle dö under förlossningen. Numera är den perinatala dödligheten neri i 1/2 procent.
    Det föds drygt 100 000/år i Sverige.
    Således var det 3000 fler kvinnor som fick med sig ett levande barn från BB 2001 än 1960...
    Det är likadant när man sätter sig i en bil, man vet ej på förhand vem som drabbas.
    Sedan är det - och har alltid varit en himmelsvid skillnad att vara flerföderska...

    SvaraRadera
  9. Ullah, du skriver: "Sjukhus innebär inte med automatik att det måste vara frågan om stränga läkare och teknisk apparatur som styr allt." Jag håller med. Det jag vänder mig mot är att barnafödsel med automatik innebär sjukhus, smärta och livsfara. Du skriver också att det är bra att vi försöker avdramatisera det hela - tack för uppskattningen!

    SvaraRadera
  10. Blondinen, du skriver att du väntar ditt första barn vilken dag som helst och överöses från alla håll om historier om plågsamma förlossningar, barn som dör i magen, fruktansvärda smärtor, nonchalant vårdpersonal etc. Hoppas att din bebis är född nu, eller kommer snart, och att du slipper lyssna på mer sånt! Det är verkligen hopplöst att folk ska vara så där negativa, just när man verkligen behöver bli peppad, älskad och förväntansfull. Jag skickar dig de varmaste lyckönskningar, det kommer att gå jättebra!

    SvaraRadera
  11. ab - tack för länken, det uppskattar jag!

    SvaraRadera
  12. den blyga - det stämmer att barnadödligheten sjunkit i Sverige sedan 1960. Frågan är vad det ska kopplas till. Många utgår från att det handlar om den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, men det finns inte mycket stöd för det i forskningen. De tydligaste sambanden är snarare den förbättrade folkhälsan och den svenska ekonomin.

    SvaraRadera
  13. Härligt att ni skriver om detta, hoppas många blir inspirerade till lite fler tankar om födande. Framför allt om man ska föda själv... Jag har fött tre ungar - en på det övervakade sjukhussättet där en orimligt stor del av tiden gick åt till att argumentera för min sak i strid mot vissa rutiner och så två på numera nedlagda ABC där jag fick göra som jag ville i sällskap med man och följsam barnmorska. Vilka äventyr!

    SvaraRadera
  14. det finns inte mycket stöd för det i forskningen.....
    De tydligaste sambanden är snarare den förbättrade folkhälsan och den svenska ekonomin.
    Ja, och den förbättrade folkhälsan ÄR ju ett resultat av forskningen.
    T.ex att INGA i Sverige födda kvinnor har haft rakit(brist på D-vitamin) som barn och då riskerat trångt bäcken som omöjliggjorde "naturlig födsel".ETC
    När dagens födelsedagsbarn var liten vr inte bilbarnsstolen påtänkt - och det gick ju bra...
    Min poäng är att den första sänkningen av dödligheten är lätt - det är de sista promillena som kräver extraordinära åtgärder . Vi kommer aldrig till en situation där man kan säga Om jag dör.

    För mycket och för litet skämmer allt.

    SvaraRadera
  15. Tack Cruella, äventyr var ordet!

    SvaraRadera
  16. den blyga: jag var otydlig förut. Det är klart att den förbättrade folkhälsan har ett samband med vetenskapliga framsteg (fast inte bara och inte alltid!). Vad jag menade var att många drar slutsatsen att det dör färre barn idag för att fler föder på sjukhus, för att läkarna har fått större inflytande och för att apparaterna i förlossningsrummen blivit mer avancerade. När det i själva verket är den förbättrade folkhälsan och ekonomin som har mycket större del i den positiva utvecklingen. Precis som du skriver har tex inte svenska kvinnor längre D-vitamin-brist. Vi mår bättre, lever längre, föder lättare och våra bebisar är friskare.
    - Jag trodde att det var det du menade, och det var det jag försökte besvara!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...