När min mamma blev så skruttig att hon inte kunde bo kvar hemma började vi leta efter ett äldreboende. Efter en massa byråkrati och tre överklaganden fick hon plats på ett servicehus. Det funkar jättebra, men två månader efter att hon flyttat in fick vi veta att huset skulle omvandlas till trygghetsboende.
Det låter bra, eller hur?
Som om en fé ska svinga sitt trollspö över huset och förvandla det till nånting ännu tryggare.
Fén heter Ewa Samuelsson och är Kristdemokraternas gruppledare och äldreborgarråd i Stockholms stad. Så här skriver hon på sin blogg om trygghetsboenden:
"Nu skapas trygghetsboenden i Stockholms stad. Det innebär att äldre som känner otrygghet i framtiden ska kunna flytta till en bostad som erbjuder gemensamma måltider och möjlighet till aktiviteter utan att biståndsbedömning ska krävas."
"Självklart orsakar en omställning oro, inte minst hos äldre. Alla äldre ska få den hjälp de behöver. Detta har jag understrukit för berörda stadsdelsnämnder och det är också därför som vi har tagit ett långsiktigt beslut om trygghetsboenden. Förändringen ska inte gå över en natt utan det ska finnas gott om tid att finna lösningar som verkligen landar hos den enskilda äldre – det är dennes behov som ska vara i fokus."
Problemet är att när man OMVANDLAR ett befintligt servicehus till trygghetsboende så TROLLAR MAN BORT tryggheten för de som bor där. Man tar bort sjukvårdspersonalen, säger upp husets egen hemtjänst, höjer hyran och tar betalt för gemensamma aktiviteter som tidigare har ingått i hyran. Sämre och dyrare, alltså.
- Men ingen är tvingad att bo kvar, säger politikerna. - De gamlingar som inte trivs får flytta om de vill.
Hyggligt!
Vart ska de ta vägen då? Vård- och omsorgsboende, som är nästa steg i äldreboendetrappan, är inte alla förunnat, man måste uppfylla en massa kriterier för att få det. Och köerna till de populära boendena är långa. (På de mindre populära finns det lediga platser, tänka sig.) Dessutom bor man oftast inte i egen lägenhet där.
Ewa Samuelsson svarar inte på de frågor hon har fått på sin blogg. En person undrar hur hon tänker om att gamla par som har bott på servicehus nu tvingas isär. En annan frågar hur det ska gå när primärvården, som sällan eller aldrig gör hembesök och ofta inte ens ligger i närheten, ska ta över den sjukvård som idag finns i husen.
Det var möte om det här på servicehuset i förra veckan, eftersom beslutet om att omvandla Tanto servicehus till trygghetsboende ska tas på måndag den 30 november. En tjänsteman försökte förklara för ett hundratal besvikna och oroliga pensionärer och anhöriga hur bra och tryggt allting skulle bli om beslutet går igenom. Han misslyckades kapitalt. Alla är nog eniga om att trygghetsboende är en bra idé och att det är toppen att de ska börja byggas. Men varför ska man bygga dem i ett servicehus som fungerar bra och där de gamla redan känner sig trygga? Varför göra dem sämre och dyrare? Det kunde ingen förstå.
Ewa Samuelsson skrev i sitt remissvar till äldreboendedelegationens slutbetänkande i april 2009 att effekterna först noga skulle utvärderas och följas upp innan trygghetsboende infördes i Stockholm. Så vitt jag vet har det inte gjorts någon sådan analys. Jag måste instämma med pensionärsrådet som skriver i sitt yttrande till stadsdelsnämnden: Trygghetsboende skall inrättas för att förbättra de äldres trygghet, inte för att staden skall spara pengar.
Nu ska jag maila Ewa Samuelsson och uppmana henne att inte klubba beslutet om Tanto på måndag.
Läs vad andra skriver om trygghetsboende, servicehus, äldevård, stockholm
2009-11-25
Juldrömmar
När jag var liten var julen bara sorglig. Den slutade alltid med gråt. Min mamma grät för att jag inte blev tillräckligt glad över julklapparna. Jag grät för att min mamma grät. Min morbrors fru grät för att morbröderna bråkade i den stora, vackra matsalen hemma hos min mormor och morfar. Det fanns mycket som var fint och roligt också: den enorma granen, julgodiset, slädturen på juldagsmorgonen, snöbollskrig med kusinerna, brasan i öppna spisen, julklappsverserna. Men till slut var det alltid någon grät eller skrek eller sprang iväg och smällde i en dörr.
När jag var sexton sa jag upp kontraktet med julen. Fyra jular i sträck lämnade jag min ledsna mamma och firade o-jul med pojkvänner eller kompisar. Sen fick jag barn själv, och upptäckte julen ur ett helt annat perspektiv. Vi påbörjade en tradition med att fira jul hemma hos barnens farmor, och den var både skön och trevlig. Inga tårar.
Så har vi firat julen sen dess, vartenda år utom 2007 när vi var ute på resan. Då firade vi en väldigt spartansk jul på ett hotellrum i Queenstown, Nya Zealand, med en liten pappgran och en stor julkotte. Planen för i år är samma som vanligt, jul hos farmor och J. Och det kommer att bli mysigt och gott och trevligt, precis som vanligt. Vi har hittat ett skönt sätt att fira jul tillsammans och vi trivs med det.
Men för någon vecka sedan pratade jag med en väninna som kommer att vara ensam hemma på julafton i år, eftersom hennes tonåring är ute och reser. Vi började prata om olika sätt att fira jul och plötsligt kom jag ihåg den där drömmen jag hade när jag var tonåring: om en jul tillsammans med vänner, utan julklappar men med god mat, promenader, pussel och musik. Att man kanske hyr ett hus tillsammans, på landet där man kan åka skidor. Eller sitta inne och läsa. Knäcka nötter och chilla.
Nu är vi kanske tillräckligt gamla för att göra det. Våra barn är stora och har inget behov av tomten och paket längre. De kanske vill följa med, eller fira julen på egen hand. Det är en skön dröm.
Ibland drömmer jag att det till och med blir sång och dans.
När jag var sexton sa jag upp kontraktet med julen. Fyra jular i sträck lämnade jag min ledsna mamma och firade o-jul med pojkvänner eller kompisar. Sen fick jag barn själv, och upptäckte julen ur ett helt annat perspektiv. Vi påbörjade en tradition med att fira jul hemma hos barnens farmor, och den var både skön och trevlig. Inga tårar.
Så har vi firat julen sen dess, vartenda år utom 2007 när vi var ute på resan. Då firade vi en väldigt spartansk jul på ett hotellrum i Queenstown, Nya Zealand, med en liten pappgran och en stor julkotte. Planen för i år är samma som vanligt, jul hos farmor och J. Och det kommer att bli mysigt och gott och trevligt, precis som vanligt. Vi har hittat ett skönt sätt att fira jul tillsammans och vi trivs med det.
Men för någon vecka sedan pratade jag med en väninna som kommer att vara ensam hemma på julafton i år, eftersom hennes tonåring är ute och reser. Vi började prata om olika sätt att fira jul och plötsligt kom jag ihåg den där drömmen jag hade när jag var tonåring: om en jul tillsammans med vänner, utan julklappar men med god mat, promenader, pussel och musik. Att man kanske hyr ett hus tillsammans, på landet där man kan åka skidor. Eller sitta inne och läsa. Knäcka nötter och chilla.
Nu är vi kanske tillräckligt gamla för att göra det. Våra barn är stora och har inget behov av tomten och paket längre. De kanske vill följa med, eller fira julen på egen hand. Det är en skön dröm.
Ibland drömmer jag att det till och med blir sång och dans.
2009-11-16
Re: Vaccination
"Är du fortfarande inställd på att inte vaccinera dig?" undrar en kommentator med det vackert klingande namnet Anonym.
Svaret är ja. Jag har fortfarande inte vaccinerat mig. Det är inget beslut som är hugget i sten. Jag lär mig något nytt om influensan och vaccinet nästan varje dag. Än så länge väger fakta över tungt på inte-vaccin-sidan. Det kan förändras, allt kan förändras.
Som jag skrev i somras: jag är inte mot vaccin av princip. Det är bara inte det bästa, mest långsiktigt hållbara och hälsosamma alternativet. Det är en plan B. Jag vaccinerar mig när jag känner att mina prioriterade metoder att hantera en viss sjukdom inte räcker till. Samma med många mediciner, smärtstillande och febernedsättande: jag tar det bara om inget bättre alternativ finns.
Än så länge känner jag inte så för svininfluensan. Det finns fortfarande bättre sätt att inte bli smittad, att kurera sig och (viktigast av allt) att inte smitta andra.
Att vara selektiv när det gäller mediciner, vaccin och metoder betyder inte att man är galen och har foliehatt. Det betyder i mitt fall att jag tar reda på så mycket som möjligt, ställer tusen frågor och väger för och emot. Biverkningar, sämre immunförsvar, skadliga ingredienser måste vägas mot smärtlindring och bot. Hur fungerar det och varför? Finns det alternativ? Vilka är de långsiktiga effekterna? Hur går forskningen till?
Dessutom försöker jag tänka själv och vara kritisk till det jag läser och hör. Experter tycker ofta olika, och det finns gott om exempel på tillfällen då forskningen haft fel (antibiotika, p-piller, neurosedyn, ultraljud och så vidare.) Det finns många saker som kan påverka forskare - vinstintressen, politik, slumpen och vanlig mänsklig rädsla.
Det finns mycket att skriva om när det gäller svininfluensan och vaccinet. Som frånvaron av granskande journalistik. Myndigheternas sätt att använda megafon istället för att ta dialog - och därmed skapa tvivel. Hur stämningen mellan vanliga människor hårdnar i takt med att skräcken ökar. I mörka stunder känns det som rena 1984.
Men jag tänker inte gå in på det just nu. Och jag vill fortfarande inte tala om för någon annan hur de ska göra, alla måste utgå från sin egen situation och sin egen känsla. Har du frågor så ställ dem i kommentarerna så ska jag försöka svara där.
Läs vad andra skriver om svininfluensan, vaccin
Svaret är ja. Jag har fortfarande inte vaccinerat mig. Det är inget beslut som är hugget i sten. Jag lär mig något nytt om influensan och vaccinet nästan varje dag. Än så länge väger fakta över tungt på inte-vaccin-sidan. Det kan förändras, allt kan förändras.
Som jag skrev i somras: jag är inte mot vaccin av princip. Det är bara inte det bästa, mest långsiktigt hållbara och hälsosamma alternativet. Det är en plan B. Jag vaccinerar mig när jag känner att mina prioriterade metoder att hantera en viss sjukdom inte räcker till. Samma med många mediciner, smärtstillande och febernedsättande: jag tar det bara om inget bättre alternativ finns.
Än så länge känner jag inte så för svininfluensan. Det finns fortfarande bättre sätt att inte bli smittad, att kurera sig och (viktigast av allt) att inte smitta andra.
Att vara selektiv när det gäller mediciner, vaccin och metoder betyder inte att man är galen och har foliehatt. Det betyder i mitt fall att jag tar reda på så mycket som möjligt, ställer tusen frågor och väger för och emot. Biverkningar, sämre immunförsvar, skadliga ingredienser måste vägas mot smärtlindring och bot. Hur fungerar det och varför? Finns det alternativ? Vilka är de långsiktiga effekterna? Hur går forskningen till?
Dessutom försöker jag tänka själv och vara kritisk till det jag läser och hör. Experter tycker ofta olika, och det finns gott om exempel på tillfällen då forskningen haft fel (antibiotika, p-piller, neurosedyn, ultraljud och så vidare.) Det finns många saker som kan påverka forskare - vinstintressen, politik, slumpen och vanlig mänsklig rädsla.
Det finns mycket att skriva om när det gäller svininfluensan och vaccinet. Som frånvaron av granskande journalistik. Myndigheternas sätt att använda megafon istället för att ta dialog - och därmed skapa tvivel. Hur stämningen mellan vanliga människor hårdnar i takt med att skräcken ökar. I mörka stunder känns det som rena 1984.
Men jag tänker inte gå in på det just nu. Och jag vill fortfarande inte tala om för någon annan hur de ska göra, alla måste utgå från sin egen situation och sin egen känsla. Har du frågor så ställ dem i kommentarerna så ska jag försöka svara där.
Läs vad andra skriver om svininfluensan, vaccin
2009-11-15
Grannar - hur gör man?
Min familj har haft mycket skadeglädje åt mitt möte med den speciella grannen igår och tycker att jag får skylla mig själv. De tycker att jag är en grannromantiker, och det är jag nog.
När jag var liten kände jag många av våra grannar i vårt åttavåningshus. Min mamma skickade mig ofta för att låna socker, mjöl eller verktyg hos grannarna. Jag lussade för alla tanter och farbröder på vårt våningsplan tills jag var tio-elva år. Två av våra grannar hade en reservnyckel hem till oss, och vi hade deras. Och så vidare, ni fattar grejen. Man hade nån slags relation til grannarna förr i tiden.
Med mamma och välförtjänt lussebulle -66
Det där brukar jag tjata om för mina ungar. Nu för tiden är det ju inte så vanligt att man känner sina grannar längre. Enligt en undersökning i somras har var fjärde stockholmare aldrig varit hemma hos sin granne, och var tionde kan inte ens namnet på någon av sina grannar. En annan undersökning visar att mer än hälften av alla svenskar störs av sina grannar. Det här gäller framförallt de yngre, som oväntat nog är mer kritiska än äldre till sina grannar och tycker att de borde hålla sig undan. Så när våra grannar ringer på och vill låna en kopp socker blir jag helt upprymd och säger till familjen att "ser ni nu, vad bra det är att ha snälla grannar"!
Och så visar det sig att en del grannar är mer än en smula excentriska. (Det visste jag i och för sig redan: 1983 hade vi en granne på Kocksgatan som slängde ut alla sina möbler genom fönstret.) Visserligen ska det mer till än små troll till nabor för att hejda min entusiasm. Men när jag kom hem igår började jag fundera på hur vi sköter det här med grannskapet egentligen.
Min dotter som har bott i Japan berättar att man bör gå runt till alla grannar och ge dem presenter när man flyttar in i huset, och att man får presenter tillbaka. Plikt och formell artighet skyddar mot konflikter som uppstår när man är trångbodd. I Italien däremot talar man om "grannraseri" sedan folk har börjat mörda varandra för att få tyst på skrikande barn och skällande hundar. Nu tror jag inte att det kommer att bli så illa i Sverige, trots att den yngre generationen verkar bli alltmer lättstörd. Våra hus kan inte jämföras med de de tunna, illa byggda husen i det fattiga Italien. Men: om vi varken har plikt eller lust att lära känna och våga prata med grannarna, hur gör vi då för att samexistera så fredligt som möjligt?
En idé är att det ska finnas en granncentral i varje hus, ett litet fikarum på nedre botten. En annan att alla hus ska ha en grannsamordnare som ser till att grannsämjan hålls (och som får bo gratis som tack för besväret). Eller ska vi göra som japanerna, muta varandra att vara snälla?
När jag var liten kände jag många av våra grannar i vårt åttavåningshus. Min mamma skickade mig ofta för att låna socker, mjöl eller verktyg hos grannarna. Jag lussade för alla tanter och farbröder på vårt våningsplan tills jag var tio-elva år. Två av våra grannar hade en reservnyckel hem till oss, och vi hade deras. Och så vidare, ni fattar grejen. Man hade nån slags relation til grannarna förr i tiden.
Med mamma och välförtjänt lussebulle -66Det där brukar jag tjata om för mina ungar. Nu för tiden är det ju inte så vanligt att man känner sina grannar längre. Enligt en undersökning i somras har var fjärde stockholmare aldrig varit hemma hos sin granne, och var tionde kan inte ens namnet på någon av sina grannar. En annan undersökning visar att mer än hälften av alla svenskar störs av sina grannar. Det här gäller framförallt de yngre, som oväntat nog är mer kritiska än äldre till sina grannar och tycker att de borde hålla sig undan. Så när våra grannar ringer på och vill låna en kopp socker blir jag helt upprymd och säger till familjen att "ser ni nu, vad bra det är att ha snälla grannar"!
Och så visar det sig att en del grannar är mer än en smula excentriska. (Det visste jag i och för sig redan: 1983 hade vi en granne på Kocksgatan som slängde ut alla sina möbler genom fönstret.) Visserligen ska det mer till än små troll till nabor för att hejda min entusiasm. Men när jag kom hem igår började jag fundera på hur vi sköter det här med grannskapet egentligen.
Min dotter som har bott i Japan berättar att man bör gå runt till alla grannar och ge dem presenter när man flyttar in i huset, och att man får presenter tillbaka. Plikt och formell artighet skyddar mot konflikter som uppstår när man är trångbodd. I Italien däremot talar man om "grannraseri" sedan folk har börjat mörda varandra för att få tyst på skrikande barn och skällande hundar. Nu tror jag inte att det kommer att bli så illa i Sverige, trots att den yngre generationen verkar bli alltmer lättstörd. Våra hus kan inte jämföras med de de tunna, illa byggda husen i det fattiga Italien. Men: om vi varken har plikt eller lust att lära känna och våga prata med grannarna, hur gör vi då för att samexistera så fredligt som möjligt?
En idé är att det ska finnas en granncentral i varje hus, ett litet fikarum på nedre botten. En annan att alla hus ska ha en grannsamordnare som ser till att grannsämjan hålls (och som får bo gratis som tack för besväret). Eller ska vi göra som japanerna, muta varandra att vara snälla?
2009-11-14
Bakom en helt vanlig dörr
Idag gick jag för att knacka på hos en granne på fyran. Jag visste inte vem det var, men jag har sett att deras vindsförråd har stått tomt i snart två år, så jag tänkte fråga om de ville hyra ut det till oss. Vi har nämligen fyllt vårt förråd till bristningsgränsen och måste köra en slags 3-D-Tetris varje gång vi ska hämta vinterkläderna, julgransfoten eller resväskorna.Jag ringde på och hörde hur det krafsade en stund vid låset innan dörren öppnades sakta, och en liten, gammal dam öppnade. Hon såg ut som ett troll, eller en stenbumling. Grå, krum och med lite bucklor och vårtor här och där.
"Goddag", sa jag och förklarade mitt ärende: " ... så jag undrar om du vill hyra ut ditt förråd till oss."
"Nej", svarade tanten skarpt och stirrade på mig. "Jag har många saker på min gamla adress som ska komma hit. Min dotter skulle flytta hit dem åt mig, men det gjorde hon inte."
"Oj då", svarade jag. "Jaha", sa gumman och tog ett steg mot mig, "hon skulle flytta hit alla mina möbler men var är de nu? Försvunna! Hos hennes vänner! Mina speglar, tavlor, allt!"
"Oj då" sa jag lamt igen och tog ett steg bakåt, men tanten följde efter. Hon tog tag i dörrkarmen och fortsatte:
"Hon är född 59. Jag ville aldrig ha henne, jag tycker inte alls om barn och jag ville ta bort henne men det gick inte. Så hon har växt upp med den känslan hela sin barndom." "Oj" svarade jag uppriktigt berörd, "vad tråkigt, så nu har hon ..."
"Jag tog strypgrepp på henne när hon var två veckor", avbröt min granne. "Så jag är ingen bra mamma."
"Oj", sa jag igen. Vad skulle jag säga.
Tanten såg lite uppjagad ut, som en orolig stenbumling, men harmlös. Hon fortsatte att berätta för mig att hon var skild sen 30 år, att hon hade haft en kemtvätt men blivit av med sin lokal och att det var kallt i lägenheten. "Jag tror att det är en konspiration", sa hon och sneglade på mig, och jag sa väl oj då igen. "Det drar från fönstren. Och man hör när grannen kissar. Gör ni det också?" Ja, det fick jag hålla med om att man hör väldigt tydligt, och vi har också drag.
"Så du vill inte hyra ut alltså", sa jag och började backa mot trappan, "det förstår jag. Men ... lycka till med allt nu, hejdå!".
"Lycka till" fnös tanten, "det vet jag inte, det är så besvärligt allting och man hör när grannen kissar och ..."
"Hejdå!" ropade jag igen och flög uppför trappan.
Så vi får nog leva med vårt överfulla förråd ett tag till.
2009-10-26
Bara en tidsfråga tills landstingen inför ättestupa som vårdalternativ
I morse ringde de från sjukhuset där min mamma ligger sen en vecka.
– Vi ska ha en vårdplanering klockan ett idag och du sa att du ville vara med på den.
– Ja, men jag är sjuk idag och vill inte smitta alla. Kan vi ta det i morgon eller övermorgon?
– Nej vi kan tyvärr inte låta din mamma ligga kvar i flera dagar bara för att du är sjuk. Om du inte har så mycket feber kan du komma ändå.
– Men hon kan ju ändå inte flytta hem än på flera dagar, hon är ju jättedålig! Hon kan inte gå eller stå och vet inte ens var hon är!
– Ja men hon är färdigbehandlad här. Vi kan inte ha henne här längre.
Så jag pallrade mig iväg till SÖS och försökte att inte andas på någon. Vårdplaneraren var en vänlig människa, men han kunde förstås inte garantera att hemtjänsten skulle kunna göra ett lika bra jobb som sjukhuset. Eller att hon skulle få rehabilitering hemma.
Jag tänker på hur noga min mamma har varit med att betala skatt i hela sitt 84-åriga liv, och hur viktigt hon tycker att det är att vara solidarisk med de svaga. Sen tänker jag på en del rika människor jag känner som har skatteplanerat hela sina liv, och som har råd att köpa dyr privat vård när de blir gamla. Och jag vet inte vad jag ska säga.
– Vi ska ha en vårdplanering klockan ett idag och du sa att du ville vara med på den.
– Ja, men jag är sjuk idag och vill inte smitta alla. Kan vi ta det i morgon eller övermorgon?
– Nej vi kan tyvärr inte låta din mamma ligga kvar i flera dagar bara för att du är sjuk. Om du inte har så mycket feber kan du komma ändå.
– Men hon kan ju ändå inte flytta hem än på flera dagar, hon är ju jättedålig! Hon kan inte gå eller stå och vet inte ens var hon är!
– Ja men hon är färdigbehandlad här. Vi kan inte ha henne här längre.
Så jag pallrade mig iväg till SÖS och försökte att inte andas på någon. Vårdplaneraren var en vänlig människa, men han kunde förstås inte garantera att hemtjänsten skulle kunna göra ett lika bra jobb som sjukhuset. Eller att hon skulle få rehabilitering hemma.
Jag tänker på hur noga min mamma har varit med att betala skatt i hela sitt 84-åriga liv, och hur viktigt hon tycker att det är att vara solidarisk med de svaga. Sen tänker jag på en del rika människor jag känner som har skatteplanerat hela sina liv, och som har råd att köpa dyr privat vård när de blir gamla. Och jag vet inte vad jag ska säga.
2009-10-22
Orsak till tystnad
Jag vill att min mamma ska bli frisk. Hon bröt benet i helgen, opererades och blev väldigt medtagen. Hon är trött och förvirrad och har fått blodtransfusioner. Jag är orolig och ofokuserad. Samtidigt måste jag jobba, långa dagar den här veckan eftersom jag har beredskap. Tur att de är snälla på jobbet och låter mig arbeta hemifrån när det går. Och samtidigt händer det massor, både bra och dåliga saker som jag vill skriva om, men det finns ingen tid till det. Ett slags lyxproblem, men ändå inte.
2009-10-18
Akuten, natten till söndag
Igår var jag på Södersjukhusets akutmottagning i sex timmar, från halv nio på kvällen till halv tre på natten. Min mamma hade ramlat och kanske brutit benet, och jag lämnade den underbara science fiction-kongressen i Skarpnäck för att sitta i sjukhuskorridor.
Det är en märklig upplevelse att sitta på akuten en lördagkväll. Det ryms så mycket smärta, ångest och ensamhet där. Samtidigt med så mycket ömhet, omsorg och faktiskt glädje och lättnad. Så mycket mänsklighet i sin renaste form.
De som jobbar på akuten är värda all beundran. Särskilt de som gör det bra. Men de måste alla filtrera, annars skulle de inte orka. De får inte bli för engagerade, det finns inte tid och plats för det på ett stort sjukhus. De måste klara att bli precis tillräckligt avtrubbade (varken mer eller mindre) för att stå ut med allt och hinna med det mest nödvändiga.
De måste gå förbi de små tanterna som ligger ensamma och klagar: Snälla du, jag fryser, snälla du, kommer inte doktorn snart, snälla du ...
De måste låta den lilla tonåringen gå iväg ut i mörka natten, vinglig av Citodon och med lindad hand, utan någon som möter henne utanför sjukhuset ...
De måste mjukt fösa ut den unga missbrukaren som egentligen inte har på akuten att göra utan bara vill ha en förevändning för att få lite värme ...
Det borde inte vara så. Sjukhus borde vara så små att personalen orkar engagera sig i varenda patient. Känna varenda kotte och deras barn. Jag tror inte att det finns några andra fördelar med stora sjukhus än de rent ekonomiska.
Men som sagt, det är inte personalens fel att en lördagkväll på akuten känns som en lördagkväll i helvetets första förgård. De är den sista utpostens änglar, och de tog hand om min mamma på ett änglalikt sätt. Klockan halv tre på natten fick hon komma upp på en avdelning och nu ligger hon där som ett litet skrutt och väntar på operation. Jag vill uttrycka mitt varma tack till alla snälla sköterskor och läkare som tar hand om henne där, och önskar dem att aldrig behöva hamna på akuten.
PS Om du missade Inger Edelfeldts skakande vårdvalsrapport i DN i somras; läs den nu.
Det är en märklig upplevelse att sitta på akuten en lördagkväll. Det ryms så mycket smärta, ångest och ensamhet där. Samtidigt med så mycket ömhet, omsorg och faktiskt glädje och lättnad. Så mycket mänsklighet i sin renaste form.
De som jobbar på akuten är värda all beundran. Särskilt de som gör det bra. Men de måste alla filtrera, annars skulle de inte orka. De får inte bli för engagerade, det finns inte tid och plats för det på ett stort sjukhus. De måste klara att bli precis tillräckligt avtrubbade (varken mer eller mindre) för att stå ut med allt och hinna med det mest nödvändiga.
De måste gå förbi de små tanterna som ligger ensamma och klagar: Snälla du, jag fryser, snälla du, kommer inte doktorn snart, snälla du ...
De måste låta den lilla tonåringen gå iväg ut i mörka natten, vinglig av Citodon och med lindad hand, utan någon som möter henne utanför sjukhuset ...
De måste mjukt fösa ut den unga missbrukaren som egentligen inte har på akuten att göra utan bara vill ha en förevändning för att få lite värme ...
Det borde inte vara så. Sjukhus borde vara så små att personalen orkar engagera sig i varenda patient. Känna varenda kotte och deras barn. Jag tror inte att det finns några andra fördelar med stora sjukhus än de rent ekonomiska.
Men som sagt, det är inte personalens fel att en lördagkväll på akuten känns som en lördagkväll i helvetets första förgård. De är den sista utpostens änglar, och de tog hand om min mamma på ett änglalikt sätt. Klockan halv tre på natten fick hon komma upp på en avdelning och nu ligger hon där som ett litet skrutt och väntar på operation. Jag vill uttrycka mitt varma tack till alla snälla sköterskor och läkare som tar hand om henne där, och önskar dem att aldrig behöva hamna på akuten.
PS Om du missade Inger Edelfeldts skakande vårdvalsrapport i DN i somras; läs den nu.
2009-10-10
Vad ska man med familj till?
Min förra text, Det kostar att ha familj, var menad som en satir. Jag skrev den när jag var arg på debatten som handlar om curlingföräldrar och lata tonåringar som borde betala marknadsmässig hyra. Jag ville visa hur galet det skulle bli om vi börjar se våra familjemedlemmar som kunder, eller om vi börjar känna oss utnyttjade och kränkta av våra närmastes behov.
I verkligheten bor min mamma inte hemma längre, eftersom hon har flyttat in i ett servicehus. Hela min familj hjälpte henne (helt gratis!) att flytta dit för några veckor sedan. När alla kartonger var uppackade gick de andra hem, men jag stannade kvar en stund med min mamma. "När jag ser er tillsammans tänker jag på vilken tur du har som har en sån fin familj", suckade min mamma. Hon har levt som ensamstående i nästan hela sitt vuxna liv, och jag är enda barnet. Ja, jag har haft tur, tänker jag. Jag gillar att ha en stor familj.
Men vad är det som är så bra med familjer egentligen? Många verkar tycka att familjen bara är ett ondskefullt kristet påhitt, roten till ångest, förtryck och löpsedlar. Andra hyllar kärnfamiljen, trots dess uppenbara brister.
För min egen del vet jag precis. Jag känner mig som en Borg, inte en tennisspelare alltså utan en medlem i Borg-kollektivet i tv-serien Star Trek. Borgernas hjärnor är sammanlänkade så att den enskildes kunskap genast kommer deras kollektiva hjärna till godo. Vad vore jag utan min familj? Ganska så tafatt faktiskt. Om jag inte kunde fråga, diskutera och bråka med min familj så vore jag bara mitt eget väldigt ofullkomliga jag.
På en större skala är familjen vad vi behöver för att överleva. Och då menar jag inte bara mamma pappa barn, utan även den utökade släkten och de goda vännerna. Och jag menar inte bara överleva fysiskt och ekonomiskt, utan även själsligt, mänskligt. Våra nära relationer gör oss starkare, gör oss till större människor. Vi är beroende av varandra och det gör oss mer fria. Helheten blir större än delarna.
I verkligheten skulle jag aldrig slänga ut mina barn på gatan. Jag är nog mer av en curlingförälder, eftersom jag gärna hjälper mina barn. Precis som jag gärna hjälper mina vänner. Ibland kanske jag hjälper för mycket, eller på fel sätt. Det får tiden utvisa. Men jag gillar att göra en kopp te och bre en macka till min dotter när hon sitter och halsover vid frukostbordet. Det har hänt att jag har sköljt upp behåar, sytt i knappar eller postat brev åt barnen när de har bett mig, för att de själva inte hunnit eller orkat. Jag kan tänka mig att hjälpa dem att städa, jag kan väcka dem på morgonen om de ber mig. Det verkar inte mer curling för mig att jag stöttar dem i att skriva en jobbansökan än att jag läste läxor med dem när de gick i skolan, eller hjälpte dem att knyta skosnörena när de var riktigt små. Det är ju så man lär sig. Och jag gör det av kärlek, för att jag vill. Inte för att jag ska få nånting tillbaka, eller för att jag tror att de inte klarar sig utan mig. Herregud, de har rest jorden runt, de har skaffat egna jobb och två av dem har bott i egna lägenheter. De klarar sig utmärkt på egen hand.
Jag tror inte att unga friska människor väljer att bo kvar hemma om de har möjlighet att flytta hemifrån. De gör det för att de måste, för att de inte har råd eller tur eller rika släktingar. Men förr eller senare får de ett break, och då – vips! – är de borta. Till dess får man hjälpa varandra.
I verkligheten bor min mamma inte hemma längre, eftersom hon har flyttat in i ett servicehus. Hela min familj hjälpte henne (helt gratis!) att flytta dit för några veckor sedan. När alla kartonger var uppackade gick de andra hem, men jag stannade kvar en stund med min mamma. "När jag ser er tillsammans tänker jag på vilken tur du har som har en sån fin familj", suckade min mamma. Hon har levt som ensamstående i nästan hela sitt vuxna liv, och jag är enda barnet. Ja, jag har haft tur, tänker jag. Jag gillar att ha en stor familj.
Men vad är det som är så bra med familjer egentligen? Många verkar tycka att familjen bara är ett ondskefullt kristet påhitt, roten till ångest, förtryck och löpsedlar. Andra hyllar kärnfamiljen, trots dess uppenbara brister.
För min egen del vet jag precis. Jag känner mig som en Borg, inte en tennisspelare alltså utan en medlem i Borg-kollektivet i tv-serien Star Trek. Borgernas hjärnor är sammanlänkade så att den enskildes kunskap genast kommer deras kollektiva hjärna till godo. Vad vore jag utan min familj? Ganska så tafatt faktiskt. Om jag inte kunde fråga, diskutera och bråka med min familj så vore jag bara mitt eget väldigt ofullkomliga jag.
På en större skala är familjen vad vi behöver för att överleva. Och då menar jag inte bara mamma pappa barn, utan även den utökade släkten och de goda vännerna. Och jag menar inte bara överleva fysiskt och ekonomiskt, utan även själsligt, mänskligt. Våra nära relationer gör oss starkare, gör oss till större människor. Vi är beroende av varandra och det gör oss mer fria. Helheten blir större än delarna.
I verkligheten skulle jag aldrig slänga ut mina barn på gatan. Jag är nog mer av en curlingförälder, eftersom jag gärna hjälper mina barn. Precis som jag gärna hjälper mina vänner. Ibland kanske jag hjälper för mycket, eller på fel sätt. Det får tiden utvisa. Men jag gillar att göra en kopp te och bre en macka till min dotter när hon sitter och halsover vid frukostbordet. Det har hänt att jag har sköljt upp behåar, sytt i knappar eller postat brev åt barnen när de har bett mig, för att de själva inte hunnit eller orkat. Jag kan tänka mig att hjälpa dem att städa, jag kan väcka dem på morgonen om de ber mig. Det verkar inte mer curling för mig att jag stöttar dem i att skriva en jobbansökan än att jag läste läxor med dem när de gick i skolan, eller hjälpte dem att knyta skosnörena när de var riktigt små. Det är ju så man lär sig. Och jag gör det av kärlek, för att jag vill. Inte för att jag ska få nånting tillbaka, eller för att jag tror att de inte klarar sig utan mig. Herregud, de har rest jorden runt, de har skaffat egna jobb och två av dem har bott i egna lägenheter. De klarar sig utmärkt på egen hand.
Jag tror inte att unga friska människor väljer att bo kvar hemma om de har möjlighet att flytta hemifrån. De gör det för att de måste, för att de inte har råd eller tur eller rika släktingar. Men förr eller senare får de ett break, och då – vips! – är de borta. Till dess får man hjälpa varandra.
2009-10-08
Det kostar att ha familj
Det kostar att ha familj, och då menar jag inte bara ekonomiskt. Man måste ju sätta gränser, visa hur verkligheten ser ut. Vi har tre barn som bor hemma fortfarande, men två av dem betalar inte för sig, de påstår att de inte tjänar tillräckligt på sina ströjobb. Jag har funderat på att kasta ut dem, jag gjorde faktiskt ett försök häromveckan och vräkte ner alla deras saker i några flyttkartonger som jag ställde ut på gatan. "Ut med er och skaffa jobb!" skrek jag åt dem från balkongen. "Klipp håret också förresten, ni ser ju ut som hippies!" Det spöregnade och de stod bara där och stirrade. Vilka lata typer. Inte hade de råd med taxi heller.
Min man tyckte att de skulle komma in igen innan de fick lunginflammation, och nu sitter de där inne igen och gör inte rätt för sig. Det retar mig så enormt. När jag var ung så var man minsann tvungen att göra rätt för sig. Jag kunde inte heller få något arbete när jag var tonåring ända tills min mamma kom på att jag kunde prostituera mig, och då fick jag börja betala hyra direkt. På den tiden fanns inte begreppet "marknadsmässig hyra" ännu. Men hon räknade ut en summa som hon baserade på mitt rums golvyta, hur mycket smör jag bredde på mackorna, hur ofta jag använde toaletten och så vidare.
Nu blev jag nästan lite sentimental när jag tänker på min barndom, men anledningen till att jag tog upp det var att jag just kom på en lösning på problemet med min mamma. Det är nämligen så att hon har blivit gammal och inte kan bo hemma längre, så jag har lovat att hon ska få bo hemma hos mig. Men kruxet är att hennes pension inte räcker till för att betala en marknadsmässig hyra. Jag har räknat ut att hon borde betala minst 2000 i månaden, och då är jag ändå generös och låter henne dela vårt kök och badrum. Nu visade det sig att hon knappt kan betala 1500 i månaden, så jag funderar på att dra in på köket och låta henne hushålla inne på rummet. Hon kan äta kall mat, det är nyttigare också för gamla. Det finns inget kylskåp där inne men hon kan hänga ut en plastpåse genom fönstret, det gjorde man förr i tiden.
Men nu slår det mig att hon kan få bo inne i sonens rum. Jag kan ta ut hans 120-säng och ställa in barnens gamla våningssäng, så kan hon ligga däruppe. Då blir det ju rimligare att hon betalar mindre i hyra, menar jag, om hon måste klättra varje gång hon ska upp och ner ur sängen, särskilt med tanke på att det blir svårt med kryckorna. Och sonen behöver inte ha så dåligt samvete heller eftersom han måste dela rum med en annan parasit.
Jag kan ju faktiskt sälja hans säng på Blocket. Och sen får han ge mig pengarna som en avbetalning. Då lär han sig samtidigt att förstå vad pengar är värda.
Apropå parasiter så har jag tänkt ut ett system som gör att ingen någonsin ska behöva hjälpa någon annan här hemma. Till att börja med har jag delat upp kylskåpet och frysen i fem olika avdelningar, så att ingen ska kunna snylta på någon annans mat. Sen har jag gjort ett väldigt avancerat schema för användande av spisen och tvättmaskinen. Min man frågade i tisdags om jag kunde ta med hans smutsiga strumpor i min tvätt, han hade inga rena påstod han. "Jaha, vad ska du göra för mig isåfall" frågade jag, men han kunde inte komma på något. Nej just det, för jag klarar mig själv jag. Till slut erbjöd han sig att betala för det, och då gick jag med på det, men först tänkte jag kolla vad marknadspriset är på strumptvätt. Eller han fick kolla det själv. Jag är väl inte hans slav heller.
Min man tyckte att de skulle komma in igen innan de fick lunginflammation, och nu sitter de där inne igen och gör inte rätt för sig. Det retar mig så enormt. När jag var ung så var man minsann tvungen att göra rätt för sig. Jag kunde inte heller få något arbete när jag var tonåring ända tills min mamma kom på att jag kunde prostituera mig, och då fick jag börja betala hyra direkt. På den tiden fanns inte begreppet "marknadsmässig hyra" ännu. Men hon räknade ut en summa som hon baserade på mitt rums golvyta, hur mycket smör jag bredde på mackorna, hur ofta jag använde toaletten och så vidare.
Nu blev jag nästan lite sentimental när jag tänker på min barndom, men anledningen till att jag tog upp det var att jag just kom på en lösning på problemet med min mamma. Det är nämligen så att hon har blivit gammal och inte kan bo hemma längre, så jag har lovat att hon ska få bo hemma hos mig. Men kruxet är att hennes pension inte räcker till för att betala en marknadsmässig hyra. Jag har räknat ut att hon borde betala minst 2000 i månaden, och då är jag ändå generös och låter henne dela vårt kök och badrum. Nu visade det sig att hon knappt kan betala 1500 i månaden, så jag funderar på att dra in på köket och låta henne hushålla inne på rummet. Hon kan äta kall mat, det är nyttigare också för gamla. Det finns inget kylskåp där inne men hon kan hänga ut en plastpåse genom fönstret, det gjorde man förr i tiden.
Men nu slår det mig att hon kan få bo inne i sonens rum. Jag kan ta ut hans 120-säng och ställa in barnens gamla våningssäng, så kan hon ligga däruppe. Då blir det ju rimligare att hon betalar mindre i hyra, menar jag, om hon måste klättra varje gång hon ska upp och ner ur sängen, särskilt med tanke på att det blir svårt med kryckorna. Och sonen behöver inte ha så dåligt samvete heller eftersom han måste dela rum med en annan parasit.
Jag kan ju faktiskt sälja hans säng på Blocket. Och sen får han ge mig pengarna som en avbetalning. Då lär han sig samtidigt att förstå vad pengar är värda.
Apropå parasiter så har jag tänkt ut ett system som gör att ingen någonsin ska behöva hjälpa någon annan här hemma. Till att börja med har jag delat upp kylskåpet och frysen i fem olika avdelningar, så att ingen ska kunna snylta på någon annans mat. Sen har jag gjort ett väldigt avancerat schema för användande av spisen och tvättmaskinen. Min man frågade i tisdags om jag kunde ta med hans smutsiga strumpor i min tvätt, han hade inga rena påstod han. "Jaha, vad ska du göra för mig isåfall" frågade jag, men han kunde inte komma på något. Nej just det, för jag klarar mig själv jag. Till slut erbjöd han sig att betala för det, och då gick jag med på det, men först tänkte jag kolla vad marknadspriset är på strumptvätt. Eller han fick kolla det själv. Jag är väl inte hans slav heller.
2009-09-26
(nu låtsas jag som ingenting och bara skriver.)
Är i Göteborg. Reste hit under förevändning att vara med på bokmässan men i själva verket är det bara en förevändning för att få vara i trevliga Götet och träffa trevliga människor och göra inte ett smack. I förrgår var jag visserligen inne på mässan, men mest för att hälsa på dottern som var redaktör för Vulkans smsbok och få ett av Unni Drougges romanhalsband.
Samma kväll var det bloggmiddag (som jag bloggar om här, by Lotten-proxy) och sen festkraschade vi ett författarparty i en svit på Park Hotel. Det var trångt och svettigt men stjärnklart: det är inte alla kvällar man får se Roy Andersson, Fredrik Strage och Alex Schulman åka hiss tillsammans.
Sedan dess har jag bara suttit och hängt med vänner, i Helenas lugna kök och på jazzkrog, och pratat om böcker, barn, immunsystem, sjukvård, gud, barnbarn, girighet, massageapparater, språk, tonåringar, övningskörning, etik och fisk. Och lite annat. Tycker att det är väldigt skönt. Känner att jag borde hänga mer med vänner och göra ingenting.
Samma kväll var det bloggmiddag (som jag bloggar om här, by Lotten-proxy) och sen festkraschade vi ett författarparty i en svit på Park Hotel. Det var trångt och svettigt men stjärnklart: det är inte alla kvällar man får se Roy Andersson, Fredrik Strage och Alex Schulman åka hiss tillsammans.
Sedan dess har jag bara suttit och hängt med vänner, i Helenas lugna kök och på jazzkrog, och pratat om böcker, barn, immunsystem, sjukvård, gud, barnbarn, girighet, massageapparater, språk, tonåringar, övningskörning, etik och fisk. Och lite annat. Tycker att det är väldigt skönt. Känner att jag borde hänga mer med vänner och göra ingenting.
2009-08-16
Resfeber
Borde egentligen packa men fastnade i topplistan för breven från Jorden till Gliese581d. Men iallafall, packningen! Önskar att jag vore som Garbo och kunde slänga ner bara en pyjamas, lite salt och en tandborste. Men min väska är full som en alika. Fast jag bara ska sitta i ett hus och skriva hela dagarna.
Är jätteglad att få åka men har samtidigt resångest, som alltid. Vill egentligen inte alls vara ifrån familjen. Vaknade i natt och började tänka på hur varmt det är i Grekland just nu. Jag som inte gillar värme. Det är 33 grader på dagarna och 25 på nätterna, skriver Christos, ta med solkräm och myggmedel. Jag kommer inte att kunna sova på nätterna. Och tänk om jag får influensa och 40 graders feber. 40 + 33, det blir 77, det är mycket feber. Och så börjar det säkert brinna för att det är så varmt och torrt, så ska jag försöka springa ur huset med sjuttisju graders feber, jag får kasta mig i havet och då dör jag direkt, spricker som en upphettad sten. Så där låg jag tänkte i säkert en halvtimme innan jag tog mig samman och tvingade mig att tänka på alla filmer jag har sett om brittiska damer som åker till Grekland varje sommar och målar, de sitter minsann med en stråhatt under ett träd med ett glas ouzo eller vad det är och ser svala ut. Kan de där gamla skrutttanterna så kan väl jag! Det ska bli roligt, säger jag, roligt!
Är jätteglad att få åka men har samtidigt resångest, som alltid. Vill egentligen inte alls vara ifrån familjen. Vaknade i natt och började tänka på hur varmt det är i Grekland just nu. Jag som inte gillar värme. Det är 33 grader på dagarna och 25 på nätterna, skriver Christos, ta med solkräm och myggmedel. Jag kommer inte att kunna sova på nätterna. Och tänk om jag får influensa och 40 graders feber. 40 + 33, det blir 77, det är mycket feber. Och så börjar det säkert brinna för att det är så varmt och torrt, så ska jag försöka springa ur huset med sjuttisju graders feber, jag får kasta mig i havet och då dör jag direkt, spricker som en upphettad sten. Så där låg jag tänkte i säkert en halvtimme innan jag tog mig samman och tvingade mig att tänka på alla filmer jag har sett om brittiska damer som åker till Grekland varje sommar och målar, de sitter minsann med en stråhatt under ett träd med ett glas ouzo eller vad det är och ser svala ut. Kan de där gamla skrutttanterna så kan väl jag! Det ska bli roligt, säger jag, roligt!
2009-08-02
Därför tänker jag inte vaccinera mig
De senaste veckorna är det flera som har frågat om jag tänker vaccinera mig, eller vad jag tror om svininfluensan. Kanske för att jag jobbar på MSB och förväntas ha någon slags insider-kunskap. Det har jag inte, och jag har ingen medicinsk utbildning, men däremot sitter jag hela dagarna och sorterar information om influensa A (H1N1) från olika myndigheter och media och lägger ut på Krisinformation.se:s influensasida. Så jag har hyfsad överblick.Svaret på frågan om jag tänker vaccinera mig är nej. Inte som det ser ut just idag, i skrivande stund.
Istället kommer jag att försöka låta bli att bli smittad. (Den som blir uttråkad av kloka råd och vill gå direkt på kontroversen kan hoppa över följande punktlistor!)
Jag tänker bygga upp mitt immunförsvar
Vi är beväpnade redan när vi föds, med ett kraftfullt vapen mot virus och bakterier: vårt immunförsvar. Det finns all anledning att hålla det blankt, vasst och skinande. Gör så här:
• få så mycket sol som möjligt
• få i dig laktobaciller (Probioplex finns på hälsokosten) och naturliga vitaminer, särskilt C- och D-vitamin.
• ät och sov så mycket du behöver
• gör roliga saker! Varje gång du skrattar skapas fler vita blodkroppar i ditt inre vilket stärker immunförsvaret. Om du inte kan komma på någon egen anledning att skratta kan du lyssna på de här galna och smittsamma skratten (via 365saker.se)
• stress är inte bra för immunförsvaret så försök stanna upp när du blir stressad och andas OHM AH OUM
• grönt te är bra, jag lever just nu på jasminte
• ta echinacea (t. ex. Kan Jang) vid första symtom på krasslighet
Jag tänker ha bacillskräck
När man blir smittad av ett influensavirus är det oftast för att man har andats in virus som någon annan har nyst eller hostat ut. Virusen kan inte färdas särskilt långt (de kan ju inte flyga utan surfar snarare på host- och nysdropparna) så det gäller att
• undvika folkmassor där man inte kan komma undan smittspridare
• att tvätta händerna varje gång man kan ha tagit i nånting som virusen nyligen har landat på. Tvål och vatten räcker bra, om man vill vara alltid redo kan man ha med sig handsprit eller Tea Tree Oil handrengöring, finns på Body Shop, lagom liten att ha i fickan
• tricket är framförallt att tvätta händerna innan man petar sig i näsan, det kan man tipsa barnen om också. Virusen kommer ju in i kroppen framförallt genom ögon-näsa-mun.
Anledningen till att jag inte vill vaccinera mig är att nackdelarna med att vaccinera sig än så länge verkar överväga nackdelarna med att bli sjuk.
För det första är influensa A(H1N1) i de allra flesta fall en lindrig influensa, betydligt mildare än den (visserligen brutalt jobbiga) säsongsinfluensan. Orsaken till att den fått seriemördarstatus i media är att den betydligt mer smittsam än den vanliga (eftersom den är ny och nästan ingen är immun mot den) och att den i väldigt enstaka fall ger elaka följdsjukdomar. Kanske också för att den började med att en massa unga människor dog i Mexiko – men frågan är varför de dog. Det första kända fallet rapporterades redan i februari (en mexikansk bebis fick det och klarade sig helt oskadd) men dödsfallen verkade väldigt plötsliga när de dök upp i svensk press i april. Det känns fel att jämföra mexikansk och brittisk folkhälsa med svensk. Jag tror att de allra flesta normalfriska svenskar som får viruset kommer att klara sig väldigt bra, om de sköter om sig som de ska. Smittskyddsinstitutet (SMI) skriver: "De allra, allra flesta kommer alltså att klara sjukdomen bra om viruset inte förändras, och de finns inget som talar för att detta håller på att ske".
För det andra vaccinerar jag mig inte i onödan, och särskilt inte med ett vaccin som är så otestat som det mot A(H1N1). Det ger inget garanterat skydd mot influensan, det innehåller en del substanser som känns tveksamma (som till exempel skvalen och tiomersal/kvicksilver), och jag känner mig inte alls övertygad om att det inte kan visa sig att det här vaccinet har biverkningar som man inte har räknat med. Det hände förra gången man vaccinerade mot svininfluensa och vissa av de vaccinerade fick Guillain-Barrés Syndrom (GBS), trots att läkemedelsexperterna var lika tvärsäkra då som de är nu.
Alla i vår familj vaccinerade sig mot TBE när vi bodde i skärgården, och alla barnen har fått DTP och MPR (fast inte förrän de var tre år), plus att vi tog en massa shots när vi var ute och reste. Så jag är inte kategoriskt emot att vaccinera, jag vill bara inte ta läkemedel som jag inte är säker på att de gör mer nytta än skada.
Om jag inte vaccinerar mig måste jag naturligtvis ta konsekvenserna av det. Det är min medborgerliga plikt att inte smitta andra, i den mån det är möjligt. Jag måste hålla mig borta från bebisar, gravida och allmänt skruttiga. Jag kan inte gå till jobbet (eller vara med andra än familjen) om jag känner att jag håller på att bli sjuk, och inte förrän jag är helt frisk + en eller två dagar. Det är i mitt tycke det största problemet, oavsett smittan och oavsett om folk vaccinerar sig eller inte – att så många fortsätter att lämna sina barn på dagis eller till skolan fast barnen inte är friska, eller går till jobbet fast de vet att de smittar. Det är nån sjuk svensk tradition att man ska gå till jobbet om man så håller på att tappa både armar och ben, och så länge vi sväljer våra treo och alvedon istället för att protestera kommer arbetsgivarna aldrig att göra det lättare att vara frisk. "Det är pinsamt att sjukskriva sig" säger Anna Brandt i DN och uttrycker vad många känner, men det pinsamma är ju att man utsätter andra, vuxna eller barn, för smitta.
Så där har ni mina skäl. Det här är ingen rekommendation. Jag försöker göra ett informerat val för egen del, även om jag måste välja på pest och kolera. Man ska absolut inte gå emot det som känns rätt bara för att någon annan säger det. Gör som du vill, helt enkelt!
Det här har blivit så långt redan, så jag ska inte gå in långt på vad jag tycker om den svenska regeringens strategi att bemöta en pandemi med massvaccinering som främsta åtgärd. Men betänk att i flera av de länder som inte har haft råd att lägga miljarder på vaccin har man istället lagt budgeten på att låta exempelvis gravida vara hemma. Sverige borde ta bort karensdagen, fasa ut dagis- och skolstarterna över flera månader och ge tillfällig föräldrapenning till alla som håller sina barn hemma på grund av smitta.
Till sist vill jag vara tydlig med att det här är mina helt privata åsikter som inte återspeglar min arbetsgivares inställning.
Intressant läsning om influensa A(H1N1) och vaccinet
Intervju med epidemiolog Tom Jefferson, Cochrane-institutet
Cochrane-institutet om (H1N1)
Yahoo News: Europe fast-tracking swine flu vaccine
SvD: ”Vi är drabbade av en osund syn på sjukdom”
SvD: "Perspektiv: Basfakta glöms i pandemilarmet"
DN: "Vaccineringen bygger på ekonomisk kalkyl"
Smittskyddsinstitutet: Hur allvarlig är den nya influensan?
Läs vad andra skriver om influensa A(H1N1), svininfluensa, vaccin, hälsa.
2009-07-24
Frågor och svar om svininfluensan
Har ni semester eller? Är det skönt? Själv jobbar jag i mitt anletes svett*. Hinner absolut inte skriva annat än extremt korta meddelanden på Twitter, Facebook och såna ställen.
Men nu när jag ändå jobbar ska jag passa på och göra reklam för Influensa A (H1N1)-fliken på Krisinformation.se. Vi har en FAQ-sida som börjar bli väldigt fyllig. Och de svar man inte hittar där kan man få direkt eller via mail om man ringer 020 20 20 00. Jättebra om ni ringer och ställa kloka och frågvisa frågor! Myndigheterna behöver alla kloka frågor de kan få.
Jag kommer att skriva mer om influensan snart, om mina egna tankar om vaccinet och sånt. Så snart jag hinner.
* Klart jag inte sitter och jobbar i en svettpöl. Det är bara ett uttryck.
Se vad andra skriver om svininfluensa, H1N1, krisinformation
Men nu när jag ändå jobbar ska jag passa på och göra reklam för Influensa A (H1N1)-fliken på Krisinformation.se. Vi har en FAQ-sida som börjar bli väldigt fyllig. Och de svar man inte hittar där kan man få direkt eller via mail om man ringer 020 20 20 00. Jättebra om ni ringer och ställa kloka och frågvisa frågor! Myndigheterna behöver alla kloka frågor de kan få.
Jag kommer att skriva mer om influensan snart, om mina egna tankar om vaccinet och sånt. Så snart jag hinner.
* Klart jag inte sitter och jobbar i en svettpöl. Det är bara ett uttryck.
Se vad andra skriver om svininfluensa, H1N1, krisinformation
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
