Sov tillsammans!

Läser en artikel på Allt om barn som handlar om en familj där mamman inte har sovit på sex år. Båda barnen vaknar varje natt: ropar, är rädda, är hungriga. Barnläkaren rekommenderar en ordentlig utredning. Vad den ska leda till är oklart, men man anar att sömnmediciner är en tänkbar utväg.

Om jag vore barnläkaren skulle jag börja med att fråga om de hade testat den allra, allra enklaste lösningen på sina jobbiga sovproblem: att sova tillsammans, utan att känna skuld och oro. Jag kanske skulle ge dem ett recept på en bredare säng, om det behövdes.

Nu vet man ju aldrig hur det egentligen är bara genom att läsa en artikel. Men det verkar som om de redan löser problemen genom att låta barnen sova kvar ibland. Fast då med dåligt samvete.

– Till slut gav vi upp med alla sömntips. Barnen fick sova hos oss eller så lade vi oss hos dem tills de somnade, säger mamman. – Jag har hört att man ska gå tillbaka med barnen till deras sängar, för att komma ur det här mönstret. Men idag prioriterar vi att sova så mycket som möjligt istället.

Människan är ett flockdjur. Precis som valpar och kattungar vill små barn sova nära sina föräldrar. Det är trygghet och överlevnad. Samma behov kan återkomma hos större barn, om de är sjuka eller otrygga av någon anledning. Samma behov finns hos de flesta vuxna, friska som sjuka. Vi mår bra av att sova tillsammans.

Så mitt råd till alla som har stökiga nätter är: sov tillsammans. Med bebisen, med de större barn som just då behöver det. Förr eller senare väljer alla barn att ha en egen säng, för så gör vi i vår kultur, och alla barn vill visa att de är stora nog, till slut.

Sov tillsammans utan skuld och dåligt samvete! Dina barn blir inte mesiga eller osjälvständiga för att de kunnat sova tryggt om natten.

Kan du inte sova lika bra med en unge som snurrar omkring i sängen? Du vänjer dig med största säkerhet. Och annars är det bara att ställa ungens säng tätt intill din, så att han eller hon vet att du finns på klappavstånd.

Testa det först ett par veckor, så kanske ni slipper både sömnlöshet och mediciner!

Läs vad andra skriver om: sömn, sömnproblem, sova hela natten, sova tillsammans, co-sleeping, barn, föräldraskap

Gungande på min tiger

Jag fick en utmaning av En djefla man: Att berätta om min skolväg i syfte att "återupprätta skolvägen för att ge upplevelser och insikter för våra barn". Nobelt!

Min skolväg från ettan till sexan gick från Döbelnsgatan 58 till Roslagsgatan 61 i den del av Vasastan som kallades Sibirien. Vägen var 626 meter lång och tog 6,3 minuter att gå, om man ska tro hitta.se. Grejen är att jag gick den väldigt sällan. Antingen såsade jag för att jag var helt borta i olika dagdrömmar, eller så sprang jag för att jag hade försovit mig (ganska ofta), eller så galopperade jag med halvstängda ögon och händerna framför mig i den otroligt levande fantasin att jag red på min tama kungstiger.

På siffran 1 fanns en aikidolokal. Där stannade jag nästan jämt och tittade in genom fönstret på grupperna som tränade aikido. Jag tyckte själv att jag blev aikidoexpert på kuppen.

På siffran 2 fanns en väldigt lockande kiosk. Som tur var var den inte öppen på morgonen men när man gick hem var den som en magnet. Man sögs liksom in till tomtebruset och godishalsbanden.

Du kanske undrar varför jag inte sneddade över den gröna och trevliga Vanadislunden (markerad med siffran 3 på bilden) när jag hade extra bråttom till skolan, eller alla dagar. Det undrar du för att du aldrig har varit i Vanadislunden. Hela parken består av en väldigt brant kulle - jag skulle ha behövt gå uppför en jättelång backe. Mina kompisar och jag pratade ofta om att bygga en linbana i den där backen, men det blev aldrig nånting av med det.

När allt kommer omkring

Igår blev jag plötsligt så himla glad när jag åkte tunnelbana. Det kan komma sådär plötsligt ibland - det känns som jag ska svämma över av lycka och kärlek till världen och människorna. Alla ser fina och vackra ut, de tuffa tonåringarna är valpiga och söta, en tant skrattar roligt och tågen kommer i tid. Är det inte ganska fantastiskt alltihop? Jag stod i ett lyckligt hörn i vagnen och kunde ha åkt hur långt som helst bara för att få vara bland människor. Vi är så häftiga!

Och när jag gick förbi serieaffären i huset där jag bor tänkte jag på vår fantastiska förmåga att roa oss själva och andra. Människan är verkligen en lekande varelse, full av kreativitet och påhitt. Vi är så bra på att älska och ha roligt! Vad kan vara viktigare än det?

Ändå har vi gått med på en värld där de flesta arbeten bara är till för att göra de rika rikare och de mäktiga ännu mäktigare. Där vi ägnar dygnets alla ljusa timmar åt att framställa den ena oviktiga produkten efter den andra. Sen stänger vi in oss i våra små hem och tittar på tv-program där andra har det roligt. Galenskap är vad det är!

Vi måste kämpa emot!

En vredesbild

Vad är en vredesbild?
Det är en bild som är tagen i vrede.

Det är en bild som man tar på en dum tant, i brist på andra vredesyttringar.



Tanten satt med en hund i bussen, mitt i den främre delen av bussen, där hundar inte får vara. Jag är allergisk mot hundar, men jag upptäckte inte hunden förrän jag var halvvägs förbi henne och då vände jag direkt om.

- Skulle du förbi eller, sa tanten ovänligt.
- Nej, svarade jag vänligt, jag kan inte sitta brevid hunden.
- FNYS, fnös tanten.
- Egentligen får hundar inte vara i den här delen av bussen, sa jag något mindre vänligt.
- Tyst med dig! sa tanten, gräsligt ovänligt.
- Hallå där, sa busschauffören som hade stannat vid busshållplatsen och vänt sig om. - Det finns faktiskt de som är allergiska, så det är bäst att du sätter dig längre bak i bussen.
- Jaha! sa tanten och stirrade på mig. - Men jag tror inte att hon där är allergisk alls! Hon har helt andra problem!

Min första impuls var att slita upp allergimedicinen ur jackfickan.
Min andra impuls var att slå tanten hårt.
Sen kom jag ihåg att jag inte behövde bevisa nånting för dumma tanter. Men jag var fortfarande så arg, så jag måste göra nånting. Så jag tog ett kort på tanten.

Hon blängde ilsket men muttrade bara och bytte plats, till barnvagnsplatsen. Där vände hon sig till mannen som satt bakom och sa: - Man ska vara allergisk eller handikappad om man ska få sitta var man vill i det här landet!

Experiment med språk

Läser i DN om Katti Hofflins tankar om barns villkor och vad hon vill göra med Kulturhusets Rum för barn. En gång för länge sen fick jag en idé om att göra en utställning om språk för barn - en högst påtaglig och fysisk utställning om bokstäver, ord, meningar och språk. Man skulle till exempel kunna:

• bygga kylskåpspoesi i storformat
• baka bokstäver och ord
• skriva med tomtebloss
• se hur en skrivmaskin fungerar
• spela jättealfapet
• sär- och ihopskriva och höra hur det låter olika
• lyssna på olika dialekter
• lyssna på fraser på olika språk
• se hur ens vanliga prat ser ut i skrift
• spela språkspel på stora skärmar

och en massa annat kul. Som Tom Tits, fast bara språksaker.

PS Kroppsalfabetet är lånat från Hijack your life och hittat via Reuben Miller, som har många roliga alfabet.

Om bebisen själv får välja

För ett tag sen ringde en tjej från UNT (Upsala Nya Tidning) och bad att jag skulle tycka nånting om framåtvända barnvagnar, eftersom skotska forskare nyligen har upptäckt att barn statistiskt sett blir gladare om de får åka med ansiktet vänt mot föräldern.

Min åsikt är att det åks och bärs alldeles för mycket framåtvänt, framförallt med små bebisar och inne i stan. Det verkar som om många föräldrar inte funderar så mycket över om de ska ha framåt-eller bakåtvända vagnar - de köper årets barnvagnsmodell och det är det hela. När de får frågan om de har funderat på att byta ut vagnen helt eller delvis mot bärsjal / bärsele slår de ifrån sig direkt - "jag skulle inte klara mig en minut utan vagnen", säger de, men om det viktiga är att ha någonstans att ställa matkassarna kanske man ska ta sig en funderare på hur man prioriterar.

Men såklart finns det föräldrar som har barnet i vagn, till och med framåtvänt, för att barnen själva föredrar det! Min kompis Lena skrev så här till mig på Facebook:

"Man bör väl lyssna på vad barnen vill. Äldsta dottern älskade att befinna sig så att hon såg mig (eller den som fortskaffade henne). I vagnen låg hon vänd mot föraren, i selen på magen hängde hon inåtvänd och myste med hela ansiktet upp mot bäraren.
Yngsta dottern blev JÄTTEarg om man la henne på rygg i liggvagn eller bar henne ansikte mot ansikte i selen - hon skulle ligga på mage i liggvagnen och se sig omkring i världen (och då var hon så liten att hon nätt och jämnt orkade hålla uppe huvudet!). I selen skulle hon hänga med ansiktet framåtvänt så att hon såg omgivningen. Då jollrade hon och var hur nöjd som helst."

Visst finns det bebisar som gillar att sitta framåtvänt. Jag har haft en som ville stå framåtvänd i vagnen från sex månader och som tjöt som en siren om man försökte få honom att sitta ner eller, o hemska tanke, ha sele i vagnen. Allra bäst trivdes han med att sitta på mina eller pappans axlar, med utsikt över hela världen. Han sov gärna där också, med huvudet lutat mot bärarens. Ungar är olika som sagt.

Så köp gärna framåtvänd vagn. Men glöm inte att fråga bebisen först.

Vikten av småprat

Den senaste veckan har jag tagit tunnelbanan till och från jobbet. Det har en enda fördel framför att cykla, och det är att man kan sitta och läsa medan man åker. Fast vid åtta, när jag åker dit, och vid fem, när jag åker hem, är det så fullt med folk att man inte kan vända blad ens, än mindre sitta ner. Överhuvudtaget är det väldigt tråkigt. Hundra zombier som stirrar framför sig utan att se. Nästan alla har hörlurar. Antingen lyssnar de på musik eller pratar med någon i mobilen.

Tänk om man skulle dela upp tågen i samtalsvagnar och tystvagnar? Och då menar jag att man skulle få lov att prata med andra som sitter i samtalsvagnarna, inte bara ringa och skrika till någon i telefonen. Men vad skulle man prata om då?

Vädret kanske? Varför inte. Vi har ofta en nedlåtande attityd till småprat, skriver Malin Nordgren i en artikel på DN:s Insidan. Hon har läst forskaren Viveka Adelswärds kommande bok "Till struntpratets lov". (Adelswärd är professor i samtalsforskning - det vill jag också bli!)

Ett avsnitt i boken tar upp mobiltelefoner och struntprat. Där berättas om när ett tåg plötsligt slutade att fungera, så att passagerarna fick kliva av i vinterkylan och vänta på eventuella ersättningsbussar. I stället för att prata med varandra, tog alla upp sina mobiltelefoner och ringde någon för att prata av sig frustrationen eller för att själva skaffa sig skjuts.
Studier från flera länder visar att de flesta mobilanvändare ringer täta samtal till ett litet, begränsat antal nära personer. Det finns forskare som befarar att mobilanvändandet stärker de redan starka banden mellan närstående, medan de minskar den vardagliga kontakten mellan okända som är viktig för att sprida information, åsikter och idéer i samhället.

Jag minns en liten tant som jag träffade en gång, när jag kom fram till busshållplatsen på Bondegatan. Jag läste på tidtabellen och sa nånting till tanten om att bussen gick väldigt sällan på söndagarna. Tanten höll med. Sen blev det tyst en liten stund, men tanten blev nog glad av att träffa en medmänniska och ville gärna fortsätta att prata. Efter en liten stund sa hon, med en menande nick mot löpsedlarna utanför kiosken där vi stod:

- Och det här med Carola och Runar!

Det gick förstås bara att hålla med om. Sen hade vi en trevlig pratstund om äktenskap och vädret ända tills bussen kom. Varje gång jag tänker på den lilla tanten blir jag glad.

Tre år sen idag

Idag är det tre år sen min pappa dog.

Jag saknar honom så mycket. Jag vill kunna ringa honom och höra hans röst. Jag vill få hans brev och läsa hans handstil, allt darrigare med tiden. Jag skriver till honom fortfarande, men bara i tankarna. Jag tror att han läser dem faktiskt.