I söndags kom en debattartikel in i Aftonbladet, undertecknad av mig och fem andra personer, bland annat forskare, födselpedagoger och en barnmorska.
En lite längre version finns nu att läsa på föreningen Föräldraskaps hemsida, och (inom kort) på sidan
En Bra Start.
Artikeln handlade om den seglivade myten om att
det är farligt att föda barn, så farligt att man måste vara under noggrann övervakning av experter på ett sjukhus när man föder.
Att en helt normal graviditet och förlossning plötsligt kan förvandlas till en kamp på liv och död.
Att kvinnor själva saknar kunskap om att föda.
Vi har gått på den, allihop. Jag trodde benhårt på den ända tills mitt andra barn föddes.
Det är många som inte håller med mig om att vi blir lurade. De känner sig inte lurade. De är glada för att vi har så bra förlossningssjukvård i Sverige, för att annars skulle många fler barn och mammor skadas och dö. Många av dem tror också att vår artikel pekar ut dem som misslyckade, för att de har fött med kejsarsnitt eller sugklocka. Så är det absolut inte. Det handlar inte ALLS om det. Om du hör till de som känner dig utpekad ber jag dig om en till chans att förklara mig.
Sedan ungefär 60 år åker alla svenska kvinnor till sjukhus när de ska föda barn. Inte för att det är gratis, för att maten är så god eller för att sängarna är så sköna, utan för att vi har fått höra sen vi var små att det är så man gör. Man åker till sjukhus för det är där barnmorskan finns idag. De har flyttat dit, där läkarna och apparaterna finns. Varför finns de just på sjukhuset? Det måste ju vara för att att det kan vara farligt att föda barn.Föreställ dig att det vore samma sak när man skulle köra bil (vilket det kanske borde vara med tanke på att det skadas och dör betydligt fler mammor i trafiken än på förlossningen varje år). Att du, fast du hade tagit körkort och kanske kört bil i många år, skulle ha en trafikexpert med i bilen varje gång du skulle åka någonstans, och att du aldrig vågade köra längre än tre kilometer från ett sjukhus.
Eller att du inte skulle vara betrodd om att kunna idrotta utan överinseende och stöd. Om dina tränare var helt övertygade om att du inte skulle kunna gå en hel match i fotboll eller basket utan deras expertis och avancerade tekniska hjälpmedel. "Det är väldigt riskabelt", skulle de säga, "plötsligt kanske något går fel så att du skadar dig själv eller dina medspelare." Du skulle nog inte känna dig så kaxig då, när du stapplade ut på planen.
Om någon då sa till dig att "men det är väl bara att spela, du behöver inte vara kopplad till alla de där maskinerna, herregud, vi är ju gjorda för att springa!" så skulle du kanske känna dig ganska misslyckad. Du som inte ens kunde dribbla i dina automatiska skor utan att vricka fötterna.
ELLER så skulle du bli nyfiken. Och kanske tänka "- ja vad tusan, jag kanske är bättre på det här än jag tror. Om människan inte vore konstruerad för att utan hjälpmedel kunna sova, äta, fly, föröka sig och föda så hade vi inte funnits här nu. Jag kanske har lyssnat på fel personer, såna som vill hålla mig tillbaka. De kanske har sina randiga skäl till att jag ska känna mig beroende av dem."
Vad vi säger i vår artikel är INTE att alla kvinnor kan föda lätt och smärtfritt och riskfritt, eller att alla borde föda hemma, eller att läkare och apparater alltid är onödiga. Läkare behövs verkligen i många fall, och alla förlossningar kan inte sluta lyckligt. Vi skriver INTE att du som var rädd när du födde barn är misslyckad, att du som födde med kejsarsnitt är misslyckad, att bara de som föder medan de dansar på en sommaräng är riktiga kvinnor. Jag har också fött på sjukhus, varit rädd och fått bedövning. Jag är inte det minsta misslyckad för det, och jag var så oerhört lycklig och tacksam över barnet jag fick.
Men sen upptäckte jag att de där personerna som skulle bevaka min säkerhet - de var mer till hinder än till hjälp. Jag kunde faktiskt föda bättre och enklare utan dem och deras maskiner.Inte för att jag hade bättre utbildning än dem. Inte för att jag var smartare, inte för att jag hade läst på. Det var ingenting i min hjärna som hjälpte mig, snarare tvärtom. Istället vågade jag ge min kropp ansvaret. Jag hade upptäckt att jag hade en del inbyggda funktioner som gick igång när de behövdes, som till exempel att kunna amma (även om det tog mycket tid och många tårar innan det kom igång). Och det visade sig att min kropp visste precis vad den skulle göra. Det gjorde ont, vilket är ganska vanligt om man inte är fullkomligt avslappnad. Men det var inte farligt, och jag var inte det minsta rädd.
Tredje gången jag skulle föda såg jag till och med fram mot förlossningen. Så tycker jag att alla skulle få känna.Men om jag inte hade haft en vän som berättade för mig om hur annorlunda det kunde vara att föda barn, jämfört med hur det var för mig första gången, då hade jag aldrig ens kommit på tanken att försöka. Och då hade jag aldrig fått vara med om känslan av triumf, när min kropp gjorde jobbet istället för att vara ett hinder. Och då hade jag aldrig börjat fundera på varför nästan alla kvinnor är så rädda för att föda så att de bara vill göra det om doktorn är med. Varför de inte tror att de själva har en inbyggd barnafödarmaskin.
Jag tycker absolut inte att du är misslyckad - isåfall är jag lika misslyckad själv. Jag kan inte veta någonting om just dig och dina förutsättningar. Du kan mycket väl höra till de cirka 20 - 40 % som verkligen har behov av förlossningsvården som den ser ut idag, och jag är glad att den finns när den behövs.
Men tänk i alla fall tanken. Du kanske har mer kunskap i dig än du tror.Läs även andra bloggares åsikter om födsel, förlossning, förlossningsrädsla, förlossningsskräck, debatt, barn, föräldraskap. Inlägget pingat till intressant.se.
