Det finns inget viktigare

Just när jag ska somna står min yngsta dotter i dörren. Jag ser bara hennes silhuett men jag känner hennes sorg och oro så starkt att jag går upp och kramar om henne. "Världen är en skör plats" säger jag till henne när vi står och håller om varandra i mörkret. "Men de allra flesta är goda. De allra flesta får växa upp och se sina barn bli bra människor som gör bra saker. Du kommer att göra bra saker."

Min yngsta dotter kan tänka sig in i det som hände på Utöya alltför väl. Hon är själv med i ett ungdomsförbund och har varit på sommarmöten. Vi vet båda två att det som hände de norska AUF-ungdomarna kommer inte att hända igen. Men hon är ändå rädd, och jag förstår henne.

Rapporterna från Norge är ohyggliga, man kan inte ta in det helt, det gör för ont.

Det är lätt att fastna i nyhetsflödet, titta på filmerna, läsa bloggarna, följa alla länkar. Det spekuleras vilt: Vem är han, monstret, den sinnessjuke mördaren, avskummet som släckte så många liv, som släckte hoppet för så många föräldrar, för alltid. Var han ensam eller på uppdrag av någon? Vad fick honom att begå detta vidriga brott?

Vi kommer kanske aldrig att få svar. I alla fall inget tillfredsställande svar. Ingen logik kan hjälpa oss att förstå varför just de här barnen och ungdomarna skulle bli offer för detta missfoster till människa. Och just det kommer att göra så ont, för det är få av oss här i vår norra del av världen som nöjer sig med karma som förklaring, som många föräldrar gör i andra länder. Deras sorg är lika djup som vår, men de slipper i alla fall plågan av att jaga efter en förklaring: varför just mitt barn?

Så nästa fråga är: Hur kan vi förhindra att det här händer igen?

Många har försökt svara. De flesta är överens med Jens Stoltenberg: mer öppenhet, inte mindre, är svaret. Kärlek, inte hat. Vi måste vara modiga nu, inte gömma oss bakom hårdare poliser, fler kameror, hårdare straff. Visst är det normalt att känna hämnd och hat mot den avskyvärde som sköt på Utöya, men när den känslan har gått över måste vi inse att den är roten till det onda. Hämnd kan aldrig ge oss tillbaka våra mördade barn, det får bara fler barn mördade. De som har odlat hat och hämnd, i politiska grupper och partier, på gator och torg, på Flashback och andra forum och bloggar; det är de som har odlat Anders Behring Breivik.

Vi måste göra tvärtom nu. Vi måste släppa ner garden, sänka axlarna, låta människor vara. Vi måste sluta slåss med varandra, tävla om vem som har rätt, vem som bestämmer. Vi måste börja lyssna på varandra och verkligen försöka höra. Visa respekt. Gamla för unga, unga för gamla. Män för kvinnor, kvinnor för män. Och så vidare. Vi måste dela varandras bördor. Ta oss tid att hjälpa, se den som är ensam och vilsen, fånga upp den som känner sig utanför.

Men även om vi lyckas förändra världen lite till det bättre, kan vi ändå inte skydda oss mot allt. Livet är en skör plats. Det vet redan John Hrons föräldrar, det vet folket i Åmsele och det vet familjerna till alla de som föll offer för John Ausonius och Mattias Flinck. Det vet alla de som förlorade någon i tsunamin, i discobranden, i en bilolycka, av en stroke. Det vet alla som förlorar sina barn i krig, i svält, i sjukdomar. Här i Sverige, i Norge, i vårt skyddade lilla hörn av jordklotet har vi nästan lyckats glömma bort det. Med få undantag drabbas vi sällan av det som andra måste stå ut med betydligt oftare.

Så den allra viktigaste frågan är: Hur kan vi leva när vi vet att världen är så skör? Och svaret även på den frågan är kärlek. På riktigt. Vi måste prioritera kärleken. Framför pengar. Framför makt.

Vi måste sluta kriga. Ta hem soldaterna, lägg ner försvaret.

Vi måste sluta köpa så mycket grejer. Inse att tid är så mycket viktigare än pengar. Vi behöver inte en massa saker, vi behöver varandra. Vi har inte tid att vara på jobbet tre fjärdedelar av vårt vakna liv, för att ha råd att handla mer. Våra barn, våra vänner, våra grannar är så mycket viktigare.

Vi har inte råd att leva i små slutna kärnfamiljer utan insyn. Nätverk är viktigare än någonsin nu. Vi måste prata med varandra, med folk runtomkring. Diskutera det vi tänker och gör. Lyssna med respekt. Störa varandra. Hålla varandra. Livet är för skört, och för kort, för något annat.

Men polisen kan väl ändå inte ljuga?

Försöker få ihop detta med lögn och sanning. De senaste dagarnas skandalösa avslöjanden i News of the World-affären väcker tankar. Och folks reaktioner på att politiker och högt uppsatta polischefer blåljuger.

Det är klart att många blir besvikna och arga. För det är ju inte okej att ljuga. Det vet alla. Tilliten är det absolut viktigaste vi har för att det ska funka att leva ihop. Inte minst måste vi kunna lita på de som bestämmer och vaktar över oss. Så vi utgår från att det är sanningen som råder, vi bygger hela vår kultur på att folk inte ska ljuga när det gäller. Till exempel lägger vi ner massor av tid och energi på att lära våra barn att alltid tala sanning, eftersom barn i fritt tillstånd fantiserar. Och vi stiftar lagar som förbjuder oss att ljuga.

Ändå är det precis det vi gör! Just när det gäller! Nästan alla slirar på sanningen om de blir utsatta för tryck. Det är inte det minsta konstigt tycker jag, eftersom vi har skapat en kultur med väldigt snäva ramar och onaturliga villkor. Vi försöker leva som vi lär, istället för som vi egentligen är. Idealen, de ideal vi gärna vill leva efter och hur vi försöker framstå, stämmer inte överens med vilka vi egentligen är, och våra verkliga behov. Ofta hotar fasaden att rämna, och då ljuger vi.

Det påminner mig om en liknelse som Fredrik Lindström använder i en av sina föreläsningar (fast i det fallet handlar det inte om lögner och sanning, utan om att vi har byggt upp våra liv på förutsättningen att vi är förnuftiga, snarare än känslostyrda. Vilket är galenskap, eftersom vi i själva verket är extremt känslostyrda). Han liknar konstruktionen vid en undervattensstad, som vi har byggt fast vi egentligen inte kan hålla andan under vattnet längre än en minut i taget. Men vi envisas: Vi ska bo under vattnet. Vi kan hålla andan. Vi är inte så primitiva så att vi måste upp och kippa efter luft hela tiden.

Illustration från spelet Bioshock

Jag vet att det finns folk som aldrig ljuger, eller som verkligen försöker att aldrig ljuga. Möjligen har de aldrig blivit utsatta för den sortens press som får folk att ta till nödlögner. De kanske har inrättat sina liv så enkelt som möjligt, så att de aldrig hamnar i kläm.

Men det är inte bara de som blir förvånade, besvikna och arga när andra ljuger. Faktum är att nästan alla verkar glömma från en dag till en annan hur vanligt det är med lögner. (Va? Här i vår fina undervattensstad.)

Och ju högre uppsatta lögnarna är, desto större blir besvikelsen, så klart. För den som har så mycket makt och ansvar, den måste väl ha ett samvete vitt som snö? Inte kan väl kungen ljuga? Eller höga polischefer? Präster är ju anställda av Gud Fader själv! De kan väl ändå inte ljuga?

Utländska journalister ljuger kanske ibland, det har man ju hört. Och amerikanska presidenter. Men inte våra svenska folkvalda. Otänkbart. Svenska poliser ljuger aldrig. Det är ju mot lagen. Och inte våra fina, svenska kändisar. Någon som har haft uppdrag åt Röda Korset eller BRIS kan inte heller ljuga. Väl?

Råmeå, varför är du Råmeå

Var och såg Romeo och Julia häromkvällen. Den var så där. Mycket fäktning med skrammel och blänkande eggar, det var bra. Men själva skådespeleriet drunknade i dramatik.

- Har ej din roll spelats precis så där (fast bättre) av Jonas Karlsson, Mercutio?
- Är ej du lite väl inspirerad av Hugh Laurie, Paris?

skulle man kunna säga med vilda blinkningar till Shakespeare, och om man förutom att blinka vilt även skuttade omkring som ett skadskjutet rådjur, tvärnitade, skuttade igen, ramlade ihop, darrade som ett asplöv och talade i staccato så skulle man smälta in som en smörklick in en varm stekpanna på Dramatens stora scen i John Cairds uppsättning av R&J. Det var faktiskt bara munken som spelade så att man glömde att det var teater, och Gunnel Fred de få stunder hon var på scen.

Såklart måste man fortsätta att spela Romeo och Julia, fast den redan har satts upp en miljon gånger, så länge det finns folk som inte har sett den (eller ens sett Shakespeare (eller ens teater)). Men om jag skulle sätta upp den så skulle jag inte fokusera så mycket på den tonåriga, överspända kärlekshistorien. Jag tror att Shakespeare hade den som bakgrund när han skrev pjäsen, till den verkligt tragiska historien som handlar om hämnd, och hämndens dödliga logik. Jag skulle göra den som en veronesisk Korpen flyger med sens moralen: Den som hämnas drabbas till slut själv. Alltid, ofrånkomligen. Utan undantag. Karma. Punkt. Slut.

Pyssel

Har varit pysslig idag. Mycket ovanligt nu för tiden, men tydligen är det som att cykla: om man har lärt sig det en gång så ramlar man inte av.

Jag gjorde en lavendelpåse till linneskåpet med hjälp av

• lavendel
• gasbinda
• presentsnöre.

Snöret var kvar sen inflyttningsfesten. Rullen med gasbinda var av okänd anledning från Bolivia, nån av sönerna måste ha köpt den på resan och tagit med hem. Lavendeln var en inflyttningspresent från någon, har glömt vem nu men tack!

Rastlös

Vankar av och an. Vacklar.

Vila? Vara verksam? Två steg fram, ett tillbaka.

Packar helhjärtat upp saker ur en kartong. Packar halvhjärtat upp saker ur en halv kartong till.

Det börjar regna. Går ut på balkongen och tar in tvätten.
Det blir sol. Går ut på balkongen och solar, tills det börjar regna igen.

Väntar på att alla ska vakna.

Jobbar: har beredskap, så kan inte gå för långt från datorn. Kollar TT fast det är flera timmar kvar till nästa bevakning. Det kan ju ha hänt nånting.

Inget har hänt.

Börjar blogga istället. Jättebra att passa på nu när inget annat händer.

Det börjar regna igen. Tvätten! Och nu vaknar de andra.

Och flyttkartongerna.

Exotiska ögonblick

Apropå diskussionen tidigare om var och när man får plåta:

Jag skulle VERKLIGEN ha velat ta bilder i förrgår på tantavdelningen på Saltisbadet, där damerna badar nakna. Fast det får man förstås inte, och i normala fall vill jag inte det men den här gången var det för att två damer i 30-årsåldern med bröst som BADBOLLAR, nej jag skojar inte, exakt så stora och runda som små badbollar var de, stod i vattnet upp till midjan, med solglasögon på och stora blonda frisyrer, och tog kort på varandra. I vattnet. Det var en sällsynt och underbar syn, och ändå vågade jag inte slita upp kameran.

(Fungerar också som kommentar till Lottens post Mordtragedi i Viken! Regnchock och undantagstillstånd i Köpenhamn! Fotograferingsförbud!)

Bara så att det täcker precis

Nu börjar det bli så där glest mellan postningarna igen, för att jobbet och festivalen och flytten och kartongerna och sol och bad och beredskap. Men just i detta nu bestämde jag mig: Det får bli kortkort i sommar.

En ny skrivkur alltså: Korta poster, för att det ska hinnas med alls.

Japp. Det får räcka så.

Vad man ska tänka på när man flyttar

• Anlita en välrenommerad flyttfirma. Annars kan det gå som det gick för oss i måndags: flyttgubbarna kom en halvtimme för sent och började flytta långsamt som tapirer. Den flyttstädning som skulle ingå dök inte upp. När flyttbilen var full hände ingenting i två och en halv timme, eftersom chauffören hade gått för att göra ärenden. För sent gick det upp för oss att den firma vi anlitat var en flyttmäklare som lagt ut flytten på några underbetalda ryssar med obefintliga stadsbudskunskaper.
  


• Ha många goda vänner som hjälper till att flytta. TACK Elsa, Susanna, Max, Axel, Ossian, Malin, Lennart, Micke, Gunnar, Oliver och Rolf. Utan er hade vi bott kvar på Bellmansgatan 24 fortfarande, eller suttit på dårhus, eller möjligen i finkan.
  


• Ha en hissreparatör fastkedjad vid hissen. Annars kan det gå som det gick för oss i måndags: först stannade lilla hissen med fyra av våra flytthjälpar instängda inuti. Där blev de sittande i cirka en halvtimme men verkade ganska nöjda ändå ("vi slipper ju bära!"). Sen kom hissreparatören och släppte ut dem. En kvart senare stannade stora hissen och blev stående i två timmar, eftersom hissreparatören nu var på annan ort. På eftermiddagen stannade hissen i det huset vid flyttade in i, och blev stående i fyra timmar eftersom, ja, ni fattar.


• Se helst till att det inte ösregnar.
  
  
• Om man är två parter som ska byta samma dag, se till att de två olika flyttfirmorna inte börjar kivas om vem som har första tjing på hissen och det eventuellt torra utrymme som finns för de tvåhundra biljonerna flyttkartonger.
  
  
• Om man är två parter som ska byta samma dag, se till att de två olika flyttfirmorna är ungefär lika effektiva. Vi (som är politiskt korrekta söderbor) kände oss mycket obekväma med det faktum att våra usla flyttare samtliga var från länder med arabiska eller kyrilliska bokstäver, medan den andra flyttfirman uteslutande bestod av ariskt hypereffektiva, blonda unga män från trakten av Borlänge. När de senare himlade sig med sina dalablå ögon och suckade över våra klåpare kände vi omedelbart hur orättvist det var och hur fina och mänskliga våra flyttare var jämfört med de där linhåriga flyttmonstren.
  
  
• Skaffa fram förströelse för den familj som ska flytta in, så att de har något att göra medan de står i ösregnet i timmar och ser taxametern ticka iväg och blir alltmer likbleka och deras vuxna barn börjar leta efter trubbiga föremål. Det är mycket bättre att de lägger pussel eller spelar något roligt sällskapsspel.
  
  
• Om bytet ska ske klockan 14 är det inte lämpligt att flyttstädarna kommer 14:15. Flyttstädningen som ingick skulle utföras av samma tapirer som flyttade kartongerna. Inte så fiffigt. De visade sig dessutom vara ännu sämre på att städa än att flytta. Vi fick panikringa efter en jourstädfirma.
  
  
• Ha handskar, träskor, madrasserad dräkt och titanförstärkta ryggmuskler under hela flytten, upp till en vecka efter då alla kartonger ska packas upp, genomsökas och flyttas runt i lägenheten. Detta för att undvika sönderslitna nagelband, avbrutna finger- och tånaglar, blåmärken och träninsgvärk SuperDeLuxe.
  
  
• Flytta in i en fantastisk lägenhet med utsikt över hela stan, hämta mat på Sukhothai och röj middagsbordet från kartonger så att alla flyttvänner får plats att äta middag klockan tio på kvällen medan solen går ner och färgar himlen i lila, guld och rosa. Man kanske knappt kan lyfta ätpinnarna av utmattning, men det är definitivt värt det.
  
  
• Det var allt, tror jag. Nästa vecka: Vad man ska tänka på när man packar flyttkartonger.
  
  

Anna går på sf-kongress

Jag gästbloggade nyss på Breakfast Book Club-bloggen om mitt besök på Eurocon 2011 idag, men jag kan inte låta bli att publicera det här också. Varför inte ta dubbelt så mycket plats när man kan :o

Idag började science fiction-kongressen Eurocon 2011 i Kårhuset på KTH i Stockholm. Det är första gången Sverige får vara värdland för ett Eurocon, så det är en stor händelse för svenska sf-fans! Det var också mitt första Eurocon, och jag cyklade glad i hågen dit i dag, trots regn och krånglande cykelkedja.



Kongressen är tre dagar lång, med ett späckat program. Jag hade prickat för några favoriter och började med In the Beginning, en paneldiskussion om hur man bäst inleder en bok. "What is the difference between a good and a bad beginning in a fantastic story? What kind of beginning causes positive expectations and what kind discourages you from further reading? Examples? Is fantastic literature different from mainstream in this respect?"



Författarna Dan Hörning och Stefan Ingstrand berättade om sina bästa och sämsta första meningar, och det blev en intressant diskussion med publiken. Många höll med om att William Gibsons inledning till Neuromancer: "The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel" är en mening som försätter läsaren i rätt stämning omedelbart. Någon hade hört att en av Tysklands bestsellerförfattare alltid börjar sina manus med meningen "En man gick runt hörnet, iförd en grön hatt" (fast på tyska då) för att komma igång – sedan går han tillbaka och ändrar meningen, när allt annat är klart. Stefan Ingstrand förklarade att han aldrig har fått en första mening som inspiration från ovan, men att han däremot har lätt för att tänka ut bra slut. (Vilket verkar mer användbart egentligen, när man tänker efter.)



Nästa programpunkt var ännu en panel: What Science Fiction Novels are the Most Important and Influential of the Last Decade? med Jukka Halme, Kristina Hård, Marianna Leikomaa och Niels Dalgaard. Tyvärr blev jag inte så mycket klokare av diskussionen på scenen, deltagarna mumlade och pratade om så många olika författare, titlar och trender att det var svårt att hänga med. (För att vara helt ärlig var jag inte hundra procent koncentrerad, eftersom jag satt och funderade på varför science fiction-läsare ofta ogillar modern teknik. Man skulle kunna tro att en sån här kongress är lågbudget för att det inte finns så mycket pengar i branschen, men i själva verket tror jag att många av besökarna vill ha det så. Själv hade jag gärna sett att man använde åtminstone en projektor för lite bakgrundsfakta, inkommande tweets och sammanfattningar av det som sas på scenerna. Men istället blev det mummel och halvmörker. Håhå jaja.)



Sen var det dags för gruppdiskussion: Book Clubs and Book Circles. "How do you organize a book discussion? How do you choose what to read? What works and what doesn’t work? How often do you meet? How do you make the discussion work in the best way?" Jag berättade om Breakfast Book Club och hur jag var den enda sf-läsaren där, och alla kände stort medlidande med mig, fast sen pratade vi om att det faktiskt är roligt ibland att läsa böcker som man aldrig hade valt annars. Jag fick många bra tips på hur man kan lägga upp bokcirklandet. Bland annat var det flera som hade kombinerat att läsa en bok med att se filmen eller pjäsen som bygger på boken och diskutera även den, det lät kul! Kanske I, Robot kan vara något för BBC? :)

Med undantag för öppningsceremonin var de här diskussionerna de enda jag hann med idag, för tyvärr sammanfaller Eurocon med att min familj flyttar på måndag och jag var helt enkelt tvungen att åka hem och packa kartonger. Därför missade jag bland annat ett seminarium om hur man undviker långa omständliga textsjok med bakgrundsinformation när man ska beskriva en helt främmande värld. Tydligen hade ett av tipsen från författarna varit att stoppa in texten mitt i en sexscen – på det sättet har läsaren lättare att ta till sig informationen!

I morgon åker jag dit igen, hoppas kunna rapportera i morgon kväll. Följ gärna taggen #eurocon2011 på Twitter, det är lättare att twittra än att blogga när man sitter hopklämd i halvmörkret.

PS Hanna Fahl skrev om Eurocon i DN i morse – typiskt nog tyckte många av deltagarna idag att hon hade fått allt om bakfoten för att hon beskrev det mer som en köpmässa än en litterär sammankomst. Men man kan inte göra alla nöjda hela tiden, särskilt inte sf-fans :)

Min farmors far och mysteriet med de jättelika rapphönsen

Vi flyttar på måndag, japp så är det. Inte så långt, bara ett halvt kvarter, men man måste ändå packa ner hela sitt liv i tusen kartonger och frakta dem nerför fem trappor, runt hörnet och sen upp fem trappor! Jag har alltid längtat efter en teleporter men först nu slår det mig hur man verkligen skulle få användning för den.

Hur som helst, de tusen kartongerna står gapande tomma och det är hög tid att börja fylla dem med böcker och saker. Och vad mycket intressanta grejer man hittar när man börjar lyfta ner böcker och saker från hyllorna. Dagens bästa fynd var en liten blå bok som jag trodde var borttappad men som visade sig ligga längst in under bakom. Och jag hade inte ens läst den! Jag bara kom ihåg att jag hade haft den, och har velat läsa den i flera år, men den var som sagt borta. Den heter "Barndoms- och ungdomsminnen" och är skriven av min farmors pappa August Johan Lindberg, som var skådespelare på 1800-talet i Stockholm.


När jag slog upp den visade det sig att jag fick den av min mamma på min 16-årsdag, vilket jag hade glömt bort helt (antagligen för att jag fick min första kamera den dagen, en Pentax K-1000 som jag älskade ömt i många år). Boken har ett fint ex libris med namnen Signe och Gottfrid Rystedt, och är dedikerad av August till "Herr Lifmedicus Gottfrid Rystedt / detta lilla minne af författaren".


Den är hemskt rolig! En typisk äldre-herre-memoar, med minnen som verkar utvalda, skönmålade och dramatiserade för att få författarens liv att verka lagom märkvärdigt, och författaren själv att framstå som genialisk och enastående intressant redan som nyfödd. Sen är den förstås rolig för mig för att den handlar om en gammal släkting. Och August skriver så rart om sin mamma Stina:


"Min mor kallades allmänt för Södra Åsens hjälphustru och var omtyckt överallt. (...) Hon kunde både baka, brygga, slakta och väva, och när hon satt i vävstolen och jag spolade åt henne, så sjöng hon, så att det hördes av alla grannarna. Sagor kunde hon också, och då vågade ingen av oss säga eller göra ett knyst."

Men på slutet skriver August om sina resor i Jämtland, och då beskriver han hur folk färdades hit och dit på rapphöna!

"Och så bar det i väg med ångbåt till Sundsvall och sedan alla de aderton, tjugu milen på rapphöna."

"Betänk att det är andra än jämtlänningar som kommer hit opp från Sundsvall, genomskakade på rapphöna."

"När jag anlände till Östersund var det på rapphöna."

Nu måste någon förklara för mig! Åkte man omkring på jättestora fåglar i Jämtland förr i tiden? Eller vad betyder detta?

Lullträdet

Min mamma Lull dog i augusti förra året, och begravdes i september. Begravningen blev fin och annorlunda, helt i hennes anda. Men sen var det det här med gravsten.

En sällsynt dyster dag i november satt jag vid hennes gravplats på Skogskyrkogården och tänkte på gravstenar, och började gråta för att tanken på en gravsten kändes så orimligt tung och deprimerande. Många gillar gravstenar, och det finns jättefina gravstenar, men min mamma var liksom inte en gravstensperson. Jag kände att det måste bli nånting annat, och ringde till Fibben Hald som är illustratör och en gammal vän till min mamma. När jag hade förklarat hur jag tänkte ritade han en skiss som var alldeles underbar och precis som jag tänkt mig, fast ännu bättre.

Häromdagen åkte vi ut till Järfälla plåt och hämtade den färdiga skulpturen. Den är så fin! Och tung, fast den ser lätt ut.

Den symboliserar olika saker som var viktiga i min mammas liv: barn i största allmänhet, Kamratposten, Konstnärsnämnden, jazzmusik, nämndemannaskapet, Vänsterpartiet, Sveriges radio och Strindberg (förstås). Vi funderade på att ha med Käringön, guldnougat, Tomtar och troll, Moa Martinsson och karlar också, men man kan inte alltid ha med allt.

Jag blir så glad varenda gång jag tittar på den! Och jag vet att min mamma också skulle blivit glad, och väldigt stolt.

Just nu står den i en stor blomkruka på vår balkong, eftersom de håller på och planterar på Skogskyrkogården och inte vill att man sätter dit gravutsmyckningar förrän tidigast i juli. Så det ser lite ut som om vi har begravt min mamma på balkongen, men det har vi alltså inte.

Fri lek och könsroller

Det går en intressant artikelserie om lek i Svenska Dagbladet just nu. Måndagens artikel handlade om fri lek och rubriken var "Den fria leken är nästan fånigt hyllad". Artikelförfattaren har fokuserat framförallt på hur leken kan handla om könsroller, och intervjuar före detta jämställdhetsexperten Ingemar Gens. Han är ingen vän av fri lek. "Det är just precis i den fria leken som könsstereotypa mönster föds och cementeras", säger han. "Att påstå att två flickor som leker med dockor i dockvrån leker fritt är löjligt. Barn härmar ju samhället och tvingar in sig i olika roller som de sedan övar sig på."

Gens tycker att de vuxna ska styra leken, och att de som hyllar den fria leken mest är lata och inte orkar leka med sina ungar.

Jag var ingen lekmamma när barnen var små, inte på det sättet att jag var med aktivt i deras lekar. Däremot kunde jag gärna gå med på att hoppa in och gästspela som farligt lejon, elak häxa, busschaufför eller till och med snäll mamma, om det inte innebar att jag måste släppa diskborsten, hammaren, pennan eller vad jag nu hade i handen. Mina kids gick inte på dagis men var otroligt bra på att leka, alla sorters lekar från stillsamt legopill till fantastiska fantasilekar om barn som flög på tigrar och räddade prinsar från fängelsehålor. Om de någon gång kom till mig och bad mig vara med och leka eller bygga med lego tackade jag nästan alltid nej. Jag hade varken tid eller tålamod, och leken blev aldrig bättre om jag var med. Jag var för vuxen helt enkelt.

Tuff feminist idag

När jag läser artikeln tänker jag att min uppfattning om vad som är fri lek stämmer bättre överens med den förklaring som Birgitta Knutsdotter Olofsson, professor i barn- och ungdomsvetenskap, ger: "Fri lek är motsatsen till styrd lek, lekar med regler som ”Bro bro breja”. Fri lek är lek på barnens villkor där deras fantasi får styra."

Fantasi är det viktiga ordet här. Jag kan absolut hålla med om att ingen lek är fri i bemärkelsen "sprungen ur ingenting". Leken speglar alltid de vuxnas liv, men i den fria leken finns det alltid ett mått av fantasi. Man kan också kalla det inspiration. Var den kommer ifrån är svårt att säga, men det är den som får ungar att växa och saker att hända. Därför är den otroligt viktig.

Artikeln fortsätter med ett resonemang om att styra barns lek med olika leksaker eller material så att killar inte bara väljer hårda saker och flickor mjuka.

Tanken är bra. Att man visar barn på alternativ och presenterar olika sysslor utan att tillskriva dem särskilda könstillhörigheter är jättebra. Problemet är att den pedagogiska modellen inte motsvarar de vuxnas egna beteenden. Om män verkligen bejakade sin kvinnlighet (och jag använder ordet rent katalogiskt, utan värderingar) och kvinnor bejakade sin manlighet så skulle barnens lekar snart se helt annorlunda ut. Därför menar jag att man gör det enkelt för sig när man fokuserar på barnens lek, i stället för att ändra på sitt eget liv.

De som är födda på 80-talet är inte den första generationen med killar som försöker bryta könsstereotyperna, men de är många fler än de som fanns i min generation. Det är bra, och det betyder att deras barn kommer ännu längre. Detsamma gäller tjejerna (fast där ser det mörkare ut tycker jag eftersom dagens unga kvinnor är om möjligt ännu mer fixerade vid kroppsideal och utseende än vi var).

Våra handlingar, våra egna dagliga handlingar, betyder tusen gånger mer för våra barn än vad de får för lekmaterial på dagis!

Skymningsblått

I går kväll var jag på vippen att gå och lägga mig i tid för en gångs skull, jag var så här nära verkligen, hade redan borstat tänderna och skulle bara fylla på vattenglaset och stänga balkongdörren. Men när jag såg den indigoblå himlen därute, när jag kände den ljumma nattluften visste jag att jag måste göra en kopp te och sätta mig på balkongen och skriva. Så jag gjorde en kopp jasminte, det där med små kinesiska gröna pärlor av hoprullade jasminblad, det som doftar som inspiration och fjärran dimmiga berg, och tog den bärbara och satte mig balkongen. Jag tände ett teljus, tittade ut i den blå skymningen och skrev det här.

Jag ville skriva om lycka, det har jag tänkt på i flera veckor. Om hur utmanande det är att vara lycklig, och hur man kan vara lycklig utan att vara det minsta självsäker. Men först måste jag skriva om döden, om hur jag hoppas att få lämna just en viss sorts spår efter mig när jag dör, må det dröja precis lagom länge. Men först måste jag skriva om min farmor som har lämnat ett sånt avtryck i mig, men först måste jag skriva om sånt som ligger nära i tiden: filmen jag såg igår, knarkande programledare, såna aktuella saker som man inte kan komma dragande med flera veckor senare, när alla redan har sagt allt och de bara Gäsp, nu kommer hon dragandes med den där gamla trasan, det där är gammalt redan. Men först måste jag skriva om hur blå himlen är härute! Jag försökte ta bilder med min mobil men det blev ju inte alls så magiskt:

stjärnträdet och grannarnas fönster

solnedgång fortfarande

Det var alltså mycket mörkblåare! Och mycket mer rosaskimrande horisont och skymningsmystiskt mörkgrönt bland träden. Och lamporna lyste mycket varmare hemtrevligt och kvällsgult i fönstren hos grannarna. Men jaja, ni har väl egna fina skymningar som ni kan tänka på och förstå hur fint det var. Är.

Men sen blev jag helst plötsligt jättesömnig och började stava fel och så slog klockan elva (fyra ljusa och elva mörka slag) och så var det nåt som kröp på min fot, kan myror på bo en balkong på femte våningen? Så jag tog mitt te och min dator och gick in igen för att sova.

Och ja, jag kom ihåg att blåsa ut ljuset.

Galenskap! Vår! Tidens flykt!

Ja vad ska man säga. Allt man skulle vilja säga men inte hinner. Allt man tänker på när man cyklar och äter glass samtidigt, allt man dikterar i sitt huvud medan man flänger hit och dit, allt man skulle skrivit om man bara haft sin dator med sig den där enda stunden på dagen när man sitter helt stilla i solen och gör ingenting. Klart man kunde ha skrivit det i mobilen, men då hade det blivit så små bokstäver.
Klart man kunde stänga datorn mellan hägg och syren. Hägg! Har ni tänkt på vilken berusande lukt den har? Har ni luktat på löven? Jag avråder från att lukta samtidigt som ni cyklar och äter glass, det kan sluta med att en arg tant nästan blir påkörd. Klart man skulle kunna stänga ner hela verksamheten och bara sitta under häggen och lukta, helt trafiksäkert, ända till syren. Kanske skriva lite. Kanske skriva något poetiskt och livsavgörande, istället för att skriva långa listor med saker man inte hinner med. Eller bara något som rimmar lite grann. Om allt man inte hann.
Ljusa kvällar! Barfota! Folk som ligger i gräs och gör ingenting! Det är galet och underbart. Måste försöka hinna med det. Skriver upp det på listan.