Hippocleides cares not!

Ibland känner jag att jag aldrig vill skriva ett ord till, eftersom det aldrig kan bli lika bra som det Herodotus skrev. (Det är inte jätteofta, och det brukar gå över ganska snabbt.)

Heodotus och Sean Connerys hatt
möttes i en tidsmaskin och
blev genast djupt fästa vid varandra

Herodotus levde i Sydeuropa på 400-talet före vår tideräkning. Han var en grekisk historieskrivare som reste mycket. Enligt Wikipedia kallade Cicero honom för "historieskrivningens fader". Hur som helst kunde han skriva roligt och underbart. Följande text, ur "Herodotus historia" (förlåt att jag inte lyckas översätta den från engelska), handlar om Cleisthenes som vill gifta bort sin dotter, och friaren Hippocleides som kommer på att han älskar att dansa och sprattla med benen mer än han älskar Cleisthenes dotter. Och varför inte? Det är roligt att sprattla! Hippocleides bryr sig inte!

6.129: Then when the appointed day came for the marriage banquet and for Cleisthenes himself to declare whom he selected from the whole number [of suitors for his daughter], Cleisthenes sacrificed a hundred oxen and feasted both the wooers themselves and all the people of Sikyon; and when the dinner was over, the wooers began to vie with one another both in music and in speeches for the entertainment of the company; and as the drinking went forward and Hippocleides was very much holding the attention of the others, he bade the flute-player play for him a dance-measure; and when the flute-player did so, he danced: and it so befell that he pleased himself in his dancing, but Cleisthenes looked on at the whole matter with suspicion. Then Hippocleides after a certain time bade on bring in a table; and when the table came in, first he danced upon it Laconian figures, and then also Attic, and thirdly he planted his head upon the table and gesticulated with his legs. Cleisthenes meanwhile, when he was dancing the first and the second time, though he abhorred the thought that Hippocleides should now become his son-in-law, because of his dancing and his shamelessness, yet restrained himself, not desiring to break out in anger against him; but when he saw that he thus gesticulated with his legs, he was no longer able to restrain himself, but said "You have danced away your marriage, however good your dancing, son of Tisander!" and Hippocleides answered "Hippocleides cares not!"

PÅSKEGT

Fram tills för två veckor sen la jag patiens när jag behövde varva ner. Jag kan bara två patienser: Idioten och Sjuan. De la jag om och om igen tills jag var så nervarvad att jag fick bäras från bordet. Sen var det nån galning som lurade mig att börja spela Wordfeud (jag själv). Så nu gör jag det istället för att lägga patiens. Och nu börjar det bli kul, när jag inte förlorar varenda match längre.

Men häromdagen satt jag och väntade på att nån av mina tio vänner skulle lägga nån gång och blev otålig. Så jag klickade på Play with random opponent, och efter en kort stund blinkade det till "Berra_67 wants to play". (Han hette inte Berra, men nästan.) Det var ju kul tänkte jag och väntade på att han skulle börja lägga. Väntade och väntade. Efter en timme kom hans första drag, men han hade inte lagt några bokstäver. Istället hade han skrivit på chatten: "Vad snygg du är!" "Eeehh jaha, väldigt vänligt men kan vi spela istället" tänkte jag, fast jag svarade ingenting, bara väntade ett tag till och till slut började han lägga, hans första ord var FLOCK och då la jag KALLT och han la AS. Men sen flög fan i Wordfeud, det var som förbannat vilka bokstäver jag fick. Först LIBIDOS. Precis så! Och jag kunde få 60 poäng för LIBIDO för det var på rutor för både dubbla och trippla ordpoäng! Jag tvekade länge om jag skulle lägga det för det kändes som det kunde misstolkas. Men hallå, liksom. Skulle jag lägga SOLID och få bara 16 poäng för att inte verka lättfotad? Nej tack, det är faktiskt Alfapet vi spelar här, inte Catch. Sen bara fortsatte eländet. Jag fick rådbråka min hjärna för att hitta mindre slippriga kombinationer av KÅTEPSG, ÄRSEXIV, RGGARMM, BAKENT och så vidare. Ytterst pinsamt.

Till slut gick jag ut på EGGAR och hoppades att det inte skulle verka uppmuntrande, men det verkade som om Berra hade lugnat sig för han skrev bara "Tack för en bra match" och sen inget mer.

Men det var ändå sista gången jag spelar med nån jag inte känner. Alldeles för ansträngande.

Lördagspredikan

Fast jag måste förtydliga en sak, efter att ha gnällt lite i föregående inlägg om hur lite tid jag har. Jag är inte hundra procent effektiv. Jag jobbar inte hela tiden. Jag är inte sjukt upptagen varenda minut och jag stressar inte jättemycket och har inte en miljon bollar i luften. Iallafall försöker jag att inte göra det, eftersom det värsta jag kan tänka mig är att lämna efter mig en dödsruna med texten "Hon hade alltid en miljon bollar i luften och sen en dag pang bara tvärdog hon, det var väl himla synd". Jag vill gärna tänka på mig själv som en fokuserad, harmonisk, meditativ för att inte säga sävlig gammal ko. Som kommer att leva i hundrafemtio år och ha gott om tid de sista femtio åren att blogga, flickra, twittra, sortera gamla fotoalbum, städa, läsa, gå på intressanta föreläsningar, ta stärkande promenader och naturligtvis även sova åtta timmar per dygn. Allt har sin tid.

Fredag! Igen?

De senaste veckorna har det blivit fredag igen, utan att jag har fattat hur, vecka efter vecka. Såhär:

– Va, är det fredag igen?
– Hallå, är det redan fredag?
– Men vaf... hur kan det vara fredag redan?

Veckorna har kort sagt slungat sig efter varandra, hack i häl eller vad nu veckor har längst ner. Det kan ju tyckas behagligt med bara en massa fredagar, men dessvärre har även fredagarna, lördagarna och söndagarna försvunnit med ett schlurp in i det svarta hål som heter november.

Därför har jag inte hunnit blogga (Hör och lär, SJ! Svarta hål ska det vara, inte att lokföraren har försovit sig) och därför har jag inte göra nånting eller läsa böcker eller tänka en vettig tanke.


Och nu är det redan lördag. Bara en sån sak.

En viktig algoritm

Man borde räkna ut ungefär hur många böcker man man har kvar att läsa, alla de där som man borde ha läst men inte hunnit.

Sen lägger man till alla nya böcker som hinner komma ut under tiden, som man också måste läsa.

Sen räknar man ut hur många dagar det kommer att ta att läsa alla.

Så beräknar man hur många dagar man har kvar att leva. (Man får höfta, såklart. Det finns ju en formel för det också, med rökning och mors ålder och riskbeteende och sånt.)

Sen drar man antalet läsdagar från antalet levnadsdagar, och sen kollar man i sin kalender.

Sen går man till sin chef och säger: Ledsen, men nästa vecka på onsdag måste jag sluta jobba. Annars kommer jag aldrig att hinna läsa alla viktiga böcker. Ajöken!

Varför jag gillar Occupy-rörelsen

Min äldsta son tipsade mig för en månad sen om Occupy Wall Street, en demonstration i New York som liknade de spanska och de israeliska protesterna tidigare i år. Han anmärkte på att medierna inte verkade uppmärksamma det, varken i Sverige eller i USA. Eftersom sonen är en klok människa och blev alltmer engagerad i Occupy-rörelsen blev jag också intresserad, men det har inte varit helt enkelt att sätta sig in i vad den står för. En artikel i Mother Jones (och kommentarerna till den) formulerade flera av mina frågetecken: Varför är det så (förhållandevis) få som har protesterat både på Wall Street och i Stockholm? Vilka är det som samlas, och vilka är budskapen? Vilka krav på förändring är det man ställer?

En sak som var förvirrande i början var att man talade om att den arabiska våren nu hade kommit till USA och Norden. Det verkade galet att jämföra de arabiska revolutionerna med de amerikanska och svenska, både vad gällde orsak och verkan. Men om man ser det mer som en inspirationskälla, en glödloppa som hoppar från den stora brasan i Mellanöstern och ligger och pyr ute i den torra svenska mossan, då är det lättare att förstå. Ett av de största problemen med den svenska kulturen är ju att vi har valt bekvämlighet framför förändring, just för att vi har råd att vara bekväma. Vi har inte den fattigdom och diktatur som till slut får egyptier, libyer, syrier och jemeniter att göra uppror, och det ska vi vara oerhört glada och tacksamma för. Men baksidan av det gyllene myntet är ruttet. Vi är för rädda om vår egen bekvämlighet för att våga ifrågasätta den, se var den kommer ifrån och vem som betalar den. Vi var ett fattigt folk för inte så länge sen, vi var statare och levde i armod, kyla och svält. Nu är det vi som är patronerna, nu kan vi ligga i soffan och äta chips och titta på dokusåpor. Det släpper vi inte i första taget.

Att rörelsen har lockat många olika deltagare är inte heller förvånande. Precis som när våldsverkarna utnyttjade de fredliga demonstrationerna i Rom är det en del förvirrade och aggressiva människor som utnyttjar dem här i Sverige och på andra håll. Det var den kanadensiska gruppen Adbusters som kallade till ockupationen av Wall Street och redan där blev det problem eftersom de har anklagats för att ha sänt ut antisemitiska budskap tidigare. Säkert var det en massa nazister som kände sig manade att vifta med sina små flaggor då, och att kalla alla bankirer för judar, som om vi fortfarande levde på medeltiden. Som om inte kristna, muslimer eller vilka religiösa stollar som helst kunde vara giriga eller galna.

Som i alla revolutionära rörelser finns det också människor som tror att våld är lösningen, eller som vill ta till våld för att få utlopp för sin känsla av besvikelse och utanförskap. När man tittar på kommentarerna på facebooksidan för Occupy Stockholm ser man också hur människor med olika politisk övertygelse anklagar varandra för att vara för hårda, för mjuka, för höger eller för vänster. Inget nytt under solen. Men heller ingen orsak att misströsta!

Jag ser Occupy-rörelsen i Sverige som något gott och hoppfullt, ett groddat frö till förändring. Vi har inte samma bakgrund som det arabiska, det spanska, det israeliska eller det amerikanska folket. Men vi har en viktig sak gemensamt: känslan av att allt inte står rätt till. Det kan inte vara riktigt att så få har så mycket, när vi är så många. Det kan inte vara rätt att jordens resurser används för att göra de redan rika ännu rikare. Det kan inte kallas välfärd när så många inte har råd att bo eller äta ordentligt. Det här handlar inte om enskilda individer, hemliga ordnar, ras eller religion. Det handlar om att vi lever i ett ekonomiskt system som bygger på girighet. Kapitalismen har spårat ur, och vi är många som har sett det skenande tåget komma utan att försöka stoppa det.

Vi har varit på väg åt fel håll för länge, som sömngångare på väg mot ett stup, hypnotiserade av guld och blinkande studiobelysning. Nu är det allt fler som vaknar och frågar sig: Är det så här det ska vara? Är det viktigare att samla på hög än att se till de svaga? Har vi glömt bort hur viktigt det är med gemenskap, i vår önskan att få vara individer? Hur livsviktigt det är att visa omtanke, solidaritet?

Jag slår upp Södermalmsnytt och läser ledaren: "Har vi blivit besatta av pengar?". Bra! På tiden! Jag cyklar ner på stan och ser att det står tält framför bankkontoret på Brunkebergstorg, att folk dansar och sjunger och påminner varandra om vad som är viktigt här i livet: att vi tar hand om varandra. Fantastiskt! Så vitt skilda personer som chefen för centralbanken i Kanada, författaren Margaret Atwood och debattören och språkvetaren Noam Chomsky tar till orda och stödjer Occupy-rörelsen. Äntligen!

Låt oss inte förvillas av de som anklagar Occupy-rörelsen för att vara luddig och oseriös. De som vill få unga människor som kanske trevande söker alternativ att framstå som dumma i huvudet och okunniga. Vi har haft den sköna nattmössan över ögonen så länge; det kan ta ta lite tid innan vi kan se klart och formulera problemen tydligt. Som Naomi Klein säger: "When so much is at stake, cynicism is a luxury we cannot afford".

Här finns mer intressant läsning och lyssning:

- Ekonomen Paul Krugman (på svenska) i Aftonbladet och (på engelska) i New York Times: "Jag tar betydligt mer anstöt av utsökt välskräddade plutokrater som behåller sina rikedomar tack vare statliga räddningsaktioner och jämrar sig över att president Obama sagt dumma saker om dem, än av åsynen av sluskiga ungdomar som kritiserar konsumismen."

- Den gamle franska revolutionären Stephane Hessel i Democracy Now: "It is proper for the young generation to listen to the very old ones who tell them, "We have been resisters at a time where there was fascism or Stalinism. You must find the things that you will not accept, that will outrage you. And these things, you must be able to fight against nonviolently, peacefully, but determinedly."

- Den slovenske filosofen Slavoj Zizek på Wall Street: "We are not dreamers, we are wakening from a dream that has become a nightmare".

Slutligen en bild från demonstrationen på Sergels torg igår. Särskilt den lilla skylten är ganska rolig.

Still Life With Woodpecker – Tom Robbins

Tusen gånger har jag tänkt att jag ska skriva till min absoluta favoritförfattare Tom Robbins. Men hittills har det aldrig blivit av. Det som alltid stoppar mig är blyghet. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur kan jag göra hans böcker rättvisa utan att orden faller platt? Hur ska man tilltala de finslipade formuleringarnas främste framförare? Vad skriver man till kungen av konsonanter, vokalernas välgörare, meningarnas och meningsfullhetens mästare, Allah av allitterationer? Denne man vars hjärna måste likna en karneval av fraktaler, en manisk malström av magiska drömmar? Denna gamla hippie vars tankar och visioner är mer kraftfulla än en atombomb i ett cocktailglas? Tänk er Tage Danielsson på syra, hög som ett hus, strömmande ur en oljelampa; där har ni Tom Robbins. Vad säger man? Finns det något annat än att slänga sig platt på marken och kyssa hans tår (förmodligen i ett par slitna och leriga sandaler)? Hur skulle jag kunna förklara vad hans böcker har betytt för mig, på ett sätt som inte låter som den svenske kocken i Mupparna?

Jag ger upp tanken på ett beundrarbrev – igen – och försöker istället beskriva mina tankar om Tom Robbins bok "Still Life With Woodpecker" som jag läste ut för några timmar sen.

Kort bakgrund: Tom Robbins är nästan helt okänd i Sverige, men har skrivit 10 böcker sedan 1971 (han är född på 30-talet, så om jag inte får tummen ur och skriver det där beundrarbrevet snart lär jag få vallfärda barfota till hans grav som den usla syndare jag är (det vore förvisso mer passande att vallfärda naken. men vi får se hur det blir med det.)). Hans mest kända bok är "Even Cowgirls Get the Blues" som filmades 1993 av Gus van Sant, med Uma Thurman i huvudrollen.

Jag fick låna boken "Jitterbug Perfume" av en pojkvän 1978 för många många år sen (det slår mig nu att jag helt har glömt att lämna tillbaka den, förlåt J!) och blev helt förtrollad. Jag var 16 ung och var tvungen att slå upp säkert tio ord på varje sida: hans engelska innehåller ord från ordklotets alla hörn och har ofta dubbelmening; man får ofta känslan av ekvilibrism på hög nivå, som när en clown snubblar fram i rasande tempo på en lina: man måste vara oerhört skicklig för att få det att verka så lätt. Sen läste jag den igen, och igen, ungefär vart femte år, fem gånger. Till slut var det någon som frågade om jag kunde rekommendera någon av hans andra böcker. Hans andra böcker? Det hade inte slagit mig att läsa dem. Tänk om de inte var lika bra? Tänk om de inte innehöll månen, rödbetor, ångande sex, geniala servitriser, indigo och evigt liv? Till sist tog jag mitt förnuft till fånga och läste "Even Cowgirls …" (som var sådär) och "Skinny Legs and All" (som är helt fantastisk) och nu då, "Still Life with Woodpecker", skriven 1980, fyra år före JP.

Den handlar om … Den handlar ooomm … oooohhm ahh ouummm … Den handlar om hur man får kärleken att stanna. Och om hur man överlever inuti en pyramid när den sprängs (i ett cigarettpaket). Den innehåller några praktiska, enkla recept på hemgjorda bomber. Den handlar om preventivmedel, om slipprigt sex mellan rödhåriga, om månens inflytande på revolutionen och om laglöshetens nödvändighet. Det är en kärlekshistoria och ett halsbrytande äventyr, som vanligt när Robbins fattar pennan (eller i det här fallet sin elektriska skrivmaskin). Huvudpersonen är, som ofta, en kvinna, och ibland är det svårt att tro att Robbins är en man.

"Still Life with Woodpecker" var inte lika bra som "Jitterbug Perfume", nästan lika bra som "Skinny Legs and All" och alldeles, alldeles underbar.

Engelska Wikipedia har följande att säga om Tom Robbins: His bestselling novels are often wildly poetic stories with a strong social and philosophical undercurrent, an irreverent bent, and scenes extrapolated from carefully researched bizarre facts.

Och om du inte är på väg hals över huvud i detta nu för att låna eller köpa hans böcker så vet jag inte vad mer jag kan säga.


(Den här recensionen publicerades på Breakfast Book Club tidigare i veckan, tillsammans med två andra. Här får de varsin post!)

PS – Björn af Kleen

När jag hade läst ut "Jorden de ärvde" av Björn af Kleen var jag full av entusiasm och tjatade på alla människor att de skulle läsa den. Den var intelligent, avslöjande och rolig. Fräckheten med vilken den unge journalisten/författaren tog sig in i adelns innersta rum var beundransvärd. Samtidigt fanns det inget fräckt eller triumferande i rapporterna därifrån, bara exakta iakttagelser, fakta som talade för sig själva.

Dessutom kände jag mig personligen berörd av boken. Björn af Kleen har gjort sin reportageresa med sitt eget liv i bagaget, med sitt af-namn och sin uppväxt som helt vanlig dalmas. Han skriver om hur det känns att höra till och samtidigt inte. Att ha fått allting rätt utom färgen på strumporna, och bli nobbad därför. Jag vek många hörn i den boken och gjorde utropstecken i marginalerna.

Hans andra bok, PS; är inte samma aha-upplevelse. Det är en samling texter av ganska olika slag. Dels är det uppföljningen av "Jorden de ärvde", berättelsen om hur en av de adelsmän som intervjuades bestämmer dig för att stämma både författaren och förlaget. Dels är det många redan tidigare publicerade texter, krönikor, intervjuer och reportage. Till sist en hittills opublicerad text, ett reportage från inspelningen av dokusåpan "Paradise Hotel".

Jag får en känsla av att förlaget har velat göra det mesta möjliga av uppståndelsen kring "Jorden de ärvde" och samtidigt visa på bredden i Björn af Kleens författarskap. Ett PS till den första boken helt enkelt. Och jag tycker att det är gott så. Allt är inte lika bra eller spännande, men som helhet är det roligt att läsa. Björn af Kleen har en lågmäld men envis ton, han gräver som en liten mullvad och hittar små glänsande saker i varenda jordhög. Särskilt roligt är det att läsa intervjuerna med folk som verkar ha lite större ego än de har täckning för. En kritiker kallar Björn af Kleens humor för “milt överseende”. Jag tycker snarare att den är retsam – men finkänslig, som mullvadens morrhår.


(Den här recensionen publicerades på Breakfast Book Club tidigare i veckan, tillsammans med två andra. Här får de varsin post!)

Fågeln som vrider upp världen – Haruki Murakami

Någon (vi kan kalla henne X) sa till mig att Haruki Murakami skriver science fiction, och att Kafka on the shore var en väldigt bra bok. När jag läst den sa jag till en annan person (vi kan kalla henne Y) att jag inte riktigt fattade grejen, och att det var mer som manga än som sf.
Y höll med, men sa att Fågeln som vrider upp världen var mycket bättre, och mer science fiction. Nu har jag läst den, och sett filmen Norwegian Wood som är baserad på Murakamis bok med samma namn, och nu blir det inga fler Murakami för min del. Det är inte science fiction, och det är inte särskilt bra. Vad Murakami skriver, enligt min uppfattning, är en slags magisk realism med mycket sex. Gärna beskrivet med överraskande och opåkallat grovt språk. Populärkultur i ordets sämre bemärkelse.

Intrigen i Fågeln som vrider upp världen beskrivs så här av förlaget: "Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru. Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra världskriget. Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit."

Fågeln som vrider upp världen är lång historia, på flera plan. Både på så sätt att det är en tjock bok (742 sidor) och att det är en långsökt intrig. Om jag hade orkat hålla reda på alla lösa ändar tror jag ändå inte att de hade visat sig sitta ihop i slutänden. Men framförallt är det en lång, omständlig historia som berättas fram mycket långsamt. Jag la ihop boken på sidan 639 och kunde sen inte förmå mig att öppna den igen på flera veckor. Eftersom jag verkligen gärna ville veta om herr Okada skulle få tillbaka sin fru igen så tvingade jag mig till att fortsätta. Jag kan inte säga att det var värt det.

En bloggare som är mycket förtjust i Murakami skriver uppskattande om Fågeln som vrider upp världen att "likt David Lynch´s bästa filmer, Mulholland Drive och Lost Highway, så fattar man egentligen inte vad man upplever". Jag gillade verkligen inte Mulholland Drive, och jag föredrar att förstå handlingen i en bok, så det kanske förklarar varför jag inte gillar Murakami. Men smaken är ju olika.

Det är som sagt många parallella historier som berättas i boken, och många kinesiska (japanska?) askar med intriger inuti intrigerna. Ett återkommande tema är den japanska ockupationen av det kinesiska Manchuriet före och under andra världskriget, en mardröm som fortfarande plågar både kineser och japaner. De bitarna är antagligen intressanta om man gillar att läsa krigsskildringar. Tyvärr går Murakami till överdrift även där. Som om det inte skulle räcka med att skildra krigets allmänna grymhet, brutalitet och sorg måste han väva in de mest perversa våldshandlingar, in i minsta sadistisk detalj. Jag är tvungen att läsa det med halvt hopknipna ögon, alternativt bläddra förbi. Jag har inget alls till övers för såna excesser i äckel, det är bara billiga poänger som inte gör historien ett dugg mer intressant om man inte är en sadist eller en understimulerad tolvårig pojke.

Nej, Murakami-san, det blir sayonara från mig. Adjö för alltid.


(Den här recensionen publicerades på Breakfast Book Club tidigare i veckan, tillsammans med två andra. Här får de varsin post!)

Hoppas barnen njuter lika mycket

"Maria Sveland har erkänt att hon njuter av att ha sina barn varannan vecka och av att leva vuxenliv den andra veckan" skriver DN Söndag idag. Artikeln citerar Sveland ur boken Happy, happy "... dagdrömmar om mer egen tid, ett eget liv, tystnad, barn som lekte utan att störa. Nu hade jag plötsligt allt det där varannan vecka och njöt på ett helt annat sätt av barnens stök och ljusa röster som hela tiden ville prata och ställa frågor. Deras små kroppar som alltid tycks vilja vara exakt där jag är, något som kunde störa mig innan."

Jag har inte läst Happy, happy. Känner inte Maria Sveland och har inga synpunkter på hur hon lever sitt privata liv. Har inga åsikter om att folk tar ut skilsmässa. Har full förståelse för folk som är trötta på sina barn och upplever dem som klängiga.
Men blir så FÖRBANNAD på folk som måste säga det till alla de känner och alla andra. Jävla pinsamma självömkande MEDIAONANISTER. Har ni tänkt på att era barn kan LÄSA? Och TÄNKA?

Jag tyckte att min mamma var skitjobbig många gånger de sista åren. Hon var alkoholist och det förmörkade både hennes och mitt liv. Samtidigt var hon helt försvarslös och beroende av mig. Jag skulle aldrig ha drömt om att lämna ut henne till media och allmänheten. Jag har varit trött på min familj många gånger, men även om jag skulle ha önskat i mitt stilla sinne att de kunde dra åt pepparn skulle det inte falla mig in att skriva om det offentligt.

Sveland säger i intervjun att "Män kan sticka iväg på resor och jobba massor av timmar när de har småbarn utan att känna skuld, och ingen tycker nånting". Det är kvalificerat skitsnack. BARNEN TYCKER NÅNTING. Inte om skulden. Vem bryr sig om ifall idioter känner skuld. Man vill inte att ens pappa ska vara borta, punkt slut. Dessutom är det ju exakt det beteendet hos pappor som vi kvinnor har protesterat mot i åratal nu.

Och att pappor beter sig som självupptagna rövhål är väl ingen ursäkt för att mammor ska göra det.

Åter igen: jag kan inte ha några åsikter om hur folk jag inte känner väljer att leva sina liv. Men jag har ett tips till alla föräldrar som känner att de vill vara borta mer från sina barn, som tycker att barnen vill ha för mycket uppmärksamhet. Här är tipset: Ge dem mer uppmärksamhet. Var tillsammans med barnen mer. Var närvarande när du är med barnen. Det är det ENDA som hjälper. Barn blir bara ännu mer klängiga när de märker att man inte är där, inte vill vara där. Det är ett rop på hjälp. Besvara det så lugnar de sig och klarar sig själva igen.

Till sist en låt av Harry Chapin, till alla mammor och pappor som tror att barnen ska vänta snällt tills ni har tid och lust att vara tillsammans med dem igen.



.

Bokbloggat!

Kort bara: har varit i Göteborg i fyra dagar, för jobb, Michel Odent och bokmässa. Roliga dagar! Bloggade och twittrade under bokmässan för Breakfast Book Club, bland annat om Bok- och Alkoholmässan - varför darrar författarna så på handen när de ska signera?

Anna på (o)äventyr i Paris

- Var är din äventyrlighet, frågade sonen otåligt när jag tvekade redan vid första vägskälet på cykelturen och ville fråga kiosktanten om vägen. Bra fråga! Jag ser mig själv som väldigt äventyrlig (vilket inte kommer som någon överraskning för alla som vet att jag också ser mig som smal, redig och Modesty Blaise), men jag är liksom äventyrlig på mitt sätt. Om jag inte har målet i sikte frågar jag om vägen, går dit det pekas och när jag når pekpunkten frågar jag igen, tills jag kommer fram. Det kan vara nog så äventyrligt att fråga om vägen också. Man utsätter sig för prov på hörförståelse, gestikulering, tålamodsprövande kartvisning, missförstånd och ibland komplett galenskap. Ibland önskar jag att jag bara kunde traska på och gå vilse utan att behöva kommunicera med människor. Men jag är helt enkelt den frågande typen.

Vad jag verkligen borde förbättra är min bristande tillit till andras förmåga att hitta vägen. Om någon säger att de vet en genväg så borde jag inte ifrågasätta det utan bara snällt följa med. Även om ingen av oss har varit där förut och vi bara har läst på en karta som ser ut som en tioåring ritat den. Och fast kiosktanten säkert vet, eftersom hon bor där. Jag förstår att det är sårande att jag inte bara följer personen i fråga som just har sagt att de har koll, så från och med nu ska jag bara fråga lokalbefolkningen om vägen när jag är ensam. Och vad gör det om det visar sig i efterhand att genvägen var en senväg? Jag fick ju se roliga kor och en riktig salmbärsbuske.

Just nu sitter jag iallafall på flygplanet hem från Paris, det är ett SAS-plan som skuttar betänkligt i turbulensen över Holland men å andra sidan fick jag just en liten flaska champagne av flygvärdinnan som tack för att jag sa att mackan smakade konstigt. (Är mycket glad att jobbet inte skickar mig med RyanAir. Tror inte att de belönar klagomål med alkohol.) Det kan verka klent skryt att ha klarat sig tre dagar i Paris men det är så väldigt sällan jag reser ensam, jag har varit på många betydligt konstigare platser men då alltid i sällskap. Så jag har känt mig väldigt uppspelt och äventyrlig när jag helt på egen hand och väldigt knackig franska har klarat av bland annat

• ett bomblarm och påföljande evakuering från flygplatsen
• ett ytterst franskt konferensprogram där inga tider stämde
• en taxichaufför som körde till Rue Cambonne istället för Rue Cambronne och vägrade stänga av taxametern
• en artig men obönhörlig gendarm som inte ville låta mig snoka runt i Stadshuset
• samt det parisiska tunnelbanesystemet.

Var inte det ganska bra? Inte för Modesty Blaise kanske, men för mig. Jag är nöjd! Och nu ska jag försöka beskriva den helt fantastiska och oroande konferensen jag har varit på.

Lappsjuka

Det här med att vara ensam! (Alltså jag menar jättejätteensam. Och när man väljer det själv. Inte när man är ensam mot min vilja, så var det när jag var liten och därför har jag som vuxen befolkat mitt liv till bristningsgränsen och är nästan aldrig ensam längre (utom i den bemärkelsen att vi alla är ensamma och ensamma ska möta Den Store Schackspelaren en dag), det är nästan alltid är någon i samma rum, eller rummet intill, som pratar eller ropar eller spelar musik eller stör, vilket jag är djupt tacksam för, så länge det varar.) Det händer saker med en. Man blir lite fnoskig helt enkelt.

Men kom till saken! hör jag er utbrista otåligt. Vadå "jättejätteensam"? Ja men jag förklarar ju nu! Jag har hyrt det här lilla huset (endast ett rum, 18 kvm) på Gotland i två veckor för att skriva klart ett manus. Min tanke var att få skriva ostört. Det kan inte hända om jag är hemma. Och här är det ingen som stör, det kan jag lova!

Huset ligger på en hed som vetter mot havet. Det finns hus runt omkring, men ingen bor i dem. Jo i ett hus bor en liten gubbe, men han verkar vara döv. Det finns INGEN som kan höra mig prata. Turisterna har åkt hem. Infödingarna sitter antagligen inne och kurar: när jag cyklade till affärn idag var hela byn helt öde. Inte en katt, inte en människa, inte en bil eller cykel. Tur att det var en expedit inne på Coop, annars hade jag trott att det hade varit ett atomkrig tidigare på dan som bara jag hade överlevt.

När solen går ner på kvällen blir det kolmörkt utanför mitt fönster. Svart. Beckmörkt, mörkt som tjära i en kolsäck nergrävd under en jordkällare mitt i natten. När jag har tänt min brasa på kvällen och lagt mig i sängen vill jag inte så gärna gå ut i kolbecksvartmörkret. (Ibland måste man! Om det inte ska hända en olycka!) Jag drar för gardinerna i det lilla huset, låser dörren och haspar den. Det är helt mot min instinkt, och jag hoppas att jag ska ha blivit så cool i slutet av de två veckorna att jag somnar även om dörren står öppen. Jag har till och med ett stearinljus tänt när jag somnar. Har jag inte haft sen jag var tonåring.

I och runt huset bor också tusen myror, hundra spindlar, två irriterande flugor, en liten ödla utan svans, en stor brunspräcklig hare och en katt med bjällra runt halsen. Varför jag nämner alla dessa kritter är för att de är de enda som jag har att prata med. Och det gör jag. Min yngsta dotter vill absolut inte att jag pratar med mig själv, hon säger att det är ett tidigt tecken på gaggighet, så i brist på min egen spirituella konversation talar jag med djuren. Det blir inte mycket till dialog. Jag tyckte att ödlan och jag hade nånting på gång, men så såg jag att den hade somnat medan jag pratade med den. Idag är det dessutom två dagar sen jag såg den sist. Jag är rädd att den har brunnit upp, eftersom jag nästan råkade kasta i den i brasan en kväll när den hade satt sig på ett vedträ (fast jag hade sagt åt den dagen innan att den inte skulle vara i vedtraven eftersom det är farligt!). Kanske den hade gått på myten om salamandern som äter eld. Kanske tyckte den att det var värt att pröva iallafall, för att vad som helst måste vara bättre än att äta levande flugor.

Det händer att det går förbi människor på den lilla vägen mellan huset och stranden, nu i lördags var det faktiskt ganska många som gick eller gåkäppade förbi. Jag är ännu inte så desperat så att jag sitter uppflugen på muren och hejdar främlingar. Men jag är verkligen pratsjuk! Häromdan cyklade jag till bastun, där i hettan satt två knäpptysta gotländska tanter och två tyska pratkvarnar. Jag hade alltså chansen, men istället låtsades jag vara Greta Garbo och stirrade bara tankfullt ut genom fönstret på det oändliga havet. Så illa däran är jag inte att jag måste lirka upp sammanbitna infödingar eller göra bort mig på låtsastyska! Sen åkte jag till kondiset och blev så uppiggad av att ägaren tilltalade mig vänligt ("Va får det låv att vare?") så jag berättade mitt livs historia för honom. Hans leende stelande vartefter kön bakom mig växte, men jag köpte två extra släta bullar som kompensation.

Idag har jag varit här en vecka. I morse när jag vaknade tänkte jag: Jag har varit här i en evighet. Det är en evighet tills jag ska åka hem.

Det är JÄTTENYTTIGT för mig att vara så här extremt vildmarksensam. Uppkopplingen fungerar högst en timme om dagen, så jag kan inte hålla på och twittra och facebooka och larva mig heller. (VI MÄRKER DET HÖRRÖ hör jag nu hur ni fnyser.) Jag skriver ungefär tusen gånger mer än vad jag skulle göra annars, så det är utmärkt. Manuset är inte klart än men jag tror det blir. Man måste leva väldigt minimalistiskt här och jag har redan skaffat en massa minimalistiska, vildmarksaktiga rutiner. Jag går som Clint Eastwood och plockar pinnar till brasan en stund varje dag. Diskar min pyttelilla disk med fjärran blick. Skriver en lapp med "juice, ägg" innan jag cyklar till affären, ifall jag skulle glömma. Ställer eldgaffeln vid sängen, ifall jag får oväntat besök. Känner mig oändligt gammal. Ett med havet. Och väldigt, väldigt pratsjuk.

Hej Du

Hej mammi. Idag är det ett år sen din sista dag i det här livet.

Ett år och några timmar, sen vi vinkade adjö när jag lämnade ditt fina lilla rum på Ersta, du log och vinkade och jag kände mig så glad för att du var glad, i all din skruttighet var du lugn och glad och finurlig, du var Lull helt enkelt.

Ett år i kväll, sen de ringde från Ersta och sa att du hade somnat in för gott.
Ett år i morgon, sen vi satt hos dig, barnen och jag, och betraktade dig, konturerna av vad som varit du, ditt skröpliga käril. Ett käril utan fjäril. Begrundade vad du betytt för oss. Skickade med dig våra varmaste tankar.
Ett år i morgon, sen jag ringde barnens pappa för att berätta vad som hänt och fick framföra dödsbudet på komradio via polisen i Kiruna, i det kanske mest bisarra telefonsamtalet någonsin ("Lull dog igårkväll, kom", "Vad säger du? Du gråter så jag hör inte vad du säger, kom", "Lull dog igår, kom! Kom hem, kom!" och så vidare) som slutade med att till och med polisen höll på att börja gråta.
(Du skulle ha gillat min beskrivning av det, du älskade det absurda i tillvaron och lärde mig att älska det. Och det är väl inte helt fel att höra om hur sorgligt det blir när man inte är med längre, heller.)

Det råkar sig så idag, denna augustidag precis parallellt i kalendern med din sista dag på den här planeten, att jag sitter och läser dina brev. Jag sitter i en liten enslig stuga på en öde hed vid stranden och läser några av de hundratals brev du skrev till Sigrid, en av dina allra bästa och trognaste vänner. Sigrids stora brevsamling på flera tusentals brev ska skickas till ett universitet och därför fick jag låna med mig några av breven från dig, för att hinna läsa dem innan de blir forskningsmaterial. Det är kanske hundra sidor, oftast handskrivna på tunt prassligt papper, här och där ett maskinskrivet brevkort, några vykortsbuntar (du älskade att skicka fem-tio vykort åt gången och numrera dem, helst med oavslutade meningar på alla kort utom det sista).

Det är överraskande överraskande att läsa dina brev till Sicce. Jag visste ju att det var knepigt, ditt liv, men inte att det var så illa. Du kanske undanhöll mycket mer än jag trott från mig. (Men visst är det okej att jag läser om det nu? Det är ju inte som om du ville ha några hemligheter för mig, då skulle du ha gjort dig av med alla dina 63 dagböcker som nu ligger i en kartong i min källare: jag har inte hittat kraften eller tiden att börja läsa dem ännu. Det var nog snarare jag som inte ville, eller snarare orkade, höra om hur eländigt allting var. Jag var ditt enda barn, din enda familj, och jag orkade inte bära din börda också.)

Eller så passade du bara på att ösa ur dig i breven, kanske var ditt liv inte fullt så eländigt som man kan få för sig när man läser. I vilket fall räcker det och blir över. Du brottas med ensamheten, barndomsminnen, din vånda att vara en usel förälder, situationen på Kamratposten. Framförallt den förbannade ensamheten. Du nämner ofta alkoholen som en tröstare, mycket tidigare i ditt liv än jag trodde. Några få brev andas harmoni. Jag läser dem flera gånger.

Jag har alltid varit stolt över dig. Du var en sån fighter, du tog alltid strid för de svaga. Du brann för att ge barn bra, intressant och rolig information. Du ville ge barn kraft, mod, glädje. Verktyg att klara verkligheten med. Du kompromissade aldrig med det målet, aldrig för en sekund. Du var ofta i hård strid med ledningen, framförallt om deras krav på annonser i KP som du aldrig gick med på, men också om innehållet ("De vill bara ha gulliga hundar, gulliga barn, ingenting svårt eller politiskt"). Men du vek dig aldrig, gav aldrig upp. (Visst, du grät väldigt ofta och drack för att orka med. Men du gav faktiskt aldrig upp.)

När jag läser breven om dina (nästan 30) år på KP blir jag ännu stoltare, ännu mer imponerad. Vilket oerhört tungt lass du drog. Oftast tillsammans med de andra på redaktionen förstås. Men det jag fastnade för mest är ett brev från 1969. Dels beskriver du vilket helvete det är att vara heltidsarbetande ensamstående mamma till en förstaklassare. Jag började och slutade skolan på olika tider varje dag, och du fick verkligen stressa fruktansvärt för att klara av alla hämtningar och lämningar. Det fanns inget fritids, och du anställde hela tiden nya tjejer som skulle passa mig efter skolan, tjejer som du ibland inte kände att du kunde lita på. Min fröken i skolan var orolig för att jag inte hängde med på lektionerna och ville sätta mig i specialklass. Hemma var jag arg och ledsen jämt, tyckte du, vi bråkade ofta. Du tog alltid med dig jobb hem och hade aldrig tid med vuxet sällskap. På jobbet var det också kaos:

"De unga FNL:are jag anställde nyligen har bildat en ganska sträng front mot mig, de vill göra en sorts Vietnambulletin av Kamratposten, behandlar mig som representant för makten, pengarna och ägargruppen, ställer till uppträden om vi jobbar över 5 minuter – bokstavligen – och topprider mig med hot om fackföreningsbestämmelser."

Du skriver att de är revolutionärer och FNL-sympatisörer, och att det är ju förstås du med:

"Men det är inte det enda för mig som målsättning. Och jag inser i vilket fall att ungar inte en sekund skulle orka sej igenom den läskost dom vill proppa i dom."

Du insåg att barn inte kan tvångsmatas med politik, och du respekterade att det finns många barn som vill läsa om musik, böcker, film, kärlek, naturen och mycket annat. Du såg till att det alltid fanns serier i KP, långt innan serier ansågs lämplig läsning för barn. Du lät en sexrådgivare svara på barns frågor om sex, redan 1971, trots våldsamma protester från konservativa lärare, kristen press och andra stofiler. Du såg till att ungar fick plats att berätta om sina tankar och drömmar, och att de fick svara på varandras brev. Och i varje nummer skrev du ledarspalten Hej alla Du, alltid med kärlek och respekt för KP:s läsare. Mitt hjärta sväller av stolthet när jag tänker på det.

Ja, det var allt för idag. Det finns inte mycket jag vill säga till dig som jag inte redan har sagt (eller skrikit), alla våra bråk var förstås jobbiga men bra på det sättet att det inte blev något osagt kvar. Visst, du var en ganska knackig förälder, men du älskade mig reservationslöst och du ställde alltid upp för mig, på alla sätt du kunde. Jag försonades med din knackighet långt innan du vinkade adjö till mig den där dagen för ett år sedan.

Så jag säjer hej då på ett tag. Vi har inte satt ner ditt fina gravträd vid graven ännu, jag väntar fortfarande på samtal från kyrkogårdsförvaltningen, det skulle bli nån gång i september så vi ses väl då om du väljer att vara med en stund.

Jag hoppas att du har hamnat på nåt trevligt ställe nu, och att kepsen som vi begravde med dig fortfarande lockar till sig många karlar. (Och att karlarna på det nya stället förstår bättre att uppskatta dig bättre än de gjorde på det här usla haket.)

Alla i familjen hälsar!

Puss och kram, din Anna