Lappsjuka

Det här med att vara ensam! (Alltså jag menar jättejätteensam. Och när man väljer det själv. Inte när man är ensam mot min vilja, så var det när jag var liten och därför har jag som vuxen befolkat mitt liv till bristningsgränsen och är nästan aldrig ensam längre (utom i den bemärkelsen att vi alla är ensamma och ensamma ska möta Den Store Schackspelaren en dag), det är nästan alltid är någon i samma rum, eller rummet intill, som pratar eller ropar eller spelar musik eller stör, vilket jag är djupt tacksam för, så länge det varar.) Det händer saker med en. Man blir lite fnoskig helt enkelt.

Men kom till saken! hör jag er utbrista otåligt. Vadå "jättejätteensam"? Ja men jag förklarar ju nu! Jag har hyrt det här lilla huset (endast ett rum, 18 kvm) på Gotland i två veckor för att skriva klart ett manus. Min tanke var att få skriva ostört. Det kan inte hända om jag är hemma. Och här är det ingen som stör, det kan jag lova!

Huset ligger på en hed som vetter mot havet. Det finns hus runt omkring, men ingen bor i dem. Jo i ett hus bor en liten gubbe, men han verkar vara döv. Det finns INGEN som kan höra mig prata. Turisterna har åkt hem. Infödingarna sitter antagligen inne och kurar: när jag cyklade till affärn idag var hela byn helt öde. Inte en katt, inte en människa, inte en bil eller cykel. Tur att det var en expedit inne på Coop, annars hade jag trott att det hade varit ett atomkrig tidigare på dan som bara jag hade överlevt.

När solen går ner på kvällen blir det kolmörkt utanför mitt fönster. Svart. Beckmörkt, mörkt som tjära i en kolsäck nergrävd under en jordkällare mitt i natten. När jag har tänt min brasa på kvällen och lagt mig i sängen vill jag inte så gärna gå ut i kolbecksvartmörkret. (Ibland måste man! Om det inte ska hända en olycka!) Jag drar för gardinerna i det lilla huset, låser dörren och haspar den. Det är helt mot min instinkt, och jag hoppas att jag ska ha blivit så cool i slutet av de två veckorna att jag somnar även om dörren står öppen. Jag har till och med ett stearinljus tänt när jag somnar. Har jag inte haft sen jag var tonåring.

I och runt huset bor också tusen myror, hundra spindlar, två irriterande flugor, en liten ödla utan svans, en stor brunspräcklig hare och en katt med bjällra runt halsen. Varför jag nämner alla dessa kritter är för att de är de enda som jag har att prata med. Och det gör jag. Min yngsta dotter vill absolut inte att jag pratar med mig själv, hon säger att det är ett tidigt tecken på gaggighet, så i brist på min egen spirituella konversation talar jag med djuren. Det blir inte mycket till dialog. Jag tyckte att ödlan och jag hade nånting på gång, men så såg jag att den hade somnat medan jag pratade med den. Idag är det dessutom två dagar sen jag såg den sist. Jag är rädd att den har brunnit upp, eftersom jag nästan råkade kasta i den i brasan en kväll när den hade satt sig på ett vedträ (fast jag hade sagt åt den dagen innan att den inte skulle vara i vedtraven eftersom det är farligt!). Kanske den hade gått på myten om salamandern som äter eld. Kanske tyckte den att det var värt att pröva iallafall, för att vad som helst måste vara bättre än att äta levande flugor.

Det händer att det går förbi människor på den lilla vägen mellan huset och stranden, nu i lördags var det faktiskt ganska många som gick eller gåkäppade förbi. Jag är ännu inte så desperat så att jag sitter uppflugen på muren och hejdar främlingar. Men jag är verkligen pratsjuk! Häromdan cyklade jag till bastun, där i hettan satt två knäpptysta gotländska tanter och två tyska pratkvarnar. Jag hade alltså chansen, men istället låtsades jag vara Greta Garbo och stirrade bara tankfullt ut genom fönstret på det oändliga havet. Så illa däran är jag inte att jag måste lirka upp sammanbitna infödingar eller göra bort mig på låtsastyska! Sen åkte jag till kondiset och blev så uppiggad av att ägaren tilltalade mig vänligt ("Va får det låv att vare?") så jag berättade mitt livs historia för honom. Hans leende stelande vartefter kön bakom mig växte, men jag köpte två extra släta bullar som kompensation.

Idag har jag varit här en vecka. I morse när jag vaknade tänkte jag: Jag har varit här i en evighet. Det är en evighet tills jag ska åka hem.

Det är JÄTTENYTTIGT för mig att vara så här extremt vildmarksensam. Uppkopplingen fungerar högst en timme om dagen, så jag kan inte hålla på och twittra och facebooka och larva mig heller. (VI MÄRKER DET HÖRRÖ hör jag nu hur ni fnyser.) Jag skriver ungefär tusen gånger mer än vad jag skulle göra annars, så det är utmärkt. Manuset är inte klart än men jag tror det blir. Man måste leva väldigt minimalistiskt här och jag har redan skaffat en massa minimalistiska, vildmarksaktiga rutiner. Jag går som Clint Eastwood och plockar pinnar till brasan en stund varje dag. Diskar min pyttelilla disk med fjärran blick. Skriver en lapp med "juice, ägg" innan jag cyklar till affären, ifall jag skulle glömma. Ställer eldgaffeln vid sängen, ifall jag får oväntat besök. Känner mig oändligt gammal. Ett med havet. Och väldigt, väldigt pratsjuk.