Att leva med den andra förälderns planering

En vän var orolig för sina barn. De var hos pappan och han hade lämnat dem ensamma en hel dag. Barnen är ganska stora, och jag tyckte att det lät som om han hade planerat det hela rätt okej, så jag sa till henne att hon säkert inte behövde vara orolig.

Vi var flera som pratade om det här (online) och en annan vän skrev ett svar lite senare som jag tyckte var så väldigt klokt. Jag har bett att få återge det här, för jag önskar att så många som möjligt kunde tänka som hon gör.

"Man kan ju aldrig kan ändra en annan människa!

Särskilt efter en skilsmässa är det vanskligt att lägga sig i vad den andre personen gör, i sitt liv. Även vad gäller barnuppfostran. I nio fall av tio tar det bara energi för den som är missnöjd med hur den andra föräldern beter sig.

Det går inte att ändra på papporna. Egentligen borde man aldrig lägga sig i, om det inte handlar om ren misshandel eller vanvård. Det enda som händer är att man själv känner irritation, frustration och ilska över saker man ändå inte kan ändra på.

Mitt liv blev så mycket bättre och jag blev en så mycket bättre och mer närvarande mamma när jag bestämde mig för att bara stå ut. Inte prata med min före detta make, inte älta alla fel han gjorde.

Det är naturligt att man blir upprörd. Om man vore överens om exakt hur barnen ska uppfostras kanske man aldrig hade skilt sig. Det är ändå en rätt djup och grundläggande sak, hur man är förälder.

Men vem har rätt att bestämma vad som är bra föräldraskap? Min före detta make tycker att jag är en riktigt usel förälder. Han har bråkat med mig om hur jag är. Men inte har jag ändrat mig för det, lika lite som han skulle ändra sig om jag försökte påverka honom.

Man kanske inser en dag att man faktiskt fick barn med fel person. Han, eller hon, kommer tyvärr alltid vara deras förälder. Det spelar inte ens någon roll hur rätt man själv gör, om den andra hela tiden gör fel. Det kommer  påverka och gå ut över barnen. Men det kan man inte göra så mycket åt!

Då är det bättre att göra så bra och rätt man kan själv. Man behöver också inse att de flesta bär med sig någon form av större eller mindre olycka från barndomen. Det är sånt som gör oss till de människor vi är. Det går inte att skydda sina barn från sådant. Det går inte att skydda dem från besvikelser. Det går inte att i efterhand skydda dem från den andra föräldern."

Så väldigt bra sagt, tycker jag. Man måste helt enkelt lära sig att leva med att man är två, helt olika, och fokusera på sitt eget ansvar. Naturligtvis under förutsättning att barnen inte far direkt illa – men även det kanske man oroar sig ännu mer för just för att man är skilda och osams. Om min vän som först ställde frågan bara hade varit borta över dagen kanske hon inte alls hade blivit lika stressad över pappans planering.