Snaggat och klart, eller hur man gör en kort historia lång

I juni 1983 väntade jag mitt första barn. Det var varmt, jag var i åttonde månaden och satt i skuggan och fläktade mig. Svetten rann ändå, håret klibbade i pannan – jag hade långt, blont hår, så långt att jag nästan kunde sitta på det. - Kan inte du klippa mig, bad jag min kompis Susanne. - Jag står inte ut med det här varma håret. Snagga mig!

Sagt och gjort, Susanne snaggade mitt hår och det var en fantastisk känsla, jag var hög på den i veckor efteråt.

ett år och en skön unge senare

Det växte ut förstås, och sen dess har jag haft långt hår för det mesta, eller halvlångt. Men för några år sen stod jag en dag i duschen och tänkte på hur skönt det skulle vara att ha kort hår. Tänk att ha snagg igen! Vad enkelt allt skulle vara! Inga drivor av hår överallt (jag hårar som en bättre persisk katt). Inget tjafs med att tvätta och borsta och joxa jämt. Men jag insåg att jag inte riktigt vågade, och sa till familjen: - Den dan jag snaggar mig igen är dagen när jag blivit tillräckligt modig.

För vad ska folk tro? Och tänk om det ser hemskt ut? Och och och?

När jag gick på mitt årliga besök hos frisören sa jag att jag funderade på snagg. - Vi kan väl börja lite försiktigt, tyckte han och klippte kort, och fint, men absolut inte snagg. Det var okej, men nu hade suget satt in.

Dottern googlade på pixie cuts och försäkrade mig att det inte behövde bli en offentlig sektor-frisyr, trots att jag uppfyller alla villkoren (medelålders, jobbar på myndighet, vill ha kort hår men inte se ut som en tant). Till slut pekade jag på en bild av världens snyggaste tjej med världens kortaste hår och sa - Så där vill jag också se ut. - Vi får väl se, sa hon och tog fram saxen.

Hur det blev? Underbart. Jag ser inte ut som Natalie. Men det är så himla skönt! Jag drar handen genom det korta hela tiden, bara för att jag blir så glad varje gång. Och jag vill aldrig ha långt hår igen!

snaggad och glad!