2011-08-30

Lappsjuka

Det här med att vara ensam! (Alltså jag menar jättejätteensam. Och när man väljer det själv. Inte när man är ensam mot min vilja, så var det när jag var liten och därför har jag som vuxen befolkat mitt liv till bristningsgränsen och är nästan aldrig ensam längre (utom i den bemärkelsen att vi alla är ensamma och ensamma ska möta Den Store Schackspelaren en dag), det är nästan alltid är någon i samma rum, eller rummet intill, som pratar eller ropar eller spelar musik eller stör, vilket jag är djupt tacksam för, så länge det varar.) Det händer saker med en. Man blir lite fnoskig helt enkelt.

Men kom till saken! hör jag er utbrista otåligt. Vadå "jättejätteensam"? Ja men jag förklarar ju nu! Jag har hyrt det här lilla huset (endast ett rum, 18 kvm) på Gotland i två veckor för att skriva klart ett manus. Min tanke var att få skriva ostört. Det kan inte hända om jag är hemma. Och här är det ingen som stör, det kan jag lova!

Huset ligger på en hed som vetter mot havet. Det finns hus runt omkring, men ingen bor i dem. Jo i ett hus bor en liten gubbe, men han verkar vara döv. Det finns INGEN som kan höra mig prata. Turisterna har åkt hem. Infödingarna sitter antagligen inne och kurar: när jag cyklade till affärn idag var hela byn helt öde. Inte en katt, inte en människa, inte en bil eller cykel. Tur att det var en expedit inne på Coop, annars hade jag trott att det hade varit ett atomkrig tidigare på dan som bara jag hade överlevt.

När solen går ner på kvällen blir det kolmörkt utanför mitt fönster. Svart. Beckmörkt, mörkt som tjära i en kolsäck nergrävd under en jordkällare mitt i natten. När jag har tänt min brasa på kvällen och lagt mig i sängen vill jag inte så gärna gå ut i kolbecksvartmörkret. (Ibland måste man! Om det inte ska hända en olycka!) Jag drar för gardinerna i det lilla huset, låser dörren och haspar den. Det är helt mot min instinkt, och jag hoppas att jag ska ha blivit så cool i slutet av de två veckorna att jag somnar även om dörren står öppen. Jag har till och med ett stearinljus tänt när jag somnar. Har jag inte haft sen jag var tonåring.

I och runt huset bor också tusen myror, hundra spindlar, två irriterande flugor, en liten ödla utan svans, en stor brunspräcklig hare och en katt med bjällra runt halsen. Varför jag nämner alla dessa kritter är för att de är de enda som jag har att prata med. Och det gör jag. Min yngsta dotter vill absolut inte att jag pratar med mig själv, hon säger att det är ett tidigt tecken på gaggighet, så i brist på min egen spirituella konversation talar jag med djuren. Det blir inte mycket till dialog. Jag tyckte att ödlan och jag hade nånting på gång, men så såg jag att den hade somnat medan jag pratade med den. Idag är det dessutom två dagar sen jag såg den sist. Jag är rädd att den har brunnit upp, eftersom jag nästan råkade kasta i den i brasan en kväll när den hade satt sig på ett vedträ (fast jag hade sagt åt den dagen innan att den inte skulle vara i vedtraven eftersom det är farligt!). Kanske den hade gått på myten om salamandern som äter eld. Kanske tyckte den att det var värt att pröva iallafall, för att vad som helst måste vara bättre än att äta levande flugor.

Det händer att det går förbi människor på den lilla vägen mellan huset och stranden, nu i lördags var det faktiskt ganska många som gick eller gåkäppade förbi. Jag är ännu inte så desperat så att jag sitter uppflugen på muren och hejdar främlingar. Men jag är verkligen pratsjuk! Häromdan cyklade jag till bastun, där i hettan satt två knäpptysta gotländska tanter och två tyska pratkvarnar. Jag hade alltså chansen, men istället låtsades jag vara Greta Garbo och stirrade bara tankfullt ut genom fönstret på det oändliga havet. Så illa däran är jag inte att jag måste lirka upp sammanbitna infödingar eller göra bort mig på låtsastyska! Sen åkte jag till kondiset och blev så uppiggad av att ägaren tilltalade mig vänligt ("Va får det låv att vare?") så jag berättade mitt livs historia för honom. Hans leende stelande vartefter kön bakom mig växte, men jag köpte två extra släta bullar som kompensation.

Idag har jag varit här en vecka. I morse när jag vaknade tänkte jag: Jag har varit här i en evighet. Det är en evighet tills jag ska åka hem.

Det är JÄTTENYTTIGT för mig att vara så här extremt vildmarksensam. Uppkopplingen fungerar högst en timme om dagen, så jag kan inte hålla på och twittra och facebooka och larva mig heller. (VI MÄRKER DET HÖRRÖ hör jag nu hur ni fnyser.) Jag skriver ungefär tusen gånger mer än vad jag skulle göra annars, så det är utmärkt. Manuset är inte klart än men jag tror det blir. Man måste leva väldigt minimalistiskt här och jag har redan skaffat en massa minimalistiska, vildmarksaktiga rutiner. Jag går som Clint Eastwood och plockar pinnar till brasan en stund varje dag. Diskar min pyttelilla disk med fjärran blick. Skriver en lapp med "juice, ägg" innan jag cyklar till affären, ifall jag skulle glömma. Ställer eldgaffeln vid sängen, ifall jag får oväntat besök. Känner mig oändligt gammal. Ett med havet. Och väldigt, väldigt pratsjuk.

2011-08-28

Hej Du

Hej mammi. Idag är det ett år sen din sista dag i det här livet.

Ett år och några timmar, sen vi vinkade adjö när jag lämnade ditt fina lilla rum på Ersta, du log och vinkade och jag kände mig så glad för att du var glad, i all din skruttighet var du lugn och glad och finurlig, du var Lull helt enkelt.

Ett år i kväll, sen de ringde från Ersta och sa att du hade somnat in för gott.
Ett år i morgon, sen vi satt hos dig, barnen och jag, och betraktade dig, konturerna av vad som varit du, ditt skröpliga käril. Ett käril utan fjäril. Begrundade vad du betytt för oss. Skickade med dig våra varmaste tankar.
Ett år i morgon, sen jag ringde barnens pappa för att berätta vad som hänt och fick framföra dödsbudet på komradio via polisen i Kiruna, i det kanske mest bisarra telefonsamtalet någonsin ("Lull dog igårkväll, kom", "Vad säger du? Du gråter så jag hör inte vad du säger, kom", "Lull dog igår, kom! Kom hem, kom!" och så vidare) som slutade med att till och med polisen höll på att börja gråta.
(Du skulle ha gillat min beskrivning av det, du älskade det absurda i tillvaron och lärde mig att älska det. Och det är väl inte helt fel att höra om hur sorgligt det blir när man inte är med längre, heller.)

Det råkar sig så idag, denna augustidag precis parallellt i kalendern med din sista dag på den här planeten, att jag sitter och läser dina brev. Jag sitter i en liten enslig stuga på en öde hed vid stranden och läser några av de hundratals brev du skrev till Sigrid, en av dina allra bästa och trognaste vänner. Sigrids stora brevsamling på flera tusentals brev ska skickas till ett universitet och därför fick jag låna med mig några av breven från dig, för att hinna läsa dem innan de blir forskningsmaterial. Det är kanske hundra sidor, oftast handskrivna på tunt prassligt papper, här och där ett maskinskrivet brevkort, några vykortsbuntar (du älskade att skicka fem-tio vykort åt gången och numrera dem, helst med oavslutade meningar på alla kort utom det sista).

Det är överraskande överraskande att läsa dina brev till Sicce. Jag visste ju att det var knepigt, ditt liv, men inte att det var så illa. Du kanske undanhöll mycket mer än jag trott från mig. (Men visst är det okej att jag läser om det nu? Det är ju inte som om du ville ha några hemligheter för mig, då skulle du ha gjort dig av med alla dina 63 dagböcker som nu ligger i en kartong i min källare: jag har inte hittat kraften eller tiden att börja läsa dem ännu. Det var nog snarare jag som inte ville, eller snarare orkade, höra om hur eländigt allting var. Jag var ditt enda barn, din enda familj, och jag orkade inte bära din börda också.)

Eller så passade du bara på att ösa ur dig i breven, kanske var ditt liv inte fullt så eländigt som man kan få för sig när man läser. I vilket fall räcker det och blir över. Du brottas med ensamheten, barndomsminnen, din vånda att vara en usel förälder, situationen på Kamratposten. Framförallt den förbannade ensamheten. Du nämner ofta alkoholen som en tröstare, mycket tidigare i ditt liv än jag trodde. Några få brev andas harmoni. Jag läser dem flera gånger.

Jag har alltid varit stolt över dig. Du var en sån fighter, du tog alltid strid för de svaga. Du brann för att ge barn bra, intressant och rolig information. Du ville ge barn kraft, mod, glädje. Verktyg att klara verkligheten med. Du kompromissade aldrig med det målet, aldrig för en sekund. Du var ofta i hård strid med ledningen, framförallt om deras krav på annonser i KP som du aldrig gick med på, men också om innehållet ("De vill bara ha gulliga hundar, gulliga barn, ingenting svårt eller politiskt"). Men du vek dig aldrig, gav aldrig upp. (Visst, du grät väldigt ofta och drack för att orka med. Men du gav faktiskt aldrig upp.)

När jag läser breven om dina (nästan 30) år på KP blir jag ännu stoltare, ännu mer imponerad. Vilket oerhört tungt lass du drog. Oftast tillsammans med de andra på redaktionen förstås. Men det jag fastnade för mest är ett brev från 1969. Dels beskriver du vilket helvete det är att vara heltidsarbetande ensamstående mamma till en förstaklassare. Jag började och slutade skolan på olika tider varje dag, och du fick verkligen stressa fruktansvärt för att klara av alla hämtningar och lämningar. Det fanns inget fritids, och du anställde hela tiden nya tjejer som skulle passa mig efter skolan, tjejer som du ibland inte kände att du kunde lita på. Min fröken i skolan var orolig för att jag inte hängde med på lektionerna och ville sätta mig i specialklass. Hemma var jag arg och ledsen jämt, tyckte du, vi bråkade ofta. Du tog alltid med dig jobb hem och hade aldrig tid med vuxet sällskap. På jobbet var det också kaos:

"De unga FNL:are jag anställde nyligen har bildat en ganska sträng front mot mig, de vill göra en sorts Vietnambulletin av Kamratposten, behandlar mig som representant för makten, pengarna och ägargruppen, ställer till uppträden om vi jobbar över 5 minuter – bokstavligen – och topprider mig med hot om fackföreningsbestämmelser."

Du skriver att de är revolutionärer och FNL-sympatisörer, och att det är ju förstås du med:

"Men det är inte det enda för mig som målsättning. Och jag inser i vilket fall att ungar inte en sekund skulle orka sej igenom den läskost dom vill proppa i dom."

Du insåg att barn inte kan tvångsmatas med politik, och du respekterade att det finns många barn som vill läsa om musik, böcker, film, kärlek, naturen och mycket annat. Du såg till att det alltid fanns serier i KP, långt innan serier ansågs lämplig läsning för barn. Du lät en sexrådgivare svara på barns frågor om sex, redan 1971, trots våldsamma protester från konservativa lärare, kristen press och andra stofiler. Du såg till att ungar fick plats att berätta om sina tankar och drömmar, och att de fick svara på varandras brev. Och i varje nummer skrev du ledarspalten Hej alla Du, alltid med kärlek och respekt för KP:s läsare. Mitt hjärta sväller av stolthet när jag tänker på det.

Ja, det var allt för idag. Det finns inte mycket jag vill säga till dig som jag inte redan har sagt (eller skrikit), alla våra bråk var förstås jobbiga men bra på det sättet att det inte blev något osagt kvar. Visst, du var en ganska knackig förälder, men du älskade mig reservationslöst och du ställde alltid upp för mig, på alla sätt du kunde. Jag försonades med din knackighet långt innan du vinkade adjö till mig den där dagen för ett år sedan.

Så jag säjer hej då på ett tag. Vi har inte satt ner ditt fina gravträd vid graven ännu, jag väntar fortfarande på samtal från kyrkogårdsförvaltningen, det skulle bli nån gång i september så vi ses väl då om du väljer att vara med en stund.

Jag hoppas att du har hamnat på nåt trevligt ställe nu, och att kepsen som vi begravde med dig fortfarande lockar till sig många karlar. (Och att karlarna på det nya stället förstår bättre att uppskatta dig bättre än de gjorde på det här usla haket.)

Alla i familjen hälsar!

Puss och kram, din Anna
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...