Hösten kommer att börja med en stor smäll

Till alla som går omkring och gnäller om att hösten redan är här säger jag bara: håll truten med er. Låter jag sträng? Det är jag inte; bara förkyld. Förkylda människor har inget tålamod, istället är huvudet fullt av snor och baciller. Jag hasar omkring i mjukisbyxor och gör av med fler pappersnäsdukar än en snuvig myrslok. Jag har tillochmed sockor på mig inomhus, så illa är det.

För det andra kan det inte vara höst, eftersom det inte har varit min födelsedag ännu. Den åttonde september är den sista sommardagen, lägg det på minnet. Sen kan det bli höst hur mycket det vill.

För det tredje kan det bli en väldigt kort höst, om man ska tro vissa dysterkvistar. Den 21 oktober kommer två partiklar farande i hög hastighet och krockar med varandra någonstans utanför Genève. Det är partikelfysikforskare som roar sig på detta vis, men dysterkvistarna tror att resultatet kan bli ett svart hål, eller att det ska uppstå konstig materia. Dessutom kommer det förmodligen att bli jättetrångt i CERN-anläggningen när alla tidsresenärer plötsligt kommer farande i sina droskor och rymdkapslar. Första testkrocken går av stapeln den 10 september, tur att jag redan haft min födelsedag då!

Det är alltså sommar nu, och de här sista sommardagarna ska jag vara i fjällen. Mannen är stugvärd och jag ska åka upp och hålla honom sällskap sista veckan. Måste bara bli frisk först. Man kan inte ligga och skrällhosta i en fjällstuga. Och jag blir verkligen helt seg av den här snuvan. Nyss letade jag förvirrat efter påsen med Pandalakrits fast den stod rakt framför näsan. Borde kanske lägga mig en stund igen.

Lappar på kylskåpet

Hemma hos en familj jag känner i Australien sitter det fina lappar överallt i huset. Familjen består av en italiensk pappa, en svensk mamma och två rara ungar. De är vänliga, rättframma och generösa - när vi kom och hälsade på (sex personer!) fick vi bo hos dem och blev bjudna på middagar och kalas.

Det sitter alltså lappar på många ställen i huset; i badrummet, i barnens rum, på kylskåpet och lite varstans. Lapparna är utskrivna från datorn och handlar om olika levnadsregler och livsvisdomar. Hur man ska vara som familj, vad som är tillåtet hemma hos dem. Det mesta är tillåtet: att vara ledsen, att vara arg, att vilja vara ifred, att vara glad, att kramas. På en av lapparna står det att det alltid finns någon som kan hålla om en om man är ledsen i detta hus.

I vårt hus finns det bara lappar om vem som ska diska och när nån ska komma ihåg att gå till tandläkaren. Jag skulle vilja sätta upp fina kärleksfulla lappar, med blommor och krusiduller på, om hur det är tillåtet att kramas och vara glad och arg hemma hos oss. Det skulle bli hemskt pinsamt om jag försökte. Mina barn skulle tro att jag hade blivit helt galen och att min inre hippie hade brutit ut fullkomligt. Sanningen är att jag är en riktig kram-, lapp- och blomhippie, men av någon gudomlig försyn har jag hamnat i en familj av hårdföra, välklädda pragmatiker. (Som jag älskar jättemycket och lär mig av varje dag och som är glada och arga och kramas ofta).

Nu kommer jag inte ihåg precis vad det stod på lapparna i huset i Melbourne, men via Malach hittade jag en livsvisdom som passar sig ovanligt bra för att skriva ut med krusiduller och sätta upp på kylskåpsdörren. Jag ska göra det nån tidig morgon, innan de välklädda har vaknat.

Ten Rules for Being Human

by Cherie Carter-Scott

1. You will receive a body. You may like it or hate it, but it's yours to keep for the entire period.

2. You will learn lessons. You are enrolled in a full-time informal school called "life."

3. There are no mistakes, only lessons. Growth is a process of trial, error, and experimentation. The "failed" experiments are as much a part of the process as the experiments that ultimately "work."

4. Lessons are repeated until they are learned. A lesson will be presented to you in various forms until you have learned it. When you have learned it, you can go on to the next lesson.

5. Learning lessons does not end. There's no part of life that doesn't contain its lessons. If you're alive, that means there are still lessons to be learned.

6. "There" is no better a place than "here". When your "there" has become a "here", you will simply obtain another "there" that will again look better than "here."

7. Other people are merely mirrors of you. You cannot love or hate something about another person unless it reflects to you something you love or hate about yourself.

8. What you make of your life is up to you. You have all the tools and resources you need. What you do with them is up to you. The choice is yours.

9. Your answers lie within you. The answers to life's questions lie within you. All you need to do is look, listen, and trust.

10. You will forget all this.

Tiden flyger

Idag fyller yngsta dottern sexton år. Mycket egendomligt, med tanke på att hon var en arg bebis för bara en liten stund sen, och en påhittig nioåring alldeles nyss. Men tiden går fort när man har roligt, och det har man för det mesta i hennes sällskap. Här är en bild (tagen av mig och förbättrad av henne) som kanske, eller kanske inte, säger någonting om hur det kan gå när man blandar sprit och grönsaker. (Orginalbilden till höger.)

Grattis på födelsedagen Julia! Hoppas du får ett roligt sextonde jordsnurr.

Föräldrar behöver vara i flock

(Fortsättning från igår!)

För det femte: Påståendet att samvaron med barn inte skulle vara stimulerande för vuxna. Ursäkta, men det är också skitsnack. Det finns inget så berikande, om man vågar hoppa i på djupet.

Däremot kan frånvaron av andra vuxna vara förödande.

Det är här jag tror att en av knutarna ligger: i vår absurda tillvaro av små enheter, isolerade från varandra. Människan är ett flockdjur, men av kulturella och politiska skäl har vi delat upp oss i små, otillräckliga familjer istället. En liten familj städar, går och handlar och äter middag för sig själv. Vägg i vägg med nästa lilla familj som städar, går och handlar och äter middag för sig själv.

Helt vansinnigt. Vi behöver vår flock. Det är inte många som klarar av att vara helt ensamma med en bebis hela dagarna, vi är helt enkelt inte skapta för det. Det går väl an när man har fler, äldre barn, men annars är det som upplagt för osäkerhet, ensamhet, tristess, frustration och till och med uppdämda känslor som går ut över barnet. Vi behöver andra vuxna omkring oss som avlastar oss, som håller ett öga på varandra, som delar glädje, sorg, bröd och nattvak med oss. Det sägs att det behövs en hel by för att uppfostra ett barn - i varje fall behövs det flera vuxna i familjen.

I många andra kulturer består flocken av föräldrarna plus mormor, farfar, morbröder, fastrar, syskon, grannar och vänner. Men inte i Sverige. Här jobbar alla vänner och grannar. Mormor är jättegammal och bor på hemmet. Farfar bor en dagsresa bort. I brist på egna storfamiljer får dagis bli den flock som barnen behöver, och arbetsplatsen blir den vuxnes flock.

På varsitt håll alltså. Där man inte lär känna varandra. Där man ägnar sin tid åt andra som man inte ska leva sitt liv med.

Men man kan hitta andra lösningar. Ibland kräver det en del arbete, ibland har man tur. När mina barn var små hade jag tur och blev vän med två människor som också var hemma med sina barn. Vi hade tio barn allt som allt. Tillsammans med våra familjer blev det många vuxna och många barn att växa tillsammans med. Vi vuxna hade ingen som helst brist på intellektuell och själslig stimulans. Vi var också städhjälp, barnvakt, chaufför och matlagare åt varandra när det behövdes. Våra barn blev mer som kusiner än kompisar.

Jag hade till och med kunnat jobba deltid om jag ville, men det ville jag inte. Nog för att vi hade behövt pengarna, men jag hade inte klarat av att lönearbeta och ha småbarn samtidigt. Det finns säkert de som klarar det alldeles utmärkt - inte jag. Mitt fokus var på ungarna och vårt vardagsliv, och det funkade utan alltför mycket stress. När jag var tvungen att börja jobba var min yngsta fyra år. Den första tiden var mycket tuff för oss alla.

Svend (om du har orkat läsa så här långt!), ju mer jag tänker på det du skrev, desto mer sympatiskt inställd blir jag. Du är en stolt förälder och du vill hitta sätt som gör det lättare för dig att fortsätta vara det. Det tycker jag är beundransvärt, även om "varannan dag hemma - varannan dag på jobbet" inte skulle fungera för mig. Men vi är alla olika och löser våra svårigheter på olika sätt.
Däremot önskar jag att det inte vore så inne just nu med att klaga på hur tråkigt det är att vara förälder. Det är respektlöst mot barnen och jag tror inte att det är en väg till ett roligare föräldraskap.

Särskilt har jag tänkt på en sak som du skrev: att alla tjatar om "vilken fantastisk tid föräldraledigheten är (...) att det är en tid som man måste ta vara på, eftersom den aldrig kommer tillbaka". Kanske är livet så ibland, att man inte fattar vad man är med om medan det händer. Att det som kändes jobbigt, tråkigt och enformigt då kanske framstår som de viktigaste dagarna i ens liv, när allt är sammanräknat. När man har fått ett annat perspektiv.

Jag var verkligen inte glad och solig varenda dag när jag var hemma med barnen. Skriknätter, trotsutbrott, dåligt samvete, skilsmässotankar, kladdträsket och tjat till förbannelse - jag har varit där, gjort det. (Jag var aldrig uttråkad som jag minns det, men ofta utmattad och utom mig.)

Men idag är jag verkligen glad för alla dagar vi hade tillsammans. Även de dagar vi hade tråkigt eller bråkade. Jag tror, utan att veta säkert, att de dagarna kan ha varit till hjälp när barnen blev tonåringar till exempel. Hur som helst är jag glad och djupt tacksam för att jag har fått vara med när fyra så fantastiska människor växte upp.

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraledighet, pappaledigt, mammaledigt, barn, föräldrar, dagis, förskola, mama. Pingat till intressant.se.

Föräldrar är bäst (även om de är tråkiga)

Läser senaste numret av Mama och blir modstulen. Det verkar vara så jobbigt att ha barn. "Jag längtar ihjäl mig efter en nanny" ropar en tok-glammig supermodell på omslaget. Mycket av innehållet handlar om hur man är lyckad, eller hur man ska orka med.

Jag saknar läsning om hur roligt det är att ha barn, hur man växer som människa av att bli förälder, om allt man lär sig av sina små och stora ungar. Vilken otrolig utmaning det är. Vad det kostar, och vad man får tillbaka, om man tar sina barn på allvar. Det är det viktigaste jag har lärt mig som förälder: man måste ha tid, om man vill lära känna sina barn väl. Om jag ångrar någonting så är det att jag inte var ännu mer närvarande när mina barn var 0-14.

Det kanske är därför jag blir så trött på dagisdebatten, när den handlar om att dagis är bättre än föräldrar. Debatt förresten - det är kanske inte det rätta ordet, när mer än 80 % av alla svenska småbarn är inskrivna på dagis. Det är ju inte som att dagisföräldrarna är någon svag grupp, någon minoritet.
Samma sak med debatten om föräldraledigheten, när den handlar om hur tråkigt det är att vara hemma med sina barn. Det är så politiskt korrekt, så tidstypiskt. Så deprimerande.

Men nu är det ändå så att Svend och Lisa och många andra tycker att det är viktigt att man diskuterar hur föräldraledigheten kan göras roligare. Absolut! Jag är med på det. Men först måste vi göra upp med myten om att föräldrar och barn inte är tillräckliga för varandra. Den leder till att fler känner sig frustrerade när de är hemma med sina bebisar, och till att färre föräldrar vågar fortsätta att vara hemma när föräldraledigheten är slut. Eftersom de flesta verkar tro att det är viktigt för barn att få gå på dagis. Att de flesta barn behöver gå på dagis.

För det första vet jag av egen erfarenhet att det är skitsnack. Jag känner många, många unga människor som är smarta, roliga, sociala och trygga utan att ha gått på förskola en enda dag. Många av dem tar betydligt större ansvar för sig själva och sin omgivning än sina jämnåriga.

För det andra anser jag att det är propaganda. Staten vill ha ut föräldrarna på arbetsmarknaden så snart som möjligt, och skyr inga påtryckningsmedel.

För det tredje är det dåligt för oss föräldrar när man antyder att de flesta av oss inte räcker till. Att vi inte är tillräckligt stimulerande, inte tillräckligt roliga och pedagogiska. Det är helt sant att barn (framförallt från tre och uppåt) behöver träffa andra barn, och andra vuxna. Men det finns inget som säger att dagis är den bästa platsen för det. De barn och vuxna man träffar på dagis är nästan alltid människor som försvinner ur ens liv efter en kort tid. Såna relationer som man växer och utvecklas i uppstår sällan på dagis.

För det fjärde: JA, det finns dåliga föräldrar, så dåliga så att dagis är bättre. Väldigt alkoholiserade, psykiskt sjuka eller på annat sätt störda föräldrar. Är du en av dem? Troligen inte. Så vi pratar inte om dem nu.

Det finns också föräldrar som inte har något val alls. Som inte har eller kan få några nätverk, som känner sig helt isolerade med sina barn, avskurna från jobbet och ensamma i en liten lägenhet med en krävande ettåring. Eller föräldrar som balanserar på en ekonomisk knivsegg, som inte har några marginaler och absolut inte kan arbeta färre timmar i veckan utan att det blir kris.

För deras barn kan dagis vara räddningen. Det kan vara just det som Lena beskrev i en tidigare kommentar: "(Dagis kan) i bästa fall ersätta storfamiljen/stort och nära umgänge mellan generationer. Som stöd och hjälp även socialt, psykologiskt etc för både barn och föräldrar. I familjen tilltygade barn får träffa andra vuxna, föräldrar kan få stöd i föräldrarollen osv."

Men som sagt - nu pratar vi om de allra flesta, om oss andra. Vi som har möjlighet att välja. Som kan fundera på om det finns andra lösningar som är bättre för våra barn. Vi kanske har råd med det, eller så väljer vi självmant bort en del av vår materiella välfärd. Vi kanske har nätverk av vänner och/eller släktingar som kan och vill avlasta oss när det behövs. Vi kanske har arbetsgivare som vill att vi ska prioritera sina barn, eller arbetsplatser där det fungerar bra att ha med sig barn.

(Det här blev långt och jag måste iväg - fortsättning följer!)

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraledighet, pappaledigt, mammaledigt, barn, föräldrar, dagis, förskola, mama. Pingat till intressant.se.

Kom ihåg-lista, vecka 32

1. Var tacksam för att Douglas Adams har funnits till. En mer fantastisk (och kärleksfull) satir över mänskligheten än "Liftarens Guide till Galaxen" finns inte.

2. Maila Terry Pratchett och uppmana honom att aldrig besöka ett gym.

Läs även andra bloggares åsikter om Douglas Adams, liftarens guide till galaxen, H2G2, Terry Pratchett, gym

Ovanligt vanligt onormalt

På 80- och 90-talet hörde man ibland om amerikanska barn som hade fått diagnosen MBD, Minimal Brain Dysfunction (det som idag kallas DAMP eller ADHD). I många fall var det barn som verkligen var sjuka och som behövde hjälp och medicin för att fungera i vardagslivet. Men ett tag verkade det som om diagnoserna ställdes lite för ofta, för att man inte orkade ta tag i de verkliga orsakerna till att de här barnen inte betedde sig som önskat. Efter några år kom bokstavskombinationerna till Sverige. Kanske blev de lite för populära här också i början, men idag är det nog sällan som barn får diagnoser i onödan.

Det nya nu är vuxna med bokstavsdiagnoser. Och det finns fortfarande anledning att fundera på konsekvenserna av att man genast börjar leta efter hjärnskador när någon beter sig annorlunda eller inte riktigt klarar av det sociala och praktiska livet.

När man talar om diagnoser utgår man ofta från att det finns något som är normalt. Den som får en diagnos i form av en bokstavskombination är alltså onormal. Och det är inte bra.

Häromdagen läste jag om en mamma som hade fått diagnosen "vuxen-adhd". Hon beskrev hur hon skulle lägga i en tvätt, men kom på fem andra saker att göra på vägen och så när glömde bort tvätten. Nu hade hon fått en diagnos och tyckte att det var jätteskönt.

Beskrivningen av hennes symtom stämde bra in på mig. Det fanns en länk till ett ADHD-test på expressen.se så jag gjorde det och fick 5 rätt av 6 möjliga (jo, det stod så). Slutsatsen, enligt Expressen, var att om man får fyra poäng eller mer kan det innebära att man har vuxen-adhd och att man kanske ska vända sig till läkare eller annan specialist för utredning. Frågorna, och mina svar:

• Hur ofta har du svårt att avsluta sista detaljerna i ett projekt när mer krävande moment avklarats? (Ibland)
• Hur ofta har du svårt att få ordning på saker och ting när du ska göra ngt som kräver organisation? (Ibland)
• Hur ofta har du problem att komma i tid till avtalade möten, t ex läkartid eller åtaganden? (Ibland)
• Hur ofta undviker/skjuter du på att sätta igång med en uppgift som kräver mkt tankemöda? (Ofta)
• Hur ofta känner du dig överaktiv och tvungen att hålla igång, som om du gick på högvarv? (Aldrig)
• Hur ofta sitter du och plockar, eller skruvar på dig, när du är tvungen att sitta en längre stund? (Ofta)

En specialist skulle naturligtvis inte nöja sig med det här usla lilla testet, och jag skulle troligen inte få diagnosen ADHD. Att jag skjuter upp svåra uppgifter och tycker att slutet är motigast betyder ju inte att jag inte kan avsluta dem. Har jag en deadline så håller jag den. Och tvätten blir tvättad, även om det ibland innebär att jag måste stanna uppe sent och vänta på sista maskinen när jag egentligen borde sova.

Men om min hjärna nu skulle visa sig ha en gnutta för lite noradrenalin, eller vad det nu skulle vara för kemisk formel som gjorde mig till den jag är, så vill jag ändå inte ha en diagnos. Inte så länge jag kan få min vardag att fungera. Inte så länge jag bara är ovanlig eller opraktisk.

Det är bättre för oss människor att vi använder termer som ovanligt, opraktiskt eller osocialt istället för onormalt, tror jag. Och det är viktigt att vi är väldigt toleranta mot de som är ovanliga. Kanske allra viktigast att vi accepterar det ovanliga hos oss själva och försöker göra det bästa av situationen. Vi måste få välja att se våra egenheter, hur ovanliga de än är, som en del av lösningen. I stället för att se dem som ett problem.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, bokstavsdiagnoser

Och så är flaggan snygg

Idag ska jag möta upp Pride-paraden nånstans i stan och vinka till de vänner och familjemedlemmar som går med. I vanliga fall är jag helt motvalls mot folk som gör en stor grej av sin sexuella identitet, vare sig de är homo eller hetero. Men det paraden vill uppnå, själva saken, vill jag hurra för och heja på. Alla ska ha rätt att vara tillsammans med vem de vill, oavsett religion, ras eller kön.

Läs vad andra bloggare skriver om pride